Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande Nio 24

1886-02-15 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1886:24, Lag-Utskottets Utlåtande Nio 24

Dokumentets text

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande Nio 24.

af motionären föreslagna, lätt leda till de största obehag, om underrättelsen

icke behörigen komme borgenären tillhanda. Också torde

icke någon grundad anledning förefinnas till missnöje med den nuvarande

anordningen, enligt hvilken en borgenär, som har anledning antaga,

att jäf mot hans bevakning kan komma att med utsigt till framgång

göras, får sjelf eller genom ombud skaffa sig underrättelse, om

anmärkning gjorts. Utskottet hemställer alltså,

2) att motionen icke heller i dess senare del må

vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 15 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

N:o 24.

Ant till Riksd. Kansli den 15 Febr. 1886, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af 126 och 141 §§ Konkurslagen.

Till handläggning af Lag-Utskottet har från Andra Kammaren

hänvisats en inom Kammaren af Herr H. 1. Arwidsson väckt motion,

N:o 37, af följande lydelse:

»I nu gällande Utsökningslag af den 10 Augusti 1877 äro på skilda

ställen meddelade bestämmelser om skyldighet för den, som i vissa

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

13

uppgifva hänseenden vill anlita biträde eller handräckning af utmätningsman,

att, der denne så fordrar, förskjuta de kostnader, som för

den äskade åtgärdens vidtagande kunna uppstå. Sålunda stadgas

i 59 § 2 inom., att om sökt utmätning ej genast kan företagas,

då utmätningsmannen sig instält, och fara är att godset under tiden

stickes ur vägen, utmätningsmannen skall, der borgenären nödig kostnad

förskjuter, låta vård hållas öfver godset, till dess utmätning

kan ske;

i 74 §, att om det utmätta ej anses kunna med säkerhet lernnas

på stället under gäldenärens tillsyn, skall utmätningsmannen låta det

åt annan der vårdas eller till annat ställe föras, om det så ske kan

och borgenär den för godsets vård eller flyttning nödiga kostnad förskjuter;
i

75 §, att om någon skall meddelas förbud att utgifva utmätt

fordran eller rättighet, protokollet häröfver skall genom utmätningsmannen

tillställas den, hvilken förbudet meddelas, med skyldighet för

borgenären att, der utmätningsmannen det äskar, förskjuta kostnaden

för förbudets delgifvande;

i 81 §, att om öfverexekutor pa borgenärs begäran förordnar

syssloman att omhändertaga och förvalta utmätt fast egendom, borgenären

är pligtig att förskjuta den kostnad, som för egendomens förvaltning

kan vara nödig;

i 98 §, att vid försäljning af utmätt fast egendom borgenär är

pligtig, der auktionsförrättare!] det äskar, att förskjuta den nödiga

kostnaden för utlösande af de härvid erforderliga handlingar;

i 164 §, att om utmätning sökes på grund af dom eller utslag,

som ej vunnit laga kraft, sökanden är pligtig att utmätningskostnaden

förskjuta, om utmätningsmannen det äskar;

i 165 §, att äfven annan än nyssnämnda kostnad skall, der utmätningsmannen

det äskar, förskjutas af den som åtgärden sökt.

Af dessa stadgande!! framgår, att lagstiftaren ansett sig icke billigtvis

kunna fordra af de omförmälde tjenstemännen, att desse skulle

förskjuta kostnader, som uteslutande påkallades för enskild parts gagn

och i dennes intresse och hvilka kostnader understundom kunde för

tjenstemännen blifva betungande att utgifva, i synnerhet om han saknade

visshet att i sin ordning få dem ersatta af den, som vederbör.

Samma hänsyn har likväl icke alltid gjort sig gällande i äldre

författningar. Sålunda innehåller nu gällande Konkurslag af den 18

September 1862 på fyrfaldiga ställen föreskrifter derom, att kungörelser

rörande vissa med handläggningen af kunkursmål sammanhang

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

egande åtgärder skola dels genom Rättens eller domarens, dels genom

Rättens ordförandes försorg till parternas underrättelse i allmänna tidningarna

införas. Stadgande!! härom återfinnas i nämnda lags § 6

mom. 3, § 7 mom. 3, samt §§ 8, 15, 17, 74, 80, 89, 102, 107 och

120. Gifvet är att dessa kostnader, till hvilkas gäldande några medel på

förhand icke finnas anvisade åt Rätten, dess ordförande eller domaren,

och derföre allenast af desse förskjutas, skola dem ersättas af konkursboet

eller enskild part, för hvilkens räkning åtgärden vidtagits.

Men huru en sådan ersättning skall dem i verkligheten tillgodokomma

för den händelse, som ej sällan inträffar, att konkursboet saknar tillgångar

eller den betalningsskyldige icke kan anträffas eller är å utrikes

ort boende, derom finnes föreskrift blott för ett enda fäll eller

den offentliga konkursstämningens införande i allmänna tidningarne.

För alla andra fall saknas tillämpligt lagstadgande. Då likväl ett sådant

stadgande torde vara af nöden, så vida icke tjenstemannen slutligen

skall blifva den, som får vidkännas dessa kungörelsekostnader,

hemställer jag att tjenstemannen må, i likhet med hvad åt utmätningsman

är medgifvet, berättigas att af vederbörande fordra’ kungörelsekostnadens

förskjutande.

I sådant afseende får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen ville för

sin del besluta och antaga följande förändrade lydelse af Konkurslagens

126 §:

»Nu varder — — — fortsättning äro att tillgå. Kostnaden för

de i denna lag föreskrifna kungörelsers införande i allmänna tidningarne

skall, der så fordras, af vederbörande förskjutas. Finnes ej i

boet — — — förskjutet blifvit.»

Konkurslagens 141 § stadgar, »att alla handlingar i konkursmål

skola tvefalt inlemnas, ehvad det sker till Rätten, domaren eller Rättens

ombudsman. Försummar det någon; gälde lösen för afskrift af den

eller de handlingar, som ej sålunda ingifvits».

Oaktadt det ännu icke är part lagligen medgifvet att med allmänna

posten till Rätten eller domaren direkt insända bevakningshandlingar

i konkursmål, hafva likväl parter tidt och ofta begagnat sig af

ett dylikt befordringssätt. Då domstolarne likväl velat, så vidt på dem

kunnat bero, söka bereda allmänheten all den lättnad i deras beröring

med dem, hvilka förhållandena kunna medgifva, hafva sålunda inkomna

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 24.

15

handlingar, så vidt mig bekant är, ock blifvit omottagna och i samma

ordning behandlade som om de blifvit af parten eller dess ombud

till domstolen inlemnade. Härvid har likväl ej sällan inträffat, att

parten underlåtit att iakttaga den här ofvan omförmälda föreskriften

om alla handlingars ingifvande i två exemplar, utan insändt dem blott

i ett sådant. Visserligen innehåller nyss åberopade lagrum föreskrift

huru i sådan händelse bör förfaras; men derest en sådan försumlig

part, som är tillstädes, vägrar att gälda stadgad lösen och det sedermera

icke kan hos honom utfås, eller kunskap saknas hvar parten har

sitt hemvist, eller detta är utrikes, blifver det till sist Rätten eller domaren,

som får vidkännas kostnaden för den enskilda partens försummelse

att ställa sig gällande lagbud till efterrättelse. Det enda verksamma

botemedlet mot en sådan försummelse synes vara ett stadgande,

att å skrift, som icke tvefalt inlemnas, eller hvarför afskriftslösen icke

samtidigt gäldats, afseende icke må fästas. Jag får derföre vördsamt

hemställa, det Riksdagen behagade för sin del besluta, att 141 § Konkurslagen

skall erhålla följande förändrade hädelse:

»Alla handlingar i konkursmål skola tvefalt inlemnas, ehvad det

sker till Rätten, domaren eller Rättens ombudsman. Försummas det

och gäldas ej på anfordran vid inlemnandet den nödiga lösen för afskrift

af den eller de handlingar, som sålunda ej ingifvits, då må ä

handling, hvaraf afskrift saknas, något afseende ej fästas.»

Förevarande motion innefattar två särskilda förslag, hvilka icke

stå i något närmare samband med hvarandra, hvarför de torde böra

hvart för sig behandlas.

Hvad då först angår den ifrågasatta ändringen af 126 §, så anser

Utskottet, i likhet med motionären, att Konkurslagen i det af motionären

uppgillra afseende är behäftad med en brist, som kan blifva

känbar för domaren. Det förekommer nemligen ej sällan, att yrkanden

framställas om gäldenärers försättande i konkurs, ehuru de, enligt

hvad allmänt antages, sakna alla tillgångar. Anledningarna till sådana

yrkanden kunna vara af flerehanda slag, såsom förmodan att gäldenär

skall kunna derigenom förmås att uppgifva någon dittills undanhållen

tillgång eller önskan att få honom underkastad någon ansvarspåföljd,

som endast är på konkursgäldenär tillämplig. Då det sedermera visar

sig att gäldenär verkligen saknar tillgångar, kan det inträffa, att do
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Lag-tftskotteU Utlåtande ÅT:o 24.

maren sjelf får vidkännas åtskilliga kostnader, som af konkursen förorsakats

och hvilka han på grund af lagens stadganden nödgats förskottsvis

bestrida.

Motionären har emellertid uteslutande fäst sig vid ett visst slag

af sådana kostnader, nemligen de som föranledas af de i Konkurslagen

föreskrifna kungörelsers införande i allmänna tidningarna. Det finnes

dock äfven andra sådana utgifter, bland hvilka särskildt torde böra

framhållas den för domaren å landet stundom rätt dryga kostnaden

för hans egen inställelse å tingsstad eller annan ort, der konkursförhör

hålles.

Då den ifrågavarande olägenheten således icke kan antagas blifva

genom den föreslagna ändringen af 126 §:s lydelse på ett tillfredsställande

sätt afhjelpt, så finner Utskottet sig böra hemställa,

1) att motionen i dess förra del icke må af

Riksdagen bifallas.

Beträffande vidare motionens andra del, hvaruti föreslås ändring

af 141 § Konkurslagen, anser Utskottet den ifrågasatta ändringen ingalunda

tillrådlig. Den olägenhet, som framkallat förslaget, torde ej vara

synnerligen betydlig, och, enligt Utskottets tanke, bör lagstiftaren undvika

att på en så obetydlig formel försummelse som den här ifrågavarande

grunda eu preklusion, hvilken, om den också ej är absolut,

dock alltid skulle förorsaka borgenären de obehag, som äro förenade

med en efterbevakning.

Utskottet får följaktligen hemställa,

2) att motionen icke heller i dess senare del

må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 15 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Stockholm, K. L. Beckman, 1886.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.