Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af Kongl, blefven den 7 Juni 1733 och den 24 Januari 1740 om skyldighet att låta döpa harnen.

1886-02-08 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1886:15, Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af Kongl, blefven den 7 Juni 1733 och den 24 Januari 1740 om skyldighet att låta döpa harnen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

1

N:o 15.

Ant. till Eiksd. Kansli den 8 Februari 1886, kl. 1 e. m.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande

af Kongl, blefven den 7 Juni 1733 och den 24 Januari

1740 om skyldighet att låta döpa harnen.

Från Andra Kammaren liar Utskottet fått till sig hänvisad en

inom nämnda Kammare af Herr E. J. Ekman afgifven motion, N:o 7,

hvari hufvudsakligen andrages följande:

Det vore i allmänhet erkändt såsom en sanning, att hvarje lag

eller förordning, som till den grad öfverlefvat sig sjelf, att dess handhafvare

icke vågade att tillämpa den, emedan det allmänna rättsmedvetandet

skulle på det allra högsta kränkas genom dess tillämpning,

borde afskaffas. Genom bibehållandet af sådana lagar och förordningar

försvagades väsentligen aktningen för lagen i allmänhet till icke ringa

skada för samhällets sunda utveckling. En sådan förordning hade vi

i Kongl. blefven af den 7 Juni 1733 och den 24 Januari 1740, hvari

det stadgades: »Om någon i godo icke kan förmås att låta dess barn

komma till den heliga döpelsen, skall det samma hos honom af beskedlige

exekutionsbetjenter uttagas och sedan af presterskapet i församlingen

uti kyrkan döpas, hvarom landshöfdingeembetet uppå konsistorii

påfordran bör lemna handräckning med vissa exekutionsbetjenters tillordnande,

som vederbörande presterskap i detta mål biträde göra».

Denna förordning hade på senare tiden, så vidt motionären kände,

icke blifvit tillämpad, emedan det strede mot det allmänna tänkesättet

att på ett våldsamt sätt befordra en person till en religiös handling.

Kongl. Maj:t hade ock tvenne gånger uppå besvär angående dylik handlik.

till Biksä. Prot. 1886. 7 Sami 5 Käft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 15-

räcknings lemnande förklarat sig icke finna skäl att auktorisera den

verldsliga maktens ingrepp i dylika fall. Så länge denna lag dock

funnes qvar, kunde den af ett ovisligt kyrkligt nit användas för att

dermed åtminstone hota och skrämma de föräldrar, som af samvetsskäl

ej ville låta döpa sina barn. Genom lagens upphäfvande borde äfven

möjligheten af ett sådant bruk af sagda lag omintetgöras.

På grund af hvad motionären sålunda anfört, föreslår han,

att Riksdagen för sin del ville besluta, att stadgandet

i Kongl. brefven af den 7 Juni 1733 och af

den 24 Januari 1740 angående tvångsdop måtte till

all kraft och verkan varda upphäfdt.

De af motionären omförmäld a Kongl. brefven, hvilkas innehåll

uti de af A. J. Rydén och J. A. Thurgren utgifna upplagor af Kyrkolagen

återgifvas i de af motionären anförda ordalag, lyda, enligt den

på Konungens befallning af Prosten Mittag utgifna edition af Kyrkolagen

m. in., på följande sätt:

»Kongl. Brefvet till Consistorium i Stockholm den 7 Junii 1733.

Friedrich etc. Vi hafve låtit Oss föredragas Eder underdåniga skrifvelse

af den 30 nästlidne Maji, hvarutinnan I berätten, att, sedan Vi

under den 18 sistlidne Aprilis Eder i nåder anbefalt, att låta vissa prestmän

med Christelig sorgfällighet underrätta N. G. uti Guds saliggörande

kundskap, hafven I försport, det bemälde G. icke ville låta döpa dess

barn, som hans hustru före pingsthelgen framfödt; Och ehuruväl Kyrkoherden

H. på Eder anmodan sökt att G. härutinnan undervisa, har dock

hos honom något ej uträttas kunnat, utan har G. fast mera, uppå sistnämnde

Kyrkoherdes gjorda frågor, dess om den Heliga döpelsen fattade

grofva och villfarande mening yttrat, hvarföre som I ansett G:s

förfarande härutinnan såsom stridande både mot Guds ord och Kyrkolagen,

altså hafven I funnit Eder föranlåtne att Oss detta i underdånighet

referera och Vårt nådiga förordnande deröfver afvagta.

Häruppå länder Eder till nådigt svar, att, i fall N. G. i godo

icke kan förmås till att straxt och utan något uppskof låta sitt lilla

barn komma till den heliga döpelsen; så finne VI godt, det barnet

skall af beskedliga Executionsbetjente ifrån honom tagas och af presterskapet

i församlingen, der han boende är, till dop och Christendom

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

3

uti Kyrkan befordras. Till hvilken ända VI nu jemväl i nåder anbefalle

Öfverståthållaren Grefve T. att på Eder reqvisition lemna dess

handräckning med sådana tjenliga personers tillordnande, som vederbörande

presterskap härutinnan biträda skola; blifvandes för öfrigt Eder

försorg uppdraget, att oftabemälde G. må genom nitälskande prestmän,

så mycket möjligt är, så i detta mål om döpelsens sacramente och

dess nödvändighet, som det mera, hvarutinnan han befunnits vara villfarande,

undfå noga och öfvertygande undervisning, på sätt och vis,

som Vårt förra till Eder honom angående aflåtne nådiga bref innehåller».

»Kongl. Brefvet till Consistorium i Upsala den 24 Januari 1740.

Friedrich etc. Emedan VI så af Edert till Vår Justitise Canzler aflemnade

svar som Eder hos Oss sedermera inkomna särskilta underdåniga

berättelse af den 9 uti innevarande månad inhemtat de hinder och

orsaker, hvarföre Hofjunkaren I. G., som är på Leijondahls sätesgård

i Bro församling boende, ej velat befordra dess lilla barn till dop och

Christendom samt att han ännu enständigt vore deremot och ej vill sig

thertill låta öfvertalas, ehuru I med mycken sorgfällighet, genom Kyrkoherdarne

W. och S., sökt honom om en sådan dess skyldighet af Guds

heliga ord att öfvertyga; fördenskuld och på det slike förakt af de

heliga sacramenternes rätta bruk och nyttjande må framdeles äfven

kunna förekommas, ty hafve VI i nåder för godt funnit Eder att anbefalla,

thet I antyden Kyrkoherdarne W. och S. att ofördröjligen resa

till Leijondahls sätesgård, och i fall Hofjunkaren G. då än vidare icke

skulle i godo kunna förmås till att straxt och utan ringaste uppskof

låta sitt lilla barn komma till den heliga döpelsen; så skall barnet genom

Kronobetjentes handräckning, som där i nejden bör vara nära till

hands, af bemälde Kyrkoherde W., i anseende till de härvid befunna

omständigheter, till dop och Christendom befordras. Till hvilken ända

VI jemväl genom bref af detta dato anbefalt Landshöfdingen Baron

B. att på Eder anmodan lemna dess handräckning med Kronobetjentes

tillordnande, som förberörde Kyrkoherdar härutinnan biträda skola. I

förrätten härmed thet Oss till nådigt välbehag länder».

Af dessa brefs ordalydelse framgår otvetydigt, att med dem icke

afsetts att meddela allmänt gällande föreskrifter, huru i dylika fall

borde förfaras, utan endast att gifva vederbörande myndigheter anvisning

om hvad i föreliggande särskilda fall vore att göra. Att Kongl.

Maj:t sjelf så uppfattat dessa brefs betydelse, synes också deraf, att

Kongl. Maj:t i senare tider, på sätt motionären antydt, genom flere

särskilda beslut meddelat helt andra föreskrifter i dylika fall. I ett af

dessa fall hade Domkapitlet i Lund hos Kongl. Maj:ts Befallnings
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

hafvande i Kristianstads län anmält, att åboen And. Olsson i Bronaröd

vägrat att låta döpa sitt år 1857 födda barn, i följd hvaraf Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande lät vid vederbörlig häradsrätt anställa åtal

mot Olsson, som, på grund af föreskriften i 3 kap. 2 § Kyrkolagen,

härför dömdes att till församlingens kyrka och fattige utbetala 37 r:dr

50 öre riksmynt. Då emellertid Olsson, hvilken omfattat baptistiska

lärosatser, icke häraf lät sig rätta, begärde Domkapitlet, med åberopande

af Kongl. brefven 1733 och 1740, handräckning hos Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande för att få barnet till dopet befordradt. I anledning

af denna Domkapitlets framställning anhöll Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

hos Kongl. Maj:t om föreskrift, huruledes härutinnan borde

förfaras. Genom beslut den 23 September 1859 förordnade Kongl.

Maj:t, efter Justitiekanslersembetets hörande, att, innan Kongl. Magt

ville i ämnet vidare besluta, Konsistorium borde tillse, det vederbörande

kyrkoherde eller annan prestman, den Konsistorium funne dertill lämplig,

ytterligare måtte genom undervisning och kärleksfull förmaning söka

förmå Olsson att ej vidare förhindra barnets befordran till det heliga

dopet, samt att Konsistorium borde efter 3 månaders förlopp hos Kongl.

Maj:t anmäla framgången af de åtgärder, som med anledning af denna

befallning vidtoges. I skrifvelse den 8 Februari 1860 meddelade Domkapitlet,

att de sålunda vidtagna åtgärderna visat sig fruktlösa. Denna

skrifvelse anmäldes för Kongl. Maj:t den 13 September 1861 i sammanhang

med skrivelser från två andra domkapitel, hvilka anmält, att åtskilliga

under deras domvärjo hörande personer omfattat baptistiska

lärosatser; och förklarade Kongl. Maj:t, att, då genom förordningen den

23 Oktober 1860 angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning

bestämmelse blifvit meddelad, huru förfaras bör med de svenske

medborgare, som omfatta en från svenska kyrkans bekännelse afvikande

lära, funne Kongl. Maj:t samtliga dessa anmälningar icke föranleda till

särskildt Kongl. Map.ts yttrande.

I två andra fall, som blifvit af Domkapitlen i Strengnäs och

Hernösand anmälda, förklarade Kongl. Maj:t genom beslut den 28 Augusti

1863, att Kongl. Maj:t, med tillit till Konsistorii och vederbörande

presterskaps fortsatta trogna bemödanden att genom allvarlig förmaning

och kärleksfull undervisning söka återföra de vilsefarande föräldrarne

samt förmå dem att låta ifrågavarande barn till det heliga dopet befordras,

funne någon åtgärd i anledning af Domkapitlens framställningar

då icke böra af Kongl. Maj:t vidtagas.

Någon tillämpning af de grundsatser, som funnit ett uttryck i de

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

båda Kongl. blefven den 7 Juni 1733 och den 24 Juni 1740, synes således

icke vidare vara att befara.

I 2 § af 3 kap. Kyrkolagen stadgas emellertid, att »alla fullkomligen

till verlden födda och lefvande barn skola af deras föräldrar

åtminstone inom det åttonde dygnet till den heliga döpelsen befordras»,

hvilken föreskrift blifvit genom Kongl. förordningen den 13 September

1864 så till vida förändrad, att tiden, inom hvilken dop bör ega rum,

blifvit utsträckt till 6 veckor efter barnets födelse. »Försummar någon

det af vårdslöshet», heter det vidare i samma paragraf, »så skall densamma

antingen med kyrkoplikt af Konsistorium beläggas eller i dess

ställe gifva något ansenligt till kyrkan och de fattige.» Underlåtenheten

att fullgöra föreskriften om barnets döpelse utgör sålunda otvifvelaktigt

en kränkning af kyrkans ordning och bör följaktligen kunna

göras till föremål för kyrkotukt. I det förslag, som den 2 Oktober

1873 afgafs af den för revision af 1686 års Kyrkolag tillsatta komité,

föreslogos också följande bestämmelser i detta ämne: »Barn, som bör

i den rena evangeliska läran uppfostras, skall utan onödig tidsutdrägt

och senast inom sex veckor efter födelsen till det heliga dopet befordras.

Sker det icke, erinre kyrkoherden i församlingen barnets föräldrar

eller målsmän derom. Låta de icke inom fjorton dagar derefter

barnet döpa, skola de inför kyrkorådet varnas. Underlåta de ändock

att inom ytterligare åtta dagar sin kristliga pligt härutinnan fullgöra,

då skall kyrkorådet inom sig utse tre ledamöter, hvilka om barnets befordran

till dopet, der det i godo kan ske, må draga försorg.»

Många af de barn, hvilka deras föräldrar uppsåtligen försumma att

i öfverensstämmelse med kyrkans lag och ordning låta döpa, erhålla dock

dop, förrättadt af fadren eller annan lekman, för hvilken föräldrarne

hafva förtroende. I anledning af en vid 1883 års kyrkomöte af Biskop

A. F. Beckman väckt motion i syfte, att sådant dop, äfven om det icke

uppgåfves såsom nöddop, skulle kunna på begäran af vederbörande

målsman eller barn, kommet till konfirmationsåldern, af prest bekräftas

på sätt och under vilkor, som i kyrkohandboken i fråga om nöddop

vore föreskrifvet, yttrade kyrkolags-utskottet (i betänkandet N:o 14):

»Då å ena sidan enligt vår kyrkas grundsatser sakramentsförvaltningen

tillhör presterskapet, men å andra sidan undantag från sådan grundsats

i fråga om dopet är medgifvet, der nöd på färde är, d. v. s. när, enligt

kyrkohandbokens ord, »barnets svaga tillstånd icke tillåter att kalla

prest», i hvilken händelse nöddopet, om barnet blifver vid lif och nöddopet

eljest är på laga sätt och af dertill behörigen qvalificerad person

förrättadt, skall af presten bekräftas, så synes härmed vara i lagstift
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

ningen iakttaget hvad för kyrkans ordning och den enskildes förmån

kan vara nödigt och gagneligt. Kyrkans sed och uppfattning medgifver

ock, att ett under andra förhållanden än de ofvannämnda af

lekman verkstäldt dop bekräftas af prest, då derom anhålles och presten

efter pröfning af omständigheterna anser så kunna ske.» Då det föreslagna

stadgandet således syntes öfverflödigt, och dertill komme, att

detsamma lätteligen skulle kunna tydas såsom ett godkännande af lagöfverträdelser,

hemstälde utskottet, att motionen icke måtte till någon

kyrkomötets åtgärd föranleda, och blef denna hemställan af kyrkomötet

bifallen.

Efter att hafva lemnat dessa antydningar om, huru föräldrars

underlåtenhet och tredska att befordra sina barn till kyrkligt dop rätteligen

bör ur kyrkans synpunkt betraktas, anser sig Lag-Utskottet böra

uttala, att Utskottet i allo delar motionärens mening, att de grundsatser,

som uttalats i Kongl. brefven den 7 Juni 1733 och den 24 Januari

1740, stå i afgjord strid med vår tids rättsmedvetande och följaktligen

icke vidare torde komma att tillämpas; men då de i dessa

bref meddelade föreskrifter endast afse särskilda fall, som i en länge

sedan förfluten tid genom anmälan af vederbörlig myndighet blifvit

dragna under Kongl. Maj:ts pröfning, finner Utskottet sig icke kunna

göra annan hemställan, än

att motionen icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.