Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 17 kap. 4 § Handelsbalken.

1886-02-15 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1886:22, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 17 kap. 4 § Handelsbalken.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 22.

3

N:o 22.

Ank. till Riksd. Kansli den 15 Febr. 1886, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af 17 kap. 4 § Handelsbalken.

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet fått emottaga en inom

samma Kammare af Herr J. Erikson i Stockholm väckt motion, N:o 172,

hvari hufvudsakligen andrages följande:

Under närvarande kritiska penningförhållanden, hvilka förhållanden

i synnerhet framkallats af en för långt drifven spekulation i industriella

och byggnadsföretag, förefunnes det ett starkt behof att genom lagen

bereda skydd åt den fattige dagsverkaren, som efter att hafva nedlagt

sina krafter ofta stode rättslös gent emot sina arbetsgivare, när fråga

blefve om ersättning för arbetet. Af fruktan för att genom för stränga

fordringar förlora icke blott sitt tillgodohafvande, utan äfven sin sysselsättning,

läte han sig esomoftast nöja med fagra löften, intill

dess arbetsgifvaren försattes i konkurs, och i sådana fall egde han

ej annan rätt till betalning än sådan borgenär, som i Handelsbalken

kap. 17 § 16 omförmäles. — Vid en närmare undersökning af den

ställning, som en kroppsarbetare eller tjenare intoge till sin arbetsgivare

eller husbonde jemte beskaffenheten af de kraf, som han kunde

hafva på denne, framstode tydligt och klart nödvändigheten af ett

tillägg i nu gällande lagbestämmelser, hvarigenom sådan arbetare tillför
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

säkrades förmånsrätt jemlikt 17 kap. 4 § Handelsbalken. Om eu affärsman

eller industriidkare levererade varor eller penningar till ett

företag, stode det honom fritt att före aflemnandet skaffa sig den säkerhet,

som kunde anses erforderlig. Om han det oaktadt nödgades

göra förluster, vore det antingen hans eget fel eller berodde det på

oförutsedda händelser; det funnes ock för honom alltid en möjlighet

att genom nya spekulationer reparera den skada han lidit. Annorlunda

vore förhållandet med en dagsverkare eller sådan arbetare, som åtagit

sig ackordsarbete. Plan måste i förskott gifva sin tillhörighet, det vill

säga sin arbetsförmåga eller kroppskrafter; när så arbetet är utfördt,

då och först då egde han rätt att utfordra liqvid. Om denna då förvägrades

honom, stode han hjelplös. Återtaga sitt en gång nedlagda

arbete kunde lian ej, tillgodogöra sig detsamma på annat håll vore

äfven omöjligt, och slutligen beträffande den skada han lidit kunde han

aldrig återvinna det en gång förlorade. Plan kunde ju endast arbeta

och tjenstgöra med sin egen person, sina egna kroppskrafter; dessa

toges emellertid i anspråk hvarje dag, hvarje timme, på det han må

kunna tillförsäkra sig och familj det allra nödvändigaste för lifvets

uppehälle. Skulle det sedermera än lyckas honom att genom försakelser

och umbäranden eller genom utslitande af sina krafter återskaffa

hvad han under denna pröfningens tid sett sig nödsakad sälja eller

pantsätta, så åtginge dock många år, innan han kunde återhemta sig

efter det slag han erhållit, och hvad hade han då icke gifvit härför?

Jo, kan hända kraft och helsa, trefnad, familjefrid och huslig lycka.

Många funnes äfven, som efter en dylik förlust helt och hållet förlorat

energi och håg för arbetet samt slutligen fallit kommunerna till last

antingen som brottslingar eller som fattiga och sjuka. Att andemeningen

i förut nämnda 11 kap. 4 § Plandelsbalken ansåges vara, att alla

arbetare skola erhålla förmånsrätt vid konkurs, framginge af de prejudikat,

som vid flera olika tillfällen ^ifvits af Kongl. Maj:t, af hvilka särskildt

åberopades dom af den 27 December 1869 i målet mellan arbetare och

Arnäs bruksbolag. Enahanda förmånsrätt hade äfven tillerkänts arbetare

vid en gäldenärs fabrik enligt Kong]. Maj:ts dom af den 9 Majl8 70.

Plärvid vore dock att anmärka, det dessa arbetares fordringsanspråk

ej grundade sig på tillfälligt arbetsaftal, utan på arbete, som fullgjorts

till följd af stadig anställning, och att sålunda ej något prejudikat funnes,

som särskildt gälde dagsverkare eller arbetare med tillfällig anställning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

o

Med stöd af det härofvan anförda, och alldenstund en lagbestämmelse

tydligen borde utvisa hvad som dermed åsyftas, har motionären

föreslagit, att Riksdagen ville besluta, att 17 kap. 4 § Handelsbalken

måtte erhålla följande ordalydelse:

»År gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar,

eller varor, till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods

afskildt är, som förr - är sagdt. Dernäst den kostnad, som å egendomens

uppteckning skäligen gjord är; sedan läkarelön, läkedom och

föda under den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom deri

skött hafva, så ock betjenters och tjenstehjons samt handtverkares och

tillfällige arbetares lön för sista året, dessa senare ehvad gäldenären

är död eller ej.»

Hvad motionären sålunda andragit är utan tvifvel så till vida behjertansvärdt,

som en person, hvilken är för sitt uppehälle uteslutande

hänvisad till den inkomst, han dag efter annan kan med sitt arbete

förvärfva, vida hårdare än andra borgenärer drabbas af den ekonomiska

förlust, som kan förorsakas derigenom, att den, för hvilken han utfört

arbete, nödgas att afträda sin egendom till konkurs. Dock torde ofta

nog vid konkurs äfven andra fall inträffa, hvilka ur mensklighetssynpunkt

synas lika ömmande som de af motionären påpekade, utan att

derför lärer kunna ifrågasättas en lagstiftningsåtgärd af sådan beskaffenhet

som den nu föreslagna. I sådant afseende kan erinras om det icke

sällsynta fall, då en person insatt ett med arbete och försakelser sammansparadt

kapital i en bankinrättning eller hos en enskild affärsman,

kanske endast några timmar förr, än mottagarens insolvens blifvit. ådagalagd.

Utskottet anser ock, att en lagförändring i det af motionären föreslagna

syfte — huru tilltalande för känslan detta ock må förefalla —

icke skulle vara välbetänkt. Motionären föreslår, att den i 4 § af 17

kap. Handelsbalken stadgade förmånsrätt skulle utsträckas jemväl

till »handtverkares och tillfällige arbetares lön för sista året». — Hvad

då först angår »handtverkare», så åtnjuter han enligt 3 § af samma

kap. förmånsrätt för arfvode å det gods, som hos honom qvar är,

och genom denna bestämmelse torde hans rätt i allmänhet få anses

tillräckligt skyddad. Mot den derpå följande kategorien »tillfällige arbetare»

måste till en början anmärkas, att densamma skulle vid tillämpningen

blifva ytterst svår att begränsa. Under benämningen »arbetare»

opaginerad Kontrollera mot PDF

fl

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

torde böra hänföras icke blott sådana personer, som mot lega utföra

ett öfvervägande kroppsligt och mekaniskt arbete, såsom motionären

uppenbarligen anser, utan ock sådana, som utföra ett arbete af mera

intellektuel art; och säkerligen kunna också fall inträffa, då en arbetare

af sistnämnda slag är i lika stort och omedelbart behof af att

utfå lönen för sitt arbete som den egentlige kroppsarbetaren.

Det synes emellertid för personer i den ställning, som i motionen

åsyftas, eller tillfälliga arbetare, vara det naturligaste, att de, allt efter

som de fullgöra det betingade arbetet, också utfå den derför öfverenskomna

lönen. Så torde väl ock i allmänhet ske. Motionären anför

visserligen, att arbetaren af fruktan att genom för stränga fordringar

förlora icke blott sitt tillgodohafvande, utan äfven sin sysselsättning,

ofta skulle låta förmå sig att någon längre tid fortfara med sitt arbete

utan att derför fordra betalning. Sådana fall torde ej ofta inträffa,

och skulle i senare tid någon benägenhet hafva visat sig för en sådan

afvikelse från den på sjelfva det ifrågavarande arbetsaftalets natur

grundade sed, så bör lagstiftningen ingalunda uppmuntra till ett fortgående

i denna rigtning.

Endast i den mån arbetsaftalet antager eu mera varaktig karakter

och sålunda närmar sig till ett tjenstehjonsförhållande, torde det

vara regel, att arbetarens lön förblifver längre tid innestående hos arbetsgifvaren.

De af motionären anförda prejudikaten (hvilka återfinnas

i Chr.'' Naumanns Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning,

årg. 1870, sidd. 273 och 350) visa också, att. lagskipningen

är benägen att åt uttrycken »betjenter och tjenstehjon)) gifva den tolkning,

att arbetare med mera stadig anställning må kunna under desamma

hänföras. Att lagstiftaren i den nu ifrågavarande §:n satt tjenstehjon

i en bättre ställning än tillfällige arbetare har ju uppenbarligen

sin grund deri, att ett tjenstehjon icke har anledning eller, såvidt

legostadgans bestämmelser äro på detsamma tillämpliga, ens rätt att

fordra sin aflöning förr än efter en viss tids förlopp, hvarigenom det

också mera är utsatt för förlust genom husbondens obestånd.

Den gräns, som sålunda blifvit uppdragen mellan tjenstehjon och

arbetare med mera varaktig anställning å ena samt tillfällige arbetare

å andra sidan, anser Utskottet vara rigtig och rättvis. Med den varaktigare

anställningen följer i regeln, att aflöningen utbetalas med

längre mellanrum: derför skyddas arbetaren genom förmånsrätt. Den

tillfällige arbetaren får deremot, efter förhållandets natur, oftare ut

sin betalning: han har derför icke samma behof af skydd.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23. 7

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet,

att förevarande motion icke må af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 15 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

af Herr Smedberg.

Reservation:

N:o 23.

Ant till Riksd. Kansli don 15 Febr. 1886, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande

af 41 § Konkurslagen eller införande af ett

tillägg i samma lags 73 §.

Till handläggning af Lag-Utskottet har från Första Kammaren

blifvit hänvisad en inom nämnda Kammare af Herr C. J. Fogelin afgifven

motion, N:o 25, hvaruti anföres:

»Då det i praxis visat sig, att Rättens ombudsmans-institution är

alldeles obehöflig samt att hans åligganden mycket väl kunna ombe
-

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.