Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser rörande egares rätt att återbekomma stulet gods från innehafvare, som tillhandlat sig detsamma af misstänkt person.

1886-04-30 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1886:57, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser rörande egares rätt att återbekomma stulet gods från innehafvare, som tillhandlat sig detsamma af misstänkt person.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

1

N:o 57.

Ank. till Riksdagens Kansli den 30 April 1886, kl. 2 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring

i gällande bestämmelser rörande egares rätt att återbekomma

stulet gods från innehafvare, som tillhandlat

sig detsamma af misstänkt person.

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet fått till sig hänvisad en

inom nämnda Kammare af Herr A. P. Lind afgifven motion, N:o 93,

så lydande:

»Genom upprepade domslut har det visat sig att, i fråga om rätt

för bestulen person att från innehafvare!! återtaga det stulna godset,

nu gällande strafflag icke lemnar tillfredsställande föreskrifter. Icke

heller har jag funnit, att det af Kongl. Maj:t till innevarande Riksdagframlagda

förslag till lag angående vissa delar af rättegången i brottmål

löser den fråga, jag afser. I allmänhet gäller detta i afseende på

häststöld och särskild! för det fall, att innehafvaren inköpt eller tillbytt

sig det stulna hästkreaturet å allmän marknad, i hvilken senare

händelse innehafvaren, enligt allmogens uppfattning, icke skulle vara

pligtig att annorlunda än mot återfående af den erlagda köpeskillingen

kreaturet till dess egare återställa, äfven om han åtkommit det af

en för tjufnad straffad eller misstänkt person.

Visserligen framgår af det från 1734 års lag bibehållna stadgandet

i örte punkten af 16 § uti Kongl. förordningen om nya Strafflagens

Bill. till Likså. Prat. 1886. 7 Sami. 29 Raft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari

1864 dels att innehafvare af stulet gods, då han icke kan visa fångesman,

skall utgifva godset till egaren, och dels att, om han kan bevisa

att han det redligen köpt, ehuru han ej kan framskaffa fångesman,

ban skall vara saklös, hvilket sistnämnde ord torde hafva afseende på

»tjufsrätten», men icke fritaga honom från skyldigheten att återställa

godset till egaren. Likaså torde af dessa stadgande!! framgå, att det

omtalade utgifvandet. af godset bör ske utan lösen eller ersättning.

Men, såsom i början antyddes, har, det oaktadt, vid tillämpning af

Strafflagen, fall inträffat, då en innehafvare af stulen häst blifvit dömd

att bota för det han tillhandlat sig djuret af misstänkt person och

samtidigt förklarats berättigad behålla djuret, derest rätte egaren icke

ville återköpa det.

Att ett sådant domslut innebär en mycket betänklig inkonseqvens

torde ligga i öppen dag, och att orsaken till sådana fall torde få sökas

uti de otillfredsställande bestämmelser, som Strafflagen härutinnan

gifver, måste man antaga.

Beklagligt nog florerar här och der i landsorterna hästtjufnaden i

betänkligt omfång, och detta beror, väsentligast derpå, att s. k. hästhandlare

af i öfrigt medborgerligt förtroende uppköpa hästar af hvilken

misstänkt person som helst och skyddas i sitt näringsfångs utöfvande

mot den allmänna rättskänslan och enskilda eganderätten med

ofvan anmärkta inkonseqvenser i domsluten öfver hästtjufnadsmål.

För att sätta en nödvändig gräns för detta samliällsonda, finner

jag mig manad att härmed hemställa, att Riksdagen ville hos Kongl.

Maj:t anhålla om sådant förtydligande tillägg i 10 § af 3 kap. eller

annat lämpligt ställe uti gällande strafflag, att innehafvare af stulet

gods, som tillhandlat sig detsamma af misstänkt person, vare sig å

marknad eller annorledes, skall vara skyldig att utan lösen eller ersättning

återlemna godset till dess rätte egare.»

Den fråga, som, ehuru icke i sitt hela omfång utan endast i eu

jemförelsevis obetydlig del, genom förevarande motion dragits under

Riksdagens pröfning, nemligen frågan huruvida och under hvilka vilkor

eu person, som på ett rättsstridigt sätt blifvit beröfvad ett till lös

egendom hänförligt ting, må kunna återvinna (vindicera) detsamma, är

eu af de vigtigaste, och man kan väl tillägga eu af de mera svårlösta

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

3

inom civilrätten. Med afseende å detta förhållande är till en början

uppenbart, att en ändring i eller tillägg till den nu i detta ämne gällande

lagstiftning i intet fall bör, såsom motionären förutsatt, få sin

plats i Strafflagen eller till densamma hörande författningar. Motionärens

förslag i denna del grundar sig tydligen på en förblandning af

begreppen återvinningsrätt och rätt till skadestånd, som äfven i öfrigt

framträder i motionen.

För att emellertid rätt kunna bedöma, om och i hvad mån det af

motionären fram strida förslag till ändring i gällande lag kan vara förtjent

af beaktande, torde vara nödigt att.göra sig reda för vår lags

stadganden i förevarande ämne. Såsom bekant råda härom ganska

olika meningar, Indika äfven inom Riksdagen, i anledning af åren 1873,

1874 och 1875 väckta motioner, blifvit framförda och förfäktade. Enligt

den ena meningen, från hvilken jemväl den nu föreliggande motionen

synes utgå, gäller såsom hufvudregel, att lösegendom, som på

orättmätigt sätt kommit ur egarens besittning, må af denna utan lösen

återtagas, äfven om den, hos hvilken egendomen anträffas, är i fullkomligt

god tro och visar sig hafva genom ett formelt lagligt fång

blifvit innehafvare deraf, under det att anhängarne af den motsatta

meningen hålla före att den, som i god tro förvärfvat ett till lös egendom

hänförligt ting, icke kan förpligtas att annorlunda än mot lösen

till rätte egaren utlemna detsamma, äfven om det visas vara på rättsstridigt

sätt denne senare frånhända

Att olika meningar kunnat uppstå och fortfarande vidhållas om

hvad i ett så ofta förekommande fall är lagens rätta mening, kan uppenbarligen

icke förklaras ur annan grund än den, att vår gällande

lag saknar klart uttryckt bestämmelse i ämnet. Det lagrum, som af

båda åsigternas målsmän vanligen anförts såsom det, på hvars rätta

tydning frågans afgörande beror, nemligen 49 kap. 2 § Missgerningsbalken,

hvars innehåll vid införandet af nya Strafflagen fick oförändradt

inflyta i 16 § 5 mom af den s. k. promulgationslagen, afser nemligen,

enligt hvad sammanhanget oförtydbart gifver vid handen, icke

omedelbart att lemna någon bestämmelse i fråga om den materiella

sidan af egarens vindikationsrätt, utan torde vara tillkommet i ändamål

att reglera sjelfva det processuella tillvägagåendet vid klander å

annans åtkomst till stulet gods. Men visserligen lemnar såväl detta

lagiuim som ock åtskilliga andra stadganden i 1734 års lag ledning vid

frågans besvarande.

Såsom obestridligt lärer väl få antagas, att före införandet åt

1734 års lag den obegränsade vindikationsrätten till lösegendom varit

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

af såväl lagstiftning som lagskipning och doktrin erkänd såsom en

öfver allt tvifvel upphöjd regel, grundad på urgammal germanisk uppfattning

af eganderättens helgd; och denna regel tillämpades jemväl

på de fall, der egaren under en eller annan form, såsom genom lån

eller deposition, frivilligt afhändt sig besittningen, ehuru ej eganderätten

till det ifrågavarande tinget. Genom 1734 års lag gjordes den

inskränkning i tillämpningen af regeln, att i fall af sist antydda beskaffenhet

egaren gentemot innehafvare i god tro endast tillerkändes

rätt att lösa godset åter. Den sålunda skedda förändringen har ock

fått ett fullkomligt klart och otvetydigt uttryck i den civilrättsliga delen

af nämnda lag; se 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § Handelsbalken.

Beträffande deremot sådana fall, der lös egendom mot egarens vilja

kommit ur hans besittning, meddelades icke någon annan ny bestämmelse

än den ofvan antydda i 49 kap. 2 § Missgerningsbalken, hvilket

lagrum hade följande ordalydelse:

»Klandras det, som stulet är, och säger man sig det köpt hafva,

eller vill på annat sätt genom fångesman, eller vitnen, visa sin rätt;

då skall det gods, i Rätten, eller hos bofast man, insättas, och fångesmannen

eller vitnen framhafvas. Sker det inom den tid, som domaren

förelägger; vare han saklös, som ifrån sig leda gitter, och svare då

den, som det ledes till. Kan han ej visa laga fång, gifve ut det, som

klandras, och göre sig urtjufva med sjelf sins ed, om domaren det

skäligt pröfvar. Gitter han ej eden gånga; stånde tjufsrätt. Häfver

han vitne, att han det redligen köpt, ändå att han ej fångesman framskaffa

kan; vare saklös.»

Under den första tiden efter det 1734 års lag trädt i kraft synas

emellertid hvarken domstolar eller rättslärde hafva förestält sig att med

ofvanintagna stadgande afsetts att införa någon nyhet i lagstiftningen.

Det var först under senare hälften af 18:de århundradet som en berömd

rättslära^ vid Upsala universitet framträdde med den tolkning

af anförda lagbestämmelse, att ordet »saklös» skulle innefatta frihet ej

blott från kriminelt ansvar, utan ock från den civila förpligtelsen att

utan lösen utgifva godset till egaren. Den sålunda framstälda meningen,

till stöd för hvilken jemväl, bland annat, anfördes, att den lagens

grund, hvilken föranledt de i 11 och 12 kapo Handelsbalken meddelade

stadganden, sträckte sig till alla de fall, då löst gods på god

tro kommit i tredje mans besittning, vann bifall såväl af åtskillige

domare som ock af de rättslärde, bland hvilka den var förherskande,

till dess en ansedd lärare vid universitetet i Lund uti eu i sjunde bandet

af »Juridiskt arkif» införd afhandling uppträdde till försvar för den

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

5

äldre åsigten. I sistnämnda afhandling erinrades i fråga om betydelsen

af ordet »saklös», att detta ord i lagspråket före 1734 alltid blifva

användt för att beteckna frihet från kriminelt ansvar, i motsats till

»saker»; och att detsamma ingalunda ansågs utesluta skyldigheten att

utlemna det klandrade godset, styrktes af ställen i Landslagen, der

innehafvaren af klandradt gods uttryckligen ålades att utgifva detsamma,

hvarefter, under förutsättning af god tro, tillädes: »och vare

saklös».

Den sist anförda tolkningen är enligt Utskottets åsigt den rigtiga.

Äfven den, för hvilken detta icke synes på ett fullt öfvertygande sätt

bevisadt, måste väl medgifva, att uttrycket »saklös» är synnerligen tvetydigt.

Vid sådant förhållande måste man med skäl betvifla, att stifturné

af 1734 års lag velat genom ett otydligt uttryck och i ett sammanhang,

som utvisar, att stadgandet hufvudsakligen är af processuell

och straffrättslig natur, införa en ny princip inom civilrättens område.

Äfven andra ställen i 1734 års lag kunna åberopas till stöd för

den åsigt, att denna lag utgår från samma hufvudregel i förevarande

afseende som den äldre svenska lagstiftningen. Stadgandet i 52 kap.

1 § Missgerningsbalken (numera intaget i 16 § 6 mom. af förordningen

om nya Strafflagens införande) att »ingen må sjelfvilligt taga åter

det han vidkännes, ehvad det är från honom stulet eller han det tappat

häfver, utan lite Befallningshafvanden eller domaren till» förutsätter

tydligen en allmän rätt för egaren att återfå hvad som blifvit honom

genom tjufnad afhändt. De i 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § Handelsbalken

meddelade stadganden — hvilkas grund val synes sträcka sig

till alla de fall, der ett ting med egarens bifall kommit ur hans besittning,

men ingalunda till de fall, der egarens besittning blifvit upphäfd

mot hans vilja — torde såsom uttryckligt meddelade undantagsbestämmelser

styrka hufvudregeln. I 17 kap. 2 § Handelsbalken stadgas:

»Hvad i gäldenärs bo finnes, som hörer annan till, det skall först uttagas

j såsom: inlagsfä; eller det, som satt är under bolag, eller till

salu; stulet, röfvadt, lånt eller legdt gods; pantsatt gods, då lösen derföre

gifves; faddergåfva, hemgift och annat dylikt.» Detta lagrum gifver

ett starkt stöd åt den nu framstälda åsigten, synnerligen genom

sammanställningen mellan tillägget vid pantsatt gods »då lösen derföre

gifves» och frånvaron af sådant tillägg vid alla de öfriga uppräknade

exemplen på gods, som hörer annan till.

Det torde sålunda få antagas såsom visst, att 1734 års lag som

hufvudregel uppställer, att den, som mot sin vilja mistat ett löst ting,

eger att utan lösen återtaga detsamma äfven från en innehafvare i god

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

tro. Att vissa undantag från denna regel måste göras, låg dock i

sakens natur. För att ett ting skall kunna på sådant sätt återtagas

måste det vara så individualiserad!., att tvekan om dess identitet med

det ur egarens besittning komna tinget ej kan uppstå. Så är i allmänhet

icke förhållandet med de s. k. fungibla tingen. Det måste

sålunda såsom regel antagas, att eu innehafvare i god tro af sådana

ting icke kan förpligtas att utgifva dem till en person, som uppgifver

sig såsom rätt egare dertill. Detsamma gäller om vissa slag af värdepapper,

rörande hvilka särskilda bestämmelser uti nu ifrågavarande afseende

finnas meddelade i 10 § 1 punkten af förordningen om nya

Utsökningslagens införande den 10 Augusti 1877 samt uti 39 och 76

§§ i nya Vexellagen.

Emellertid har lagskipningen i senare tider tagit eu från den

ofvan framstälda åsigten afvikande rigtning, som jemväl vunnit Högsta

Domstolens godkännande i flera särskilda fall, i hvilka förklarats, att

innehafvare i god tro af stulet gods ej är skyldig att annorlunda än

mot lösen utlemna detsamma till egare. Ett sådant prejudikat, af år

1855, finnes i våra mest använda lageditioner korteligen refereradt såsom

anmärkning vid 16 § 5 mom. i förordningen om nya Strafflagens

införande. Att den lagtolkning, dessa prejudikat innehålla, ej kan af

Utskottet anses tillfredsställande, framgår af hvad ofvan blifvit anfördt;

ej heller lärer man kunna tillerkänna Högsta Domstolens utslag förmågan

att ändra gällande lag; vid hvilket. förhållande man torde få

anse den i 1734 års lag antagna hufvudregel fortfarande gällande och

tillämplig. Dock hafva utan tvifvel såväl de rättslärdes olika åsigter

i ämnet som ock än mera den rigtning, lagskipningen tagit, gjort i hög

grad önskligt, att klara och otvetydiga lagbestämmelser i ämnet gifvas.

Både Lagkomitén och den äldre Lagberedningen hafva ock föreslagit

sådana, och, såsom ofvan blifvit antydt, hafva under 1870-talet motioner

i ämnet afgifvits inom Riksdagen. Dessa förslag, sinsemellan

ganska olika, hafva emellertid icke hittills ledt till något resultat.

Den nu föreliggande motionen gifver ej Utskottet anledning att

här ingå på den stora frågan, på hvilka principer en sådan lagstiftning

bör byggas, om man, i öfverensstämmelse med Lagkomiténs

förslag, bör i lag fastställa den åsigt, som framträdt i Högsta Domstolens

omförmälda utslag, eller om man, på sätt den äldre Lagberedningen,

de enskilde motionärerne vid riksdagarne 1873, 1874 och 1875

samt de nämnda årens Lag-Utskott föreslagit, bör bibehålla den nu

gällande grundsatsen med mera eller mindre betydande modifikationer.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utshottets Utlåtande N:o 51.

7

Motionären nppgifver såsom närmaste anledning till motionen, att

fall inträffat, »då en innehafvare af stulen häst blifvit dömd att höta

för det han tillhandlat sig djuret af misstänkt person och samtidigt

förklarats berättigad behålla djuret, derest rätte egaren icke ville återköpa

det». Till stöd för denna uppgift har motionären åberopat och

låtit tillställa Utskottet transsumt af protokollet, hållet vid urtima ting

med ett härad under Göta Hofrätts domvärjo, innefattande ett utslag,

hvarur här må -meddelas:

»Genom egen frivillig bekännelse är tilltalade F. O. N. lagligen

förvunnen att hafva natten emellan den 15 och 16 Augusti 1876 tillgripit

från G. H. i H. ett i bete ute å mark gående stokreatur, värdt

300 kronor, hvilket, sedan F. O. N. föryttra! det till J. S. i S., af

denne senare försålts till E. H. i K. — -— — — — — — — — —

Då giltig bevisning derom att J. S. i S., då han af anklagade

F. O. N. inköpt ifrågavarande stokreatur, haft bestämd vetskap om

dess olofliga åtkomst, icke förekommit, kan J. S. icke dömas för delaktighet

enligt 20 kap. 16 § Strafflagen eller åläggas till målsegaren

C. H. vare sig återställa kreaturet eller derför utgifva ersättning. Men

som af hvad under ransakningen inlupit måste anses framgå att J. S.

haft skälig anledning misstänka, det F. O. N. icke på lofligt sätt åtkommit

kreaturet i fråga, pröfvar Häradsrätten, jemlikt 3 kap. 10 §

sagde lag, fälla honom J. S. att bota 50 kronor.»

Såvidt af ordalagen i utslaget får dömas, torde detsamma icke

innefatta hvad motionären deruti trott sig finna. Då det i början deraf

heter, att den, som föröfvat tillgreppet, sålt det stulna kreaturet till

J. S. i S., hvarefter den sistnämnde i sin ordning föryttrat det till

E. H. i K., synes antagligt, att kreaturet vid den tid, då frågan om

besittningsrätten dertill af domstolen pröfvades, icke längre innehades

af J. $., vid hvilket förhållande Häradsrättens yttrande i den sist anförda

delen af utslaget måste anses fullt öfverensstämmande med de i

Strafflagens 6 kap. 5 § meddelade bestämmelser om skadestånd.

Härmed må emellertid förhålla sig huru som helst, så är dock

uppenbart, att, om en person dömes till straff1 jemlikt 3 kap. 10 §

Strafflagen för handel med misstänkt person, den sålunda dömde icke

kan anses hafva i god tro åtkommit det gods, som han af den misstänkte

tillhandlat sig, hvadan han, äfven enligt den af Högsta Domstolen

i ofvan antydda utslag hyllade mening, är skyldig att, såvida

han fortfarande har godset i sin besittning, utan lösen utlemna det till

den, som visar sig vara egare deraf. Att detsamma är förhållandet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 57.

enligt den lagtolkning, hvars rigtighet Utskottet här ofvan sökt ådagalägga,

lärer knappast behöfva påpekas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 April 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herrar H. Andersson i Nöbbelöf och J. A. Johansson från Kalmar

hafva begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling

inom Utskottet.

Stockholm, K. L. Beckman, 1886.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.