Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändring iförordningen om lagfart å fång till fast egendom den 16 Juni 1875.

1886-03-12 · 11 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1886:41, Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändring iförordningen om lagfart å fång till fast egendom den 16 Juni 1875.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 41.

1

Uf:o 41.

Ank. till Riksd. Kansli den 12 Mars 1880, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändring iförordningen

om lagfart å fång till fast egendom den 16 Juni 1875.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, N:o 162, som blifvit

till Lag-Utskottet öfverlemnad, anför Herr J. Smedberg, med hvilken Herr

S. Fr. Norén instämt:

»Att Kong!, förordningen angående lagfart å fång till fast egendom

den 16 Juni 1875 medfört vissa fördelar och äfven lättnader i lagfartskostnaderna

lärer icke kunna förnekas, men att den i vissa fall orsakat

onödiga utgifter lärer icke heller kunna bestridas. Så har nemligen skyldigheten

att lagfara arffången fastighet och deröfver lösa lagfartsbevis å

hvarje fastighetslott, om än aldrig så liten, ledt derhän att vissa arfvingar

fatt vidkännas eu lagfartskostnad nära nog lika stor som värdet å fastighetslotten.

Jag åsyftar alls icke att upphäfva skyldigheten att lagfara arffången

fastighet, då densamma emellan sterbhusdelegarne skiftas, men der

fastigheten är sa obetydlig eller af så ringa omfång, att icke mer än ett

hushåll derå kan vara besutet, eller den är så skuldbelastad, att den i hvilket

fall som helst måste afyttras förr, än arfskifte förrättas, borde efter mitt

förmenande en lagfart, gemensam för alla sterbhusdelegarne, vara nog och

protokollet öfver en sådan lagfart utgöra tillräcklig åtkomsthandling, hvarBih.

till Riksd, Prof. 1886. T Sand. 16 Höft, " 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

med köparen kan vinna lagfart å köpet och erhålla lagfartsbevis. Det har

berättats mig att å vissa orter domstolarne äfven på det sättet tillämpa

lagen, men i min hemort meddela icke domstolarne lagfart å fastighet, som

blifvit öfverlåten af samtlige sterbhusdelegare förr, än hvarje arfvinge fått

lagfart och löst lagfartsbevis å sin fastighetslott, hvadan arfskifte måst upprättas

öfver den redan försålda fastigheten; och ju flera arfvingarne varit,

och der någon af dem aflidit, så att dess afkomlingars andelar äfven måst

uträknas och skiftas dem emellan, desto flera lagfartsprotokoll och lagfartsbevis

hafva utfärdats, som — såsom sagdt är — medtagit köpeskillingen

för de mindre lotterna, hvilket är en beskattning, som mest drabbar den

minst bemedlade.

I nära öfverensstämmelse med denna beskattningsåtgärd räknar jag den,

att en person, som inom den föreskrifna lagfartstidens utgång öfverlåtit

sitt köp på annan man, måste samtidigt med senare köparen lösa lagfartsbevis

å sitt fång. Justitieombudsmannen yttrar härom i sin till 1878 års

riksdag afgifna embetsberättelse — till hvilken jag hänvisar — att i sådant

fall det icke är nödvändigt att lagfartsbevis utfärdas för öfverlåtaren; men

icke desto mindre meddelas af vissa domstolar lagfartsbevis för båda kontrahenterna.

På grund af anförda omständigheter tillåter jag mig föreslå,

att Riksdagen för sin del beslutar sådana ändringar i eller tillägg till

Kong]. förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den IG

Juni 1875,

att då sterbhusdelegare gemensamt sälja fast egendom utan att den

sig emellan skifta, dessa icke behöfva hvar för sig söka lagfart, utan gånge

lagfart å fånget gemensamt för alla sterbhusdelegare, hvaröfver lagfartsprotokollet

må utgöra bevis samt tjena såsom åtkomsthandling, då köparen

söker lagfart; samt att den, som inom lagfartstidens slut öfverlåtit sitt köp

på annan man, icke är skyldig utlösa lagfartsbevis, utan må lagfartsprotokollet

utgöra bevis om åtkomsten.»

Förevarande motion innefattar sålunda två särskilda förslag till ändringar

i nu gällande bestämmelser rörande lagfart å fast egendom, hvilka dock

hafva det gemensamt, att de åsyfta minskning i kostnaderna för lagfarten

i vissa fall.

Motionärens första förslag går derpå ut, att der fast egendom ingår

bland tillgångarna i ett sterbhus, hvari finnas flere delegare, desse må, der

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag - Utskottek Utlåtande N:o 41. 3

de utan att skifta egendomen sälja densamma, gemensamt derå erhålla lagfart,

hvaröfver utdrag af lagfartsprotokollet må utgöra bevis samt tjena

såsom åtkomsthandling, då köparen söker lagfart, hvadan särskildt lagfartsbevis

i detta fall ej skulle utfärdas.

Som bekant, infördes genom förordningen angående lagfart å fång till

fast egendom den 1(5 Juni 1875 den för vår lagstiftning dittills främmande

grundsats, att en hvar, som med eganderätt åtkommit fast egendom, är

skyldig att å fånget söka lagfart. Särskildt med afseende å arf och giftorätt,

hvilka fång också i förordningens 1 § uttryckligen nämnas, innebar

detta stadgande en nyhet, som onekligen kunde medföra en förut icke befintlig

börda för personer, som på detta sätt vinna eganderätt till fast

egendom. Påläggandet af denna ökade förpligtelse hade emellertid eu giltig

grund i den vigt för den allmänna rättssäkerheten, som ligger derpå, att åt

hvarje fång af fast egendom gifves den offentlighet, som lagfart medför.

I 2 § af ifrågavarande förordning meddelas föreskrifter om den tid,

inom hvilken förvärfvaren är skyldig att söka lagfart, dervid i fråga om

giftorätt i makars bo skyldigheten att lagfara förklaras inträda först då

boet delas, och i fråga om arfsfång stadgas, att tiden för lagfartssökande

skall, der för arfslottens bestämmande skifte eller bodelning erfordras, räknas

från det dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen

efter arflåtaren afslutades.

De nu anförda stadgande^, synas vid tillämpningen hafva framkallat

någon tvekan hos domstolarne, huruvida i sådana fall, der arfskifte i ett

sterbhus är erforderligt för arfslottens bestämmande, lagfart å den arffallna

fastigheten kan meddelas gemensamt för sterbhusdelegarne på grund af bouppteckningen

eller om domstolen bör vägra lagfart, intill dess ett i behörig

form upprättadt arfskifte företes, på grund hvaraf lagfart å hvarje

sterbhusdelegares deri bestämda andel kan särskildt meddelas. Såsom motionären

uppgifvit, lärer praxis i dylika fall vara temligen vacklande. Uti

ett under Högsta Domstolens pröfning draget mål (refereradt i Chr. Naumanns

tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årg. 1882,

sid. 10(5, och i Nytt juridiskt arkiv, årg. 1881, afd. I sid. 484) kar

Högsta Domstolen genom utslag den 15 November 1881 förklarat sig

finna hinder i lag icke möta för de i målet klagande att gemensamt erhålla

lagfart å hvad dem samfäldt i arf tillfallit och icke blifvit emellan

dem skiftadt.

Intigheten af denna lagtolkning synes emellertid Utskottet icke vara

otvifvelaktig. Den torde i många fall kunna leda till föga tillfredsställande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlutande N:<> 41.

resultat i afseende å den visshet om eganderätten till fastighet, som med

lagfarten åsyftas. Om nemligen en af sterbhusdelegarne sedermera afhänder

sig sin andel i fastigheten och dervid icke kan förete andra fångeshandlingar

än bouppteckningen jemte bevis om lagfart, som på grund af nämnda

handling meddelats, så kan ovisshet om storleken af hans andel i egendomen

uppstå. En närmare utveckling af de skäl, som tala emot eu sådan

uppfattning af lagens bestämmelser återfinnes uti en i Chr. Naumanns omförmälda

tidskrift, årg. 1880, sid. 293, intagen uppsats af en domare å landet.

Utskottet, som sålunda icke finner sig kunna antaga, att gällande lagbestämmelser

gifva sterhhusdelegare rätt att å oskiftad fast egendom gemensamt

erhålla lagfart, och icke heller anser en sådan rätt i nämnda allmänna

omfattning lämplig eller öfverensstämmande med de i 1875 års lagfartsförordning

antagna grundsatser, hyser dock för sin del icke någon betänklighet

att förorda bifall till motionärens förslag i dess förra del. Det afser

nemligen endast det speciella fall, då samtliga sterbhusdelegarne på eu gång

afhända sig den oskiftade fastigheten. I detta fall saknar frågan om storleken

af hvarje sterbhusdelegares andel i fastigheten all betydelse för det

allmänna, i följd hvaraf möjligen uppkommande ovisshet i denna punkt icke

torde kunna medföra någon olägenhet. A andra sidan tala de af motionären

anförda billighetsskäl och önskvärdheten deraf, att lagfartsskyldigheten ej

må medföra onödiga kostnader, för vidtagande af en lagstiftningsåtgärd i

den af motionären afsedda rigtning. Den rätta formen derför torde vara

ett tillägg till 1 § i 1875 års förordning, hvari antydning tillika gifves

derom, att sterbhusdelegarnes blotta tillkännagifvande, att de ämna afhända

sig fastigheten, ej är tillräckligt att bereda dem förmånen af gemensam lagfart.

Till stöd för sitt i senare delen af motionen framstälda förslag har

motionären åberopat ett yttrande af Justitieombudsmannen i hans till 1878

års Riksdag afgifna embetsberättelse. Det åsyftade yttrandet återfinnes å

sid. 56 i nämnda berättelse och har följande lydelse:

»Eu fråga, om hvilken jag funnit olika meningar rådande, är den,

huruvida, då vid pröfning af sökt lagfart å fast egendom det befinnes, att

föregående egare till samma egendom, en eller flere, underlåtit att sina fång

till fastigheten lagfara och i följd deraf förpligtats sådan skyldighet fullgöra,

bevis öfver sedermera vunnen lagfart skall utfärdas till en hvar af dem, som

af nämnda anledning lagfarit med samma fastighet, eller endast till den

sist blifne egaren af fastigheten.

När fastigheten är belägen å landet, har denna fråga ringa betydelse,

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

emedan lösen för lagfartsbevis å sådan egendom är eu obetydlighet, men i

städerna, der lösen för dylika bevis är lika stor med den, som förut erlades

för fastebref, och derutöfver två kronor, är förhållandet ett annat.

För de olika åsigterna åberopas, å ena sidan, stadgandet i § 11 af

Kongl. förordningen om lagfart å fång till fast egendom den ib Juni

1875: »när lagfart är beviljad, utfärde Rätten derom bevis»; och å andra

sidan: Kongl. Brefvet den 26 April 1827, innehållande, att, »i anledning

af Rikets Ständers i underdånighet gjorda hemställan, Kongl. Maj:t funnit

godt i nåder förklara, att köpare af fast egendom, den han afhändt sig, innan

laga stånd hans köp åkommit, ej må vara pligtig att, enär han iakttager

hvad honom i öfrigt, enligt lag och författningar, åligger fullgöra, fastebref

å sådan egendom utlösa» ; samt § 10 af Kongl. förordningen angående

expeditionslösen den 30 November 1855, der det heter: »ej må fastebref

utfärdas eller friskilling, der den eger ruin, fordras, sedan hos Rätten blifvit

behörigen anmäldt, att den uppbudna egendomen ombytt egare». De

som förfäkta den senare åsigten, anse lagfartsbevis böra i detta afseende

betraktas lika med förut brukliga fastebref. Denna likhet emellan lagfartsbevis

och fastebref, sådan detta senares betydelse var, när det afskaffades,

lärer icke heller kunna bestridas. Från att vara ansedt för ett osvikligt

försäkringsbref på eganderätten till den fastighet, hvarå det lydde, nedsjönk

fastebrefvet sedermera först till ett skyddsbref endast emot bördsanspråk

och, sedan bördsrätten upphört att gälla, till endast ett bevis om slutad

lagfart, eller det samma, som ett lagfartsbevis nu är.

Om nu denna likhet är gifven, så följer deraf, att förr åberopade 1827

års Kongl. bref och 1855 års Expeditionstaxas föreskrift gälla lika väl om

lagfartsbevis som om fastebref.

Den omständighet, på hvilken deras åsigt, som fordra att lagfartsbevis

skall lösas för hvarje vunnen lagfart, nemligen att lagfartslagen i § i 1

bjuder, att när lagfart är beviljad, Rätten skall utfärda lagfartsbevis, lärer

under nyss nämnda förhållande ej betyda mera, än den lika ovilkorliga

föreskriften i 4 kap. 1 § Jordabalken, att sedan laga uppbud skett, »Häradshöfdingen

skall gifva fastebref å fånget», och i Kongl. förordningen om

lagfart och börd af jord på landet den 13 Juni 1800, att, likaledes sedan

uppbud föregått, »köparen skall å den i hans hand lagståndna egendomen

taga fasta» förut betydde, efter det 1827 års Kongl. bref och Expeditionstaxans

nyss åberopade föreskrift voro meddelade.

Merberörda Kongl. bref och den derpå grundade föreskriften i Expeditionstaxan

är en undantagslagstiftning, som för ett särskildt fall upphäf
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

()

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

ver lagens allmänna stadgande. Historien om tillkomsten åt denna undantagslagsstiftning

är den, att, sedan Kongl. Maj:ts förnyade nådiga taxa på expeditionslösen

den 15 Maj 1821 utfärdats, vid den derpå följande 1823

års riksdag missnöje yttrades öfver samma taxa såsom varande alltför hög,

och motioner väcktes om borttagande af eller nedsättning i den uti åtskilliga

punkter i taxan bestämda lösen. Sålunda framstäldes i en motion

hos Ridderskapet och Adeln såsom obilligt, bland annat, att, »oaktadt eu

köpare, som börjat lagfara med en inköpt fastighet, åter sålde den samma,

efter det han erhållit ett eller annat uppbud, han likväl måste fullfölja

lagfarten och utlösa fastebref». Lag- och Ekonomi-Utskotten, hvilka för

handläggning af denna motion sammanträdt, yttrade i deröfver afgifvet utlåtande,

i afseende på den händelse, som här voro i fråga, att egendomen

såldes, innan laga stånd derå för säljaren tillkommit, att utskottet funnit,

att, »då säljaren hade sig ålagdt att styrka sin åtkomst till den fastighet,

han föryttrat, lagfarten för sådant ändamål bör för honom fortgå, och han

å egendomen taga trenne uppbud, hvilket ock Utskotten ansett öfverensstämma

med 5 kap. 1 § Jordabalken; men enär någon vidare åtgärd i detta

hänseende icke lärer erfordras, hafva Utskotten derjemte ansett det vara

öfverflödigt och endast ledande till onödig kostnad att för säljaren utfärda

fastebref». Detta utlåtande godkändes af Rikets Ständer, som derom underrättade

Kongl. Maj:t i underdånig skrifvelse den 21 December 1823,

hvarefter Kongl. Maj:ts nådiga bref den 2G April 1527 utfärdades och

kungjordes genom Kongl. Svea Hofrätt^ universal den 21 Maj samma år.

Då lagstiftaren, för att i möjligaste måtto betrygga eganderätten till

fast egendom, i den nya lagfartslagen påbjudit lagfarande af flera fång,

som förut ansetts icke tarfva sådan bekräftelse, och, för att uppmuntra till

lagfarande af äldre fång, som förut icke behöft lagfaras, i flera fall sökt

åstadkomma lindring i kostnaderna för lagfart, är det lätt förklarligt, hvarföre

han ej velat genom upphäfvande af ofvan berörda undantagslagstiftning

borttaga den lindring i lagfartskostnaderna, som genom den samma redan

blifvit beviljad.

Det må dock medgifvas, att denna lagstiftning icke är fullt tydlig och

klar i fråga om, huru långt den inedgifna befrielsen från fastebrefs lösande

sig sträckte. Ordalydelsen gifver icke ringa stöd för den tolkning, att nämnda

befrielse endast skulle ega rum i det fall, att egendomens öfverlåtelse till

nya egare skett, under det den närmast föregående egaren hölle på med

lagfarandet af sitt fång, och således icke skulle kunna tillämpas, när egendomen

gått genom flere egares händer utan att någon af desse med den

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

7

samma lagfarit. Jag vill söka tydliggöra detta genom ett exempel: Å

sålde år 1870 en fastighet till B, och B sålde 1874 samma fastighet till

C. När då C söker lagfart på sitt fång, upptäckes, att B icke lagfarit

sitt. Efter gamla ordningen fick då B börja lagfara, och denna lagfart

fortgick samtidigt med C:s och slutade vid samma ting. I detta fall skulle

efter den strängare bokstafstolkningen af merberörda undantagslagstiftning

endast C befrias från fastebrefs lösande, men B vara till slik lösens erläggande

förpligtad. Så förfors likväl icke i allmänhet, utan af dem, som

sålunda på en gång lagfarit samma egendom, var det endast den siste egaren,

som måste lösa fastebref; och detta förfarande har vunnit så fast häfd,

att på åtal, som jag anstalt emot eu domare, för det han tagit fastelösen

ej blott af siste egaren utan ock af en föregående, som köpt egendomen

flera år förut utan att hafva med den lagfarit — se Justitieombudsmannens

embetsberättelse till 1871 års Riksdag sid. 46 och följande. — Kong!.

Svea Hofrätt fälde domaren till ansvar för hvad honom i berörda afseende

till last lades, hvithet utslag Kongl. Maj:t faststälde.

Denna utsträckta tolkning af lagstiftningen i ämnet hade utan tvifvel

sin grund dels deri, att det hufvudsakligen var nedsättning i lagfartskostnaden,

som åsyftades med undantagsstadgandet i 1827 års nådiga bref, och

till en sådan kunde den, som sålt sin egendom innan han börjat lagfara

med densamma, hafva lika rätt som den, hvilken sålt först efter det han

derå undfått ett eller annat uppbud, enär de begge voro lika lottade i det

afseende, att de endast för god ordnings skull nödgades lagfara med egendom,

den de ej längre områdde, dels i den omständighet, att det utan

tvifvel skulle varit oegentligt att samma dag utfärda fastebref åt två personer

på samma egendom, hvilken endast en af dem i sjelfva verket egde.

Dessa samma skäl gälla ock i fråga om utfärdande af lagfartsbevis till och

uppbärande af lösen derför af annan än den verklige egaren. De föregående

egaren a erhålla i stället protokollsutdrag öfver den verkställa lagfarten.

»

På sätt motionären anmärkt, torde praxis äfven i nu ifrågavarande fall

vara något vacklande. I 11 § af lagfartsförordningen stadgas helt allmänt:

»Då lagfart är beviljad, utfärde Rätten derom bevis». Det synes med hänsyn

till detta uttryckliga stadgande åtminstone tvifvelaktigt, om vederbörande

domstol kan, med stöd af de i Justitieombudsmannens embetsberättelse anförda

författningar, underlåta att i fall af förevarande beskaffenhet utfärda

särskildt lagfartsbevis för hvar och en af köparne. Den af Justitieombuds
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

mannen åberopade förordningen angående expeditionslösen är numera upphäfd

genom förordningen den 7 December 1883, i hvars § 4 stadgas: »Då

i stad, efter beviljad lagfart på grund af köp, byte eller gåfva, lagfartsbevis

utfärdas, erlägges, utom stadgad lösen, friskilling med en krona, der egendomens

värde, beräknadt på sätt här ofvan i fråga om lösen för lagfartsbevis

är stadgadt, icke öfverstiger ett tusen kronor, men, då värdet går

deröfver, med två kronor. I stad, för hvilken härutinnan särskildt förordnande

af Kongl. Maj:t meddelats, lände detta fortfarande till efterrättelse.

— Har, före lagfartsbevisets utfärdande, egendomen genom något af nu

omförmälda fång öfvergått till ny egare, och denne derå sökt lagfart, erlägges

friskilling allenast för sista fånget.» Då här talas endast om friskilling,

så torde man i uteslutandet af befrielsen från utlösande af den

handling, som motsvarar det gamla fastebrefvet, böra se en afsigt att upphäfva

det undantag från skyldigheten att lösa lagfartsbevis, som Justitieombudsmannen

velat grunda på den motsvarande bestämmelsen i 1855 års

expeditionstaxa.

Utskottet anser emellertid, lika med motionären, att billighetsskäl tala

för ett sådant undantag. Ett stöd för denna åsigt finner Utskottet i ofvan

anförda stadgande om befrielse från friskillings erläggande i slika fall. I

gällande förordning angående stämpelafgiften den 6 September 1883 heter

det i 9 under rubriken »köp af fast egendom» : »Der köpeafhandling,

utan tillägg till eller förändring i stadgade vilkor, öfverlåtes inom den för

lagfart föreskrifna tid, räknadt från första fånget, och inom samma tid för

lagfart företes, eger stämpelbeläggning rum allenast för sista fånget.»

Någon betänklighet från det allmännas sina synes icke möta mot bifall

till motionärens nu ifrågavarande förslag, då den eganderätt, som skulle

genom lagfartsbeviset styrkas, redan öfvergått på annan man, som med det

för honom utfärdade beviset kan styrka sin laga åtkomst.

Utskottet får sålunda hemställa,

att Eiksdagen ville, med hufvudsakligt bifall till

motionen, för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 1 och 11 $$ i förordninningen

om lagfart å fång till fast egendom den 16

Juni 1875.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

9

Härigenom förordnas, att 1 och 11 §§ i förordningen

. angående lagfart å fång till fast egendom den 16

Juni 1875 skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Hvar, som genom köp, byte, gåfva, testamente, arf,

giftorätt, skattelösen af kronojord eller annorledes med

eganderätt åtkommer fast egendom, söke lagfart å fånget

vid den rätt, hvarunder egendomen lyder. Hörer egendomen

under flere rätter, skall med hvarje del lagfaras

vid den rätt, hvarunder den del lyder.

Hvad sålunda är stadgadt afser jemväl frälseränta,

fast egendom, som innehafves såsom fideikommiss, samt

sådana på ofri grund i stad uppförda hus eller andra

byggnader, hvarifrån egaren ej må skiljas, så länge han

erlägger tomtören eller utan att lösen för byggnaderna

gifves.

Då sterbhusdelegare gemensamt afhändt sig dem

emellan ej skiftad fast egendom, samt lagfart a den

nye egarens fång och å sterbhusdelegarnes samtidigt

sökes, ma lagfart för alla sterbhusdelegarne gemensamt

beviljas.

11 §•

Då lagfart är beviljad, utfärde Eätten derom bevis.

I detta bevis skall fånget samt vid köp jemväl köpeskillingen

anmärkas, så ock vilkor, der sådant förekommer,

som inskränker egarens rätt att egendomen öfverlåta

eller med inteckning belasta. I fall, som omförmälas

i 9 §, skall tomtens läge och storlek i beviset

antecknas.

Der köpeafhandling, utan tillägg till eller förändring

i stadgade vilkor, öfverlåtes inom den för lagfart föreskrift

tid, räknadt från första fånget, och lagfart

inom samma tid, sökes, utfärdas lagfartsbevis endast

för den, som genom sista fånget förvärf v åt eganderätt

till fastigheten.

Bill. till Riksd. Broi. 1886. 7 Sami. 16 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

Uti det i 1 § 3 stycket omförmälda fall vare utfärdande

af lagfartsbevis för sterbhusdelegarne ej erforderligt.

Stockholm den 12 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.

Reservationer:

mot Utskottets förslag rörande 1 p och sista stycket af 11 §

af Herrar Bergström och Thomasson;

mot Utskottets förslag rörande 11 p

af Herrar Claeson, V. N. Ekenman och Grefve Strömfelt;

samt af Herrar Fröberg och G. H. Stråle.

Herr F. Andersson i Helgesta har begärt få här antecknadt, att han

icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

STOCKHOLM, GERNASTDT8 BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1886.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rättelse

i Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41:

Sid. 3, rad. 7 nedifrån, står: 106, läs: 708,

jBih. till Iliksd. Prof. 1886. 7 Sami.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.