Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 11 kap. 12 § Kyrkolagen.

1886-02-22 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1886:30, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 11 kap. 12 § Kyrkolagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.

1

N:o 30,

Ant. till Biksd. Kansli den 22 Februari 1886, kl. 12 naidd.

Lag Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af

11 kap. 12 § Kyrkolagen.

Från Andra Kammaren har till Lag-Utskottets handläggning

öfverlemnats^en af Herr P. Waldenström inom nämnda Kammare väckt

motion, N:o 49, af följande lydelse:

»Steg för steg har den kyrkliga lagstiftningen i vårt land under

de senare årtiondena gått framåt i rigtning af ökad kyrklig frihet.

Hvarje nytt yrkande på ytterligare utsträckning af denna frihet har

visserligen alltid i början stött emot allehanda farhågor samt på grund

al dessa blifvit tillbakavisadt. Men så småningom har den allmänna

meningen vändt sig. Det ena efter det andra har blifvit medgifvet,

och man känner nu eu viss förundran deröfver, att förståndiga män

kunnat sätta sig emot anspråk, hvilkas billighet synes ligga i så

öppen dag.

Långvariga hafva sålunda de strider varit, som gält frihet för

svenska kyrkans medlemmar att samlas till enskild uppbyggelse omkring

Guds ord. Men så småningom har man lärt sig inse det berättigade.

och gagneligt i en sådan frihet. Långvariga och hårda voro

på sin tid striderna om sockenbandets lösning. Före år 1859 var det

föräldrar icke tillåtet att låta sina barn döpas af annan prest än »de

ordinarie presterna i församlingen, der barnen födda voro» (Kyrkolagen

Bdi. till lliksd. Frot. 1886. 7 Samt. 12 Käft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lay-Utskotte&s Utlåtande N:n 30.

kap. 3 § 4). Likaså var det hvar och eu förbjudet att för nattvardens

erhållande gå till annan församling än den, till hvilken han hörde, eller

anlita annan prest än sin egen församlings »ordinarie kyrkoherde eller

kapellan» (Kyrkolagen kap. 11 § 11). Genom Kongl. förordningen 20

September 1859 ändrades detta förhållande. Det blef tillåtet att för

dops förrättande anlita prest i annan församling, och det blef tillåtet

att låta sig skriftas och annamma Herrans nattvard i annan församling

eller för ändamålet söka annan församlings prest.

Ännu stod dock den bestämmelsen qvar, att dopet skulle förrättas

i kyrkan, »när icke nödfall eller andra skäliga orsaker voro, som

fordrade, att barnet skulle döpas hemma» (Kyrkolagen kap. 3 § 3),

samt att nattvarden skulle »begås i kyrkan och icke i hemmen utan för

sjukdoms skull eller särdeles vigtig orsak och i nödfall». Den genom

1859 års förordning medgifna friheten att »söka annan församlings

prest» var derigenom väsentligen inskränkt. Ty skulle dopet och nattvarden

nödvändigt ske i kyrkan, och vederbörande pastor vägrade att

upplåta denna, så kunde den främmande prestmannen icke efterkomma

den mottagna kallelsen, derest icke nödfall eller särdeles vigtiga orsaker

voro för handen, som gjorde, att de heliga handlingarna tingo. förrättas

hemma i husen. Hvad beträffar dopet, upphäfdes dock denna inskränkning

genom Kongl. förordningen 13 September 1864, i hvilken det

stadgas, att »dopet må, der skäl förefinnes, ske i prestens bostad eller

å annat lämpligt ställe». Men för nattvardens firande är »sådan frihet

ännu icke medgifven. Detta steg återstår alltså att taga. Och hvarför

skulle det icke tagas?

Ser man saken från nytestamentlig synpunkt, så finner man,, att

i det Nya testamentets skrifter ingenting förekommer, som på något

sätt binder den heliga nattvarden vid ett visst rum. Betraktar man

deri vidare från luthersk synpunkt, så blir resultatet detsamma. I sin

bok om messan säger Luther: »De, som med allvar ville vara kristna

och med hand och mun bekänna evangelium, borde anteckna sina namn

och då och då i största enskildhet församla sig i ett hus till bön, till

läsning, till förrättande af dop, till annammande af sakramentet och

utöfvande af andra kristliga verk.» Att Luther icke sjelf införde eu

sådan ordning, derom tillägger han i samma skrift:. »Jag.har ännu

icke folk och personer dertill, och dessutom ser jag icke många, som

deraf äro i behof. Men», tillägger han, »kommer den tid, att jag

måste göra det, och blifver jag enträget manad dertill, så att jag ej

med godt samvete kan underlåta det, så vill jag gerna göra mitt till och

förhjelpa allt till det bästa, så godt jag förmår» (Hagenbachs kyrkohist,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.

III, pag. 352). Samma åskådning framhålles äfven i den lutherska kyrkans

symboliska böcker, då det i Luthers större katekes i förklaringen af nattvardens

instiftelseord heter: »Såsom ville Herren säga: Jag inrättar

och stiftar åt eder en påskfest, som 1 icke endast årligen på denna

dags afton skolen fira utan ofta njuta, när och så ofta det lyster eder,

allt efter som det för hvar och en är lägligt och nödvändigt, utan att

vara bundet vid något rum eller någon tid (nulli loco aut tempori alligatum).

(Se Libb. symb. ed. Muller, pag. 506.) Det synes visserligen icke vara

för mycket begärdt, att inom den svensk-lutherska kyrkan en frihet

medgifves, som stödjer sig på så tydliga ord ej blott i Luthers privatskrifter,

utan äfven i de lutherska symbolerna.

Lag-Utskottet, som med anledning af en min motion behandlade

denna fråga vid förra riksdagen, ansåg, att medgifvandet af den här

ifrågasatta friheten skulle upphäfva »den för församlingsenhetens bevarande

vigtiga grundsatsen, att nattvarden är eu församlingens sak och

högtid». Men man kan väl icke undgå att erkänna, att den lutherska

kyrkans symboliska böcker — för att ej tala om Nya testamentet —

också hafva något begrepp om hvad som hör till den kyrkliga enhetens

bevarande. Och i dem finnes icke ett ord, som antyder, att

den här ifrågasatta friheten skulle på något sätt störa församlingsenheten.

Lätteligen torde man ock vid närmare eftersinnande finna,

att det aldrig kan i något afseende vara farligt, att på Kristus troende

menniskor uppbygga sig inbördes i tro, i kärlek, i gudaktighet med de

nådemedel, som deras Herre och Frälsare lemnat dem i händer, utan

att sjelf binda deras bruk vid vissa tider eller rum. Och bör man å

ena sidan icke lösa, hvad Herren bundit, så bör man å andra sidan

för visso icke heller binda, hvad Herren löst.

På grund af hvad jag sålunda haft äran framhålla, och under

förhoppning att Riksdagen icke skall finna skäl saknas att upptaga

frågan till förnyad pröfning, beder jag att nu såsom vid förra riksdagen

få föreslå, att Riksdagen måtte för sin del besluta samt hos Kongl.

Maj:t anhålla om sådan ändring af Kyrkolagen kap. 11 § 12, att prestman

må vara berättigad att på kallelse äfven utan nödfall utdela

Herrans nattvard å annan lokal äri i kyrka».

1686 års Kyrkolag stadgar:

i kap. 11 § 11:

»Ingen skall vara tillåtlig!, att gå ifrån den församling, uti hvilken

han bor och till hvilken han hörer och låta skrifta sig samt anamma

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.

Herrans nattvard uti en annan och af hvad prest han helst vill; utan

det skall ske af församlingens ordinarie kyrkoherde eller kapellan; men

uti nödfall stånde hvar och eu fritt att söka den prest han vill och

honom är närmast»;

samt i samma kap. § 12:

»Herrans högvärdiga nattvard skall begås i kyrkan och icke

hemma i husen, utan för sjukdom skull eller särdeles vigtig orsak och

i nödfall. Folket skall ock tillsägas, att intet gå utur kyrkan förr än

den heliga nattvarden är hållen, och gudstjensten med välsignelse sluten;

så framt icke någon, af dess skäligare orsaker, blifver dertill föranledd,

eller för opasslighet skull icke förmår ändan afbida».

Genom förordningen den 20 September 1859 fann Kong!. Maj:t

godt att, med ändring af 11 kap. 11 § Kyrkolagen, stadga, att, om

någon åstunda!- att, äfven vid annat tillfälle, än då nödfall inträffat, låta

sig skrifta och anamma Herrans nattvard i annan församling, än den,

till hvilken han hörer, eller att för ändamålet söka annan prest, än

den, som i denna församling är anstäld, sådant må vara honom tillåtet,

der han med sin själasörjares bevis styrker, att han till sakramentets

begående är, efter gällande lag, oförhindrad.

Motionären föreslår nu, likasom vid sistlidna års riksdag, att den

genom sistnämnda förordning medgifna frihet må utsträckas derhän,

att prestman må vara berättigad att på kallelse äfven utan nödfall utdela

Herrans nattvard å annat rum än i kyrka.

I sitt utlåtande — N:o 36 — till sistlidna års riksdag i anledning

af Herr Waldenströms då väckta enahanda motion i ämnet, förklarade

Lag-Utskottet sig instämma i det uttalande, som vid 1878 års kyrkomöte

kyrkolagsutskottet med anledning af väckt liknande motion om

ändring af kap. 11 § 12 i Kyrkolagen afgaf i betänkande N:o 20,

nemligen att hvad i motionen föreslagits innebure en utsträckning af de

i 1859 års förordning gjorda medgifvanden, som skulle leda till upphäfvande

af den för församlingsenhetens bevarande vigtiga grundsatsen,

att nattvarden är en församlingens sak och högtid. Lag-Utskottet

anser ock fortfarande att, om det än skulle vara rigtigt, hvad motionären

påstår, att hvarken Guds ord, ej heller den lutherska kyrkans symboliska

böcker binda nattvardens firande vid ett visst rum, kyrklig god

ordning dock kräfver, att detta firande hädanefter såsom hittills må, der

nödfall ej inträffar, ega rum i den för församlingens gemensamma gudstjenst

afsedda och härtill invigda lokal eller kyrkan.

Utskottet anser sig ock böra fästa uppmärksamheten derå, att de

i 12 § af 11 kap. Kyrkolagen begagnade uttryck »utan för sjukdom

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskoltets Utlåtande N:o 30.

skull eller särdeles vigtig orsak och i nödfall» i allmänhet och med

rätta tolkats med eu viss frihet. Detta stadgande har sålunda — för

att nämna ett icke sällan förekommande fall — icke ansetts lägga

hinder derför att, då en familjemedlem af sjukdom nödgats att begå

nattvarden å annat rum än i kyrka, sakramentet jemväl utdelats åt

öfrige medlemmar af samma familj, hvilka önskat att gemensamt med

den sjuke blifva deraf delaktige.

Vid sådant förhållande och då motionären, så vidt Utskottet

kunnat finna, icke framdragit något giltigt skäl för medgifvande af en

oinskränkt frihet i förevarande afseende, får Utskottet hemställa,

att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 22 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.

Herr F. Andersson i Helgesta har begärt få här antecknadt, att, han

icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.