Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphörande af den vissa hemman medgifna frihet från inqvartering sskyldighet i fredstid m. m.

1886-03-01 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1886:32, Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphörande af den vissa hemman medgifna frihet från inqvartering sskyldighet i fredstid m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

1

N:o 32.

Ant. till Riksd. Kansli den 1 Mars 1886, kl. 1 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphörande

af den vissa hemman medgifna frihet från

inqvartering sskyldighet i fredstid m. m.

Vid sistlidna års riksdag väcktes af Herr A. Persson i Mörarp en

motion, hvaruti yrkades upphörande af den vissa hemman medgifna frihet

från inqvarteringsskyldighet under fredstid. Såsom stöd härför ändlig

motionären hufvudsakligen: att detta stadgande röjde sitt ursprung

från eu förgången tid; att då man i våra dagar sträfvade att utjemna

gamla skattebördor och rättvisare fördela dessa samhällsklasserna emellan,

läte qvarståendet af ett dylikt stadgande, då det påpekades, näppeligen

försvara sig; att den ersättning för den proviant och de rationer, som

det ålåge de inqvarteringsskyldige att anskaffa och tillhandahålla, vore

ganska knapp i förhållande till den verkliga kostnaden, då det väl högst

sällan, om ens någonsin, förekomme att en husvärd utspisade manskapet

efter gällande inqvarteringsstat; att då detta onus och intrång skulle utgöras

af ett ringa fåtal, det vore förenadt med uppoffringar och obehag

af flera slag, men fördelad på samtlige fastighetsinnehafvarne inom den

kommun, der inqvartering skulle ega rum, blefve bördan lättare att bära

och icke värre än att de kunde utgöra samma, utan att behöfva anlita

sina grannar; samt att som exempel på oefterrättligheten i stadgandet

kunde anföras, att det inträffat att omkring trefjerdedelar af en

hel sqvadron rytteri bestämts till inqvartering uti ett byhem, der föga

mera än ett helt mantal befunnits inqvarteringsskyldigt.

Bill. till Rilesd. Prat. 188(1. 7 Sand. 13 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

I sitt öfver denna motion afgifna utlåtande, N:o 40, meddelade Lagutskottet

först följande utredning af de i motionen åsyftade förhållanden:

Inqvartering är af tvenne slag: ständig och tillfällig. Den senare

utgöres, så å landet som i städerna, när trupp är stadd på tåg, och

skiljer sig härigenom från den ständiga, som utgår till trupp, hvilken

blifvit anbefald att längre tid uppehålla sig på ett ställe.

Tillfällig inqvartering består af husrum, ljus, värme och sängkläder

och utgöres å landet af egare eller innehafvare af sådan jord, för hvilken

icke, enligt hvad här nedan förmäles, frihet åtnjutes från detta besvär,

samt i städerna af dem, som äro skyldiga att deltaga i den ständiga

inqvarteringens utgörande. Skyldigheten att utgöra tillfällig inqvartering

är olika i fred och under krig.

I fred äro å landet frie derifrån de, som innehafva 1) Kungsgårdar

och kungsladugårdar (K. Er. 2 Nov. 1719); 2) Sätes- och ladugårdar,

oskattlagda rå- och rörshemman (Kongl. förnyade Qvarterordningen 28

Mars 1719, § 23 samt Adb Priv. § 8); 3) Officerareboställen; 4) Gästgifvaregårdar;

5) Kyrkoherde- och kapellansbol (3—5 enligt Qvarterordningen

28 Mars 1719, § 23); 6) Lotshemman (K. F. 17 Sept. 1783, § 2);

7) Allmänna frälsehemman till hälften (Adb Priv. § 9); 8) Skatte- och

kronobonde, som uppfunnit mineralstreck (K. F. 27 Aug. 1723, § 2); ovisst

torde dock vara, att detta stadgande kan anses vara ännu gällande;

samt 9) Nämndemän för den hemmansdel de bebo (K. Br. 27 Juni 1791).

1 städerna åtnjutes friheten af dem, som äro frie från ständig inqvartering.

Under krig utgöres ä landet inqvartering äfven af dem, hvilka här

ofvan finnas under 1—5 upptagne bland de i fredstid frikallade (Qvarterordningen

28 Mars 1719, § 23; K. K. 6 April 1810); samt af allmänna

frälset fullt (Adb Priv. § 9), hvadan alltså denna frihet i krigstid

endast tillkommer lotshemman, skatte- och kronobonde, som uppfunnit

mineralstreck, samt nämndemän; 1 städerna åtnjutes äfven under krig

frihet af dem, som i fred äro från detta onus fritagne.

Ständig inqvartering medförer äfvenledes dels rättigheten till fritt

husrum, dels rättigheten till säng och sängkläder, ved. och ljus, hvilka

fyra sistnämnda förmåner innefattas under benämningen servis. Den

del af inqvarteringen, som består af fritt husrum, utgöres antingen medelst

inqvartering in natura, i något Kronan eller den inqvarteringsskyldiga

staden tillhörigt hus, eller genom ersättning i kontant; servisen

utgår alltid kontant och utbetalas äfven till den, som har inqvartering

in natura (Inqvarteringsordning för Stockholm 28 Febr. 1856, § 12; Inqvarteringsordning

för städerna utom Stockholm 22 Febr. 1841, §§ 12

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

15). Penningeersättningen, så väl för husrum som för servis, utgår till

olika, i tariffer bestämda, belopp efter hvarje särskild tjenstegrad. Ersättningen

för den ständiga inqvarteringen till de i Stockholm garnisonerande

regementen bestrides dels af vissa å den allmänna rörelsen

lagda afgifter, dels af ett bidrag af stadens inqvarteringsskyldige invånare,

dels af statsmedel (Inqv. ordn. för Stockholm, § 1); för de i

öfriga städer garnisonerande trupper bestrides den del af inqvarteringskostnaden,

som utgör ersättning för husrum, af staten, ersättningen för

servis af staden (Inqv. ordn. för städerna utom Stockholm, §§ 15, 17)

och detta efter den fördelning, der ej annan blifvit faststäld, att den

ena hälften deraf åligger borgerskap^, den andra liusen och gårdarne efter

den proportion, i hvilken de äro taxerade till brandvaktsafgift (K. F. 13

Nov. 1766), och äro bland dessa befriade endast biskopars, presters, läsemästares

och klockares ernbetsgärdar (Prest. Priv. § 7, K. K. 6 April 1810,

jfr. K. F. 3 Okt. 1873). Den förut gällande förnyade Kongl. inqvarteringsordningen

för flottan af den 22 Juli 1858 är till all vidare kraft

och verkan upphäfd genom Kongl. kungörelsen den 20 Januari 1882.

Efter denna redogörelse förklarade sig Utskottet lika med motionären

finna de bestämmelser om inqvartering, hvilka för närvarande vore

gällande, icke vidare tidsenliga eller på full rättvisa grundade, särskildt

med afseende å de flerehanda slags fastigheter, för hvilka frihet från

detta onus åtnjötes. Den grundsats, från hvilken bestämmelserna om

inqvartering utginge, eller att detta onus, der det in natura utgöres,

borde åligga fastighetsegare eller fastighetsinnehafvare, ansåg Utskottet

deremot ligga i sjelfva arten af detta besvär. Utskottet fann emellertid

mindre lämpligt att då omedelbart lagstifta i ämnet, enär derför torde

erfordras en sorgfälligare och mera omfattande utredning af alla dithörande

förhållanden, än Utskottet varit i tillfälle att åt ärendet egna;

och hemstälde Utskottet, att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det

Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt förelägga Riksdagen förslag till

ändrade bestämmelser angående inqvarteringsskyldigheten, hvarigenom

denna skyldighet blefve efter billiga grunder fördelad på egare eller

innehafvare af allt slags fastighet.

Denna Utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren, men blef

af Första Kammaren afslagen; i följd hvaraf frågan för den riksdagen

förföll.

Lag-Utskottet har nu från Andra Kammaren fått emottaga en af

Herr A. Persson i Mörarp vid denna riksdag i Andra Kammaren afgifven

motion, N:o 153, hvaruti motionären, efter en redogörelse för hvad

vid förra riksdagen i ärendet förekommit, ytterligare anför:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

Att döma af den diskussion, som i ämnet fördes i Första Kammaren

vid sistlidna års riksdag, syntes afslaget hufvudsakligen härledt sig utaf

formella skäl derigenom, att Utskottets majoritet skulle i den föreslagna

skrifvelsen utvidgat gränserna för lagförändringen, utöfver det i motionen

afgifna förslag. — Motionärens mening med förslaget hade icke varit att

från jordbruksfastigheten öfverflytta någon del af bördan på andra fastighetsegare,

utan endast att få skyldigheten reglerad så, att den frihet

från inqvartering i fredstid, som nu vissa slag af hemman åtnjöte, måtte

upphöra. Om man skulle utsträcka denna skyldighet till alla slag af

fastigheter, kunde praktiska skäl tala deremot. Svårligen kunde man i

så fall tänka sig annan fördelningsgrund än taxeringsvärdena; dessa vexlade

ju något och nya fastigheter tillkomme nästan årligen, hvadan det

skulle kunna inträffa, att ny fördelning finge för hvarje år upprättas äfven

om inqvarteringskontingenten vore lika. Ett sätt vore visserligen

att låta någon delegation inom kommunen, t. ex. kommunalstyrelsen,

ombesörja inqvarteringen och sedan fördela kostnaden härför på fastighetsegarne,

men detta vållade ofta icke så litet bestyr. Ifrågavarande

onus vore icke heller besvärligare än att, om endast alla jordbruksfastigheter,

hvilka i mantal äro satta, finge deri deltaga, detta nog af dem

kunde utgöras; men om endast ett eller ett par hemman skulle emottaga

ett sjuttiotal manskap och hästar, blefve bördan icke så ringa; och

ehuru hemmantalet vore oegentligt som fördelningsgrund, ansåge motionären

dock att man för att åstadkomma mindre besvär borde bibehålla

detsamma tills vidare. — Den anmärkning, som gjorts, att gästgifvaregårdarne

å landet borde vara befriade från ifrågavarande onus, borde

icke tillmätas någon synnerlig vigt. Motionären kände mer än ett fall,

då de inqvarteringsskyldige fått så mycket manskap sig tilldelad t, att

de, för att kunna bereda husrum och utspisning åt dessa, fått vända sig

just till gästgifveriegarne och då fått betala två eller tre gånger högre

ersättning, än den de sjelfva af kronan härför uppburit. Att inqvarteringsgifvarne

för proviant och rationer erhölle full ersättning, såsom anmärkt

blifvit, vore sålunda icke fullt rigtigt; och äfven om dem tilldelades

icke mera manskap, än de förmådde herbergera, torde det väl

knappast någonsin inträffa, att en husvärd utspisade manskapet efter gällande

provianteringsstat. — Det hade slutligen anmärkts, att med reformen

kunde anstå, tills vi fått klart för oss, huruledes det komme att

gestalta sig med frågan om vårt försvar. Ett sådant skäl förefunnes

emellertid icke nu, och anhöll motionären derför, att Riksdagen ville för

sin del besluta, att den frihet från inqvarteringsskyldighet under fredstid,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

som nu, i följd af särskilda stadgande!), förefinnes för vissa slag af hemman,

måtte från och med den 1 Januari 1887 upphöra att gälla.

»Skulle emellertid1'', tillägger motionären, »Lag-Utskottet, till hvilket

motionen torde blifva remitterad, anse sig icke böra omedelbart uppsätta

förslag till författning i ämnet, hvilket jag dock hoppas, torde en

skrifvelse härom böra till Kongl. Maj:t aflåtas. För den oförmodade

händelse att Utskottet skulle anse förhållandena å andra orter, hvarom

jag icke kan ega kännedom, påkalla en annan fördelningsgrund af ofta

nämnda onus än den jag här ofvan föreslagit och sålunda vidhålla sitt

förra förslag, föreslår jag alternativt att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt förelägga Riksdagen

förslag till ändrade bestämmelser angående inqvarteringsskyldigheten,

hvarigenom denna skyldighet blefve efter billiga grunder fördelad på

egare eller innehafvare af afl slags fastighet.»

Såsom Lag-Utskottet redan vid nästlidna års riksdag yttrade, anser

Utskottet en utjemning af ifrågavarande besvär vara af billighet och rättvisa

påkallad. En sådan åtgärd för nämnda ändamåls vinnande som den,

hvilken motionären förklarat sig företrädesvis önska, torde ej heller möta

någon allvarlig betänklighet. De skäl, som vid ärendets behandling sistlidna

år hufvudsakligen gjordes gällande mot Utskottets då gjorda hemställan,

synas icke tala emot bifall till det af motionären först framstälda

alternativet, med hvilket uppenbarligen icke afses ändring i bestämmelserna

rörande inqvartering i stad. Skulle det sedermera befinnas

önskligt, att en ännu mera omfattande utjemning af besväret verkstäldes

i den rigtning, som motionären i sitt andra alternativ antydt, så lägger

antagande af det första förslaget ingalunda hinder i vägen derför, utan

kan snarare anses såsom en förberedelse till en sådan mera genomgripande

omarbetning af lagstiftningen i ämnet.

I ett afseende lärer det dock vara nödigt att göra en inskränkning

i motionärens förslag, nemligen så vidt angår den frihet från ifrågavarande

börda, som har sin grund i eller bekräftas af Presterskapets privilegier

den 16 Oktober 1723. Flithörande bestämmelser återfinnas i 6,

7 och 9 punkterna af samma privilegier. I 6 punkten heter det: »Wi

wele och unna och efterlåta, till Församlingarnas och Gudstjenstens Avid

macht hållande, the små Kyrkian tilhöriga hemman, som när Avid Kyrkan

äro belägna, och af Capellaner och Klockare altid för thetta, och

ännu äro brukade och häfdade Avordne, fria för all Cronans besAvär.» I

7 punkten förklaras: »Så skola och Biskops- och Prestegårdarne, samt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

Professoruin och Lectorum Prebende- och Embetes-gårdar å Landet i

så måtto Avara frie, åt uti them inga allmänna Stämningar, Ting, Utskrifningar,

Möten eller Munstringar hållas skola, med mindre så är, att

bemälte wederbörande sielfwe thertil godAvilleligen beAvilja och sådant

efterlåta. Icke heller skola bemälte gårdar å Landet, Capellans-Gårdar,

Stomner eller Klockarebord blifva besAvärade med dagSAverken eller skiutzfärdar,

inqvarteringar och extraordinarie gärder till durch-marcher, utan

therföre Avara obesAvärade och frikallade, så Avida icke någon allmän

trängande nöd på färde är.» I 9 punkten tillförsäkras under vissa vilkor

prestebordsfrihet för torp, som af kyrkoherdar och kapellaner upptagas

å prestebords egor.

Då rubbning i dessa föreskrifter erfordrar Kyrkomötets samtycke,

torde det vara lämpligast att uttryckligen förklara, det någon ändring

häruti för närvarande icke åsyftas.

Utskottet får sålunda hemställa,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande

Lag

angående jemkning af den på hemman å landet hvilande inqvarteringsbörda

under fredstid.

Med upphäfvande af hvad som stridande mot denna lag finnes stadgadt

ej mindre i 23 punkten af Kongl. Maj:ts förnyade Qvarterordning

den 28 Mars 1719, Kongl. brefvet angående kungs- och ladugårdars befrielse

för inqvartering den 2 November samma år, 2 och 3 punkterna

i förordningen angående de friheter och förmåner, hvilka alla de i gemen

hafva att niuta, som här i Riket och derunder lydande Provincier

några Metall samt Mineral Strek och nyttiga Bergarter upfinna, angifva

och i gång bringa, den 27 Augusti 1723, 8 och 9 punkterna af Ridderskapets

och Adelns privilegier den 16 Oktober 1723, 2 § i förordningen

angående Hemman för Lotsarne i Riket samt hvad thermed gemenskap

hafva kan, den 17 September 1783 och Kongl. brefvet den 27 Juni 1791

än äfven i andra allmänna författningar, förordnas som följer:

Den egare och innehafvare af vissa hemman å landet för närvarande

tillkommande frihet från skyldigheten att efter lagstadgad grund lika

med öfriga heäntnan under fredstid deltaga i utgörande af inqvartering

skall från och med den 1 Januari 1887 upphöra att gälla; dock vare

de, hvilka ega åtnjuta de genom presterskapets prmlegier förunnade

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

förmåner, ej pligtige att i inqvarteringsskyldighetens utgörande deltaga

i vidsträcktare män, än som med samma privilegier må vara förenligt.

Stockholm den 1 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

af Herr Hasselrot.

Reservation:

Herr Grefve Strömfelt har begärt få här antecknadt, att han icke

deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.