Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion om tillägg till förordningen angående sparbanker den 1 Oktober 1875. Till Lag-Utskottets handläggning har Första Kammaren hänvisat en inom Kammaren af Herr L. O. Smith väckt motion, N:o 9, med förslag om tillägg till förordningen angående sparbanker den 1 Oktober 1875, öfver hvilken motion Lag-Utskottet nu går att afgifva utlåtande.

1886-03-27 · 9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1886:48, Utlåtande i anledning af väckt motion om tillägg till förordningen angående sparbanker den 1 Oktober 1875. Till Lag-Utskottets handläggning har Första Kammaren hänvisat en inom Kammaren af Herr L. O. Smith väckt motion, N:o 9, med förslag om tillägg till förordningen angående sparbanker den 1 Oktober 1875, öfver hvilken motion Lag-Utskottet nu går att afgifva utlåtande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

1

N:o 48.

Ank. till Riksd. Kansli den 27 Mars 1886, kl. 12 nödd.

La,g-Utskottets Utlåtande i anledning af väckt motion om tillägg

till förordningen angående sparbanker den 1 Oktober

1875.

Till Lag-Utskottets handläggning har Första Kammaren hänvisat

en inom Kammaren af Herr L. O. Smith väckt motion, N:o 9, med förslag

om tillägg till förordningen angående sparbanker den 1 Oktober

1875, öfver hvilken motion Lag-Utskottet nu går att afgifva utlåtande.

I inledningen till motionen meddelas åtskilliga statistiska uppgifter

angående antalet af de i riket befintliga sparbanker och delegarne

deri, omfattningen och beskaffenheten af dessa bankers lånerörelse m. m.,

till hvilka uppgifter Utskottet tillåter sig att hänvisa. Härefter anför

motionären:

»Dessa uppgifter, som alla äro hemtade ur statistiska centralbyråns

omsorgsfullt utarbetade berättelser, ådagalägga visserligen, att

den uppsamling af de små besparingarna, som utgör sparbankernas

första uppgift, på ett tillfredsställande sätt fortgår; men likväl tvekar

jag icke uttala den åsigt, att åtskilliga så betänkliga fel vidlåda vårt

sparbanksväsende, att de böra i tid afhjelpas.

Det största af dessa är, att af de medel, som sparbankerna förvalta,

en mycket betydlig del är på ett särdeles otillfredsställande sätt placerad.

För att styrka detta påstående, som antagligen skall förefalla

många förhastadt, får jag anföra:

dels att, fastän i fondmarknaden tillgången på statens, kommuners

och hypoteksbankens obligationer under årens lopp ökats, hafva

Bih. till Biksd. Prot. 1886. 7 Sami. 21 Raft. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

likväl sparbankerna minskat sin kapitalplacering i sådana värdepapper,

nemligen från 12,oe °/0, som förhållandet var år 1876, till 10,21 °/0

år 1883;

dels att sparbankernas kapitalplacering i intecknade förbindelser

ökats från år 1876, då den uppgick till 38,64 °/0 till 42,69 °/0, som den

utgjorde 1883, hvarvid synnerligen bör beaktas att, enär med temlig

visshet kan antagas, att i de fastigheter här afses första inteckningen

lemnats till säkerhet för lån i hypoteksförening eller i annan publik

penninganstalt, hafva sparbankerna i regel nöjt sig med den säkerhet,

som intager andra rummet, ett förhållande som vid inträffande

fastighetskriser kan blifva förlustbringande; och

dels att sparbankernas fordringar mot borgen sedan år 1880, då

de utgjorde 30,76 °/0, ökats till 33,79 0/0 år 1883.

Redan det är ganska betänkligt, att mer än 42 procent af sparbankernas

medel äro placerade mot sådan inteckningssäkerhet, som i

regeln torde böra hänföras till andra klassens; men än mera och som

en verklig fara måste anses, att mer än en tredjedel af berörda medel

äro utlånade mot borgenssäkerhet.

Sparbankernas ändamål är att uppsamla och förvalta de små

kapitalen, livilkas egare i de allra flesta fall äro urståndsätta att kontrollera,

huru deras medel förvaltas. Man bör villigt erkänna, att denna

förvaltning hittills fortgått särdeles lyckligt, men hvar och eu som

tager i betraktande att, då af de medel sparbankerna förvalta mer än

tre fjerdedelar äro placerade mot sådan säkerhet, som icke kan räknas

till första klassens, detta förhållande är betänkligt, och det så mycket

mera, då af de medel, som förvaltas af landsbygdens sparbanker, ända

till 63,03 °/u äro placerade mot borgenssäkerhet, hvaraf oförtydbart

framgår, att dessa banker bedrifva, hvar och en inom sitt område, eu

betydlig privat bankrörelse, grundad företrädesvis på borgenssystemet,

således just på det, som alltmer inom affärsverlden anses förkastligt.

Och vidare kan ej nog beaktas, att, emedan det kapital, som sparbankerna

förvalta, med hvarje år växer, ökas också i samma mån risken,

om detta kapital på samma sätt som hittills placeras.

Om detta system för sparbanksmedlens placerande erkänts vara

fullt betryggande, är väl troligt, att just det skolat tillämpas vid Postsparbankens

inrättande, men ehuru denna bank har alldeles samma

ändamål som sparbankerna, bär dock i förordningen om Postsparbanken

en mycket vigtig bestämmelse införts, som icke förekommer i sparbankslagen.

För att icke utsätta Postsparbankens delegare för möjligheten af

förlust, liar staten iklädt sig ansvarighet för det rigtiga utbetalandet

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

af så val insätta medel som härå upplupen ränta; men staten har också,

för att sjelf skyddas för förlust, förbehållit sig, att inflytande medel, i

stället för att utlånas, skola göras fruktbärande, dels genom insättning

i Riksbanken, dels ock genom inköp af räntebärande obligationer, utfärdade

af staten eller Allmänna hypoteksbanken, hvilka i Riksbanken

förvaras.

Med iakttagande af dessa bestämmelser är det påtagligt, att hvarken

staten eller de som anlita Postsparbanken utsättas för någon förlust,

hvaremot lika påtagligt är, att på det sätt största delen af sparbankernas

medel placerats förluster kunna uppstå. Jag vill blott erinra,

att absolut omöjligt är det väl icke, att äfven eu sparbank kan

utsättas för verkningarna al en panik, föranledd af misstro till dess

styrelse. Sparbanken har, och det är förhållandet med alla dylika inrättningar,

förbundit sig att efter kortare eller längre uppsägningstid,

högst sex månader, återbetala alla de penningbelopp, som banken till

förvaltning mottagit; paniken kan medföra eu allmän uppsägning, men

huru skall väl banken kunna motstå en sådan kalamitet, när den placerat

största delen af de mottagna medlen i intecknings- och borgensförbindelser,

då dessa lån i regeln betraktas som ouppsägbara, om

räntan i rätt tid erlägges? Derför att någon sådan katastrof icke inträffat,

bör man ej absolut antaga, att den icke kan inträffa. Enligt

min uppfattning är Stockholms Handtverksbanks fall eu beaktansvärd

varning för all på icke fullt solida grunder bedrifven utlåningsrörelse.

Man skall af hvad nu anförts sannolikt icke kunna förneka, att

de två former, i hvilka största delen af sparbanksmedlen placerats,

innebära eu fara, som i tid bör afvändas; men deremot skall man möjligen

invända, att sparbankerna äro »enskilda inrättning ant, för hvilkas

verksamhet vederbörande ega att sjelfve uppgöra och antaga reglementen,

och att statsmakterna således med dessa inrättningar icke

hafva något att skaffa. De som så resonnera, dock numer troligen

ett fåtal, förbise, att omförmälda »vederbörande)) — hvarmed rimligtvis

bör förstås de personer, som i sparbankerna hafva medel insatta

— år 1883 utgjorde i rundt tal 891,000 personer och uppgå nu sannolikt

till mer än en million, deraf blott ett ytterst ringa antal är i tillfälle

att om sparbankernas förvaltning taga någon kännedom, och äfven

att det var på Riksdagens initiativ, som Ivongl. Maj:t år 1875 utfärdade

den nu gällande förordning angående sparbanker. Statsmakternas befogenhet

att rörande sparbankerna lagstifta är således faktiskt erkänd.

Då nu så är förhållandet, då sedan år 1875 sparbanksväseudet blifvit

högst betydligt utveckladt, men då, såsom jag tror mig hafva visat,

placeringen af sparbanksmedlen icke är betryggande, synes mig oafvis
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

ligt nödvändigt att i Kong], förordningen angående sparbanker åtskilliga

bestämmelser införas i syftning att säkrare betrygga deras rätt

och säkerhet, hvilka i sparbankerna insätta sina penningar.

I nämnda Kongl. förordning tinnes icke med ett enda ord antydt,

huru sparbanksmedlen skola placeras och är således denna, den vigtigaste

åtgärden, öfverlemnad åt sparbanksstyrelsernas eget godtfinnande,

men också med det betänkliga resultat, att, enligt hvad ofvan visats,

vid 1883 års utgång af 205| millioner kronor mer än tre fjerdedelar, eller

närmare bestämdt 76,29 °/0 voro utlånade mot inteckningar, i regeln andra

klassens, och mot reverser, försedda med borgen. För sådana lån har

visserligen erhållits något högre ränta, men vid all utlåning af sparbanksmedel

bör säkerheten ställas i första, räntesatsen i andra rummet.

Denna regel bär också tillämpats i afseende å Postsparbankens medel.

I sparbanksreglementena föreskrifves visserligen, huru styrelseledamöter

och revisorer skola väljas; men allmänt kändt är, att i regeln

deltaga icke och kunna icke de, som i sparbank hafva medel insatta,

deltaga. Det är »hufvudmännen», och alltid ett fåtal, som afgöra dessa

val. Då således sparbankernas egentliga delegare icke äro representerade

i styrelsen och revisionen, men böra i båda hafva sina särskilda

målsmän för att öfvervaka deras rätt, har jag- tänkt mig, att det skulle

åstadkommas på det sätt, att i hvarje sparbanksstyrelse invalde det

respektiva landstinget en ledamot och att i hvarje sparbanksrevision

förordnades en ledamot af Kongl. Maj:ts respektive Befallningshafvande.

På grund af hvad jag här anfört, tillåter jag mig vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta följande tillägg i Kongl.

förordningen den 1 Oktober 1875 angående sparbanker:

l:o) att de medel, som från och med 1888 års början insättas i

sparbank och icke för den rörliga fonden erfordras, skola placeras i

obligationer, utgifna af Riksgäldskontoret, Hypoteksbanken, städernas

hypoteksföreningar samt andra under statskontroll stående inrättningar;

2:o) att de i sparbanker insatta medel, som före år 1888 blifvit

utlånade mot inteckningar eller förbindelser med borgen, skola successive

inom en tid af tio år placeras i obligationer af ofvannämnda beskaffenhet;
3:o)

att i hvarje sparbanksstyrelse vederbörande landsting eger

att invälja en ledamot; och

4:o) att i hvarje sparbanksrevision Kongl. Maj:ts respektive Befallningshafvande

eger att förordna en ledamot.»

Såsom bilaga till motionen meddelas åtskilliga uppgifter angående

sparbanksförhållanden i vissa främmande land.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48. 5

Motionären uppgifver såsom skäl till sina i de båda första punkterna

af motionen framstälda förslag, att mera än tre fjerdedelar af

de vid 1883 års utgång i rikets samtliga sparbanker insatta medel

skulle vara utlånade mot säkerhet, som icke kunde anses fullt betryggande.

Utskottet hyser för sin del den öfvertygelse, att denna uppgift

är långt ifrån öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Utskottet

är naturligtvis icke i tillfälle att med exakta sifferuppgifter

vederlägga motionärens påstående; men detta lärer icke heller vara

behöflig!, då motionären till stöd för sin mening icke kunnat anföra

annat än mera eller mindre sannolika antaganden.

1 afseende å inteckningssäkerlieten torde det vara bekant, att

låntagare hos hypoteksföreningar och andra allmänna penninginrättningar

i allmänhet äro angelägna att på ett ställe få sina fastigheter

belånade till så högt belopp som vederbörande penninginrättnings

styrelse finner med inrättningens säkerhet förenligt. Utskottet kan

derför icke föreställa sig, att sparbankerna i regeln skulle nöja sig

med de inteckningar, som gälla med betalningsrätt efter de af nämnda

föreningar och inrättningar belånade, utan lära väl i många fall sparbankerna,

som ofta torde kunna erbjuda lika billiga lånevilkor som

andra kassor, såsom säkerhet för sina fastighetslån innehafva första

inteckningarna.

I fråga om motionärens anmärkning mot sparbankernas utlåning

mot borgenssäkerhet kan erinras, att sådan säkerhet icke i och för sig

behöfver vara mindre betryggande än realsäkerhet, ehuru visserligen

vid utlåning mot borgen i regeln kräfves större försigtighet och

personalkännedom hos den, som eger att pröfva säkerhetens beskaffenhet.

I)å man besinnar, att sparbankernas rörelse i allmänhet är begränsad

till jemförelsevis små områden, torde man dock få antaga, att

hos dem, som å sparbankernas vägnar verkställa dylik pröfning, i de

flesta fall icke saknas erforderlig personalkännedom; och resultaten af

sparbankernas verksamhet gifva ej rum för det antagande, att nödig

försigtighet i sådant afseende blifvit åsidosatt.

Emellertid har mot det sätt, hvarpå utlåning mot borgenssäkerhet

af sparbankers medel eger rum, en anmärkning blifvit gjord, som, enligt

Utskottets tanke, icke saknar befogenhet. Det lärer nemligen i

vissa sparbanker förekomma, att lån utlemnas, för hvilka ledamöter i

bankens styrelse och styrelsen vid bankens förvaltning biträdande tjensteman

stå i betalningsansvar, vare sig såsom gäldenärer eller löftesmän.

Frågan om lämpligheten af ett sådant förhållande har af Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Kopparbergs län dragits under Kongl. Maj:ts

pröfning genom en underdånig skrifvelse af den 23 Oktober 1885,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

deruti Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som funnit samma förhållande

icke vara förenligt med god ordning och lätt kunna leda till missbruk

och förvecklingar, hemstält, huruvida Kongl. Maj:t kunde finna godt

att i likhet med hvad som föreskrifvits genom kungörelsen angående

inskränkning i behörigheten att undfå lån af allmänna medel den 10

April 1863, förordna, att ledamot i styrelse för sparbank äfvensom

sådan styrelse biträdande tjensteman hädanefter icke må ikläda sig

betalningsansvar för lån af sparbankens under styrelsens förvaltning

stälda medel. Öfver denna framställning har Kongl. Maj:t inhemtat

yttranden af öfverståthållareembetet och samtliga länsstyrelserna. I

de i anledning häraf afgifna yttranden hafva flere af Kongl. Maj ds

Befallningshafvande erinrat, att det i allt fall icke vore nödigt eller

lämpligt att förbjuda styrelseledamöter och tjenstemän att i sparbanken

upptaga lån mot realsäkerhet. Utskottet, som finner jemväl sistberörda

anmärkning förtjena beaktande, hyser för sin del den öfvertygelse, att

Kongl. Majd åt den sålunda väckta frågan eguar erforderlig uppmärksamhet.

Med afseende å de nu ifrågavarande punkterna af motionärens förslag

kan vidare erinras, att sparbankerna å många orter göra tjenst såsom

verkliga banker genom att förmedla förbindelsen mellan kapitalegare och

näringsidkare, och det har härvid särskildt, ansetts för en fördel, att,

i följd deraf att sparbankernas såväl in- som utlåning vanligen är inskränkt

till ett mindre område, de inom detta område samlade kapital

jemväl der göras fruktbärande. Utskottet föreställer sig derför, att en

sådan förändring i användningen af de i sparbankerna insatta medel,

som motionären ifrågasatt, skulle utöfva ett högst olycksbringande inflytande

på näringslifvet i många delar af vårt land, i synnerhet under

nuvarande ogynsamma ekonomiska förhållanden, för hvilkas upphörande

motionären lika litet som Utskottet lärer kunna med någon grad af

sannolikhet beräkna eu viss tidpunkt.

Vid bedömande af motionärens förslag om inskränkning i sparbanksstyrelsernas

frihet att på det sätt, som synes dem fördelaktigast,

utlåna sparbankernas medel, torde man äfven böra taga hänsyn till

önskvärdheten deraf, att dessa medel må kunna utlånas mot så pass

hög ränta, att den ränta, som sparbankerna kunna erbjuda sina delegare,

ej behöfver sättas allt för lågt. Tydligt är, att genomförandet

af motionärens berörda förslag skulle medföra en märkbar nedsättning

af sistnämnda ränta. En sådan nedsättning skulle efter all sannolikhet

ofördelaktigt inverka på benägenheten att spara, hvilken redan förut

visat sig hos vårt folk ej vara så stor som önskligt vore.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

Utskottet, som till fullo inser vigten deraf, att sparbankernas

medel utlånas på ett mot förluster betryggande sätt, finner sig dock

på de bär ofvan anförda skäl böra hemställa,

1) att motionen, såvidt angår lista och 2:dra

punkterna, ej må föranleda vidare åtgärd.

Beträffande det i motionens 3:dje punkt framstälda förslag, att

vederbörande landsting skulle i hvarje sparbanks styrelse invälja en

ledamot, får Utskottet anmärka, att det, med afseende å det betydliga

antalet af sparbanker, antagligen skulle blifva ytterst svårt, att ej säga

omöjligt, för landstingen att finna personer, som vore på en gång lämplige

och villige att mottaga ett sådant uppdrag. Utskottet kan också

för sin del icke inse, att ökad trygghet i afseende å sparbankens förvaltning

skulle genom en sådan åtgärd vinnas, helst det icke lärer

kunna ifrågasättas, att landstinget derigenom skulle ikläda sig någon

ansvarighet för de åt styrelsens förvaltning anförtrodda medel.

Utskottet hemställer derför,

2) att hvad i motionens 3:dje punkt föreslagits

icke må vinna Riksdagens bifall.

I motionens 4:de och sista punkt föreslår motionären, att Kong],

Maj:ts Befallningshafvande skall ega att förordna en person att deltaga

uti den revision af hvarje sparbanks förvaltning och räkenskaper,

som enligt § 3 i förordningen om sparbanker årligen skall ega rum.

Införandet af eu sådan lagbestämmelse synes ock Utskottet vara egnadt

att medföra en ökad trygghet i afseende å förvaltningen af sparbankens

medel.

Enligt förordningen den 1 Oktober 1875 är sparbankernas förvaltning

på två särskilda sätt underkastad kontroll från Kong]. Majits

Befallningshafvandes sida. I § 3 föreskrifves, att revisionsberättelse,

upptagande beloppen af sparbankens tillgångar och skulder jemte beskaffenheten

af de säkerheter, mot hvilka tillgångarne äro utlånade,

skall till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande insändas, och i § 7 stad
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

gas rätt för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att sjelf eller genom

ombud taga kännedom af sparbanks räkenskaper, protokoll och lånebandlingar.

Rörande utöfningen af den i sistnämnda paragraf omförmälda

inspektion har Kongl. Maj:t, som ansett angeläget vara, att sådan

inspektion tid efter annan verkstäldes, genom cirkulär den 10 Oktober

1884 medgifvit att, för den händelse Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

underlydande tjensteman icke lämpligen kunde till förrättande

deraf förordnas, enskild'' person, som i tjenstemans ställe erhölle sådant

uppdrag, må derför åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning

enligt tredje klassen af resereglementet den 11 Februari 1881.

Den kontroll, som Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sålunda eger

utöfva, torde dock icke alltid vara tillräcklig. Berättelse öfver en revision,

förrättad af personer, som sakna de för en sådan förrättnings

behöriga verkställande erforderliga insigter och erfarenhet, kan icke

lemna Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillförlitlig grund för bedömande

af det sätt, hvarpå sparbanksstyrelsen skött sina åligganden,

och den på obestämda tider återkommande inspektionen lärer ej alltid

kunna ersätta hvad som sålunda kan brista i granskningen af sparbankens

förvaltning. Utskottet anser derför, i likhet med motionären,

att eu bestämmelse i föreslagen syftning bör inflyta i förordningen om

sparbanker.

Då eu af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordnad persons

deltagande i revisionen afser och, enligt Utskottets tanke, verkligen

bör kunna bereda ökad trygghet för delegarne, lärer det ej vara obilligt,

att ersättning för dennes besvär utgår af sparbankens medel.

Beloppet af denna ersättning torde böra bestämmas af Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande, som dervid synes ega eu ledning uti den bestämmelse,

som i detta afseende meddelats genom ofvan anförda Kongl.

cirkulär angående inspektion af sparbankernas förvaltning.

Utskottet får sålunda hemställa,

3) att Riksdagen ville, med gillande af det i

motionens 4:de punkt framstälda förslag, för sin del

antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af § 3 i förordningen angående sparbanker

den I Oktober 1875.

Härigenom förordnas, att § 3 i förordningen angående sparbanker

den 1 Oktober 1875 skall erhålla följande ändrade lydelse:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

9

§ 3-

Revision af sparbanks förvaltning och räkenskaper skall årligen

förrättas. I revisionen skall deltaga en af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

förordnad person, hvilken derför af sparbanken åtnjuter ersättning

efter bestämmande af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Revisionsberättelse,

upptagande beloppen af sparbankens tillgångar och skulder

jemte beskaffenheten af de säkerheter, mot hvilka tillgångarne äro utlånade,

skall tillika med det yttrande af sparbankens styrelse, hvartill

berättelsen må hafva gifvit anledning, till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

insändas och, som i § 2 sägs, offentliggöras.

'' Stockholm den 27 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Bih. till Likså. Prot. 1886. 7 Sami. 21 Käft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.