Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning rörande fideikommiss.

1886-03-24 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1886:47, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning rörande fideikommiss.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o ål.

5

N:o 47.

Ant till Riksd. Kansli den 24 Mars 1886, kl. 2 e. m.

Lag-Utskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse

till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag

till ändrad lagstiftning rörande fideikommiss.

Vid riksdagarne 1882, 1883 och 1884 hafva förslag varit väckta i

syfte att nu befintliga fideikommiss i fast egendom måtte upphäfvas.

Lag-Utskottet tiar vid samtliga dessa tillfällen ansett, att någon åtgärd

i den föreslagna syftningen icke borde vidtagas, och denna Utskottets

mening har jemväl vid nämnda riksdagar blifvit af Första Kammaren

godkänd.

Utskottet har i sina förut i ämnet afgifna utlåtanden (1882: N:o

25. 1883: N:o 40 och 1884: N:o 57) rörande uppkomsten af fideikommiss

och de hos oss gällande föreskrifter härom meddelat följande upplysningar

:

»Fideikommiss har sin upprinnelse i den romerska rätten och betyder

der den egendom, en person, på grund af förhållanden, egendomliga

för denna rätt, testamenterat till en annan person med ett på

förtroende till denne grundadt uppdrag att utlemna egendomen till en

viss uppgifven tredje. Man kunde nu bestämma, att efter denne tredje

egendomen skulle tillgodokomma en fjerde, efter denne en femte o. s. v.

(så kallade fideikommissariska substitutioner). Till sådana fideikommiss kunde

göras hela förmögenheten, en viss qvotdel deraf eller en viss särskild

förmögenhetsdel.

Ur successiva fideikommiss af det sistnämnda slaget har, under

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Ia<j- Utskottets Utlåtande N:o ål.

den utveckling, den romerska rätten erhöll uti Italien och Tyskland,

familjejideikommisset framgått, hvarmed afses att fästa viss egendom —

fast eller lös eller båda tillika — vid en viss slägt, att inom densamma

öfvergå från en slägtmedlem till en annan efter viss bestämd ordning.

Den germaniska benägenheten att fästa jorden vid slägten är bekant.

Med stöd af den sålunda utbildade romerska rätten uppkommo

derför i Tyskland, jemte de adeliga »stamgodsen» och do borgerliga

varf godsen», hvilka båda hade sin grund uti lag eller häfd, familjefideiJcommissen

i fast egendom till följd af gällande privata dispositioner. I

andra land framträdde likartade anordningar. Successionen blef, af naturliga

skäl, vanligen begränsad till män, och med afseende å grunden

för denna blefvo godsen majorat, minorat, seniorat, primo-, secundo-,

tertiogeniturer o. s. v.»

»Samma motiv, som i öfriga land, nemligen omtankan om »Farin

liens Heder och Conservation», föranledde äfven i Sverige stiftande

af familjefideikommiss i fast egendom, hvilka här uppkommo ej mycket

senare än i Tyskland och antagligen redan vid medlet af det sjuttonde

århundradet. Stadgan angående testamenten den 3 Juli 1686 omtalar

institutionen såsom något redan kändt och lemnar uti sin 5 § om densamma

närmare bestämmelser. I 1734 års lag omnämnes den icke

uttryckligen, utan säger denna lag endast i 16 kap. 1 § Årfdabalken,

att »vill någon, man eller qvinna, göra testamente, kåfve våld göra

det — — med eller utan vilkor». Man har påstått, dels att en glömska

härutinnan läge lagstiftaren till last, dels ock, att hans afsigt varit att

genom att icke omnämna fideikommisstiftelser i lagen underkänna upprättandet

af dylika. Intetdera är emellertid förhållandet. Lagkommissionen

förbisåg icke hvad som var stadgadt i 5 § af 1686 års testamentsstadga.

Ej mindre i de båda äldsta förslagen till Ärfdabalk af åren

1690 och 1694, än ock i det af professor Lundius uppsatta utkast till

Ärfdabalk finnes intaget ett särskild^ med Testamentsstadgans 5 § timligen

nära öfverensstämmande kapitel, det tjugonde, med rubrik: »Om

vilkorligt testamente», hvars 1 § lyder sålunda:

»Giör någor ett wilkorligit testamente, så bör then förordning och

the wilkor, som således lagligen och testamentswijs föresätta och gjorda

äro, så väl af den, som först testamentet bekommit, som thes efterkommande

uti hwad led de ock woro, obråtzligen hållas och allt framgent

till alla stycken efterlefvas.» Men hela kapitlet borttogs vid

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-t/iskotteis Utlåtande N:o ål.

7

granskningen 1721, och i den förändrade nya texten till det första af

de kapitel, som handla om testamente, infördes i stället bestämmelse,

att man och qvinna egde göra testamente med eller utan vilkor. Det

finnes ock anmärkt i margen af lagförslaget, att hela kapitlet »om

vilkorligt testamente synes kunna gå ut, emedan allt synes vara inneslutit

i orden med ell. utan vilkor».

Enligt 16 kap. 1 § Årfdabalken i 1734 års lag ansågos sålunda

fideikommiss-stiftelser äfven uti fast egendom fortfarande tillåtliga, ända

tills de hvarjehanda sociala och ekonomiska olägenheter, som kunde

vara förenade med en obegränsad rätt att genom privata dipositioner

för all framtid förfoga öfver fast egendom, föranledde hos oss, likasom

uti flere andra länder, inskränkning uti en sådan förfoganderätt. Denna

inskränkning skedde genom förordningen den 27 April 1810.»

Utskottet har vid de tillfällen, då förevarande ämne förut varit

under behandling, erinrat, att de förhållanden, som i vissa främmande

land föranledt upphäfvande af fideikommissnaturen å viss fast egendom

eller uttalanden i lag, att sådan åtgärd framdeles borde vidtagas, icke,

enligt Utskottets åsigt, förefunnes i vårt land, och att det endast vore

ett verkligt nödtvång, som kunde berättiga att bryta lagligen tillkomna

och lagligen bestående dispositioner af enskilde. Utskottet har med

sifferuppgifter, hemtade ur Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes femårsberättelser

för 1871 —1875 och för 1876—1880 visat, att af den fasta

egendomen i riket fideikommissen utgjorde en jemförelsevis så ringa

del, att något allmänt nationalekonomiskt intresse icke syntes kunna

åberopas för deras upphäfvande. Några särskilda olägenheter af nuvarande

fideikommiss i fast egendom hade icke heller, Utskottet veterligen,

försports, och ingen anledning syntes derföre Utskottet vara för

handen att bifalla ett förslag, hvarigenom dessa gods skulle förlora

sin ifrågavarande egenskap, utan att ens lefvande eventuelle fideikommissarier

skulle få tillfälle att å slägtens vägnar sig yttra, än mindre

deras bifall erfordras.

Utskottet har vidare erinrat, huru som genom förordningen den 3

April 1810 Kongl. Maj:t med Rikets Ständer funnit godt förordna, att

i de fall, då någon innehafvare af fideikommissegendom kunde komma

i behof att derå emot inteckning göra lån eller för egendomen anse

förmånligt att få göra utbyte af till fideikommisset hörande jord eller

ock finna sig föranlåten att söka häfvande af vissa uti fideikommissstiftelser

innehafvaren föreskrifna vilkor, ansökningar i dessa eller andra

dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tillämpning

och som icke rörde frågor, hvilka mellan fideikommissarie!’ och med
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 47.

arfvingar kunde yppas och enligt allmänna rättegångsordningen måste

behandlas, borde hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmälas, på det att

Kongl. Maj:t med Dess Högsta Domstol, i likhet med annan förklaring

öfver allmänna lagar och författningar, måtte dervid, efter sig företeende

omständigheter, kunna förfara.

Genom tillämpning af denna författning syntes Utskottet de

olägenheter, som — hufvudsakligen för fideikommissarierne sjelfve —

någon gång onekligen uppkomme af gällande fideikommiss-stiftelser,

väsentligen kunna undanrödjas med bibehållande af bestående lagstiftnings

grund.

De redan uti ämnet gifna bestämmelser innebure ock möjlighet

— hvilken understundom blifvit verklighet — att fideikommissegendomar

upphörde såsom sådana. Detta kunde ske, utom derigenom att

»Testator^ föreskrefne vilkor på något sätt exspirera», äfven på så

sätt, antingen att med förändrade tidsförhållanden de uppstälda bestämmelserna

för fideikommisset blefve alldeles otillämpliga, då Kongl. Maj:t

kunde förklara fideikommissnaturen hafva upphört, eller att fideikommissegendom,

som med Kongl. Maj:ts tillstånd intecknats, blefve exekutivt

försåld.

Frågan om de nu bestående fideikommissens upphäfvande har vid

innevarande riksdag blifvit ånyo upptagen i en af Herr Joll. Ohlsson

inom Andra Kammaren afgifven motion, N:o 109, som blifvit till Lagutskottet

öfverlemnad.

Efter att hafva sökt gendrifva några af de skäl, som blifvit

anförda mot de förut i ämnet framstälda förslagen, fortsätter motionären

:

»När, förutom hvad ofvan är erinradt, erfarenheten visat, att fideikommiss

i stadsfastighet äfven kan förorsaka olägenheter för det allmänna,

genom de hinder fideikommissnaturen lägger i vägen för vissa

allmänna arbetens och regleringars genomförande samt för innehafvare!!

att tidsenligt använda sådan fastighet, och då, med hänsyn till den

förändring en fastighet under tidernas lopp ändå måste undergå, alla

förutsättningar, hvarpå stiftarne grundat sina framtidsplaner för efterkommande,

icke mera finnas oförändrade till, och att således det afsedda

syftemålet icke i något hänseende kan vinnas på det sätt testatorer

tänkt och velat, men då jag för min del hyser så stor aktningför

den enskildes rätt och för hädangångnes yttersta vilja, att jag icke

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o ÅT.

9

utan tvingande skäl skulle vilja bidraga till brott deremot, har jag tänkt

mig frågans lösning så, att olägenheterna af vissa fastigheters fideikommissnatur

kunde undanrödjas och testa,tors vilja pä samma gång, sä vidt möjligt

är, blifva respekterad, på samma sätt som i särskilda fall tillgått,

exempelvis då en del af Riksdagens eget hus frigjordes från fideikommissnatur,

hvilket, om jag oj missminner mig, tillgick så, att fastigheten

utbyttes mot räntebärande kapital.

Jag tänker mig, att en allmän sådan transformation kunde utan

störande ekonomiska rubbningar gå för sig, om det i en särskild lag

blefve stadgadt, att innehafvare af fideikommissfastighet egde, om han

så önskade, låta under den kontroll, som kunde finnas nödig, försälja

sitt innehafvande fideikommiss eller de delar deraf, som han ej med

fördel kan bruka; att då den fideikommissarie, som näst och först tillträder

fideikommiss efter den tid, då sådan lag blifvit utfärdad, aflider

utan att hafva ombestyrt hela fideikommissets försäljning, denna då

ovilkorligen skulle ske för efterträdarnes räkning och att vid dessa försäljningar

behållningen af köpeskillingen, förvandlad i räntebärande förbindelser,

af sådan beskaffenhet att staten derför kunde ikläda sig garanti,

skulle utgöra fideikommiss och deponeras i allmänt förvar för respektive

fideikommissariers räkning, hvilka egde att i Statskontoret, länsränteri

eller Riksbanken lyfta upplupen, till betalning förfallen ränta.

Mot eu sådan anordning kan den invändningen göras, att fideikommissen

då erliölle ett fallande värde, eftersom det tjmkes vara en

naturlag att räntan successivt faller, under det ett motsatt förhållande

eger rum med afkastningen af en tidsenligt brukad fastighet. Äfven

detta kunde i lagen regleras genom en bestämmelse, att en viss mindre

andel af räntan borde innehållas, för att i mån af dess och penningevärdets

fall läggas till kapitalet; men då det i hela fideikommissystemet

ligger en onaturlighet, en motsägelse mot kulturutvecklingen, synes mig

att räntans och penningevärdets fallande just vore det naturligaste sättet

för ett sådant system att i tidernas längd defatigera eller i värde

så småningom do bort.

Jag anser dessutom, att tillfälle till frivillig upplösning af alla

fideikommiss borde beredas på så sätt, att, om alla personer, hvilka Rusig

eller efterkommande kunna beräkna att få någon fördel af ett fideikommiss,

derom vore ense, de skulle ega att sig emellan dela detsamma.

Då de lagfarne ej synas vara fullt ense derom, huru vida stiftandet

af nytt fideikommiss i stadsfastighet och lösören fortfarande är medgifvet

eller ej, torde en lagbestämmelse härom äfven vara af nöden.

Bill. till BiJcsd. Prot. 1886. 7 Samt. 20 Iläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 47.

På grund af, och i öfverensstämmelse med det ofvan anförda, får

jag vördsamt föreslå, att Riksdagen ville besluta i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lag om transformation af fideikommiss i fast

egendom till räntebärande kapital, och om frivillig upplösning, under

vissa vilkor, af sålunda förvandladt eller annat fideikommiss i lösegendom;

med förbud mot stiftandet af nytt fideikommiss af hvad slagsom

helst, samt med upphäfvande af sådana nu gällande föreskrifter, Indika,

efter den nya lagens trädande i kraft, kunna finnas öfverflödiga eller

mot densamma stridande.»

I afseende å det ändamål, motionen afser att vinna, eller upphäfvande

af alla nu befintliga fideikommiss i fast egendom, torde Utskottet

kunna inskränka sig till att hufvudsakligen åbeiopa hvad Utskottet

vid föregående riksdagar anfört, med hänvisning till den såsom

bilaga vid detta utlåtande fogade tabell, som är hemtad ur Statistiska

Centralbyråns sammandrag af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes femårsberättelser

för åren 1876—1880. Enligt denna tabell utgjorde vid

1880 års slut fideikommissegendomarnes sammanlagda mantal endast

4,64 procent af hela landsbygdens mantal och deras sammanlagda taxeringsvärde

endast 4,33 procent af landsbygdens hela taxeringsvärde.

Beträffande särskildt motionärens förslag om upphäfvande af fideikommiss

i stadsfastighet torde böra anmärkas, att tillvaron af sådana

fideikommiss icke synes kunna medföra några afsevärda nationalekonomiska

olägenheter och ej heller, såvidt Utskottet känner, visat sig

lägga hinder i vägen för allmänna arbetens och regleringars genomförande

eller för ett »tidsenligt» användande af fastigheten.

Till utfärdande af ett förbud mot stiftande af fideikommiss i lös

egendom synes anledning ej förefinnas, da någon benägenhet för grundande

af sådana fideikommiss hittills icke visat sig.

Hvad slutligen angår de medel, motionären föreslagit för genomförande

af fideikommissens upphäfvande, så synas dessa vara af sådan

beskaffenhet, att äfven de, hvilka önska det nämnda målet, lära finna

betänkligt att godkänna desamma. Motionären föreslår nemligen en

tvångsförsäljning af alla fastigheter af fideikommissegenskap. Det torde

härvid knappast vara nödigt att erinra, hvilka förluster och rubbningar

i det ekonomiska lifvet, åtminstone i de landsdelar, der fideikommiss

talrikast förekomma, ett sådant förfarande otvifvelaktigt skulle medföra.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Uskottets Utlåtande N:o 47.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till vidare åtgärd

föranleda.

Stockholm den 24 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herr Smedberg:

»Då jag fortfarande hyser samma öfvertygelse som jag vid tre

förutgångna riksdagar uti reservation mot Lag-Utskottets då afgifna

utlåtanden uttalat, nemligen att de så kallade fideikommisstiftelserna,

såsom otidsenliga och stridande mot allmänna rättsmedvetandet, borde

upphäfvas, följer deraf att jag icke kan gilla Utskottets motivering för

så vidt ‘deruti åberopas hvad föregående Riksdagars Lag-Utskott anfört,

hvadan jag mot samma motivering får anmäla reservation; men då den

nu väckta motionen icke går i den rigtning, som varit önskvärd, utan

bibehåller fideikommisstiftelserna, ehuru under annan form, har jag

instämt i det slut, hvartill Utskottet kommit»;

samt af Herr J. Anderson i Tenhult:

»Det har länge ansetts att fideikommiss-stiftelser äro af den beskaffenhet

att de icke böra för framtiden bibehållas, men att, såsom

motionären i motiveringen föreslår, fideikommiss å fast egendom skulle

förvandlas till räntebärande kapital, för hvilka staten skulle ikläda sig

garanti och Statskontoret, låneränteri eller Riksbanken till respektive

fideikommissarier utbetala förfallen ränta, och således fastlåsa fideikommisserna

mera än de nu äro, har jag ansett icke böra ifrågakomma.

Jag delar således det beslut, hvartill Lag-Utskottet kommit, men kan

icke gilla vissa delar af den af Utskottet begagnade motiveringen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o ål.

Jag anser derföre att då frågor uppstå, som afse borttagande eller

förändringar i fideikommiss-stiftelsers bestämmelser, böra i första hand

tagas i betraktande de skäl, som äro åberopade i Riksens Ständers

skrifvelse till Kongl. Maj:t den 27 Mars 1810, hvilken skrifvelse är af

följande innehåll:

»Stormäktigste Allernådigste konung!

De mångfaldiga missbruk, som varit följder af en oinskränkt donations

och dispositions rättighet, hafva hos Riksens Ständer föranledt

till öfverläggningar, huruvida en inskränkning i friheten att göra fideikommiss-stiftelser

kunde vara nödig och med samhällets fördel öfverensstämmande.

Genom sådana stiftelser föreskrifves för alla tider en successionsordning,

enligt hvilken en enda arfvinge, äfven en oskyld, skall på

lifstid innehafva fastigheter, utan afseende på, om förre innehafvaren

skulle derigenom nödgas lemna de fleste eller alla sina barn i saknad

af nödig uppfostran och understöd i deras omyndiga år, och en så

inskränkt egare, som hvarken af allmänna lagens visa stadganden om

arf, eller af något sitt förordnande kan hoppas skygd för de lottlöse,

utan förutser, att egendomen skall tillfalla en oskyld, eller till äfventyr

det af barnen, som gifver minsta hopp om medlidsamhet och omvårdnad

för de uteslutne, kan icke annat än anse egendomen mera fölen

annans än sin, i följd hvaraf hans intresse blifver att fördubbla

och i förtid upptaga afkomsterna, till skada för jordens nyttiga odling,

egendomens förbättring och samhällets deraf beroende styrka.

Man har för evärdeliga tider föreskrifvit lagar för hvarje innehafvares

frihet att egendomen förvalta, utan att tänka derpå att slika

inrättningar ofta blifva genom tidens förändrade skick för egendomens

förmånliga häfd hinderlige.

Man har för afl framtid förbudit egendomens föryttrande och förpantning,

hvarigenom dels fordringsegares lidande beredes, dels all

utväg betages innehafvarne att till medarfvingars utlösen eller egendomens

häfd och förbättring erhålla de nödvändigaste lån.

Man har gjort fideikommiss, hvilkas innehafvare varit ålagda att

använda godsets afkastning till egendomens förökande under enahanda

fideikommissvilkor; en inrättning, som, om dess skyldighet i politiskt

afseende åsidosättes, i alla fall synes vara den mest illa beräknade, då

ofelbart är, att en allt för stor egendom i en mans hand gifver mindre

afkastning och föder vida mindre menniskor, än om den vore emellan

flera egare delad.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o ål.

13

Icke mindre skyldige hafva de stiftelser varit, som ehuru aflägse,

samt för odling och som häfd obeqvämliga flera gods kunnat vara

föreskrifvit, att de skulle hållas tillsammans och icke ens få bortbytas;

och de stiftelser, enligt hvilka vissa egendomar bort för all tid innehafvas

af flera som egare utan rätt för någon till skiftesvitsord, hafva

varit en källa till obehagliga rättegångar och till en olycklig oenighet

inom familjer.

Man har äfven sett förordnanden, som föreskrifvit beständig delning

utan rätt för delegare att lösa hvarandra ut, som för egendomens

besittning gjort till evärdeligt vilkor att innehafvaren skulle lefva

ogift, ej få bekläda någon statens tjenst och mera dylikt; och till

hvilka andra orimligheter en sådan inskränkt frihet kan föranleda, är

af dessa exempel lätt att inse, äfvensom att slika inrättningar hafva

för jordens nyttiga häfd och egendomens förbättring det skadligaste

inflytande.

Vid afvaktande häraf, och då det hopp en egare häfver derom,

att hans barn och närmaste skola njuta frukten af hans mödor, befordras

flit, hushållning och medborgerliga tänkesätt, samt för samma

ändamål, jemte befrämjande af föräldrars och husfäders anseende, en

egare bör hafva makt att dels genom aftal, dels igenom testamente

utnämna sin efterträdare, och obestridligt är att, ehuru den sjelf innehar

disponibel egendom, kan i eu oinskränkt dispositionsfrihet för sin

person finna dessa uppmuntringar och förmåner, desamma deremot alldeles

försvinna för alla hans efterträdare, om han gör egendomen till

fideikommiss, då en inskränkt frihet för enskilde att ändra arfs- och

eganderättslagarne för tillkommande tider icke kan stå tillsammans med

syftemålet af det vid denna Riksdag af Riksens Ständer tagna beslut

om frihet för en hvar att all slags jord genom laga fång förvärfva,

då en sådan frihet skulle göra vår allmänna lag i dess vigtiga delar

onyttig, och i stället förtydliga lagar, som beständigt kunna förbättras

och fullkomnas, anskaffas för särskilda gods speciale förordnanden,

hvilka, huru ovanlige, otydlige och äfven oläslige de kunna vara, likväl

göra anspråk på en varaktighet, som icke en gång för våra grundlagar,

enligt nu gällande Regeringsform, funnits nödvändig, och det

för öfrigt skulle lända till fäderneslandets heder, om, sedan de mest

hyfsade nationer redan upphäft dessa lemningar, eller nya telningar af

feodalismen, Svear och Göther, som aldrig varit af främmande nationer

med våld ''trugne till sådana inrättningar, icke vore de sista att

förekomma nyttiga härmningar deraf, hafva Riksens Ständer ansett

oftanämnda dispositions frihet böra jemkas inom billiga och för sam
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 47.

hällets allmänna nytta afpassade gränser, samt till följe deraf trott sig

böra hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om nådigst sanktion

och bekräftelse af följande närmare bestämmelse och tillägg vid

det för detta ämne lämpliga lagens rum XVI Kap. 1 § Årfdabalken:

Vill någon man eller qvinna göra testamente, hafve våld göra det

muntligen eller skriftligen, — — — — o. s. v.»

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 47.

15

(Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 47.)

Fideikommissegendomarnes sammanlagda mantal och

taxeringsvärde vid 1880 års slut, länsvis.

L ä n.

Antal.

innehafvare.

Nuvarande mantal.

Taxeringsi

ärde.

Summa.

I % af

hela

lands- bygdens

mantal.

I kronor, in- begripet verk,

inrättningar

och en del

fräls er äntor.

I o/o af

landsbyg- dens hela

taxerings- värde.

Stockholms stad.......................................

10

__

__

2,025,000

__

Stockholms län .......................................

36

420,3 ig

10,37

9,686,140

9,oo

Upsala län .............................................

12

282,7 00

7,94

4,519,936

6,48

Södermanlands län....................................

24

487,076

14,67

12,184,588

12,7 3

Östergötlands län ....... ..........................

17

268,858

4,90

8,417,187

4,7 7

Jönköpings län .......................................

11

149,247

3,83

3,371,500

3,47

Kronobergs län .......................................

3

50,25

1,79

997,200

1,41

Kalmar län ............................................

4

28,85 4

0,86

1.198,070

1,01

Gotlands län............................................

—

Blekinge län...........................................

2

50,166

4,63

1,391,100

2,6 9

Kristianstads län......................................

9

265,921

8,89

10,500,000

7,36

Malmöhus län..........................................

17

480,499

11,81

30,448,000

10,02

Hallands län...........................................

3

136,931

4,69

2,858,500

4,80

Göteborgs och Bohus län...........................

1

4,875

0,17

118,500

0,13

Elfsborgs län ..........................................

10

72,0 31

1,72

2,271,900

1,91

Skaraborgs län ........................................

10

84,821

1,80

2,112,446

1,32

Vermlands län..........................................

7

12,156

0,68

603,593

0,5(1

Örebro län .............................................

6

118,73S

4,13

5,274,730

4,45

Vestmanlands län ...................................

15

169,689

5,95

4,551,054

5,45

Kopparbergs län.......................................

1

3,415

0,18

253,750

0,33

Gefleborgs län..........................................

1

12,472

0,57

758,500

1,00

Vesternorrlands län .................................

—

—

—

—

—

Jemtlands län..........................................

—

—

---

—

—

Yesterbottens län ...................................

1

0,562

0,05

16,000

0,05

| Norrbottens län.......................................

—

—

—

—

—

Hela riket

'') 163

3,099,577

4,64

103,557,694

2)4,33

*) Att antalet fidcikommissinnohafvare för hela riket icke är lika med summan af de särskilda länens

fideikommissinnohafvare beror deruppå, att åtskilliga personer innehafva fideikommiss inom mer än ett län.

2) Vid denna procentberäkning har taxeringssumman för Stockholms stad blifvit franräknad taxeringssumman

för hela rikets fideikommiss.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.