Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om edgångs utbytande i vissa fall emot laglig försäkran.

1886-02-12 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1886:19, Utlåtande, i anledning af väckt motion om edgångs utbytande i vissa fall emot laglig försäkran.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

5

tf:o 19.

Ank. till Riksd, Kansli den 12 Februari 1886, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om edgångs

utbytande i vissa fall emot laglig försäkran.

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet fått till sig hänvisad

en inom Kammaren af Herr Erik Nyström väckt motion, N:o 128, hvari

hufvudsakligen anföres:

Motionären hade vid sistlidna års riksdag väckt förslag om förändrade

föreskrifter angående edgång i syfte att erhålla ett sätt för

laglig försäkran, som hade edens innebörd, men icke edens form. Detta

förslag, som Lag-Utskottet afstyrka hade icke vunnit Riksdagens bifallMotionären

hade emellertid i den omständighet, att icke heller Kung!.

Maj:ts proposition med förslag till lag om förändrade bestämmelser rörande

ordalagen vid edgångs fullgörande blifvit af Riksdagen antaget,

funnit en anledning att nu återkomma med samma motion. Det »legaliserade

trots mot Herrens andra bud», som egde rum genom det öfverflödiga

lagstadgade svärjandet, hade ett ännu sorgligare motstycke

i det gyckelspel med de heligaste ord och känslor, som egde rum, der

menniskor af yttre tvång eller af hänsyn till yttre fördelar nödgades

att gå ed och använda ordasätt, som de i sitt innersta ogillade. Hvad

vunne samhället på sådant? Huru ginge det under sådana förhållanden

med aktningen för lag och rätt? Och att ett samhälle, som sade

sig bekänna kristen tro, tilläte och uppmuntrade sådant missbruk af

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Guds namn, kunde väl det vara Gud behagligt? — Så väl från Lagutskottet

som från enskilda medlemmar af Riksdagen invändes i fjor

mot motionens syfte, att dispens från edgång skulle omintetgöra den

garanti, staten egde rätt att fordra, med andra ord, att en enkel försäkran

eller löfte skulle vara mindre bindande än ed. Men man kunde

med skäl fråga: Hvad värde har den garanti, som ligger i en ed, af
gifven

af en person, som försäkrar att edens ord för honom betyda så

mycket som noll? — Man anmärkte vidare, att antalet af de fall af edsvägran,

som i motionens bilaga anfördes, var så försvinnande litet emot

de tusentals fall, der man gått eden, och att det vore obilligt att begära

en undantagslag för ett så obetydligt mindretal. Detta inkast,

som alldeles förbisåge den helgd, hvarmed rikets grundlag värnade individens

samvetsfrihet, blundade också för det faktum, att nu gällande

dissenterlag verkligen innehölle den bestämmelsen, att om en främmande

trosbekännare tillhör ett samfund, hvars lära förbjuder edgång,

så skall Kongl. Maj:t förordna, huru i fråga om edgång förfaras skall

— ett medgifvande, som i sjelfva verket innebure ingenting mindre än

att den enskildes samvetsfrihet kunde i händelse af behof värnas genom

undantagsbestämmelser. Också vore ju allmänt bekant, att Kongl.

Maj:t redan i särskilda fall lemnat dispens från edgång i och för embetes

tillträdande, äfven der den edsvägrande ej tillhört dissentersamfund

med sådan lära, som förbjuder ed. Med skäl kunde frågas: Vore

det ej bättre, att man hade en för alla dylika fall gällande förordning

om dispens från ed, än att dispensens meddelande lemnades att bero

på mera tillfälliga omständigheter. — En annan mvändning vore den:

hvarföre kan ej den, som af samvetet känner sig hindrad att svärja,

gå ut ur kyrkan och sluta sig till ett dissentersamfund för att på den

vägen erhålla dispens? Svaret vore lätt gifvet med en motfråga, Hvar

funnes det samfund, eller hvad vore det samfund värdt, som ville

upptaga till medlem en person, som kanske ej i någon annan punkt

sympatiserade med detsamma utom möjligtvis just i edsfrågan?

Och till hvilket samfund ville man väl hänvisa dem, som öppet förklara,

att de hvarken tro på Gud eller ett lif efter detta? — Lagutskottet

anförde slutligen i sitt afstyrkande af berörda motion,

att densamma icke innehölle något närmare formuleradt förslag till författning

i det åstundade syftet. För att nu förekomma slik anmärkning,

ville motionären denna gång våga försöket att gifva ett formuleradt

förslag, lemnande åt andra att pröfva och gilla, förbättra eller förkasta.

— I England hade man sedan mera än femtio år haft en lag, som för

personer, hvilka hyste betänkligheter mot edgång, föreskrefve en form

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

af laglig försäkran, hvilken man tillerkände samma betydelse som en

ed, i det lagen derom bestämde, att om en person, som afgifvit sådan

försäkran, befunnes hafva försäkrat eller förklarat något, som strede

mot sanningen, så ådroge han sig samma böter och samma straff, som

gälde för mened. Denna försäkran saknade så väl hvarje ord, liktydigt

med svärja eller ed, som ock hvarje hänsyftning på Gud eller ett

lif efter detta. Den vore helt kort och lydde så: i>Jag, N. ÅT"., varande

en af de s. k qväkarne (eller hysande samma öfvertygelse som de s. k.

qväkarne eller den s. k. brödraförsamlingen, allt efter omständigheterna)

afgifver härmed min högtidliga, upprigtiga och sannfärdiga förklaring och

försäkran.» (Act 3 and 4 William IV, c. 49, A. D. 1833; cfr. Act 1 and

2 Victoria, c. 77.) — Någon dylik form vore det väl ej omöjligt för oss

också att komma öfverens om. I fråga om löfteseder kunde ju alltså

för de personer, här äro i fråga, stadgas en form af försäkran, så lydande:

»Jag, N. N., afgifver härmed mitt högtidliga, upprigtiga och

sannfärdiga löfte och försäkran, att» o. s. v. — utan något tillägg af

bedyrande eller åkallelse vid slutet. — Bekräftelseederna, vid hvilka

man i synnerhet vore mån om att bevara de ordalag, som skulle skänka

staten äskad garanti, syntes dock, äfven de, för personerna i fråga kunna

utbytas mot en försäkran af enahanda enkla lydelse, utan vidare tillägg

af bedyrande eller försvärjelse. — Man invände att den vördnad och

fasa, hvarmed allmänheten af ålder lärt sig att betrakta den vanliga

bekräftelseeden och som fylde den till domarebordet framträdande med

en helig skräck, alldeles skulle komma att saknas, i händelse en så enkel

bekräftelseform sattes i stället. Men dervid förbisåge man, att om

lagen för dem, som afgåfve dylik försäkran i eds ställe, bestämde

samma ansvar i händelse af löftesbrott eller lögnaktiga uppgifter, som

nu vore stadgadt för edsbrott eller mened, så läge just i dessa lagens

ansvarsbestämmelser korrektivet mot det lättsinne, som vore frestadt

att leka med allvarliga saker; och att äfven här vid lag med tidens längd

eu sådan enkel löftesform skulle så småningom för folkmedvetandet

kläda sig i den gestalt af allvar och skräck, som önskligt vore. — Att den

förordade reformen vore oskadlig, hade motionären försökt visa; att den

vore af behofvet påkallad, derom vittnade åter och åter förekommande

fall af edsvägran och dermed följande obehag, både för den vägrande

och för den nödgande, ett oefterrättlighet stillstånd, der domaren ofta

kände sig maktlös och rådlös.

På grund af det anförda föreslår motionären, att Riksdagen måtte

för sin del besluta,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

att för personer, som på grund af öfvertygelse

vägra aflägga ed, bestämmes en form af laglig försäkran,

så lydande: »Jag, N. N., afgifver härmed mitt

högtidliga, upprigtiga och sannfärdiga löfte och försäkran,

att» o. s. v.;

att särskildt till 17 kap. 16 § Rättegångsbalken

lägges en ny punkt af följande lydelse: »Vittnen,

som ej kunna förmås att aflägga ed, skola i begge

delomännens eller deras ombudsmäns närvaro denna

försäkran afgifva: »Jag, N. N., afgifver härmed mitt

högtidliga, uppriktiga och sannfärdiga löfte och försäkran,

att jag skall vittna och gifva till känna allt

hvad jag vet i denna sak händt och sant vara, så

att jag ej uppsåtligen något förtiger, tillägger eller

förändrar»;

samt att sådan försäkran tillerkännes samma

helgd och ansvar, som nu tillerkännes edgång i lagstadgad

form.

I förevarande ämne vidhåller Utskottet fortfarande den mening,

som uttalats i dess till sistlidna års Riksdag afgifna utlåtande (N:o 8)

i anledning af Herr Nyströms då väckta motion. Antalet af de fall,

der vägran att aflägga ed egt rum under åberopande af religiösa betänkligheter

eller under förklaring att eden för den person, som skulle

aflägga densamma, saknade all betydelse, har hittills visat sig försvinnande

litet i förhållande till de fall, der eden utan invändningar

blifvit aflagd; och det är äfven för den mest skarpsynte omöjligt att

med säkerhet döma om de verkliga, inre motiven för en edsvägran.

För främmande trosbekännare är, såsom bekant, i förevarande afseende

särskildt stadgadt i 16 § af förordningen den 31 Oktober 1873. Staten

kan, enligt Utskottets mening, ej af hänsyn till den subjektiva uppfattningen

hos de få bland svenska kyrkans medlemmar, hvilka uppgifva

sig vara af betänkligheter mot edens religiösa form hindrade att

aflägga ed, afstå från den garanti för rättssäkerhetens uppehållande,

som onekligen ligger i edens egenskap af religiös handling. Ett lagstadgande,

hvarigenom straffet för mened förklarades tillämpligt jemväl

då en person efter aflagd försäkran i den af motionären föreslagna eller

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19. 9

liknande form burit falskt vittnesbörd, skulle, i synnerhet med de bevisregler,

som hyllas i vår nu gällande rättegångsordning, innebära en

mycket ringa ersättning för nämnda garanti.

Utskottet får sålunda hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 12 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation:

af Herr Folke Andersson i Helgesta.

Bih. till Riksd. Prat. 1S86. 7 Sami. 7 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.