Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3S

1886-03-02 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1886:38, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3S

Dokumentets text

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3S.

möjliga att genomföra. Då Utskottet för sin del icke finner lämpligt att

för rösträttens utöfning fastställa andra grander vid val än vid fattande

af beslut, som i öfrigt tillhöra området för kommunalstämmas verksamhet,

och då de särskilda olägenheter, hvilka, enligt motionärens förmenande,

vid val, som å kommunalstämma förrättas, skulle vara förenade med

rösträttens utöfning efter fyrktal, torde vara mera skenbara än verkliga,

får Utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon vidare

åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

SF:o S8.

Ant. till Riksd. Kansli den 2 Mars 1886, kl. 12 midd.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftning

rörande byggande och underhåll af utfarts- och

byvägar.

Till La g-Utskottets handläggning hafva från Andra Kammaren hänvisats

fyra särskilda inom nämnda Kammare afgifi<a motioner, N:is 5,

14, 40 och 51, i hvilka Herrar J. Andersson i Lysvik, L. F. Odell, A.

Bengtsson i Kärrmossen och A. Helander föreslå, att Riksdagen måtte i

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

15

skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt förelägga

Riksdagen förslag till lag om byggande och underhåll af utfarts- och

byvägar.

Vid sistlidna års riksdag behandlade Lag-Utskottet i sitt utlåtande

N:o 25 två särskilda, i samma ämne väckta motioner. Utskottet yttrade då:

»Nu gällande stadganden i förevarande ämne äro både ganska få

och ganska obestämda.

Enligt 1 kap. 1 § Byggningabalken skall gata i by läggas af oskifto

mellan hvarje tomt i by, efter ty, som lägenhet dertill är: och skall

så den by, som för mindre ligger, som den för mera ligger, hafva farväg

till och ifrån. I 4 kap. 1 § af samma balk bestämmes detta närmare

sålunda, att farväg till och ifrån by, så ock till åker och äng, kyrka

och qvarn, bör läggas af oskifto, sex alnar bred, och dess utom två alnar

å hvardera sidan till dike, om så tarfvas. Genom Kongl. resolutionen

och förklaringen på allmogens besvär den 16 Mars 1739, p. 39, lemnade

Kongl. Maj:t sitt nådiga samtycke till allmogens underdåniga ansökning,

att på de orter, hvarest omöjligheten bevisligen funnes ligga i vägen,

och der det eljest pröfvades onödigt, de mindre vägar, såsom by- och

qvarnvägar, efter omständigheterna, måtte undantagas ifrån den bredd

af 6 alnar, som lagen förmådde och innehölle, liafvandes vederbörande,

efter behörig skedd undersökning, att lämpa denna bredd efter hvarje

orts befunna art och beskaffenhet, så att allmogen med onödigt och

odrägligt besvär ej måtte betungas, och de vägfarande icke hindras uti

deras fortkomst. I 66 § af gällande skiftesstadga bestämmes yttermera,

att för allmänna gator och vägar till stad, kyrka och qvarn, grödans

inkörsel, skogsfärder, torfmossar, vattenställen, m. m. samt aflopps- och

floddiken, nödigt utmål bör af oskifto tagas; samt att gator, vägar och

diken helst skola läggas i skilnaden lotterna emellan samt alltid utstakas

räta, der det ske kan; och genom förordningen den 29 Januari 1850 är

stadgadt, att, då, till följd af laga skifte, ny väg för en eller flere skiftesd

elegare varder oundgängligen nödig, och den ej kan försättas i erforderligt

skick utan så dryg kostnad i förhållande till de fördelar, som

genom skiftet vinnas, att den icke skäligen kan anses böra ensamt drabba

den eller de delegare, för hvilka vägen behöfves, skall kostnaden för

densammas första anläggning af skiftesman och gode män, i sammanhang

med skiftet, mellan samtlige skiftesdelegarne särskildt fördelas, på sätt

som för bidrag till utflyttning stadgadt är; hvaremot med kostnaden för

s. 16 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

16

vägens framtida underhållande bör förhållas efter hvad för enskilda byoch

utfartsvägar i allmänhet är förordnadt.

Angående skyldighet att deltaga i underhållet af byvägar innehåller

3 punkten i Kongl. resolutionen på adelns besvär den 8 Januari 1735,

§ 8, att Kongl. Maj:t i nåder vill, att de så kallade byvägar endast af

dem som sig deraf betjena underhållas skola, så att landet dermed icke

vidare för en eller annans beqvämlighets skull bör besväras.

Om sättet för afgörande af tvister om dylika vägar stadgade åter

Kongl. Maj:t i skrifvelse till Kammarkollegium af den 17 April 1828,

kungjord af Kollegiet den 9 Maj s. å., att som Kongl. Maj:t kommit

i erfarenhet deraf, att tvister om anläggning och underhåll af enskilda

utfartsvägar för byar och hemman, qvarnar med flere lägenheter blifvit

ömsom i administrativ väg, på samma sätt som frågor om allmänna

lands-, härads- och socknevägar behandlade, och ömsom af domstolarne,

såsom tvistemål upptagna och afgjorda, Kongl. Maj:t alltså, till förekommande

af en sådan olika behandling af berörda tvister, funnit i nåder

godt stadga och förklara, det skulle alla uppkommande tvister om anläggning

och underhåll af enskilda utfartsvägar för by, hemman, qvarn

eller annan lägenhet, och då vägens beskaffenhet af allmän lands-, häradsoch

sockneväg således icke vore i fråga, af domstolen i orten, såsom,

efter författningarne, rätteligen dit hörande upptagas och afgöras, samt sedermera,

i den ordning lagen för tvistemål i allmänhet stadgade, fullföljas.

Nu anförda stadganden har Utskottet, i likhet med motionärerne,

funnit hvarken nog omfattande eller tillräckligt bestämda för ordnande

af skyldigheten att bygga och underhålla utfarts- och byvägar; och enär

dylika vägar, numera, med vår tids höjda anspråk å beqväma och lätta

kommunikationsmedel, torde vara af vida större betydelse än då åberopade

stadganden tillkommo, får Utskottet hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta

utarbeta samt förelägga Riksdagen förslag till lag om byggande och

underhåll af utfarts- och byvägar.))

Denna Utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren, men blef

af Första Kammaren afslagen.

Bland de fyra motionärer, hvilka vid innevarande riksdag å nyo

upptagit detta ämne, hafva Herrar J. Andersson och Odell hufvudsakligen

åberopat hvad vid sistlidne riksdag förekommit i ärendet samt, i

likhet med Lag-Utskottet, ansett sig icke böra föreslå angifvande i skrifvelsen

af några särskilda grunder för den begärda lagstiftningen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

Herr A. Bengtsson har deremot, efter redogörelse för innehållet af

sin vid 1885 års riksdag i ämnet afgifna motion, dels till bemötande

upptagit åtskilliga af de anmärkningar, som då gjordes mot Lag-Utskottets

hemställan, dels ock angifvit följande grunder, hvilka, enligt hans mening,

borde iakttagas vid det ifrågasatta lagförslagets utarbetande:

))l:o. Till byvägar räknas sådana, som genomskära ett eller flere

hemman och hvilka utgöra byalagets gemensamma utfartsväg, men ej

sådana, som utgrena sig till hvarje bostad.

2:o. Byvägars byggande och underhåll utgöres af dem, som inom

byalaget ega fastighet, samt idkare af industri, som är med fastighet

förenad, efter fyrktal.

3:o. I fråga om byvägs indelning till underhåll eger byggnadsskyldig

rätt att hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande begära förordnande

för en landtmätare eller annan sakkunnig person jemte två ojäfvige gode

män att på de byggnadsskyldiges bekostnad verkställa delningen äfvensom

att på förslag af byggnadsskyldige bestämma huru stor del af de

inom byalaget befintliga vägar som skola ingå i delningen.

4:o. Byalaget eger att uppgöra med syneförrättare om vägens synande,

hvilken förrättning årligen verkställes. Skulle enighet dervid ej

ernås, förordne uppå ansökan Konungens Befallningshafvande syneförrättare,

som eger att emot lega på underhållsskyldigs bekostnad låta afhjelpa

befintliga brister.»

Slutligen har Herr Helander i sin motion anfört:

»Byggningabalkens 4 kap. 1 § stadgar, huruledes farväg till och

ifrån by, så ock till åker och äng, kyrka och qvarn bör läggas af oskifto,

samt hvad bredd så väl dylik väg som ock allmän landsväg bör hafva;

och Kongl. förordn. af 29 Januari 1850 bestämmer att, under vissa förutsättningar,

anläggning af ny väg vid laga skifte skall af skiftesdelegarne

bekostas, hvaremot med kostnaden för vägens framtida underhållande bör

förhållas efter hvad för enskilda by- och utfartsvägar i allmänhet är förordnadt,

hvarjemte i 66 § af gällande skiftesstadga den bestämmelse är

lemnad, att för allmänna gator och vägar till stad, kyrka och qvarn etc.

nödigt utmål bör af oskifto tagas. Härförutom har Kongl. Maj:t genom

resolutionen och förklaringen på allmogens besvär den 16 Mars 1739

gifvit sitt samtycke till att, då så pröfvades nödigt, mindre vägar — såsom

by- och qvarnvägar — efter omständigheterna undantagas ifrån den

bredd af 6 alnar, som lagen föreskref, hvilken bredd finge lämpas efter

Bih. till Biksd. Prof. 1886. 7 Samt. 14 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

hvarje orts beskaffenhet, så att allmogen icke måtte med onödigt besvär

betungas, och de vägfarande icke heller hindras uti deras fortkomst.

Om sättet huru mindre farväg bör uttagas och anläggas är således

åtskilligt stadgadt. Hvad derutöfver kan erfordras torde väsentligen blifva

beroende af särskilda ortliga förhållanden, då dylik mindre väg till uttagande

eller anläggande af nya förekommer. I afseende åter å dylika

vägars underhåll finnes ej någon närmare allmän föreskrift lemnad än att,

jemlikt 8:de paragrafen af 3:dje punkten i Kong! resolutionen på adelns

besvär den 8 Januari 1735, »de så kallade byvägar endast af dem som

sig deraf betjena underhållas skola, så att landet dermed icke vidare för

en eller annans beqvämlighets skull bör besväras», hvarjemte enligt Kongl.

skrifvelsen till Kammarkollegium af den 17 April 1828 är förordnadt,

att tvister om anläggning och underhåll af enskilda utfartsvägar för byar

och hemman skola af domstolen i orten upptagas och afgöras.

Af det här anförda synes skäl vara för handen att för ifrågavarande

vägar icke sammanbinda vilkoren för deras upptagande och första anläggning

med skyldigheten att dem underhålla, hvilket senare derföre ensamt

utgör föremål för denna motion, helst anläggningen sker för en gång, men

byggandet — så vidt dermed afses istån dsättande i farbart skick af redan

befintlig väg — och underhållet efter varierande förhållanden och grunder

komma att efter hand undergå förändring.

Det är nyss nämndt, att de som betjena sig af by- och utfartsvägar

för det närvarande äfven hafva skyldighet att dem underhålla; och då till

allmän väg hänföres sådan väg, som för allmänna samfärdseln är af större

betydelse, eller som förenar län, härad och socknar med hvarandra samt

leder till stad, större hamn- och lastageplatser, jernvägsstationer, kyrkor

och tingsställen m. fi., så bör deraf framgå, att underhållet af sådana

mindre vägar, som här äro i fråga, i allmänhet icke bör utgöra ett kommunalt

åliggande, derest icke vägen har sådan belägenhet, att kommunens

alla väghållningsskyldige af samma väg sig betjena. Då således den nu

gällande grundsatsen synes vara rigtig, att enskilda vägar böra underhållas

utaf dem, som vägarne begagna, bör samma grundsats ock fortfarande

upprätthållas, antingen det gäller ett större eller mindre antal intressenter

för olika vägar. Men af blotta grundsatsen har man icke tillräcklig ledning

för omdömet om huru stor del af vägunderhållet, som bör hvarje

underhållsskyldig tillkomma, lika litet som den nytta den ene eller andre

har af vägen angifver detta. Då ingenting närmare härom är föreskrifvet,

vållar detta att, nästan sagdt öfver allt, äfven der man eljest är ense

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

om hvilka de underhållsskyldige äro, delaktigheten i underhållet fullkomligen

godtyckligt bestämmes. Vanligen är det förhållandet att någon eller

några, som begagna en väg, äro mera än andra intresserade af dess underhållande

i farbart skick, hvaraf de senare begagna sig för att i möjligaste

måtto drifva de förre att åtaga sig betydligare delar af underhållet,

eller ock uppstå tvister, som leda till trakasserier och kostnader. Visserligen

bringas sådana väl ock en gång till slut, men i saknad af i lag bestämda

föreskrifter blir utgången ändock ytterst beroende af den temligen

godtyckligt bestämda »nyttan». Den, hvilken, såsom motionären, under

en lång tjenstetid haft att handlägga många vägdelningsförrättningar, kan

vitsorda, att det nuvarande förhållandet är temligen oefterrättligt. Det

må väl vara sant, hvad ock motionären villigt medgifver, att det kan

blifva ganska svårt att uppställa allmängiltiga bestämda grunder i fråga

om by- och utfartsvägars underhåll, men visst är ändå, att åtskilligt bör

kunna närmare bestämmas såsom gällande för alla fall; må då annat, om

hvilket förening icke kan träffas, göras beroende af omständigheterna och

ortliga förhållanden, eller må, i vissa fall, undantag från allmänna bestämmelser

tillåtas, eller jemkningar medgifvas! Bland allmänna bestämmelser

torde böra ingå: att taxeringsvärdena skola hafva inflytande på

underhållsskyldighetens fördelning; att annan fastighet och med fastighet

förenad industriel rörelse deltaga i underhållet; att underhållsskyldigheten

i allmänhet rättas efter den väglängd, i förhållande till hela väglängden,

hvaraf hvarje deltagare sig begagnar; att vägarne till sina särskilda delars

olika besvärlighet för underhållet graderas, o. s. v.

Det summariska sätt, på hvilket förrättningar angående fördelning af

underhållet utaf utfartsvägar vanligen måst handläggas — en naturlig

följd af bristande allmänna föreskrifter — har säkerligen i sin mån bidragit

till att dylika vägar ganska allmänt äro i rätt bedröfligt skick.

Härtill är nog ock, ja kanhända i främsta rummet, orsaken att söka i det

förhållande, att man afskräckes för underhållskostnaderna. Eftertanken

borde dock öfvertyga derom, att den skada, de dåliga vägarne vålla å

dragare, åkdon och annan redskap m. in., säkerligen är vida större än

nämnda kostnader. Sedan jernvägar numera blifvit temligen allmänna i

vårt land, och de allmänna vägarne mer och mer blifvit förbättrade, visar

sig skilnaden vida betydligare än fordom i afseende å beqvämlighet, när

man nödgas från dessa vägar fortsätta färden å enskild utfartsväg. För

att komma till ett bättre, som, ty värr, allt för länge låtit vänta på sig,

är första vilkoret att komma ifrån nödtvungna godtycket i behandlingen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

af vägunderhållsfrågor till i lag stadgadt behandlingssätt. Att det vida

öfvervägande antalet af vår upplysta allmoge åtminstone numera fullt inser

det behof, som med denna motion afses, derom är jag alldeles förvissad.

Man har ansett att denna fråga skulle medföra hinder för lösningen

af den, som rör de allmänna vägarne. Jag kan icke finna att så blefve

förhållandet, allra helst som den senare har så långt försprång, att dess

snara afgörande nu torde kunna motses, under det att den fråga, som här

föreligger, måste, innan den afgöres, förut närmare utredas. Under denna

utredning torde det blifva af värde att känna, hvad i afseende å underhållsskyldigheten

af allmänna vägarne blifvit lag. Skulle, mot förmodan,

den förra i någon del finnas vara beroende af den senare, samt denna

icke snart blifva löst, så funnes ju skäl att låta med utredningen af

frågan om de enskilde vägarne anstå; men icke torde den böra undanskjutas

blott på misstanke om möjligheten af att i någon mån vara af

den andra, större, frågans afgörande beroende.

Vid bestämmandet af underhållsskyldigheten i fråga om enskilda

vägar är, lika väl som när det gäller allmänna, sjelfva delningsgrunden

det väsentligaste. Som bekant är, har man för de allmänna vägarna

såsom sådan grund föreslagit det s. k. vägmantalet, hvilket i sjelfva verket

är detsamma som taxeringsvärdet, jemkadt till mindre siffervalör. Här

göres således intet afseende på om delaktigt hemman ligger närmare intill

eller längre ifrån den allmänna vägen. Det måste också medgifvas att,

oaktadt man i viss mån kunde anse det såsom billigt, om mera aflägset

beläget hemman vunne någon lindring i förhållande till det närmare allmän

väg belägna, det dock svårligen låter sig gorå att, då saken gäller

helt härad — kanske framdeles landstingsområde — åstadkomma någon

på billighet grundad jemkning i berörda hänseende. Så har, veterlig!,

hittills icke heller skett i annan måtto, än att vägstyckena utdelats till

underhåll i förhållande till hemmanens belägenhet, så att egare af längre

bort beläget hemman fått sitt vägstycke så nära som möjligt, men dock

alltid fullt, efter den antagna fördelningsgrunden. Den, som bor alldeles

intill allmän väg, kan derföre ganska ofta, det oaktadt, hafva rätt långt

till sitt vägstycke, hvilken olägenhet dock ofta betyder mindre, än om

vägstycket är beläget långt ifrån allmänt grustag. — Hvad åter enskilda

vägar angår, är man icke af omständigheternas tvång nödsakad att, om

man än antager vägmantalet såsom allmän fördelningsgrund, låta vederbörandes

vägandelar blifva beroende af vägmantalens storlek i förhållande

till dem för hela väglängden. En billig jemkning måste här inträda, så

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

21

vida orättvisor må undvikas, ty det kunde eljest hända, att underhållsskyldig

finge vägstycke, som han kanske aldrig betjenade sig af.

När delning utaf underhållet af utfartsväg sker, är det ganska vanligt,

att egare af längst bort från allmänna vägen beläget hemman anser

sig vanlottad genom, nästan sagdt, hvilken delningsgrund som än blifver

bestämd, hvaremot den, hvars hemman ligger närmast allmänna vägen,

vanligen anses vara gynnad. Denna föreställning är dock ej rigtig, i

synnerhet icke om hemmantalet blifver fördelningsgrund, hvilken grund

är lika ogynsam för den senare > som gynsam för den förre. Man må

nemligen ihågkomma, att den längst bort boende, lika väl som den, hvilken

bor närmast allmänna vägen, får hjelp i underhållet af en väg, som,

i händelse icke flera andra haft nytta af vägen, af honom ensamt måst

underhållas. Hemmantalet såsom delningsgrund skulle i många fall hafva

till påföljd, att, såsom nyss nämndes, en eller annan nödgades underhålla

väg, som han icke, eller ganska sällan, begagnade. Understundom skulle

dock denna grund kunna användas, såsom för vägar inom by, till utfartsvägar,

dock med inverkan af taxeringsvärdena.

Med angifvandet af här omnämnda olika delningsgrunder har motionären

emellertid icke afsett, att Riksdagen skulle redan på förhand uttala

sig för någondera af dem, utan blott velat hänvisa till nödvändigheten

af närmare utredning genom sakkunnige. Under denna utredning torde

ock komma under ompröfning, hvad i Kongl. förordningen den 29 Januari

1850 är stadgadt beträffande underhåll af vägar, som utläggas vid laga

skifte. Det torde nemligen kunna ifrågasättas, huru vida det är fullt

billigt, att vid skiftet utflyttande, som förut kanske bott alldeles intill

allmän väg, efteråt skall ensam — eller ensamme, om de äro flera —

underhålla ny byväg från sitt skifte till allmän väg eller enskild utfartsväg.

Sådan väg torde mången gång hafva betydlig längd, och som det

vanligen är händelsen, att någon ersättning för förökad väglängd vid

skiftet icke blifvit den utflyttande tillerkänd, kunde det derför ifrågasättas,

om icke skifteslaget borde i vägunderhållet för honom deltaga,

helst det vanliga är, att redan sjelfva skyldigheten att utflytta från byn

anses innefatta en större olägenhet. Måhända borde dylik väg, tillsammans

med byns öfriga vägar, fördelas på byamännen efter taxeringsvärde

eller egouppskattningsinnehåll.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

Såsom hufvudgrunder, i hvilka Lag-Utskottet behagade göra jemkningar,

som kunna anses behöfliga, att gälla för istån dsättande uti farbart

skick och för underhåll af utfarts- och byvägar, föreslås slutligen:

a) att, såsom hittills, underhållet åligger dem, som sig af vägarne betjena;
i)

att till underhållsskyldige äfven räknas innehafvare af så kallad annan

fastighet och med fastighet förenad industriel rörelse, då egare

eller innehafvare, vid tiden för underhållsskyldighetens fördelning, sig

af vägarne begagna;

c) att väghållningsskyldige, då de alla äro ense, ega att, i vissa delar

eller om allt, som rörer vägfrågan, ingå förening, hvilken har lagligen

förbindande kraft under 10 år, räknade från vägdelningsförrättningens

afslutande, hvaremot, då förening ej träffas, lagens särskilda

bestämmelser skola tillämpas och likaledes för enahanda tid gälla,

hvilken tid, då delningsförrättningen klandras, beräknas från den dag,

samma förrättning vunnit laga kraft;

d) att förening må kunna förnyas, med eller utan förändring, att för

hvarje gång under ytterligare 10 år vara gällande;

e) att, då ny förening icke kan åstadkommas, underhållsskyldigheten må

å nyo fördelas, med iakttagande af de förändringar, som under tiden

timat, och som böra å fördelningen inverka, såsom förändrade taxeringsvärden,

tillkomna eller upphörda industriella anläggningar och

mera dylikt;

f) att taxeringsvärdena må hafva inflytande vid bestämmande af grunden

för underhållsskyldighetens fördelning; samt

g) att, på sätt för det närvarande är stadgadt, tvister om iståndsättande

och underhåll af utfarts- och byvägar skola af domstolen i orten upptagas

och afgöras.»

Herr Helander har derjemte föreslagit, att i den af honom påyrkade

skrifvelse!) skulle inflyta en uttrycklig hänvisning till de af honom angifna

grunder för lagstiftningen i ämnet; och är vid hans motion fogad

en ritning med tillhörande tablå och förklaring, till hvilken motionären

hänvisar.

Utskottet vidhåller i detta ämne sin vid nästlidna års riksdag uttalade

mening. Oaktadt de bidrag till ämnets utredning, som särskildt af

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

Herr Helander lemnats, vågar Utskottet i ärendets nuvarande skick icke

tillstyrka Riksdagen att i den skrifvelse, som Utskottet anser böra till

Kongl. Maj:t aflåtas, angifva några bestämda grunder för den begärda

lagstiftningen, som torde komma att afse ej mindre vinter- än sommarväghållningen.

Endast en omständighet vill Utskottet särskildt framhålla

såsom företrädesvis förtjent att tagas i betraktande, nemligen önskvärdheten

af en uttrycklig föreskrift derom, att jemväl industriella verk och

inrättningar böra deltaga i sådana vägars byggande och underhåll.

Såsom skäl emot aflåtande af en skrifvelse i ämnet har blifvit anfördt,

att detta skulle vara olämpligt, då Kongl. Maj:t just nu till pröfning

förehade frågan om den allmänna väghållningen på landet, hvilken

fråga nu så framskridit, att proposition i ämnet antagligen vore att förvänta

till nästa riksdag. Denna anmärkning anser Utskottet icke vara af

någon betydelse, enär å ena sidan skyldigheten att bygga och underhålla

utfarts- och byvägar i allt fall icke lärer kunna ordnas på samma grunder

som den allmänna väghållningsskyldigheten, men å andra sidan de

båda ämnena ega så många beröringspunkter, att den utredning, som redan

blifvit åstadkommen i och för den allmänna väghållningens ordnande,

bör kunna vara till mycken lättnad vid den nu ifrågasatta utredningen.

Med åberopande af hvad Utskottet dels i sitt till sistlidna års Riksdag

afgifna utlåtande och dels nu ytterligare anfört, får Utskottet sålunda

hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta samt förelägga Riksdagen

förslag till lag om byggande och underhåll af utfarts-

och byvägar.

Stockholm den 2 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

Reservationer:

af Herrar Bergström, Fröberg, Hasselrör G. IT. Stråle, IT M. Ericsson

och P. Pettersson.

Herrar Grefve Strömfelt och F. Andersson i Helgesta hafva begärt här

få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

STOCKHOLM, CENTRAX-TRYCKKRIBT, 1S*€.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.