Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 10 kap. 9 § Handel sb alken.

1886-03-01 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1886:33, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 10 kap. 9 § Handel sb alken.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

N:o 33.

Ank. till Biksd. Kansli den 1 Mars 1886, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring

af 10 kap. 9 § Handel sb alken.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, N:o 105, som blifvit

till Lag-Utskottet hänvisad, anför Herr E. G. Fredholm i Saleby:

Det hade varit en tid, fastän mycket länge sedan, då hvar och en

i borgerligt hänseende måst lita på sig sjelf och endast i nödens tid,

under sjukdom eller annan omständighet, blifvit tvingad att anropa andras

hjelp för det dagliga uppehället. — Ett karaktersdrag i det svenska

folklynnet hade i det längsta bibehållits i den rigtning, att genom idoghet,

sparsamhet och redlighet i handel och vandel göra sig förtjent af

förtroende och såmedelst för sin framtida existens blifva så att säga

»sin egen lyckas smed». — En person, som på sin hemtrakt genom eget

arbete och ordentlighet i lefnadsvanor gjort sig känd för goda egenskaper

i det hänseendet, hade vid förefallande behof, exempelvis vid

inköp af någon jordlägenhet eller nödiga inventarier för inrättande af

ett eget hem, kunnat med lätthet, endast pa eget namn, hos vänner och

bekanta eller genom deras bemedling på fjermare håll få upptaga lån,

ofta till och med utan skuldsedel; och sällan hade försports att den

långifvande gjorde några förluster genom sin hjelpsamhet, ty låntagaren

betingade sig ej större summa än han visste med sig, att han både kunde

och ville återbetala, och ett handslag var lika kraftigt som en skuldförbindelse

på papperet. — I en senare tid hade ett annat förhållande,

på få undantag när, i allmänhet gjort sig gällande. — Att arbeta, spara

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-TJtslcottets Utlåtande Nio 33.

och lägga sig till godo af en arbetslön tyckte nu mången icke vara

lönande, ty det ledde ej till rikedom och oberoende så snart och lättvindigt

som önskligt vore. — Under de goda konjunkturer, som några

decennier varit rådande inom nästan alla näringsgrenar ■— fastän flera

af dem för närvarande vore hårdt tryckta — hade våra landsmän fått

för sed att föra ett yppigt lefnadssätt och mera än under flydda tider

blifvit benägne att draga sig tillbaka från hårdare arbete samt ådagalade

sträfvan att så snart som möjligt komma i frihet från målsmansoch

husbondevälde, oaktadt i allmänhet taget ej den minsta sparpenning

blifvit aflagd för eu egen bosättning. — För att ändock komma till

målet, nemligen att blifva sin »egen herre», hade den tjenande klassen,

såväl vid jordbruket som andra näringar, nu mera tagit för sed att upptaga

lån till »förlagskapital» för att dermed börja drifva någon affär,

såsom handel och dylikt, eller slå sig på landtbruk o. s. v. — Men

för erhållande af lån fordrades borgen, hvilken slägtingar, grannar och

bekanta, som ansåges vederhäftige, genom fagra löften och försäkringar

att ingen risk deraf skulle uppkomma, öfvertalades att ikläda sig, och

detta i regeln: »en för begge och begge för en som för egen skuld».

Men, då betalningstiden derefter komme, läte det ungefärligen så här:

»min affär, eller handtering, har icke slagit ut som jag hade tänkt, och

detta af många oförutsedda omständigheter; jag hoppas nu dock på

bättre förhållanden hädanefter, om I ytterligare hjelpen mig med borgen

för en summa, som jag betingat mig på ett annat ställe». — Det

befunnes då, att behofvet fördubblats. — Lefnadsbehofven kunde ju icke

inskränkas, ty man måste vara med sin tid i afseende på kläder och

föda samt lustbarheter såsom en krydda på lifvet in. in. — Den låntagande

i en sådan ställning tänkte och talade som oftast i den mening,

att han skulle försöka att, vigilera sig fram, tid efter tid, och ville det

slutligen icke lyckas att komma uppåt, så tröstade man sig med, att

det vore ingenting att börja med och sålunda kunde man ingenting

förlora. — Borgesmännen hade ju för öfrigt åtagit sig att ansvara som

för egen skuld; och då lagsökning förekomme, blefve icke gäldenären

ansatt efter betalningen, ty nu vore kändt, att han för sin del ingenting

egde. — Förfarandet att låna allt större och större summor mot andras

borgen som för egen skuld upprepades gång på gång, intill dess att

kautionisterna tyckte att det ginge allt för långt och vågade slutligen

ej fortsätta med en sådan hjelpsamhet. Följden blefve då vanligen

ovänskap å den lånbehöfvandes sida, och hellre än att uppgifva sin stat,

oaktadt ingen hjelp syntes möjlig, läte han saken skrida till lagsökning,

då borgesmännen naturligtvis, såsom ansedde mest vederhäftige, finge

Bill. till Riksd. Prof. 1886. 7 Sami. 13 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

»kläda skott» i första hand, enär de borgat som för egen skuld. —

Hvad borgesmännen sedan erhölle i ersättning, då låntagaren derefter

bragtes till konkurs — det finge de se sig om — ty oftast försloge ej

tillgångarne till utredningsmännens arfvode. — Borgesmännen vore som

oftast sjelfve hårdt skuldbelastade i banker och andra låneanstalter, så

att de ej ytterligare hade kredit i sådana, hvarföre de under sådana

förhållanden kastade sig i procentarhänder, hvilka ej aktade för rof att

betinga sig 2 ä 3 procent i månaden, ja, någon gång till och med ännu

mer. — För rätt många kunde det lyckas att en lång tid kryssa sig

fram på ett lånesystem, så att personer, som i sjelfva verket icke egde

ett enda öre, slutligen blefve ansedde för mycket solida, hvarföre de

sedan i sin tur anlitades att gå i borgen som för egen skuld, till och

med för dem, hvilka i första hand varit dem behjelpliga med borgen

för deras första »rörelsekapital». — På sådant sätt sammankopplades

befolkningen genom borgen för hvarandra, intill dess alliansen vunnit

en vid terräng; men slutligen visade det sig, att någon inom kompaniet

drifvit spekulationerna till sin spets, hvarefter ett fall, i likhet med

lavinen, måste inträffa. — Egendomar, samlade och besparade af aktningsvärda

och sträfsamma personer under generationer och lemnade

i arf till kära afkomlingar, droges då som oftast med i fallet. —

Hade »borgen som för egen skuld» i praxis ej fått tillämpas, skulle

en person, som börjat sin utkomstbana utan en ärfd eller sparad penning,

icke vågat sig in på lånesystemet och sålunda ej heller kunnat

vara den verkande orsaken till många andras fall och ruin. — För

den, som länge fått lefva med i denna svindlande affärstid och nödgats

åskåda det hemska nivelleringsarbete, som den kommunistiska

tidsandan åstadkommit genom missbruket af »borgen som för egen

skuld», hade det varit hjertslitande att förnimma huru välbergade familjer

i en handvändning bringats i fattigdom och hardt nära förtviflan.

— Så länge ett lagstadgande funnes, som tillåter utsökning i första hand

hos borgesman för annan mans gäld, utbreddes allt mer oförsyntheten

att göra ordentligt folk till ansvaringar för personer, hvilka som oftast

ej blifvit vana att spara vare sig för egen eller andras räkning. — På

sådant sätt alstrades ett allmänt armod i motsats till hvad önskligt vore:

välmågans jemnare utbredning. — Meningen vore härmed ingalunda att

inskränka lånerörelsen, ty den vore nödvändig för både långifvare och

låntagare, utan syftet vore, att låntagare i första hand borde ansvara

för de medel han till låns bekommit, så att endast i det fall, att då

låntagarens egendom ej räckte till gäldens betalande, borgesman ansvarade

för återstoden, som vore det hans egen skuld, t— På grund af hvad

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

motionären sålunda anfört, föreslår han att Riksdagen måtte besluta,

att 9 § af 10 kap. Handelsbalken endast må tillämpas i den utsträckning,

att, der gäldenärs egendom ej räcker till den skuld, för hvilken

annan borgat, ansvare då borgen för återstoden som för egen skuld.

Utskottet kan ej undgå att erkänna sanningen i många delar af den

skildring, motionären gifvit af åtskilliga missrigtningar i vår tids kreditförhållanden

och de olyckliga följder, de medfört för det ekonomiska

lifvet. Men Utskottet tror icke att man med det af motionären föreslagna

medlet kan råda bot på dessa missförhållanden.

Det af motionären åsyftade lagrummet lyder sålunda: »Nu häfver

löftesman sig åtagit annan mans gäld, som sin egen, och utfäst betalning

å viss tid, eller ort, eller ock sig lika med gäldenären dertill förbundit;

söke då borgenär hvilkendera han helst vill».

Den art af borgen, som här afses, är den s. k. proprieborgen eller

borgen såsom för egen skuld, i motsats mot enkel borgen, hvarom talas

i nästföregående § af samma kapitel, der det heter: »Går någon i löfte

för annan mans gäld, betale han det gäldenären sjelf ej gälda gitter)).

Det utmärkande för proprieborgen, som ej antages föreligga, utan att

löftesmannen uttryckligen ildädt sig denna ökade förbindelse, består således

deruti, att, så snart gäldenären icke i rättan tid uppfylt sin förbindelse,

eger borgenären rätt att välja mellan gäldenär och löftesman

samt kan, om han anser löftesmannen lemna säkrare garantier för fordrans

fullständiga och snabba utbekommande, omedelbart vända sig mot

denne, utan att gåldenärens oförmåga att fullgöra förbindelsen behöfver

vara i någon mån ådagalagd.

Den ändring af ifrågavarande lagrum, som motionären föreslagit,

innefattar tydligen borttagande ur vårt rättssystem af hela denna art af

borgen och skulle, för att medföra någon verkan, icke kunna gifvas

annan form än den, att lagstiftaren förklarade det tillägg till en enkel

borgensförbindelse, som konstituerar proprieborgen, för ogiltigt. För

stadgande af en sådan inskränkning i friheten att ingå aftal måste emellertid

. synnerligen vigtiga skäl förefinnas, och framför allt måste man

ega visshet, att det mål, man dermed vill vinna, också uppnås.

Hafva nu, såsom motionären påstår, å ena sidan begäret att lefva

öfver egna tillgångar och att inlåta sig i allehanda osäkra företag utan egna

medel samt å andra sidan lättsinnet och obetänksamheten vid åtagandet

af ansvarsförbindelser i så hög grad vunnit insteg hos vårt folk, att de

ledt dess ekonomiska verksamhet in på betänkliga afvägar, så håller

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

Utskottet före, att afskaffande af proprieborgen — om ock denna aftalsform

varit ett både användbart och mycket anlitadt hjelpmedel för en

osund utveckling af affärslifvet — icke skulle utgöra något verksamt

hinder för fortgående på den inslagna vägen. Utskottet vill här endast

erinra om de mångfaldiga utvägar, som kreditlagstiftningen erbjuder att

med ringa omgång åstadkomma en rättsverkan af ungefär samma art

som den af proprieborgen: flere gäldenärer kunna ju utfärda en solidarisk

skuldförbindelse, ett skuldebref lemnas såsom hypotek för ett

annat o. s. v. En utväg, som redan nu i alltför stor omfattning anlitas

till förstärkning af en vacklande kredit och som till sin natur torde

vara af farligare beskaffenhet än proprieborgen, är användande af vexlar.

Slutligen bör ej förbises, att proprieborgen visat sig vara ett verksamt

och godt hjelpmedel jemväl för det normala ekonomiska lifvet,

hvarför det äfven ur denna synpunkt icke skulle vara lämpligt att omöjliggöra

ingående af sådana ansvarsförbindelser.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Utskottet,

att motionen icke må till någon vidare åtgärd

föranleda.

Stockholm den 1 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herr F. Andersson i Helgesta har begärt få här antecknadt, att han

icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.