Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27

1886-02-18 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1886:27, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

1

N:o 27.

Ank. till Riksd. Kansli den 18 Febr. 1886, kl. 12 midd.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om

stadgande af förmånsrätt för kommunalutskylder.

Till handläggning af Lag-Utskottet hafva från Andra Kammaren

hänvisats tre särskilda, af Herrar 0. Erickson i Bjersby, J. Andersson

i Lysvik och //. I. Arwidsson inom nämnda Kammare afgifna motioner,

i hvilka föreslås sådan ändring af 12 § i 17 kap. Handelsbalken,

att förmånsrätt för kommunalutskylder må ega rum.

Motionärerne anföra:

l:o Herr O. Erickson:

Vid flere föregående riksdagar hade förslag väckts om införande

i allmänna lagen af ett stadgande, hvarigenom förmånsrätt ur gäldbunden

egendom tillerkändes kommuner och landsting för till dem utgående

utskylder, och Riksdagen hade jemväl åtminstone två särskilda

gånger, nemligen åren 1878 och 1881, för sin del antagit författning

i sådant syfte. Båda förslagen hade dock af Kongl. Maj:t ogillats,

hufvtidsakligen på det af Högsta Domstolen i dess öfver förslagen afgifna

yttranden anförda skäl, att införande i vår lagstiftning af nya

tysta förmånsrätter icke kunde anses öfverensstämma med de regler,

som borde gälla för eu god kreditlagstiftning. Senast vid 1885 års

riksdag väcktes inom Andra Kammaren förslag i ämnet, hvilket förslagdock

afsåg allenast förmånsrätt för de kommunalutskylder, som skulle

utgöras af fastighet på landet; men detta förslag afstyrktes af Lagutskottet

utom af nyssnämnda skäl jemväl emedan, äfven .om en lagstiftningsåtgärd

i antydda syftet vore önskvärd, ingen utsigt syntes

Bill. till Riksd. Prot. 1880. 7 Samt. 10 Saft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

förefinnas,, att Kong!. Maj:t då, mera än förut, skulle finna sig böra

godkänna ett från Riksdagens sida förnyadt beslut i ämnet; och förslaget

blef ej heller antaget af Riksdagen. — Oaktadt det öde, som

sålunda drabbat de förut i ämnet väckta förslagen, ville motionären

härmed å nyo draga saken under Riksdagens pröfning, hvarifrån han

så mycket mindre ansåge sig förhindrad af den utaf sistlidet års Lagutskott

uttalade förmodan om Kongl. Maj:ts fortfarande obenägenhet mot

ett dylikt stadgande, som man, å andra sidan, torde hafva skäl för

den förhoppningen, att, derest Riksdagen vid upprepade tillfällen förnyade

sin anhållan om lag i ämnet, Kongl. Maj:t dock slutligen skulle

finna, att Riksdagens anhållan vore grundad på verkligt behof af en

sådan lag, och således låta sina betänkligheter deremot fara. — Att

nu behofvet af ett stadgande i syfte att bereda landsting och kommuner

förmånsrätt för till dem utgående utskylder vore verkligt, torde knappast

kunna bestridas och hade i sjelfva verket ej heller af någon bestridts,

hvarför det icke heller torde vara nödvändigt att här upprepa

alla de skäl, som tala derför. — Det för de föregående förslagens förkastande

anförda skälet, »att införandet af nya tysta förmånsrätter icke

kunde öfverensstämma'' med de regler, som borde gälla för en god

kreditlagstiftning», syntes motionären vara af ingen eller åtminstone

högst ringa vigt, då det jemfördes med de skäl, som, å andra sidan,

talade för den ifrågasatta förmånsrättens införande i vår lagstiftning.

Att lägga en tyst förmånsrätt till de många sådana, förmånsrättsförordningen

förut innehåller, torde ej inverka menligt i någon rigtning;

och motionären ville härvid dessutom erinra, hurusom Kongl. Maj:t

och Riksdagen förra året beslutit införande af en dylik tyst förmånsrätt,

nemligen för bidrag till utflyttning vid laga skifte samt ersättning

för odling eller vanhäfd å jord in. m. — På grund af hvad lian nu

anfört, hemstälde motionären,

att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring af 12 § i

17 kapitlet Handelsbalken, sådant detta lagrum lyder i Kongl. förordningen

den 8 Oktober 1861, att förmånsrätt för utskylders utfående ur

gäldbunden egendom, så väl lös som fast, måtte ega rum för landsting

och kommuner näst efter kronoutskylder.

2:o Herr J. Andersson, med hvilken Herrar Anders Bengtsson, P.

Sahlström och B. P. Ersson instämt:

Den vigtigaste anmärkningen mot föregående Riksdagars beslut i

frågan hade gält den s. k. tysta förmånsrätten. Möjligen kunde ur

juridisk-teoretisk synpunkt denna anmärkning ega giltighet, men från

allmänt rättslig och praktisk sida sedd hade den ringa betydelse, då

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lar/-Utskottets Utlåtande N:o 27.

3

genom antagen lag det blefve ett allmänt bekant förhållande, att kommunalutskylder,

om ock ej till beloppet på förhand kända, skulle utgå

med förmånsrätt. Kommunernas beskattningsrätt vore väl att anse

som en öfverlåtelse af staten och grundade sig således på svenska

folkets urgamla rätt att sig beskatta enligt 57 § Regeringsformen. Då

nu staten egde förmånsrätt för kronoutskylder, hvilka dock jemförelsevis

icke utgjorde någon betydlig del af statens inkomster, som hufvudsakligast

inflöte från andra håll, borde äfven en lika beskaffad rätt

tillkomma kommunerna, hvilka vore små samhällen i det stora och hade

så vigtiga, delvis med statens likartade, institutioner att upprätthålla,

såsom kyrkan, folkskolan, fattigvården, kyrkliga och kommunala tjenster

m. m., men som deremot i allmänhet icke egde annan nämnvärd

inkomst än de afgifter, hvilka grundade sig på bevillning. Kommunernas

utgifter vore ock ganska dryga samt i ständigt stigande. I

följd deraf hade äfven behofvet blifvit större att utfå de beräknade

inkomsterna. Att en dylik förmånsrätt skulle lända till förfång för

enskilda oprioriterade fordringsegare vore väl ej att befara. Ty en

omtänksam långifvare eller arbetare kunde väl förvissa sig om en låntagares

eller arbetsgifvares soliditet och redbarhet, innan ett lån beviljades

eller ett arbetskontrakt upprättades. Eu sådan pröfningsrätt

vore deremot betagen kommunen, som enligt lag måste få fordran af

hvarje dess beskattningsbara medlem. Likaså vore kommun hindrad

att i tid bevaka och uttaga sin på debitering grundade fordran, enär

en sådan ej kunde indrifvas förrän året näst - efter det, för hvilket debitering

skett. — Beträffande den anmärkningen, att en förmånsrätt

för jemförelsevis så betydliga belopp som det, hvartill oguldna kommunalutskylder

stundom uppgå, skulle verka menligt på den allmänna

krediten, så kunde å ena sidan ifrågavarande belopp i förhållande till

uppgifven konkursstat ej blifva särdeles stort — i procent torde nemligen

af en högre stat ej större belopp utgå än af en lägre —, men

å andra sidan kunde för kommunen blifva så mycket känbarare att

nödgas afstå från en betydlig del af sin påräknade inkomst och i proportion

dertill höja debiteringen för öfriga skattskyldige. — Att meningen

inom landet för ifrågavarande-lagstiftningsåtgärd vore temligt

allmän, torde vara tillräckligt ådagalagd! dels genom uttalanden i riksdagen

och dels af tvenne Riksdagars samstämmande beslut i frågan. —

Ofriga anmärkningar mot den föreslagna åtgärden vore af mer underordnad

vigt. Ehuru det någon gång kunde inträffa, att ifrågavarande

förmånsrätt, så vidt den afsåge fast egendom, ej kunde göras gällande,

då egendomen utmätningsvis försåldes, så torde ett sådant förhållande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Loff-Utskottets Utlåtande N:n 27.

sällan inträffa, hvarigenom endast i obetydlig mån skulle komma att

förringas betydelsen af den för kommunerna åsyftade förmånen. — Då

denna fråga på ett uttömmande sätt behandlats vid flere föregående

riksdagar, kunde svårligen några nya skäl förebringas. Om ock de

motiv, som anförts mot berörda förmånsrätt, kunde vara beaktansvärda,

så syntes dock de, som framstälts derför, vida öfvervägande, hvadan

motionären hemstälde, att Riksdagen nu i likhet med år 1881 ville

besluta följande:

Förordning angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 8 Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § Handelsbalken, sådant

nämnda lagrum lyder enligt förordningen den 8 Oktober 1861, skall

erhålla följande förändrade lydelse:

Dernäst gånge med förmånsrätt ut:

ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting eller

kommun för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskildt.

stadgadt är, annan än egaren är pligtig att dem gälda; samt

ur lös egendom först gäldenärens utskylder till kronan för sista

och löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans

utskylder för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på

grund af hvad här ofvan stadgadt är, ur fast egendom bort gäldas.

3:o Herr Arwidsson, med hvilken 40 ledamöter af Andra Kammaren

instämt:

17 kap. 6 § Handelsbalken, livilket lagrum oförändradt bibehållits

vid sin ursprungliga lydelse, stadgar att »för afrad, tionde, och all

annan afgäld af fast egendom, hafve ock den företräde till samma jord,

som den ränta eger, der den ej längre stått inne, än i 17 kap. Jordabalken

stadgadt är. År gäldenärn sjelf ej jordegare; njute den, som

afgäldet eger, samma förmån i lösören. Häftar landbo för husröta,

ehvad det är för flera eller färre år; vare lag samma. I byggnad å

annans grund i staden eller på landet, hafve jordegare företräde till

åbyggnaden. Stå både kronans och jordegarens räntor inne; hafve

kronan företräde.»

Vid den tidpunkt, då berörda stadgande infördes i allmänna lagen,

bände man ännu föga af den beskattning för kommunala ändamål, hvilken

i våra dagar erhållit en så vidsträckt användning, och hvad som

då utgjordes bestod till största delen i personliga tjenstbarheter. Af

en senare tids åsigt om dels det obilliga och dels det olämpliga uti

berörda sätt att tillgodose de kommunala behofven har en gifven följd

blifvit, att medlen härtill måst på annat sätt anskaffas, och enda ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 27.

5

vägen härtill biel då direkt beskattning’. Men i samma mån som behof

ven och i följd deraf äfven beskattningen ökades, blef det ock af

vigt, att de påräknade inkomsterna någorlunda ordentligt inflöto. Såsom

bidragande härtill fästes tidigt nog uppmärksamhet vid den fördel,

som läge i företrädesrätt framför öfrige oprioriterade fordringsegare

till betalning utur gäldbunden egendom, då den till konkurs blifvit

afträdd; och man har, åtminstone i hufvudstaden, under en lång följd

af år och intill dess stadgandena i vissa delar af ofvannämnda kapitel

i Handelsbalken erhöllo förändrad lydelse genom Kongl. förordningen

den 8 Oktober 1861 ansett sig kunna och böra gifva sådan tolkning

åt 6 § i samma kapitel, att enligt densamma enahanda förmånsrätt,

som tillkom kronan, tillerkändes stadsutskylder, då de i konkurs bevakades.

Efter utfärdandet af sistberörda författning, som gaf en förändrad

lydelse åt 8 och följande §§ i 17 kap. Handelsbalken och enligt

hvilken 12 § kom att lyda sålunda: »Dernäst kåfve kronan företräde

till lös egendom för gäldenär utskylder sista och löpande året, de der

ej för fast egendom utgå», var en sådan tolkning af § 6, som nyss

är nämndt, emellertid omöjliggjord, och olägenheten för kommunerna

af den saknade förmånsrätten blef snart känbar, hvilket ock gaf sig

till känna genom de redan kort derefter och häruppå allt framgent,

med korta mellantider, hos representationen väckta förslag om ändring

i de härutinnan gällande bestämmelser.

Sålunda kom saken vid sista ståndsriksdagen åren 1865—1866

under pröfning genom en af Herr von Stockenström väckt motion,

deri han föreslog, »att kommuner måtte efter 17 kap. 12 § Handelsbalken

njuta förmånsrätt näst efter kronan i lös egendom för gäldenärs

utskylder sista och löpande året, der de ej för fast egendom utgå».

I utlåtande N:o 39 anförde Lag-Utskottet, att genom bifall härtill

skulle i ett gäldbundet bo med otillräckliga tillgångar de oprioriterade

borgenärerne de facto få betala gäldenärens oguldna kommunalutskylder,

hvilket vore en orättvisa af vida betänkligare art än den förlust,

som understundom kunde drabba en kommun och, fördelad på samtlige

dess medlemmar, blefve föga känbar; hvarjemte anmärktes, att de tysta

förmånsrätterna, såsom menligt inverkande på realkrediten, borde i

lagstiftningen undvikas. Detta utlåtande blef ock af samtliga stånden

utan diskussion godkändt.

Under den första riksdagen efter det nya representationsskickets

införande kom frågan ej å bane, men redan vid påföljande eller 1868

års riksdag upptogs den å nyo af Herr Lars Persson från Vestmanlands

län, hvilken föreslog, »att kommuner måtte efter 17 kap. 12 §

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o ‘21.

Handelsbalken njuta förmånsrätt, näst efter kronan, för gäldenärs kommunalutskylder)).

I häröfver afgifvet utlåtande N:o 21 afstyrkte Lag-Utskottet äfven

detta förslag, under åberopande af de här ofvan angifna grunder; och

blef detta utlåtande äfven af Kamrarne godkändt efter diskussion,

hvarunder likväl flere yttrade sig för än emot förslaget.

Frågan fick emellertid icke hvila längre än till påföljande eller

1869 års riksdag, då hon ånyo upptogs af Herr L. J. Fahlander från

Vesterbottens län, hvilken föreslog, »att kommun skall för gäldenärs

kommunalutskylder njuta förmånsrätt näst efter kronan, enligt föreskrifterna

i 17 kap. 6 och 12 §§ Handelsbalken».

Förslaget afst.yrktes af Lag-Utskottet i utlåtande N:o 7, på hufvudsakligen

enahanda grunder som tillförene; och denna Utskottets

hemställan blef äfven af begge Kamrarne efter diskussion godkänd.

A nyo väcktes frågan till lif vid 1871 års riksdag, då Herr Anders

Johansson från Jönköpings län föreslog, »att till 6 § 17 kap.

Handelsbalken måtte göras sådant tillägg, att kommunalutskylder för

fastighet komme att utgå med samma förmånsrätt som tionde och

annan afgäld till kronan af fast egendom».

Äfven detta förslag afstyrktes af Lag-Utskottet i afgifvet utlåtande

N:o 3, deri åberopades hvad föregående Utskott i ämnet anfört; och

blef jemväl detta utlåtande af begge Kamrarne efter föregången diskussion

bifallet.

Efter det de sålunda under en följd af år väckta förslagen erhållit

den utgång, som ofvan förmäles, fick frågan till en tid hvila,

derunder en för dess framgång mera gynnande förändring i åsigterna

började gorå sig gällande. Man både antagligen kommit till insigt

derom, att de mot förslagen anförda skäl icke egde den vigt och betydelse,

man förut velat dem tillmäta, och att förhållandena voro sådana,

att rättelse deri vore af behofvet högt påkallad. När derföre

vid 1878 års riksdag motion i ämnet å nyo väcktes af Herr Nils Nilsson

från Malmöhus län, hvilken föreslog, »att kommunalutskylder borde

utgå ur gäldbunden egendom med förmånsrätt näst efter de fordringar,

som omnämnas i 17 kap. 3 eller 4 § Handelsbalken», yttrade Lagutskottet

i afgifvet utlåtande N:o 9, att Utskottet ansåg företrädesrätt

för dylika utskylder icke allenast vara för kommunen behöflig,

utan äfven af rättvisa påkallad. Utan densamma kunde kommunerna

ej med erforderlig noggrannhet beräkna de belopp, som till fyllande

af brist i öfriga inkomster behöfde uttaxeras, och om, såsom flerstädes

i landtkommuner inträffade, en enda eller några få medlemmar inne
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 27.

7

hade största delen af kommunens skattetal, skulle en sådan medlems

oförmåga att gälda sina utskylder blifva allt för betungande för de

öfrige, och följderna deraf i synnerhet kännas hårda i den mån han

genom sitt öfvervägande röstetal bidragit till kommunens belastande

med de utgifter densamma måste vidkännas. Då staten för de utskylder

den medelst begagnande af sin beskattningsrätt sig betingat egde

förmånsrätt, syntes ock konseqvensen fordra, att enahanda rätt tillkomme

kommun för de utskylder den i öfverensstämmelse med dess

beskattningsrätt ålagt sina medlemmar. På grund häraf, och då Utskottet

ansåg fastighetskrediten komma att blifva lidande, om förmånsrätten

sattes så högt som motionären föreslagit, hemstälde Utskottet,

att 17 kap. 12 § Handelsbalken måtte erhålla denna förändrade lydelse:

»Företrädesrätt till lös egendom tillkommer dernäst kronan för gäldenär

utskylder sista och löpande året, hvilka ej för fast egendom utgå,

samt derefter landsting och kommuner för de till dem utgående utskylder

för samma tid».

Sedan detta förslag blifvit af Riksdagen godkändt och genom underdånig

skrifvelse den 6 Mars 1878 (N:o 6) till Kongl. Maj:t insändt,

hördes deröfver Högsta Domstolen, som yttrade, bland annat, att införandet

af nya tysta förmånsrätter icke kunde anses i allmänhet öfverensstämma

med de regler, som borde gälla för en god kreditlagstiftning;

och fann Kongl. Maj:t på grund häraf, och då dels införandet

af eu tyst förmånsrätt för jemförelsevis så betydliga belopp som dem,

hvartill oguldna kommunalutskylder stundom uppginge, kunde verka

menligt på den allmänna krediten, och något tvingande behof af en

sådan åtgärd icke syntes vara ådagalagdt allenast genom Riksdagens

ifrågavarande beslut, dels ock syftemålet endast ofullständigt skulle

vinnas, enär för kommunalutskylder för fast egendom icke kunnat

stadgas förmånsrätt i samma egendom, såsom för kronans ränta af

sådan egendom egde rum, icke skäl att till Riksdagens omförmälda

förslag lemna bifall.

Frågan upptogs å nyo vid 1881 års riksdag, då Herr C. G. Otterborg

från Elfsborgs län föreslog, »att företrädesrätt för utskylders utgående

ur gäldbunden egendom må, i lös och fast egendom, ega rum

för landsting och kommuner, näst efter den företrädesrätt som tillkommer

kronan».

På de skäl, som af Kongl. Maj:t anförts för Dess vägran att godkänna

det. af 1878 år Riksdag antagna förslag, afstyrkte nu Lagutskottet

i afgifvet utlåtande N:o 17 äfven detta förslag; men sedan

detta utlåtande blifvit af begge Kamrarne till Utskottet återförvisadt,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

afgaf Utskottet nytt utlåtande under N:o 50, deri tillstyrktes antagande

af eu så lydande:

»Förordning angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § Handelsbalken, sådant

nämnda lagrum lyder enligt Förordningen den 8 Oktober 1861, skall

erhålla följande förändrade lydelse:

Dernäst gånge med förmånsrätt ut:

ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting eller

kommuner för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskildt

stadgadt är, annan än egaren är pligtig att dem gälda; samt

ur lös egendom först gäldenärens utskylder till kronan för sista

och löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans

utskylder för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på

grund af hvad här ofvan stadgadt är, ur fast egendom gäldas.»

Uti den skrifvelse af den 19 April 1881 (N:o 46), hvarmed omförmälda

förslag till Kongl. Maj:t insändes, anförde Riksdagen, att vid

bristande betalning af kommunalutskylder stora och obilliga förluster

kunde uppstå för öfrige kommunalmedlemmar, samt att den förmånsrätt,

som kunde beredas kommunalutskylder, icke skulle till sin tegenskap

blifva så tyst som don, hvilken nu tillkomme en del andra fordringar,

enär kommunalutskylders tillvaro vore i lag för hvarje kommunmedlem

förutsatt, och dessas belopp för hvarje år offentligen bestämdes,

hvarjemte erinrades, att fastighetskrediten icke berörde ) af en

förmånsrätt, som skulle gälla efter alla inteckningar. ,

Vid granskningen af detta förslag anmärkte Högsta Domstolen äfven

nu hvad som förut blifvit erinradt mot införandet af nya tysta förmånsrätter,

äfvensom särskildt dels att förslaget innehölle, att förmånsrätt

i den lösa egendomen ej skulle ega rum för de kommunalutskylder,

som enligt förslaget borde gäldas eller verkligen guldits eller kunnat

gäldas ur den fasta egendomen, hvilka tre olika tydningar kunde

leda till mycket olika resultat, dels ock att, jemlikt 127 § Utsökningslagen,

den föreslagna förmånsrätten, så vidt den afsåge fast egendom,

ej kunde göras gällande då egendomen utmätningsvis försåldes, hvilket

förringade betydelsen af den för kommunerna åsyftade förmånen.

Med afseende å hvad sålunda blifvit emot förslaget anmärkt, fann

Kongl. Maj:t detsamma icke kunna godkännas.

Redan vid påföljande eller 1882 års riksdag väcktes frågan å nyo

af Herr Carl Johansson från Kopparbergs län, hvilken föreslog, »att

företrädesrätt för utskyld ers utgående ur gäldbunden egendom måtte,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27. 9

i lös och fast egendom, ega rum för landsting och kommuner näst

efter den företrädesrätt, som redan vore bestämd för kronoutskylder»;

men i utlåtande N:o 12 afstyrkte Lag-Utskottet förslaget, hufvudsakligen

på den grund att Kongl. Maj:t af skäl, som här ofvan uppgifvits,

förklarat sig icke kunna godkänna Riksdagens ofvanberörda förslag af

åren 1878 och 1881, vid hvilket förhållande ingen utsigt syntes förefinnas

att Kongl. Maj:t då skulle, mera än tillförene, finna sig böra godkänna

ett förnyadt beslut i sådant afseende, äfven om förmånsrätten inskränktes

till kommunalutskylder för fastighet.

Denna hemställan godkändes af Första kammaren, utan föregången

öfverläggning eller votering, hvaremot Andra kammaren efter hållen

öfverläggning, med afslag å Utskottets hemställan, biföll motionen.

Slutligen väcktes vid sistlidet års riksdag af Herr Anders Svensson

från Skaraborgs län det förslag, »att ett tillägg måtte göras i Kongl.

förordningen om kommunalstyrelse på landet, så att förmånsrätt näst

efter kronoutskylder beredes de kommunalutskylder, som skola utgöras

för fastighet», öfver hvilket förslag Lag-Utskottet i utlåtandet N:o 10

afgaf yttrande, deri förslaget afstyrktes på enahanda grunder, som i

nästföregående utlåtande angifvits, och hvilken hemställan af begge

Kamrarne godkändes.

Då jag i det följande har för afsigt att föreslå Riksdagen att förnya

sitt år 1881 i detta ämne fattade beslut, lärer det, sedan i ofvanstående

framställning blifvit återgifna de skäl, som hos och af Riksdagen

tillförene andragits till stöd för ifrågavarande förslag, väl kunna

anses öfverflödigt att dem å nyo här upprepa, utan torde det vara till

fyllest att endast erinra derom, att de synts Riksdagen tillräckliga för

att besluta omförmälda lagförändring. Deremot torde det icke vara

ur vägen att till granskning upptaga de skäl, som dels af Högsta

Domstolen och dels eljest emot förslaget anförts och hvilka ansetts

vara af den vigt, att de föranledt Kongl. Maj:t att åt förslaget vägra

sin sanktion.

Härvid möter först det påståendet, att de tysta förmånsrätterna,

till hvilkas antal den nu ifrågasatta skulle komma att höra, menligt inverkade

på realkrediten, och att derföre införandet af nya sådana förmånsrätter

icke kunde anses i allmänhet öfverensstämma med de regler,

som borde gälla för en god kreditlagstiftning. Derest nu vore

fråga om att såsom en nyhet införa tysta förmånsrätter i vår lagstiftning,

der de förut icke vore till finnande, synes man visserligen icke

sakna skäl att häremot hysa betänklighet. Men detta är, såsom bekant,

icke förhållandet, då det vida öfvervägande flertalet af hos oss gällande

Bill. till Riksd. Prot. 1886. 7 Sami. 10 Saft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

förmånsrätter just tillhöra den klass, som benämnts tysta. Att vid sådant

förhållande öka dessa med ännu en, torde således icke böra anses medföra

någon våda, derest i öfrigt goda skäl tala för en sådan åtgärd.

Hvad åter beträffar anmärkningen derom, att den ifrågasatta nya förmånsrätten

skulle kunna skadligt inverka på realkrediten, torde påståendet

härom vid närmare öfvervägande befinnas sakna betydelse, då

man erinrar sig att den förmånsrätt, som för intecknade fordringar och

kontrakt nu tillgodonjutes, bar sin grund i stadgandet uti 9 § 17 kap.

Handelsbalken, hvaremot åt den föreslagna nya förmånsrätten skulle

anvisas ett vida lägre rum eller enligt 12 § i samma kapitel.

Det bar vidare blifvit erinradt, att en sådan förmånsrätt skulle

innebära en betänklig orättvisa mot gäldenärens öfrige oprioriterade

fordringsegare, Indika härigenom faktiskt finge af de medel, som eljest

skulle tillfallit dem, gälda ifrågavarande utskylder. Emot en sådan

åsigt talar redan den omständighet, att staten, som man väl ej må

tilltro att vilja till sin fördel mot enskilde dess medborgare öfva orättvisa,

fått sig en sådan förmånsrätt tillerkänd, ehuru staten säkerligen

vida bättre än de smärre samhällen, hvaraf den sjelf utgör inbegreppet,

skulle förmå att bära de förluster, som afsaknaden af en dylik rätt

kunde komma att medföra. Men derjemte torde böra erinras, att den

enskilde, som inlåter sig i affärsförbindelse med annor man, har sig

dervid öppet att taga i öfvervägande alla omständigheter, som kunna

öka eller minska tilliten till dennes vederhäftighet och, om denna anses

mindre betryggande, alldeles afhålla sig från hvarje transaktion

med en sådan person; hvaremot kommunen, som icke eger rätt att

från sig afvisa sådana personer, om hvilkas förmåga att fullgöra sina

skyldigheter gent emot densamma berättigade tvifvel kunna hysas, för

fyllande af sina nödvändiga behof är, om icke uteslutande, dock i väsentlig

mån hänvisad till de bidrag, som af kommunmedlemmarne

skola uppbäras och hvilka för dem kunna blifva i samma mån mera

tryckande, som betalning icke kan erhållas från ett flertal bland desse.

Beträffande den gjorda erinran, att då förmånsrätt i den lösa egendomen

ej skulle ega rum för de kommunalutskylder, som komme att

gäldas ur fast egendom, det syntes tvifvelaktigt, huru vida härmed afsåges

utskylder, som borde gäldas eller verkligen gnidits eller kunnat

gäldas ur den fasta egendomen, lärer det vara uppenbart, att stadgandet

härom afsett sådana utskylder, som väl bort men icke kunnat ur

den fasta egendomen gäldas.

Att det vid ett eller annat tillfälle, då fast egendom utmätningsvis

försäljes, kan komma att inträffa, att utskylder, som eljest bort ur

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

11

köpeskillingen utgå, icke komma att ur densamma gäldas, bör väl icke

anses innefatta tillräckligt skäl att beröfva rättsegaren denna förmån

äfven i de många öfriga fall, då den kan göras gällande.

Slutligen och hvad angår den af föregående års Lag-Utskott uttryckta

förmodan, att någon utsigt icke skulle förefinnas att Kongl. Maj:t framgent,

mera än tillförene, skulle finna sig böra godkänna ett från Riksdagens

sida förnyadt beslut i förevarande syfte, vågar jag härom hysa

en annan åsigt, enär jag antager att Kongl. Maj:t skall af de vid så

många olika tillfällen af motionärer från skilda delar af landet gjorda

framställningar om förändring af lagstiftningen i detta ämne finna sig

öfvertygad, att ett verkligt och tvingande behof härtill föreligger, i

hvilken händelse Kongl. Maj:t ock torde låta de betänkligheter falla,

som tillförene mot förslaget sig yppat.»

På grund af hvad han sålunda anfört har Herr Arwidsson föreslagit,

att Riksdagen måtte för sin del antaga en förordning om ändrad

lydelse af 17 kapitlet 12 § Handelsbalken af samma innehåll som den

af Herr J. Andersson föreslagna.

Till den utredning i ämnet, som af Herr Arwidsson blifvit förebragt,

anser Utskottet sig icke hafva något att tillägga; och får Utskottet,

på de skäl, motionärerne anfört, hemställa

att Riksdagen må, med bifall till Herrar J. Anderssons

och Arwidssons motioner, för sin del antaga

följande

Lag

angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § Handelsbalken, sådant

nämnda lagrum lyder enligt förordningen den 8 Oktober 1861, skall

erhålla följande förändrade lydelse:

Dernäst gånge med förmånsrätt ut:

ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting eller

kommun för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskilt

stadgadt är, annan än egaren är pligtig att dem gälda.; samt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

ur lös egendom först gäldenärens utskylder till kronan för sista ,

och löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans

utskylder för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på

grund af hvad här ofvan stadgadt är, ur fast egendom bort gäldas.

Stockholm den 18 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herrar Bergström och Fröberg.

Herrar Hasselrot, Stråle, Grefve Strömfelt och J. Anderson i Tenhult

hafva begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets

behandling inom Utskottet.

Stockholm, K. L. Beckman, 1886.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.