Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31

1886-02-22 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1886:31, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

N:o 31.

Ant. till Riked. Kansli den 22 Febr. 1886, kl. 12 midd.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande

a/ 2 mom. i 5 § af förordningen om egors fredande mot

skada af annans hemdjur och om stängsel skyldighet den 21

December 1857.

5 § i förordningen om egors fredande emot skada åt annans

hemdjur samt om stängselskyldighet den 21 December 1857 har följande

lydelse:

»Utgöras egor, emellan indika stängas skall, al skog, utmark

eller beteshage å båda sidor, och finnes ena sidan af stängsel märkligen

betungas, utan motsvarande nytta; då må, der den sidan ej sjelf

stängseln fordrar, dess stängselskyldighet, efter tv som domaren skäligt

pröfva!-, nedsättas under hvad i 3 § stadgadt är.

Finnes emellan egor, som nu sagde äro, ej stängsel; då skall, så

länge det förhållande fortfar, den ohägnade marken anses vara till

gemensamt mulbete upplåten, der ej annorlunda aftaladt är».

Uti eu inom Andra Kammaren afgifven motion, N:o 101, som

blifvit till Lag-Utskottet hänvisad, föreslår Herr Gunnar Eriksson, med

hvilken Herrar O. N. Wagenius, P. O. Eriksson och Olot Jonsson i Hof

förklarat sig instämma, att 2 mom. åt anförda paragraf måtte ur förordningen

uteslutas; och anför motionären såsom stöd för sitt yrkande:

Förordningen om egors fredande emot skada af annans hemdjur

samt om stängsel skyldighet den 21 December 1857 inledde i § 1 sina

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskotfds Utlåtande N:o 31. 7

stadgande!! med eu bland de vackraste och oemotsägligaste grundsatser,

hvarpå någon svensk lagstiftning hvilade, då den bjöde, att »hvar som

hemdjur eger, vare pligtig att, medelst, hägnad eller vallning eller på

annat sätt, om dem hålla sådan vård, att de icke olofligen inkomma på

annans egor». — Det goda ändamålet med detta stadgande vore derjemte

så enkelt och lättfattligt, att någon vidare förklaring derom icke

erfordrades. — Man hunne dock icke längre än till förordningens § 5,

förr än ofvananförda stadgande omintetgjordes, der det bäst behöfdes.

— Under en tid som vår, då uppmärksamheten så allmänt och med

rätta iner och mer rigtades på kreatursskötselns och ladugårdsprodukternas

höjande, läge det i sakens natur, att hvarje jordegare måste tillgodogöra

sig alla de utvägar, som till detta ändamåls vinnande lofligen

stode till buds, således äfven att för sina kreatur tillgodogöra dem de

mer eller mindre rikliga gräsbeten, som vore att tillgå uti hans egendoms

skogs- och betesmarker, utan intrång af andras kreatur. Hvad

särskildt, Norrland beträffade, förefunnes i så väl dess skogs- som fjelltrakter

i allmänhet göda gräsbeten, som bidroge till kreaturens rikliga

näring sommartiden. Emellertid och så länge som det anförda stadgandet

qvarstode, att ohägnad skogs- och betesmark skall anses vara

till gemensamt mulbete upplåten, kunde egaren deraf för egna kreatur

aldrig hemta den nytta, som han med all säkerhet hade att påräkna,

om det olyckliga stadgandet om gemensam betesrätt ej funnes till. —

Det intrång i egande- och nyttjanderätten till väl förvärfvad egendom,

som detta stadgande framkallat och underhölle, blefve så mycket mera

odrägligt, då det besinnades, att egaren deraf underkastat sig dryga

kostnader för laga skifte å all sin jord, således äfven på skogs- och

betesmarken, i den lofliga afsigten att derigenom vinna eu fri och af

andra okränkbar dispositionsrätt till sin egendom och den afkastning

han deraf ensamt borde åtnjuta, men hvilka kostnader lian, då han sedermera

studerade stängselförordningens berörda § 5, funne vara till eu

god del förgäfves bortkastade penningar och gäckade förhoppningar,

då andra jordegare, utan ringaste begränsning, för sina boskapshjordar

egde betesrätt å hans skogs- och utmarker. — Den utväg som då återstode

att förhindra dylikt intrång vore att begagna sig af stängselvitsordet

och uppföra skifteshägnader; men det torde klarligen inses att

stängsel vitsordet, begagnadt till hägnaders upprättande omkring betesmarker

i fjelltrakterna, förlorade all betydelse, då dylika trakter saknade

skog, och tillgång till virke för stängande af hägnader helt och hållet

felade mångenstädes i sådana trakter på milsvida områden. Att under

antydda förhållanden söka åstadkomma hägnader i fjelltrakter medelst

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

ditforslande af häguadsvirke från långt aflägse skogstrakter omöjliggjordes

af så väl läget som dermed förenad kostnad, hvilken ej sallat

skulle komma att uppgå till belopp, motsvarande fjellhemmanets hela

värde, och derjemte förblifva bortkastade penningar, då ju snömassorna

i fjellen skulle nedbryta gärdesgården redan första vintern efter dess

uppförande. — Vallning af kreaturen i så väl fjell- som skogstrakterna

vore således den enda och i alla afseenden den billigaste och säkraste

utvägen, som för deras behöriga vårdande kunde anlitas; men under

sådana förhållanden borde stängselförordningens § 5 icke legalisera eu

gemensam mulbetesrätt i lagligen skiftade egor, som ur ingen synpunkt

längre kunde försvaras. — Med anledning af hvad han sålunda anfört,

föreslår motionären att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 2

mom. i § 5 i Kongl. förordningen den 21 December 1857 angående

egors fredande emot skada af annans hemdjur m. in, skall till all kraft

och verkan upphöra att vara gällande och följaktligen ur förordningen

utgå.

Utskottet får till eu början hänvisa till den framställning af de

bestämmande principerna i nu gällande stängselförordning, som Utskottet

meddelade i sitt till 1884 års Riksdag afgifna utlåtande, N:o 21, i anledning

af en vid samma riksdag väckt motion om ändring i nämnda

förordning. Utskottet anförde då:

»§ 1 af ifrågavarande förordning innehåller den allmänna grundsats,

att hvar som eger hemdjur skall vara pligtig att medelst hägnad

eller vallning eller på annat sätt om dem hålla sådan vård, att de icke

olofligen inkomma på annans egor. Af nämnda grundsats följer, att en

jordegare icke har laglig skyldighet att vidtaga någon åtgärd för att

skydda sina egor emot skada af annans hemdjur. Han kan således

låta dem ligga ohägnade utan att derigenom gå förlustig anspråk å

ersättning för skada, som annans hemdjur, Indika olofligen inkommit

på egorna, der åstadkomma. Men å andra sidan är klart, att, om af två

jordegare, hvilkas egor gränsa till hvarandra, den ene finner för sig

beqvämligast att utöfva den honom enligt § 1 åliggande vård om sina

hemdjur dymedelst, att han uppför stängsel i rågången mellan de angränsande

egorna, samma stängsel jemväl blir till gagn för grannen,

hvars hemdjur derigenom förhindras att inkomma på den förres egor och

som således vinner en väsentlig lättnad i vården om samma hemdjur,

eu lättnad, i hvars bekostande han derför billigtvis bör deltaga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

Afseende å detta förhållande har föranledt lagstiftare}! att i § 2 af författningen

uppställa ett annat lagbud af innehåll, att, om egor äro

skilda genom rågång eller genom faststäldt. eller laga kraft egande skifte

och å ena sidan yrkas, att stängsel i egoskilnaden skall till ömsesidigt

skydd mot skada af hemdjur gemensamt hållas, så egor, med vissa

stadgade undantag, den sidan vitsord, som stänga vill. Då stängselvitsord

begagnas, skola, enligt § 3, de, som i egoskilnaden hvarandra

mota, taga del i stängseln till hälften hvardera, utom i ett undantaget

fall.

Med afseende å de mötande egornas beskaffenhet å den tid, deltagande

i stängseln äskas, äro två fall möjliga. Det första fallet är,

att egorna å ena sidan äro odlade (åker, äng eller plantering), men å

andra sidan ouppodlade (skog, utmark eller beteshage), således af olika

beskaffenhet. Det andra fallet är, att de mötande egorna äro af lika

beskaffenhet. Härvid kunna åter två händelser inträffa. Egorna kunna

nemligen å båda sidor utgöras antingen af åker, äng eller plantering,

eller ock af skog, utmark eller beteshage.

Hvad nu angår först omförmälda fall, stadgas derom i § 4, att

den, som med åker, äng eller plantering möter skog, utmark eller beteshage,

har såsom hittills ej stängselvitsord, men att. om stängsel å

andra sidan fordras, hvardera skall taga del deri till hälften. Detta

stadgande, hvilket, såsom lätt finnes, utgör ett af de flere undantag

från lagbudet i § 2, hvilka i samma paragraf omförmälas, tager icke

någon hänsyn till huru vida kronan eller enskild man eger vare sig

de. odlade eller ouppodlade egorna, och är således i detta afseende

0 vilkorligt.

I händelse de mötande egorna å ömse sidor utgöras af åker, äng

eller plantering gäller lagbudet i § 2 ovilkorligt och utan undantag,

vare sig att egorna å ena sidan tillhöra kronan eller enskild man.

Beträffande slutligen den tredje händelsen, eller att skog, utmark

eller beteshage möter egor af samma beskaffenhet, gäller lagbudet i §

2; dock med det undantag, som innefattas i § 7 af författningen.»

Det undantag från den i 1 § uppställa regel, som innefattas i

2 mom. af 5 §, fans icke ursprungligen i det inom Justitiedepartementet

utarbetade förslaget till förordning om egors fredande emot skada af

annans hemdjur och om stängselskyldighet, utan blef, efter det förslaget

granskats af Högsta Domstolen, tillagt vid ärendets föredragning

1 Statsrådet. Enligt det vid Kongl. Maj:ts proposition till Rikets Stän
der

den 25 Augusti 1857 fogade utdrag af statsrådsprotokollet anförde

Justitiestatsminister!! såsom skäl för ifrågavarande tillägg: »Alla så
Bih.

till Rilisd. Prof. 1886. 7 Sami 12 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

dana skogs- och utmarker, som, ehuru genom rågång från hvarandra

skilda, ligga utan hägnad sig emellan, måste förklaras vara till gemensamt

mulbete upplåtna, så att i slikt fall den ene jordegaren ej må

anses skyldig att afhålla sina kreatur från den andres egolott, der ej

sådan skyldighet på särskildt aftal grundas. Hittills har detta varit

en gifven följd af egofridslagens beskaffenhet; men behöfver i den nya

lagen uttryckligen bestämmas såsom undantag från den allmänna regeln.»

Sedermera hafva vid flere riksdagar förslag om denna bestämmelses

borttagande varit å bane, dervid man dock hufvudsakligen fäst sig vid

den uppmuntran, som stadgandet gåfve till sådan marks användande

till bete, och den skada å ungskog, som deraf blifvit eu följd. Med

afseende härå begärde ock Riksdagen i skrifvelse den 20 Maj 1874,

att Kongl. Maj:t täcktes, efter landstingens hörande, taga i öfvervägande,

huruvida för landstingsområde eller viss del deraf borde förordnas om

en efter ortförhållanden lämpad inskränkning i rättigheten att låta får

och getter beta å skogsmark, som anses vara till gemensamt mulbete

upplåten på grund af 2 mom. i 5 § af ifrågavarande förordning. I

öfverensstämmelse med denna framställning utfärdades ock, efter landstingens

hörande, den 28 Januari 1876 en kungörelse, hvarigenom gjordes

inskränkning i betesrätten å ohägnad mark inom 17 af rikets län.

De i denna kungörelse meddelade bestämmelser hafva ock, så vidt Utskottet

känner, visat lyckliga resultat i hvad dermed afsågs, nemligen

förekommande af skogsförödelse.

Sjelfva den allmänna bestämmelsen om gemensam betesrätt å

ohägnad mark synes emellertid Utskottet vara mera till gagn än till

olägenhet. Förhållandena inom vårt land, der jorden på de flesta ställen

är fördelad i smärre lotter, å hvilka endast ett mindre antal husdjur

kan födas, medgifva icke användande af vallning såsom det regelmessiga

sättet att hindra husdjuren från att göra skada å annans mark.

Det skulle för den mindre jordegaren blifva alltför dyrbart att hålla

vallhjon, då kreatursuppsättningen är fåtalig och rågränserna ofta långsträckta.

Derför har också stängselvitsordet blifvit bibehållet. Fn följd

af nämnda förhållande är äfven föreskriften i 2 mom. af 5 §. Borttagande

af denna föreskrift skulle, i anseende till svårigheten att använda

vallning, antagligen på många orter antingen hindra allt betande

å mark af ifrågavarande beskaffenhet eller ock, till skada för skogen,

föranleda betydlig tillökning af stängsel utöfver hvad under nuvarande

förhållanden eger rum.

Utskottet vill visserligen icke förneka, att på vissa orter, exempelvis

de af motionären särskildt framhållna fjelltrakterna, stadgandet om

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

den gemensamma betesrätten kan medföra olägenheter. Men just hvad

fjell trakterna beträffar, möter en alldeles särskild betänklighet mot eu

rubbning af de nu bestående förhållandena, nemligen hänsynen till den

inverkan en sådan rubbning skulle kunna utöfva på lapparnes ställning.

Utskottet, som nu icke har anledning att närmare inlåta sig på frågan

härom, har dock ansett sig böra fästa uppmärksamheten jemväl å denna

synpunkt.

För öfrigt synes man på de orter, der stadgandet verkligen medför

någon olägenhet, hafva eu i de flesta fall tillfyllestgörande utväg

att undvika dessa i de bestämmelser, som meddelas i 19 § af stängselförordningen

rörande särskilda öfverenskommelser mellan angränsande

jordegare, hvilka ej vilja hålla stängsel emellan sina egor.

På grund af hvad sålunda blifvit anför dt, får Utskottet hemställa,

att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 22 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.

Herr F. Andersson i Helgesta har begärt få här antecknadt, att

han icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.