Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af §§ 6’, .9, 13, 16 och 20 Riksdagsordningen .
1886-04-13 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1886:7, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af §§ 6’, .9, 13, 16 och 20 Riksdagsordningen .
Dokumentets text
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
1
N:0 7.
Ank. till Riksd. Kansli den 13 April 1886, kl. 2 e. m.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion
om ändring af §§ 6’, .9, 13, 16 och 20 Riksdagsordningen
.
Uti en från Andra Kammaren till Utskottet öfverlemnad motion,
N:o 192, har Herr N. Petersson i Runtorp föreslagit, att Riksdagen för
sin del ville besluta följande ändringar i Riksdagsordningen:
“§ 6. Första Kammarens ledamöter----landsting del
taga.
Hvarje landsting och sådan stad, som nu nämnd är, välja, efter
folkmängden inom sitt område, en riksdagsman för hvarje fullt tal af
fyratiotusen och eu för öfverskott af minst tjugotusen. Går ej folkmängden
upp till fyratiotusen, väljes dock en riksdagsman.
§ 9 (tillägg). Åro ledamöter för en stad eller ett landstingsområde
flere, än som svarar mot dess folkmängd, afgår den först, som
färre riksdagar bevistat, och bland dem, som bevistat lika många riksdagar,
den förr, som yngre är.
§ 13, mom. 2. Vid val till Andra Kammaren utgör hvarje stad
eller domsaga med minst tjugotusen invånare eu valkrets, öfriga
städer välja tillsammans med den domsaga, der de äro belägna. Domsagor
med mindre folkmängd än tjugotusen välja tillsammans med den
bland närgränsande domsagor, som Konungen bestämmer. Hvarje
sådan valkrets, som nu nämnd är, väljer, efter folkmängden inom sitt
område, en riksdagsman för hvarje fullt tal af tjugotusen.
Bih. till Riksd. Prot. 188C. 3 Sami. 5 Raft.
1
2
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
§ IG. Valet förrättas inför domhafvande eller, om valkretsen
lyder under flera domstolar, inför den magistrat eller domhafvande,
under hvilken största folkmängden lyder. För hvarje kommun välje,
inför kommunalstämmans ordförande, magistraten eller den för stad utan
egen jurisdiktion särskilt tillsatta styrelse, en elektor och derutöfver,
efter folkmängden, en för hvarje fullt tal af ett tusen. (Mom. 2.) Kommuner,
som hafva att gemensamt välja riksdagsman, eg a dock begagna
det omedelbara valsättet —■ — — valprotokollen till vederbörande valförrättare
insändas. (Mom. 3.) I stad, som har att ensam sända en
eller flere riksdagsmän — -— — (oförändradt).
§ 20. För den, som blifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren,
utfärdas ofördröjligen fullmagt, underskrifven af vederbörande valförrättare
och af följande lydelse: »Vid riksdagsmannaval, som den —
— hållits i N. N. valkrets»--(oförändradt).u
Till stöd för den föreslagna grundlagsändringen anför motionären
följande:
“Vid antagandet af nu gällande Riksdagsordning funno statsmagterna
skäligt att till skyddande af städernas intressen tillförsäkra
dem ett större antal representanter i Andra Kammaren än som
efter deras folkmängd rätteligen bort tillkomma dem. 1 den motivering,
som åtföljde förslaget till ny Riksdagsordning, hade dess författare
angifvit såsom en lämplig proportion en riksdagsman på 10,000
invånare för städerna och eu på 20,000 å landet. Efter 1883 års folkmängd,
som lades till grund vid senaste allmänna val, skulle detta
gifvit 74 riksdagsmän för städerna och 192 å landet. Men som bekant
hafva vi nu i stället respektive 69 och 145, hvithet ställer sig ungefär
som 3 till 8, i stället för 1 till 2.
Fn mycket betydlig förmån är härmed städerna medgifven på
landsbygdens bekostnad. Jag vill här ej närmare undersöka om denna
förmån var befogad under då gällande förhållanden; men säkert är, att
den numera icke är det. Behöfde städerna då något särskildt skydd,
så äro de nu, tack vare den ofantliga tillväxten i deras folkmängd,
fullkomligt i stånd att skydda sig sjelfva. Deras befolkning har nemligen
ökats från 496,000 år 1865 till öfver 800,000 år 1885 (hvars
siffror väl ännu ej äro officiel! kända, men med all nödig säkerhet
kunna beräknas på grund af presterskapets uppgifter).
1 bredd härmed har följt eu motsvarande tillväxt i antalet af deras
riksdagsmän. Vid 1866 års val var det 55 mot 135 från landet, men
skall vid 1887 års val med all säkerhet uppgå till ej mindre än 77
mot 146 eller 147 från landet. Således redan då öfver eu tredjedel af
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
3
hela antalet; och det finnes all anledning, att denna hastiga tillväxt
allt framgent skall fortgå på samma sätt, efter som vi lefva i en tid,
då städerna växa i alla land.
Men hvad som en gång var ämnadt till skydd för städerna, det
varder då till skada för landsbygden. Får det fortgå oförändradt på
samma sätt, skall den tid icke vara aflägsen, då städernas riksdagsmän
i antal ginge npp mot landsbygdens. Man må nu för öfrigt hysa
hvilka åsigter som helst om förhållandet mellan stad och land, så bör
det dock falla alldeles af sig sjelft, att detta icke kan vara till förmån
för det helas jemvigt.
Under sådana förhållanden synes ingen annan lösning återstå, än
att den undan tagsförmån, som Riksdagsordningen medgifvit städerna
vid val till Andra Kammaren, måtte helt och hållet upphöra, såsom numera
öfverflödig och skadlig, och städerna i detta hänseende likställas
med andra delar af landet.
Det förefaller dessutom som om mindre städer, såsom Södertelje
och Enköping eller Laholm och Kongsbacka, borde hafva flera intressen
gemensamma med kringliggande domsaga och härad, än med hvarandra.
Och i småstädernas valkretsar plägar vanligtvis största staden så kokerska
valet, att de ofri ga blifva i sjelfva verket orepresenterade, hvilket
väl ei h ller kan vara nyttigt.
O således valkretsarne till Andra Kammaren skola ombildas, så
att städ r, som äro för små att välja egen riksdagsman, sammanslås
med lan sbygden, bör dervid äfven läggas märke till eu annan sak.
Sverige estår sig med en talrikare riksförsamling än något annat land
i verlde af motsvarande folkmängd, och antalet riksdagsmän ökas i
bredd m d folkmängden ovanligt hastigt. Härigenom uppkommer större
tidsutdrägt, men icke större mångsidighet vid frågornas behandling,
under d t riksdagskostnaderna onödigtvis ökas. Särskildt må framhållas
a t, om Kamrarnes antal inskränktes, det nuvarande riksdagshuset
ed någon reparation skulle kunna under lång tid användas,
hvarige om en utgift på flera millioner besparades landet. För jemvigtens
ibehållande måste inskränkningen afse båda Kamrarne, och de
tal, 116 och 174, som här nedan angifvas, svara ganska nära med talen
120 för Första och 180 för Andra Kammaren, som Riksdagsordningens
stiftare rån början tänkte sig.
V till Andra Kammaren borde då förrättas efter följande grunder:
Då det ''r af vigt, att partihänsyn ej må inverka vid valkretsarnes bildande,
orde detta böra ske efter en gång för alla bestämda regler.
Hvarje stad med minst 20,000 invånare skulle bilda egen valkrets.
4
Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 7
Öfriga städer skulle förenas med närmaste domsaga, som till undvikande
af godtycklighet vid kretsindelning skulle bilda en enda valkrets,
ehvad den hade att välja en eller flere riksdagsmän. Domsagor med
mindre än 20,000 invånare skulle förenas till en krets med den af
närgränsande domsagor, som Konungen bestämmer. Hvarje valkrets
skulle sedan välja en riksdagsman för hvarje fullt tal af 20,000 invånare.
Om dessa grunder tillämpats vid 1884 års val, skulle Andra Kammaren
bestått af 174 ledamöter från 116 valkretsar. Stockholm skulle
haft 9 riksdagsmän, Göteborg 4, Malmö 2 och Norrköping 1. Två
domsagor skulle förenats med hvarandra och tre med närbelägna andra
domsagor till gemensamt val.
I kretsar, som bestode af både stad och land, och der valet förrättades
genom elektorer, torde ock den förändring vara af nöden, att
stadselektorerna inskränktes till en på 1,000 invånare liksom på landet,
i stället för en på 500, på det icke städerna vid medelbara val måtte
få dubbel rösträtt.
För att återföra Första Kammaren till proportion med den Andra,
bör den förra inskränkas till en ledamot på 40,000 invånare. Men det
är dervid ej nog att bestämma, att hvarje stad eller landstingsområde
väljer en för hvarje fullt tal af 40,000, ty derigenom skulle efter 1883
års folkmängd ernåtts blott ett antal af 102. För att undvika detta,
tillägges eu riksdagsman på hvart och ett af de ställen, der öfverskottet,
utöfver jemna 40,000-tal går till minst 20,000. Härigenom erhålles
ett antal af 116 ledamöter.
Då Första Kammaren väljes för längre tid än den Andra och på
det den förstnämnda ej må blifva allt för talrik under öfvergångstiden,
torde ock eu bestämmelse böra bifogas om huru förfaras skall, då Kammaren
är öfvertalig. För att dervid förlusten af politisk erfarenhet må
blifva så ringa som möjligt, torde vara lämpligt att i sådant fall de
öfvertalige varda skyldige att afgå i den mån de äro yngre eller bevistat
färre riksdagar.»
Utskottet behöfver icke vara mångordigt i sitt yttrande öfver
motionärens förslag. Tillräckligt torde vara att påpeka, att, derest
detsamma blefve lag, antalet af städernas representanter i Andra Kammaren
skulle, efter 1883 års folkmängd, från hvilken motionären i bilagorna
till motionen utgår, icke öfverstiga sexton, ty i alla de valkretsar,
som komme att bestå af stad och land, saknar man hvarje
säkerhet för att staden mot landsbygdens önskan skulle kunna få igenom
en enda riksdagsman. Städer, egande tillsammans en folkmängd af
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
o
mera än 400,000 personer, blefve härigenom, för att använda motionärens
e na ord, orepresenterade.
Då emellertid Utskottet icke kan anse ett sådant sakernas tillstånd
v ra till förmån för det helas jemvigt, hvars åvägabringande
motionär n angifver såsom hufvudsyftet med den väckta motionen,
utan tvä om är af den meningen, att så väl den olikartade organisationen
a städernas kommunala förhållanden, förvaltning och lagskipning
so ock den mångfald af vigtiga samhällsintressen, som koncentrera
sig i städerna, oeftergifligt fordra, att städerna bilda egna,
från landsbygden skilda valkretsar, får Utskottet, som med afseende
på frågan, i hvad mån eu i framtiden oförminskad hastighet i tillökningen
åt städernas folkmängd bör föranleda till att för städerna
höja det invånareantal, som berättigar till val af representanter i Andra
Kammaren, desto mera saknar anledning att för närvarande afgifva
något yttrande, som obestridligt är, att städernas riksdagsmän i nämnda
Kammare hittills ökats i betydligt lägre grad än deras folkmängd tillvuxit,
under det att ett motsatt förhållande egt rum med afseende på
landsbygden, hemställa,
att Herr N. Peterssons förevarande motion icke
må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 13 April 1886.
På Utskottets vägnar:
MAGNUS HALLENBORG.
Reserv ationer:
åt Herr Ljungman, med hvilken Herrar ./. F. Carlsson och A.
Peterson förenat sig: »Såsom både i den af Utskottet nu afstyrkta motionen
och i tvenne äldre sammalunda behandlade motioner med liknande syfte
upprepade gånger framhållits och ej heller kunnat af Utskottet bestridas,
6
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
ökas ledamöternes antal i Riksdagen, till följd al stadgandena i 6 och
13 §§ Riksdagsordningen, så hastigt, “att med bibehållande af gällande
bestämmelser den tidpunkt kan inträffa, då en lagförändring blifver af
behofvet påkallad44 (Konstitutions-Utskottets Utlåtande 1884, N:o 11,
sid. 3). F. d. statsministern Friherre L. De Geer yttrade derför ock
i Första Kammaren vid remissen till Utskottet utaf eu al dessa äldre
motioner, att “det vore gifvet, att med en stigande folkmängd någon
begränsning förr eller senare måste göras, för att antalet (riksdagsmän)
icke måtte växa ut till allt för stort; men, då detta skulle ske, vore
det efter hans uppfattning både enklare och rättvisare, att detta skedde
utan att förändra den grund, som är lagd i Riksdagsordningen, endast
genom att sätta en högre folkmängdssiffra, såsom betingande rätt att
välja representant14, och att, “om t. ex. för val till Första Kammaren
bestämdes, att en ledamot skulle väljas för 40,000, i stället för att nu
föreskrifves 30,000 personer, och för städerna t. ex. i stället för 10,000
skulle till Andra Kammaren väljas en för 15,000 personer, eller andra
efter behofvet lämpade siffror valdes, skulle antalet (riksdagsmän) lätt
kunna reduceras, så långt man ville“ (Första Kam. Prot. 1884, II, N:o
25, sid. 7—8); och med synbarlig! instämmande deri framhöll också
Utskottet, dels att eu “förändring44 med det nämnda syftet “torde, der
den visar sig af nöden, rättast ske genom förhöjning i de folkmängdssiffror,
efter hvilka riksdagsmännens antal nu bestämmes44, enär “genom
eu sådan åtgärd vunnes syftet att förhindra, det antalet af Riksdagens
ledamöter blefve allt för stort, och ett dylikt sätt för begränsningens
åstadkommande derjemte egde förtjensten att innebära allenast
eu jemkning i de för vårt riksdagssätt vidtagna grunder, medan deremot
förslaget att en gång för alla bestämma riksdagsmännens antal
till eu viss siffra innefattade eu väsentlig rubbning i dessa grunder44
(Konstitutions-Utskottets Utlåtande 1884, N:o 11, sid. 3—4), och dels
att “eu begränsning, der den en gång kan finnas befogad, ej heller
borde vidtagas genom fastställande en gång för alla af ett bestämdt
förhållande mellan antalet af städernas och landsbygdens representanter44
(Konstitutions-Utskottets Utlåtande 1884, N:o 10, sid. 4). Att den tidpunkt,
då en dylik begränsning verkligen blifver af behofvet påkallad,
redan nu är inne, derom borde meningen ej vara delad bland dem, som
fritt från parti-politisk hänsyn vilja bedöma saken. År 1865, efter hvars
folkmängd de första valen enligt nya Riksdagsordningen egde rum,
funnos nemligen i städerna 498,982 invånare mot 3,615,159 på landsbygden,
men år 1884 hade dessa siffror redan ändrats derhän, att emot
3,866,591 invånare å landsbygden svarade 777,857 i städerna, och vid
förra årets slut egde de senare eu folkmängd af 805,053 invånare, livil
-
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
7
ket ådagalägger en ökning för det året af städernas folkmängd med
icke mindre än 27,196 personer. Starkast och betydelsefullast framträder
denna hastigare tillväxt i städernas invånareantal i förhållande
till landsbygdens uti de större och medelstora städerna, såsom af följande
tabell synes:
|
Antal invånare
1S65
1885
Stockholm ........................................................................
133,361
215,688
Göteborg.........................,..................................................
45,541
91,033
Malmö.................................................................................
21,889
44,532
Norrköping..........................................................................
22,694
28,503
Gefle....................................................................................
12,511
20,753 i
Upsala..................................................................................
10,247
20,202 !
.Jönköping ...........................................................................
9,801
19,344
Karlskrona ........................................................................
16,425
19,127 |
Helsingborg .......................................................................
6,832
15,230 i
Lund ..............................................................................
9,820
14,835 !
Örebro..............................................................................
9.007
13,018
Kalmar ..............................................................................
9,115
11,819 !
Linköping ........................................................................
6,861
11,284 !
Landskrona ......................................................................
6,918
11,263
Sundsvall.............................................................................
5,327
10,275 !
Kristianstad ........................................................................
6,422
9,733
Halmstad..............................................................................
4,654
9,562
Eskilstuna ...........................................................................
5,296
9,271
Söderhamn...........................................................................
3,605
9,044
Då man nu ihågkommer, att de större och medelstora städerna
få utse eu riksdagsman för 10,000 invånare och de smärre städerna en
för 6,000—12,000 invånare, under det att å landsbygden blott väljes
en riksdagsman för 20,000—40,000 invånare, samt vidare att de större
städerna få utse en riksdagsman för hvarje fullt tal af 10,000, då å
landsbygden deremot en valkrets, huru mycket dess folkmängd än ökas
utöfver 40,000, dock icke får välja mer än blott två riksdagsmän; så
inses lätt betydelsen af denna starkare och hastigare tillväxt i städernas
folkm ängd och huru densamma kommer att i allt högre grad så väsentligt
rubba det ursprungligen afsedda jemnvigtsförhållandet inom Riks
-
8
Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 7.
dagen mellan stad och land, att betänklig orättvisa derigenom tydligen
vederfares det senare.
När vår nu gällande Riksdagsordning framlades, förordades åtskiljandet
af städer och landsbygd uti särskilda valkretsar, under framhållande
deraf att detsamma icke »borde motiveras af stridiga intressen
mellan land och stad», dels emedan det »torde ega en giltig grund i
den olikartade organisationen af hvarderas kommunala förhållanden,
förvaltning och lagskipning med mera» (hvadan »de städer, som icke
hade egen jurisdiktion», också räknades till landsbygden) och dels emedan
»vid öfvergången från en ståndsrepresentation till en författning,
enligt hvilken, om de gamla ståndstraditionerne skulle fortfarande göra
sig gällande, ett af de forna riksstånden egde ett öfvervägande inflytande
på valens utgång, det måhända ock vore af praktisk omtanke
påkalladt att försäkra ett antal platser åt dem, som icke tillhöra nämnda
stånd» (Justitie-statsministern Friherre De Geers anförande till statsrådsprotokollet
den 5 Januari 1863 i fråga om förslaget till ny Riksdagsordning).
Ser man emellertid efter, hurudant förhållandet mellan
stad och land i fråga om representationsrätten faktiskt blifvit inom
särskildt Riksdagens Andra Kammare, skall man snart finna, att, såsom
äfven af tre reservanter till Utskottets ofvan åberopade Utlåtande N:o
10 vid 1884 års riksdag framhållits, detsamma, »med afseende å våra
beklagliga och orättvisa skatteförhållanden, obestridligen innebär en
magtfördelning mellan de olika intressena», och med hänsyn dertill
nödgas man ock att i den fortgående starkare tillväxten af folkmängden
uti städerna i förening med dessas större representationsrätt i förhållande
till invånareantalet ur politisk synpunkt se en verklig fara för
landsbygden, som behöfver och bör undanrödjas genom en efter de rådande
förhållandena afpassad grundlagsförändring, och detta så mycket
hellre som denna fara ytterligare ökas genom städernas oafbrutet tilltagande
utsigter att erhålla allt flere stadsbor invalde uti Första Kammaren,
till följd deraf att de stora förmögenheterne allt mer samlas
i städerna, under det att deras antal minskas å landsbygden bland
annat genom de större jordegendomarnes sönderstyckning och genom
bruksegendomarnes öfvergående till bolag o. s. v.
De tvenne äldre förslagen att minska den allt för starka tillväxten
af antal ledamöter i Riksdagen och hålla tillbaka stadsrepresentanternes
allt för hastiga ökning i antal i förhållande till landsbygdsrepresentanternes
hafva gått ut på att vinna detta genom att en gång för
alla fastställa dels riksdagsmännens antal för hvardera Kammaren och
dels ett bestämdt förhållande mellan antalet af städernas och landsbygdens
representanter i Andra Kammaren; men dessa förslag hafva
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
9
icke vunnit vare sig Utskottets eller någondera Kammarens bifall. Motionären
diar nu i sitt förslag, hvad val till Första Kammaren vidkommer,
följt den förut af både f. d. statsministern Friherre De Geer och Utskottet
gifna vinken att höja den folkmängdssiffra, som betingar rätt till val
af en riksdagsman, under det att han deremot, i fråga om val till Andra
Kammaren, icke blott höjt nämnda folkmängdssiffra till hvad som för
landsbygden vore stadgadt, utan äfven, trots Utskottets föregående
uttalanden, fullständigt brutit med den för val till Andra Kammaren
faststälda grundbestämmelsen om skilda valkretsar för land och stad,
på samma gång som han derjemte, i stället för den nu föreskrifna delningen,
föreslår införandet af tvungna listval för alla de valkretsar å
landsbygden, hvilka på grund af sin folkmängd skulle ega att utse två
eller flere riksdagsmän.
Hvarken i de städer, som icke ega den för en valkrets å landsbygden
stadgade minimifolkmängden af 20,000 invånare, eller å den dem
omgifvande landsbygden torde emellertid ännu finnas någon synnerlig
benägenhet för eller önskan efter för bådadera gemensamma riksdagsmannaval,
men i synnerhet med hänsyn till de medelstora städerna,
hvilka nu bilda egna valkretsar, måste motviljan mot dylika val antagas
vara och förblifva bestämd nog, åtminstone så länge städernas och
landsbygdens intressen ännu, till följd af den befintliga beskattningsolikheten,
äro så stridiga. Mindre torde deremot kanske betänkligheterna
vara med hänsyn till småstäderna, i fråga om hvilka införandet af gemensamma
val med den kringliggande landsbygden också långt ifrån i
samma mån skulle strida mot de skäl, som Utskottet anser kräfva bibehållandet
af de nuvarande bestämmelserna i Riksdagsordningen om
fullt skilda valkretsar för land och stad. Hvad åter angår de af motionären
föreslagna listvalen för de valkretsar å landsbygden, hvilka skulle
ega att välja mer än en riksdagsman, så innebära de tydligen vida
mindre garanti för att valen skola utfalla efter befolkningens önskan,
än då sådan valkrets, på sätt nu är föreskrifvet, delas, och äro dylika
listval derför icke heller att eftersträfva.
Då nu visserligen å ena sidan inga utsigter finnas för att under
den närmare framtiden kunna genomdrifva ett förslag om det fullständiga
upphörandet af skilnaden mellan stad och land i fråga om val till
riksdagsmän i Andra Kammaren eller om höjandet i ett enda beslut af
den faststälda folkmängden för stadsvalkretsarne till samma antal som
för valkretsarne å landet finnes föreskrifvet, men å andra sidan ej heller
behofvet af en snar ändring i motionens syfte af de nu till förnyad
behandling inom Riksdagen framdragna grundlagsparagraferna kan med
Bih. till Biksd. 1‘rot. 1886. 3 Samt. 5 Raft. 2
10
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
fog förnekas; så borde Utskottet, med anledning af motionen, kafva
bestämt sig för att tillstyrka ettdera af följande tvenne, i jemförelse
med motionärens mindre långt från hvad nu är stadgadt afvikande,
förslag.
Alternativ N:o 1.
§ 6. Första Kammarens ledamöter skola för en tid af nio år utses
af landstingen och stadsfullmäktige i de städer, som ej i landstingdeltaga.
Hvarje landsting och sådan stad, som nu nämnd är, välja,
efter folkmängden inom sina områden, en riksdagsman för hvarje fullt
tal af fyratiotusen och en för öfverskott af minst tjugutusen. Går ej
folkmängden upp till fyratiotusen, väljes dock en riksdagsman.
§ 13, mom. 2. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval
äfven räknas köpingar, skola länen hvar för sig af Kammaren, så vidt
ske kan efter härad och domsagor, fördelas i särskilda valkretsar, som
hvardera utse en riksdagsman; och skall hvarje sådan valkrets innehålla
en folkmängd af minst tjugutusen och högst fyratiotusen. (Mom. 3.)
1 hvarje stad, som eger en folkmängd af femtontusen eller mer, utses
eu riksdagsman och derutöfver, efter folkmängden, en för hvarje fullt
tjugutusental, hvarmed folkmängden öfverstiger femtontusen, öfriga
städer ordnas af Kammaren, så vidt ske kan länsvis, i särskilda valkretsar,
som hvardera utse en riksdagsman; och skall hvarje sådan valkrets
innehålla en folkmängd af minst tiotusen och högst tjugutusen.
Alternativ N:o 2.
§ 6. Första Kammarens ledamöter — — — — landsting deltaga.
Hvarje landsting och sådan stad, som nu nämnd är, välja, efter
folkmängden inom sina områden, en riksdagsman för hvarje fullt tal
af fyratiotusen och en för öfverskott af minst tjugutusen. Går ej folkmängden
upp till fyratiotusen, väljes dock en riksdagsman.
§ 13, mom. 2. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval
äfven räknas städer med mindre folkmängd än tiotusen, utses för hvarje
domsaga en riksdagsman. Till hvilken domsaga inom länet dylik stad,
som på grund af sitt läge kan föras samman med mer än en domsaga,
skall höra, bestämmes af Konungen. Domsaga, som, inberäknadt dertill
sålunda lagda städer, har större folkmängd än fyratiotusen, varde
dock af Konungen, så vidt ske kan häradsvis, indelad i så många valkretsar,
som domsagan eger fulla tjugutusental af invånare, hvilka val
-
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
11
kretsar hvardera välja en riksdagsman. (Mom. 3.) I hvarje stad, som
eger en folkmängd af tiotusen eller mer, utses en riksdagsman och
derutöfver, efter folkmängden, en för hvarje fullt tjugutusental, hvarmed
folkmängden öfverstiger tiotusen.
§ 16, mom. 1. Valen förrättas för landet, medelst elektorer, inför
domhafvanden eller, om valkretsen lyder under flera domstolar, inför
den magistrat eller domhafvande, under hvilken största folkmängden
lyder. För hvarje kommun väljes en elektor och derutöfver, efter folkmängden,
en för hvarje fullt tal af ett tusen. (Mom. 2.) Kommuner, som
hafva att gemensamt välja riksdagsman, ega dock begagna det omedelbara
valsättet -— — — valprotokollen till vederbörande valförrättare
insändas. (Mom. 3.) I stad, som har att ensam sända en eller flere
riksdagsmän — — — (oförändradt).
§ 20. För den, som blifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren,
utfärdas ofördröjligen fullmagt, underskrifven af vederbörande
valförrättare, och af följande lydelse: “Vid riksdagsmannaval, som den
-—- — hållits i N. N. valkrets14 — — (oförändradt).
§ 22, mom. 1. År någon missnöjd med val till riksdagsman i
Andra Kammaren, må han deröfver anföra besvär hos Konungens Befallningshafvande
i valorten. För det ändamål eger klaganden — —
— — — — (oförändradt)''4.
af herr Farup: “Ehuru ostridigt är, att det, med afseende å städernas
alltjemt ökade folkmängd, måste vara af behofvet påkalladt, att
en ändring vidtages uti nu gällande representationsrätt för stad och
land, så kan jag icke tillstyrka bifall till motionärens förslag i hela
dess utsträckning, af orsak att det ursprungliga förhållandet mellan
deras representationsrätt derigenom icke skulle komma att bibehållas.
Nedflyttandet af “strecket44 kan väl icke heller länge låta vänta på sig,
och som jag icke kan göra mig klart, hvilka verkningar detta skall komma
att hafva, så anser jag klokheten bjuda att först härutinnan vinna klarhet,
så att den ena reformen icke må lägga hinder i vägen för den
andra44.
Herrar Jönsson, Norén och C. A. Andersson hafva begärt få antecknadt,
att de oj varit närvarande vid Utskottets behandling af motionen,
hvars pröfning äfven Herr Hedin på grund af anmäldt sjukdomsförfall
varit förhindrad att deltaga.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.