Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40

1886-03-08 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1886:40, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

N:o 40.

Ank. till Riksd. Kansli den 8 Mars 1886, kl. 1 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändradt

sätt för offentliggörande af allmänna kungörelser och

tillkännagifvanden.

Till Lag-Utskottets handläggning har af Andra Kammaren hänvisats

en inom nämnda Kammare af Herr E. J. Ekman väckt motion,

N:o 60, hvaruti anföres:

För närvarande funnes intet annat sätt för publicerandet af Kongl.

Maj:ts, landshöfdingeembetenas eller annan offentlig myndighets kungörelser

med bindande kraft, vare sig för menigheterna i sin helhet eller

för enskilda medlemmar af dem, än genom det offentliga uppläsandet

deraf från predikstolarne i våra kyrkor. Endast ett sådant publicerande

hade officiel giltighet, då fråga vore om tid för besvärs inlemnande eller

för bevakande på annat sätt af ens rättigheter. Att i städer myndigheter

plägade meddela sina kungörelser i stadens tidningar vore helt

och hållet ett frivilligt tillmötesgående, hvartill de i allmänhet icke hade

någon skyldighet. Att emellertid det närvarande sättet för publikation

med officiel giltighet nu mera vore i högsta grad opraktiskt, för att

icke säga vådligt, vore lätt att inse, om man besinnade: l:o) att medlemmar

af lagliga dissenterförsamlingar alls icke infbnne sig på svenska

kyrkans predikolokaler på söndagsförmiddagarne, hvilket man ej

heller skäligen kunde begära; 2:o) att äfven medlemmar af svenska kyrkan

egde rättighet enligt Kongl. förordningen af den 11 December 1868

att under pågående gudstjenst samlas till Guds ords betraktande på

annat ställe än i kyrkosalen, blott detta icke egde rum så nära denna

lokal att gudstjensten deraf störes, af hvilken rättighet tusentals svenska

medborgare begagnade sig, mången gång i en sådan utsträckning,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40. 7

att de enskilda samlingslokalerna vore öfverfylda af menniskor, under

det att kyrkorna mångenstädes stode nästan tomma; 3:o) att till och

med de, som besökte svenska kyrkans predikolokaler, i flesta fall lemnade

kyrkan genast efter gudstjenstens slut och icke inväntade kungörelsernas

uppläsande, hvadan det ofta hände, att den tjenstgörande pimsten

jemte kyrkobetjeningen vore de ende, som vore qvar i kyrkan under

publicerandet af nämnda kungörelser. Särskilt vore detta händelsen

i städerna. Det torde dock vara statens oafvisliga pligt att utan

hänsyn till kyrkliga och religiösa förhållanden tillse, att dess medlemmar

finge del af dessa mången gång vigtiga publikationer, hvilka anginge

den borgerliga _ rätten, på ett sätt, som uppfylde sitt ändamål.

Kunde det tydligt bevisas, att det hittills brukliga sättet för kungörelsers

publicerande nu icke mera uppfylde sitt ändamål, så torde tiden

vara inne, att ett lämpligare sätt väljes.

På grund af hvad motionären sålunda anfört föreslår han, att

Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes

vidtaga de åtgärder, som erfordras, på det att publicerandet af myndigheternas

kungörelser och af öfriga offentliga handlingar, som förut blifva

från predikstolarne i kyrkorna upplästa, måtte ske på annat sätt än

hittills, så att allmänheten måtte derom få nödig kännedom.

Såsom motionären anför, skola, enligt gällande föreskrifter, åtskilliga

Kongl. Maj:ts förordningar och andra myndigheters kungörelser

uppläsas från predikstolarne; hvarjemte enskilda tillkännagifvanden af

allehanda slag på samma sätt meddelas allmänheten. Enligt föreskrifterna

i 2 kap. 5 § af 1686 års kyrkolag samt 32 § af Kongl. resolutionen

på Presterskapets besvär den 10 Mars 1719 skulle Kongl. Maj:ts

och Dess Befallningshafvandes kungörelser äfvensom lysningar efter

borttappadt och stulet gods uppläsas från predikstolen, »sedan bönerne

äro förrättade», d. v. s. innan gudstjensten blifvit af slut ad; hvaremot alla

andra verldsliga saker skulle på kyrkovallen eller i socknestugan afkunnas.

I sistnämnda bestämmelse gjordes genom Kongl. resolutionen på

allmogens besvär den 9 December 1766, § 10, den ändring, att alla kungörelser

och publikationer, som från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

embetsmän eller någon undersåte ankomme till kyrkorna, skulle å

predikstolarne, men icke å kyrkovallen uppläsas. Då det emellertid

ansågs störande, att gudstjensten afbröts genom uppläsandet af alla

dessa tillkännagifvanden, förordnades den 8 Maj 1849, att, med undantag

af böndagsplakat, hvilka, såsom varande af religiös egenskap,

efter predikan och näst efter bönen »Fader vår» borde uppläsas, alla

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

andra Kongl. Maj:ts förordningar och auktoriteters samt enskilda personers

kungörelser skulle omedelbart efter gudstjenstens slut från predikstolen

af presten uppläsas i den ordning, som dittills varit föreskrifven.

Hvad sålunda blifvit stadgadt är ännu gällande lag.

Vid 1868 års Kyrkomöte väcktes flera motioner i syftning, att

uppläsandet från predikstolarne af alla slags kungörelser måtte antingen

helt och hållet upphöra eller i väsentlig mån inskränkas. I

anledning af dessa motioner ingick ock Kyrkomötet till Kongl. Maj:t

med en skrifvelse, hvaruti i synnerhet framhölls den störande inverkan,

som uppläsandet af verldsliga kungörelser omedelbart efter gudstjenstens

slut måste utöfva på de i gudstjensten deltagande, hvarjemte äfven

antyddes, att ifrågavarande sätt för nämnda handlingars offentliggörande

numera icke vore ändamålsenligt; och anhöll Kyrkomötet om vidtagande

af sådana åtgärder, som Kongl. Maj:t kunde finna af omständigheterna

påkallade, på det kungörelsers och allmänna författningars

uppläsande å predikstolarne måtie upphöra, men att så vidt detta i

afseende å Kongl. Maj:ts kungörelser mötte hinder, Kongl. Maj:t likväl

täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke antalet af de författningar

och kungörelser, hvilkas uppläsande anbefaldes, kunde i väsentlig mån

inskränkas.

I anledning af denna Kyrkomötets framställning lät Kongl. Maj:t

utarbeta ett förslag till förordning angående förändradt sätt för offentliggörande

i kyrka af allmänna författningar och kungörelser samt enskilda

tillkännagifvanden, hvilket förslag hufvudsakligen innehöll: att

det hittills föreskrifna årliga offentliggörandet i kyrka af vissa i Svensk

författningssamling intagna kungörelser skulle upphöra, att så väl de

i nämnda samling intagna författningar och kungörelser som Öfverståthållare-embetets

och Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i de tryckta

länskungörelserna meddelade kungörelser icke vidare skulle i kyrka

fullständigt uppläsas i andra fall, än när sådant särskildt förordnades,

att då dom, utslag eller resolution borde medelst offentliggörande i

kyrka någon menighet delgifvas, skulle för sådant ändamål, jemte uppgift

å den myndighet, som domen, utslaget eller resolutionen meddelat,

och å den menighet beslutet anginge, endast sjelfva beslutet med besvärshänvisning

uppläsas; att deremot de kungörelser, livilka ej vore

att hänföra till de ofvanomförmälda, men likväl till följd af vederbörande

embetsmyndighets förordnande skulle i kyrka allmänheten delgifvas,

så ock sådana meddelanden af kommunala embetsmän eller enskilda

personer, hvilka på grund af föreskrift i lag borde i kyrkan offentliggöras,

skulle för sådant ändamål der fullständigt uppläsas; men

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

att, i fråga om alla andra enskilda meddelanden, allenast ett tillkännagifvande

derom, att sådana meddelanden blifvit till en af vederbörande

kommunalstyrelse utsedd person aflemnade för att bållas kommunens

medlemmar tillgängliga jemte en kort uppgift om de ämnen meddelandena

afsåge, borde i kyrka uppläsas.

Detta förslag blef af 1873 års Kyrkomöte godkändt och framlades

derefter för 1874 års riksdag, som dock förklarade sig icke kunna

antaga detsamma.

Frågan återupptogs emellertid vid 1878 års Kyrkomöte i en af

Herr C. G. Hammarskjöld väckt motion. Med bifall till hvad i denna

motion föreslagits, aflät Kyrkomötet till Kongl. Maj:t en skrifvelse, hvaruti

Kyrkomötet anhöll: l:o) att Kongl. Maj:t täcktes, med upphäfvande

af Kongl. resolutionen den 9 December 1766 § 19 samt Kongl. förordningen

den 8 Maj 1849, den sistnämnda i hvad den anginge kungörande

i kyrkorna så väl af Kongl. Maj:ts förordningar utom böndagsplakat,

som ock af auktoriteters och enskilda personers kungörelser,

förordna som följer: »Der Konungens förordningar samt myndigheters

och enskilda personers kungörelser skola församling i kyrka delgifvas,

skall det sålunda ske, att gudstjensten ej derigenom afbrytes;» 2:o) att

Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, som kunde finnas af omständigheterna

påkallade, att uppläsande i kyrkorna af andra kungörelser

och författningar än dem, som stå i sammanhang med det kyrkliga

lifvet, måtte så fort ske kunde upphöra. Med det i förra delen af

skrifvelsen formulerade författningsförslaget afsåga, att derest en sådan

författning af Kongl. Maj:t och Riksdagen antoges, Kyrkomötets hörande

icke skulle vara erforderligt för de förändringar, som Kongl. Maj:t och

Riksdagen i öfrig! kunde finna lämpligt att besluta i afseende å kungörelsers

uppläsande i kyrkorna.

Denna Kyrkomötets framställning föranledde icke någon Kongl.

Maj:ts åtgärd.

I skrifvelse den 8 Oktober 1883 förnyade Kyrkomötet sin i förra

delen af 1878 års skrifvelse gjorda hemställan samt anhöll vidare, att

Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke — intill dess

sådan åtgärd kunde vidtagas, hvarigenom publicerandet i kyrkorna af

andra kungörelser och författningar än dem, som stå i sammanhang

med det kyrkliga lifvet, kunde upphöra —• frågan om dessa handlingars

offentliggörande kunde ordnas på det sätt, att, med upphäfvande

af skyldigheten_ för prest att från predikstol uppläsa Kongl. författningar

samt myndigheters och enskildes kungörelser, prest ålades att medelst

anslag å en på lämpligt ställe i kyrka eller vapenhus anbragt

Bill. till Riksd. Prot. 1886. 7 Samt. 15 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

tabula för hvarje söndag bereda allmänheten tillfälle att taga kännedom

om de till offentliggörande ankomna handlingar.

Icke heller denna framställning har hittills föranledt någon åtgärd

från Kongl. Maj:ts sida.

Såsom af den här ofvan lemnade redogörelsen för de förslag i

förevarande ämne, som i senare tider blifvit framstälda, kan inhemtas,

har Kyrkomötet visserligen upprepade gånger uttryckt sin önskan, att

publicerandet af sådana handlingar, som icke röra det kyrkliga lifvet,

måtte helt och hållet från kyrkorna förvisas, men icke tilltrott sig att

gifva anvisning på någon annan publikationsform, som skulle kunna på

ett tillfredsställande sätt ersätta den nu föreskrifna formen. Med det

af Kongl. Maj:t för Kyrkomötet och Riksdagen framlagda förslag i ämnet

afsågs heller icke ett fullständigt upphörande af kungörelsers m. fl.

handlingars uppläsande i kyrkorna, utan endast en inskränkning deri.

Uti den nu föreliggande motionen yrkas, att publicerandet af sådana

handlingar, som för närvarande pläga från predikstolarne i kyrkorna

uppläsas, måtte ske på annat sätt än hittills; men motionären har icke

lemnat. den ringaste antydan om hvad som borde sättas i stället för det

nu brukliga sättet.

Det torde icke heller vara lätt att angifva någon annan form af

offentliggörande, som på ett lika tillfredsställande sätt skulle uppfylla

så väl samhällets som den enskildes anspråk. Utskottet anser ock för

sin del, att den nu vedertagna formen ännu är, i det hela taget, den

för förhållandena i vårt land mest lämpliga.

Hvad angår de två första skäl, motionären för den nuvarande

publikationsformens afskaffande anfört, kan Utskottet icke tillmäta dem

någon vidare betydelse. Så väl främmande trosbekännare som medlemmar

af svenska kyrkan, hvilka hellre söka uppbyggelse i enskilda sammankomster

än i den allmänna gudstjensten, äro ju, om de icke på annat

sätt kunna skaffa sig kännedom om kungörelsernas innehåll, i tillfälle

att vid gudstjenstens slut infinna sig i kyrkan för att åhöra kungörelsernas

uppläsande. Beträffande vidare motionärens uppgift, att

allmänheten omedelbart efter gudstjenstens slut lemnar kyrkan, så att

den tjenstförrättande prestmannen vanligen blefve ensam med kyrkobetjeningen

under kungörelsernas uppläsande, så torde väl förhållandet

stundom vara sådant i städerna, der allmänheten genom tidningar eller

på annat sätt kan skaffa sig upplysning om tillkännagifvandenas innehåll.

Deremot är förhållandet på landsbygden, så vidt Utskottet känner,

icke sådant som motionären uppgifvit. De der bosatte personer,

hvilka hysa intresse för allmänna angelägenheter, torde, åtminstone i

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-TJtshottets Utlåtande N:o 40.

de flesta delar af vårt land, i allmänhet qvarstanna i kyrkorna, för att

åhöra de tillkännagifvanden, som uppläsas från predikstolen.

Denna form för allmänna och enskilda tillkännagifvanden torde

ock på landsbygden hafva så ingått i vårt folks seder och uppfattningssätt,

att en rubbning deri ej bör företagas utan synnerligen tvingande

skäl. Allmänheten på landet skulle troligen hafva ytterst svårt

att finna sig till rätta med en annan publikationsform och att tillägga

denna samma betydelse som den nu brukliga.

Slutligen vill Utskottet framhålla, att uppläsande i kyrkan såsom

form för offentliggörande af en handling är så lätt att konstatera, att

några tvister derom svårligen kunna uppstå — en fördel af det nuvarande

förfarandet, som ur rättssäkerhetens synpunkt ej är att förakta.

Utskottet finner sig sålunda böra hemställa,

att motionen ej må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 8 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herrar Bergström, Hasselrot och J. Andersson i Lysvik, hvilka

ansett, att Utskottet bort tillstyrka Riksdagen aflåtande af skrifvelse till

Konungen, med begäran:

l:o) att Kongl. Maj:t måtte med upphäfvande af Kongl. resolutionen

på Allmogens besvär den 9 December 1766, § 10, samt Kongl.

Förordningen den 8 Maj 1849, den sistnämnda i hvad den anginge

kungörande i kyrkorna så väl af Kongl. Maj:ts nådiga förordningar

utom bönedagsplakat, som ock af auktoriteters och enskilda personers

kungörelser, förordna som följer:

»Der Konungens författningar samt myndigheters och enskilda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 40.

personers kungörelser skola i kyrka offentliggöras, skall det ske så att

gudstjenst ej derigenom afbrytes».

2:o) att Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huru

vida icke — intill dess sådan åtgärd kunde vidtagas, hvarigenom publicerandet

i kyrkorna af andra kungörelser och författningar än dem,

som stode i sammanhang med det kyrkliga lifvet, kunde upphöra —

frågan om dessa handlingars offentliggörande kunde ordnas sålunda,

att, med upphäfvande af skyldigheten för prest att från predikstol

uppläsa nådiga författningar samt myndigheters och enskildes kungörelser,

prest skulle åläggas att hvarje söndag låta offentliggöra de för

sådant ändamål ankomna handlingar på det sätt, att de antingen ansloges

å en på lämpligt ställe i kyrka eller vapenhus anbragt tafla eller

ock, derest sådant anslag ej lämpligen kunde eg a rum, upptoges å en

på nämnda tafla anslagen förteckning, utvisande deras rubrik eller

innehåll; samt

af Herr Claeson, att Utskottet bort tillstyrka Riksdagen aflåtande

af skrifvelse till Konungen med anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga

sådana ändringar i gällande bestämmelser rörande förevarande

ämne, att från predikstolarne skulle endast kortare kungörelser, såsom

om kommunalstämmas eller kyrkostämmas hållande, tings begynnande

eller afslutande m. m. fullständigt uppläsas, och att, rörande längre

kungörelser samt Kongl. Maj:ts författningar, endast behöfde omförmälas,

att de för offentliggörande ankommit till kyrkan och att de under viss

tid funnes tillgängliga å det rum, som af församlingen dertill bestämts.

Herrar Bokström och H. Andersson i Nöbbelöf hafva begärt få här

antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1886.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.