Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta förslag i fråga om egandeoch dispositionsrätten till vissa under bruk och fabriker skatteköpta hemman.

1886-04-13 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1886:49, Utlåtande, i anledning af väckta förslag i fråga om egandeoch dispositionsrätten till vissa under bruk och fabriker skatteköpta hemman.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Stals-Utskottets Utlåtande N:o 49.

1

3T:o 40.

Ank. till Riksdagens Kansli den 14 April 1886, kl. ‘/2 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta förslag i fråga om egande- och

dispositionsrätten till vissa under bruk och fabriker skatteköpta

hemman.

(I. Al)

Under anförande, hurusom en mängd kronans hemman blifvit till

understöd för bruk eller fabrik sålda till skatte åt vederbörande brukseller

fabriksegare med förbehåll, att hemmanen ej finge skiljas från det

bruk eller den fabrik, till hvars förmån försäljningen skett, samt att, derest

bruket eller fabriken nedlagts, kronan ansetts kunna på grund af föråldrade

författningar återtaga sålunda sålda hemman, har Herr G. A.

Backström i en inom Första Kammaren väckt motion (N:o 3), med afseende

å den frihet, som numera vore bruks- och fabriksrörelsen medgifven

samt till beredande af trygghet i eganderätt och inteckningsrätt jemväl

hvad ifrågavarande slags hemman angår, föreslagit, att Riksdagen måtte

fatta beslut, att, derest utfärdadt skattebref innehölle, att skatteupplåtelsen

skett till understöd för bruk eller fabrik och att hemmanet ej finge

derifrån skiljas, sådant hädanefter ej skulle medföra behörighet för kronan

att yrka rubbning af egares och inteckningshafvares rätt.

I sammanhang med denna till Stats-Utskottets handläggning öfver,

lemnade motion har Utskottet ansett sig böra behandla jemväl en af Herr

C. F. Wcern i Första Kammaren väckt och till Utskottet remitterad moBih.

till Riksd. Prof. 1886. 4 Sami. 1 Afä. 30 Haft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 49.

tion (N:o G), deri motionären, beträffande en särskild grupp af ofvannämnda

hemman, nemligen dem, hvilka, såsom för något bruk omistliga, bruksegaren

berättigats att framför åbon köpa till skatte med vilkor, att denne

skulle sitta odrifven, anfört, att genom den rättighet, som jemlikt Kong],

kungörelserna den 24 Maj 1878 och den 23 December 1881 blifvit medgifven

åt bruksegaren att sälja sin skatterätt till åbon och åt denne senare

att försälja sin åborätt till bruksegaren, det förhållande komme att inträda,

att i förra fallet hemmanet helt och hållet skildes från bruket,

hvaremot i det senare, eller då bruksegaren inköpte åborätten, rättigheten

att förblifva egare till hemmanet icke tillkomme honom, om bruket nedlades.

Då denna inskränkning i eganderätten dels syntes motionären högeligen

orättvis, och dels lätt kunde tillintetgöras på det sätt, att bruksegaren

sålde skatterätten till åbon och sedermera af denne inköpte hemmanet

med så väl åbo- som skatterätt, har motionären föreslagit, att det

måtte i lag stadgas, att bruksegare, som innehar åborätt till något under

bruket skatteköpt hemman, skall vid skattemannarätten till hemmanet

bibehållas äfven i det fall att bruket nedlägges.

Till ledning för omdömet, i hvad mån den eftergift från statens sida,

som motionärerne ifrågasatt, må anses vara af rättvisa och billighet påkallad,

har Utskottet ansett sig böra lemna en redogörelse för förhållandet

med här ifrågavarande försäljningar till bruk och bergverk.

Bergshandteringen har städse och icke minst i äldre tider ansetts såsom

en af landets vigtigaste näringar. Genom frambringande af metaller

bildades nemligen nytt kapital och, jemte det näringen lemnade sysselsättning

och utkomst åt ett betydligt antal menniskor, var den skatt, som

under benämning af tionde och hammarskatt af bruken utgjordes, en för

staten vigtig inkomstkälla. Till gengäld härför omhuldades ock denna

näring från statens sida, och då erforderlig tillgång till skogsprodukter utgjorde

ett af de hufvudsakligaste vilkoren för näringens bestånd och utveckling,

anvisades för ändamålet åtskilliga kronoskogar. Dessa innehades

till en början afgiftsfritt; men jemlikt Kongl. brefvet den 14 Mars 1689

belädes jernverken för de dem anslagna skogar med en viss årlig arrendeeller

rekognitionsafgift, hvilken utgick af stångjernshamrar med 2 öre och

af masugnar med 1 öre silfvermynt för hvarje stafrum ved, som efter

uppskattning ansågs vara för bruksdriften behöfligt och kunde med skogens

bestånd afverkas. Denna afgift höjdes jemlikt Kongl. brefvet den

24 November 1747 till respektive 6 och 3 öre silfvermynt för hvarje

stafrum. De s. k. ädlare verken äfvensom jerngrufvor skulle dock jern
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 49.

3

likt Kongl. brefvet den 7 November 1690 och Kongl. resolutionen den

11 December 1696 åtnjuta befrielse från sådan afgift. Såsom vilkor för

begagnande af dessa skogar gälde i allmänhet å verksegarnes sida, att

bruksrörelsen fortsattes och skogarne icke anlitades utöfver hvad för verkens

behof kräfdes, hvaremot, och för så vidt den vid verkens anläggning

privilegierade tillverkning var på virkesfång från statens skogar grundad,

staten icke ansågs ega rätt att, så länge nyssnämnda vilkor af verksegaren

fullgjordes, återkalla den skedda upplåtelsen. Då ifrågavarande skogar ofta

voro större, än som för verkens behof erfordrades, och staten sålunda utan

att gagna verksegarne gick miste om den inkomst, som kunde erhållas af

de för verkens fortsatta bedrifvande öfverflödiga skogsområdena, föreskrefs

genom Kongl. kungörelsen den 4 Februari 1811 bland annat, att, sedan

hvarje rekognitionsskog blifvit å karta affattad och undersökning egt rum

till utrönande af verkets behof af skogsprodukter och huru mycket som

för detta ändamål kunde påräknas från dem af verkets egna skogar, på

livilka smidet var grundadt, samt i hvad mån rekognitionsskogen vore för

det återstående behofvet erforderlig, vederbörande myndighet skulle genom

utslag bestämma, huruvida rekognitionsskogen i sin helhet eller endast

en viss del deraf borde få under bruket bibehållas; att den verket tillerkända

skogstrakt skulle, der verkets egare önskade skatteköpa densamma,

till hemmantal indelas och skattläggas, hvarvid de för verkets räkning å

skogen upptagna torp eller odlingslägenheter skulle bilda stommar för de

nya hemman, som komme att af skogsmarken bildas, och hvarje helt mantal

tilldelas från 1,200 till och med 3,000 tunnland, allt efter markens

beskaffenhet och bördighet samt skogens återväxt och årliga afkastning

m. m.; samt att verkets egare skulle medelst erläggande af sex års räntor

efter kronovärde till skatte köpa de sålunda tillkomna hemmanen med

skyldighet dels att utgöra räntorna, emot det att den dittills erlagda rekognitionsafgiften

upphörde, och dels att allt framgent bibehålla hemmanen

till bruket, hvarom förbehåll skulle i skattebrefvet införas.

Enligt hvad skatteregleringskomitén i sitt den 13 September 1882

afgifna betänkande angående skatteförhållandena i riket sid. 168 meddelat,

hafva, med tillämpning af här ofvan anförda bestämmelser, rekognitionsskogar,

indelade till hemman om tillhopa 276,921 mantal, försålts till

verksegare mot köpeskillingar, hvilkas sammanräknade belopp utgör allenast

23,423 kronor 41 öre.

Då i Kongl. förordningen angående skatteköp den 19 September

1723 såsom allmän grundsats stadgades, att åbon skulle framför andra

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 49.

ega att lösa sitt innehafvande hemman till skatte, gälde detta likväl ej

de kronohemman, som voro belägna i orter, der ädlare samt manufakturverk

funnos, och hvilka af Bergskollegiet förklarades vara för något verk

omistliga. Skatteköp af dessa hemman var förbjudet; men kort derefter

blef genom Kongl. brefvet den 16 Augusti 1731 förordnadt, att ej allenast

nyssnämnda utan äfven de inom jernbergslagen belägna kronohemman,

som befunnos lända verken till styrka och vara derifrån omistliga, skulle

af verkens egare få köpas till skatte framför åbon, med förbehåll att denne

skulle vara odrifven. Förhållandet emellan bruksegaren, såsom innehafvare

af skatterätten, och hemmansåbon bestämdes sedermera närmare genom

Kongl. brefven den 23 September 1747 och den 28 Januari 1757 sålunda:

att åbon, hvilken skulle vara odrifven, så länge han fullgjorde sina skyldigheter

efter husesynsordningen och icke nyttjade skogen annorlunda än

efter allmänna lagen och författningarna, icke fick med flera dagsverken

belastas, än som i jordeboken vore hemmanen påförda; att bruksegaren,

som var kronan ansvarig för räntan, egde att efter öfverenskommelse med

åbon förvandla densamma uti kolning och körslor emot samma betalning,

som skattebönder åtnjöto, hvarvid dagsverken borde efter ortens markegång

beräknas och härutöfver inga besvär åbon påläggas; att bruksegaren

hade frihet att med egen betjening så nyttja skogen, att den för framtiden

kunde ega bestånd och, der lägenhet dertill fans, jemväl uppodla

åker och äng, så vida åbon det ej sjelf förmådde, och derigenom ej förorsakades

men och intrång; att åbon ej kunde betagas ett sådant bruk af

hemmanets skog, som fordrades till hemmanets vidmakthållande genom

byggnader och stängsel med mera, men att det ej vore honom tillåtet att

afföra skog eller kol till någon annan än den, som egde skatterättigheten,

när denne efter gångbart pris derför erlade betalning; samt att åbon var

förbunden att låta jordegaren framför andra mot skälig betalning njuta

de dagsverken och körslor, som utom dem, hvilka tillkommit genom heminansräntans

förvandling, kunde efter öfverenskommelse åstadkommas. Skatterätten

till ifrågavarande hemman förlorades dock, om det bruk, till hvars

förmån skatteköpet egt rum, nedlades. I sådant fall skulle nemligen, enligt

Kongl. förbudet mot flyttning af smiden och hammarskatt den 11

December 1766, de under bruket lydande hemman hemfalla till kronan

eller bördeman, dock skulle i förra fallet åbon vid sin lösningsrätt bibehållas

emot köpeskillingens erläggande till kronan, utan att bruket någon

åborätt tillerkändes. Då nödig bestämmelse saknades, huruledes med de

till brukens understöd skattesålda kronohemman borde förhållas, i det fall

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 49.

att ingen till åboskapet berättigad af den siste åbons slägt qvarlefde, anhöllo

Rikets Ständer vid 1853—1854 årens riksdag, att Kongl. Maj:t måtte

förordna, huru med antagande af åbo å dessa hemman skulle förfaras, då

vid inträffad åboledighet icke någon till åboskapet berättigad person af

den siste åbons slägt funnes. Med anledning häraf har Kongl. Maj:t jemlikt

bref den 3 Februari 1855 förklarat, att, då vid inträffande åboledighet

å ifrågavarande slags hemman icke någon till åboskapet berättigad

person af den siste åbons slägt funnes, besittningsrätten å hemmanet,

så vida bruket ej blifvit nedlagdt, skulle tillkomma bruksegaren

samt denne således ega att såsom åbo detsamma innehafva med de rättigheter

och skyldigheter för öfrigt emot kronan, som författningarna föreskrefve,

hvaremot, så framt vid dylik åboledighet bruket vore nedlagdt, det

uti Kongl. förbudet mot flyttning af smiden och hammarskatt af den 11

December 1766 för sådan händelse meddelade stadgande, att skatterätten

skulle hemfalla till kronan, borde lända till efterrättelse. Numera är det,

jcmlikt Kongl. kungörelserna den 24 Maj 1878 och den 23 December

1881, inedgifvet åbon att öfverlåta åborätten åt bruksegaren och denne

sistnämnde att öfverlåta skattemannarätten åt åbon.

Från äldre tider tillbaka hafva om bergshandteringen i allmänna författningar

åtskilliga bestämmelser varit meddelade rörande dels nya verks

anläggning, så att desamma ej skulle lända till förfång för äldre privilegierade

verk, dels tillverkningens belopp vid hvarje särskild! verk, dels

ock tillgodoseendet af verkens behof af kol, ved och till kolning tjenlig

skog. Dessa inskränkningar vid bergshandteringens bedrifvande hafva dock

i senare tider borttagits.

Genom Kongl. förordningarna den 27 April 1846 och den 22 Februari

1850 upphäfdes de inskränkningar i jordegarens dispositionsrätt till kol,

ved och till kolning tjenlig skog, som förut till bergverkens förmån varit

stadgad, och genom Kongl. förordningen den 20 September 1859 lossades

de från äldre tider bibehållna band å bergshandteringen, så att densamma

icke vidare underkastades särskilda inskränkningar eller andra föreskrifter

för rörelsens bedrifvande än dem, som gälde för likartade näringar. Äfven

de om ifrågavarande närings särskilda beskattning från äldre tider qvarstående

bestämmelser hafva efter hand ändrats. I anledning af Rikets Ständers

enligt skrifvelse den 7 Mars 1860 fattade beslut befriades nemligen genom

Kongl. kungörelsen den 14 December samma år stångjernstillverkningen

inom hela riket från hammarskatt, samt alla hyttor, belägna utom

de privilegierade bergslagerna, från tackjernstionde. Hvad deremot den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Siats-Utskottets Utlåtande N:o 49.

med vissa privilegier gynnade tackjernstillverkningen inom bergslag angick,

ansågo Rikets Ständer densamma icke böra medgifvas någon eftergift af

tackjernstionden, så vida icke bergslagerna förklarade sig villiga att afstå

från sina särskilda friheter och förmåner. Sedermera har Riksdagen enligt

skrifvelse den 19 Maj 1871 medgifvit, att skyldigheten inom privilegierad

bergslagsort till utgörande af tackjernstionde äfvensom af skattejern-

och hyttegälsjern, der någondera af dessa senare afgiftsposter blifvit

åsatt och ännu qvarstode, Unge för framtiden upphöra, mot det att hemman

och lägenheter inom de bergslag, som icke redan vore underkastade

ordinarie rotering, blefve efter det rotetal, till hvilket de vore extra roterade,

ålagda rotevakansafgifter till hälften mot annan roterad jord i

samma län, samt att hvarje hemman och lägenhet inom privilegierad bergslagsort,

som i sin egenskap att tillhöra sådan ort åtnjöte någon frihet i

afseende å ränta, blefve till hälften åsätta de skyldigheter härutinnan, som

med författningarna öf veren sstämde; och har Kongl. Maj:t med bifall härtill

den 9 Juni 1871 utfärdat kungörelse i ämnet.

Äfven hvad de så kallade ädlare verken angår, har, efter det Riksdagen

i skrifvelse den 24 Maj 1877 bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna

proposition, genom Kongl. kungörelsen den 10 Augusti samma år

förordnats, att, med undantag tills vidare för Sala silfververk och Höganäs

stenkolsverk, alla öfriga verk, som vore förpligtade till bergverkstiondes

utgörande, skulle befrias från dylik tionde, dock skulle hvad sålunda

blifvit stadgadt icke, förr än Kongl. Maj:t särskildt derom förordnade, gälla

för åtskilliga uppräknade verk. Orsaken till sistnämnda undantag berodde

derpå, att vissa af de ädlare verken, hvilka voro försedda med särskilda

privilegier, enligt Riksdagens förberörda skrifvelse borde från tiondes

utgörande befrias endast under vissa förbehåll, bland hvilka här böra

nämnas, att egarne till de verk, åt hvilka bergslagsallmänningar voro upplåtna,

skulle antingen till kronan afstå all rätt till dessa allmänningar

eller ock till fulla värdet lösa desamma, samt att, der rekognitionsskogshemman

vore med verken förenade, egaren skulle till kronan erlägga

skilnaden emellan uppskattningsvärdet å hemmanen och den vid deras

skatteköpande erlagda köpeskilling.

Af denna redogörelse torde det vara uppenbart, att jernverken, hvilka

kommit i åtnjutande af förmånen att få, efter relcognitionsskogarnes indelning

och skattläggning till hemman, skattlösa desamma mot en i förhållande

till det verkliga värdet ringa köpeskilling, blifvit i hög grad

gynnade, då vid tiondens eftergifvande något anspråk på rekognitions
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskotfets Utlåtande N:o 49.

7

skogshemmanen icke från kronans sida framstälts, på sätt förhållandet varit

hvad de ädlare verken angår. Vid försäljningar till bruken af rekognitionsskogshemmanen

har syftet varit enahanda som med den ursprungliga

upplåtelsen af de allmänningar, hvaraf hemmanen bildats, eller bergshandteringens

understödjande och uppmuntran. Räntan af rekognitionsskogshemmanen

har trädt i stället för den förra arrende- eller rekognitionsskogsafgiften,

och äfven uti dessa hemmans räntor har jemlikt Kongl.

kungörelsen den 5 Juni 1885 en nedsättning med 30 procent från och

med innevarande år egt rum. Skulle nu, såsom Herr Bäckströms förslag

innebär, kronan afstå från rättigheten att föra talan om rekognitionsskogshemmans

återvinnande, i händelse de skiljas från bruk, till hvars understöd

de blifvit anslagna, eller i händelse sådana bruk nedläggas, så komme

staten för afståendet till enskilde af en mängd värdefulla jordegendomar

icke att åtnjuta någon annan ersättning än de ännu qvarstående 70 procent

af räntan å rekognitionsskogshemmanen. På grund af dessa förhållanden

eger enligt Utskottets åsigt staten fullt fog att fortfarande fasthålla grundsatsen,

att ifrågavarande hemman skola vara oskiljaktigt förenade med

det verk, till hvars understöd de blifvit skattesålda.

Hvad åter angår den andra gruppen af hemman, eller dem, hvilka

bruksegaren berättigats att skatteköpa framför åbon, kan en sådan eftergift

till bruksegarens förmån, som blifvit af Herr Bäckström ifrågasatt,

icke ega rum, utan att den åbon tillförsäkrade rätt trädes för nära; och

har i något fall genom åbostammens utslocknande äfven åborätten tillfallit

bruksegaren, måste med afseende derå, att, om skatteköpet ej egt rum,

hemmanet skulle hafva hemfallit under kronans disposition, om ett sådant

hemman gälla hvad här ofvan blifvit anfördt i afseende å rekognitionsskogshemmanen.

På grund af hvad sålunda förekommit hemställer Utskottet,

a) att Herr Bäckströms ifrågavarande motion må

af Riksdagen lemnas utan afseende.

De under bruken skatteköpta hemman, å hvilka finnas åbor, kunna

jemlikt Kongl. kungörelsen den 2i Maj 1878 skiljas från de bruk, till

hvilkas förmån hemmanen blifvit sålda till skatte, derigenom att åbon af

bruksegaren inköper skatterätten; och i sådan händelse förverkas icke densamma

genom brukets nedläggande. Denna omständighet skulle, på sätt

Herr Waern anmärkt, kunna af en bruksegare begagnas på det sätt, att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Stais-Utskottets Utlåtande N:o 49.

han, för att få den i skattebrefvet intagna bestämmelsen, att hemmanet

skall vara oskiljaktigt förenadt med braket, undanröjd, först säljer skatterätten

till åbon och sedermera af denne inköper hemmanet med full

egande- och dispositionsrätt. Om åter bruksegaren med bibehållande af

skatterätten inköper åborätten, qvarstår stadgandet om hemmanets oskiljaktighet

från bruket orubbadt. Väl skulle borttagandet i sistnämnda fall

af omförmälda, vid skatteköpet bestämda vilkor med afseende å den förmån,

som derigenom komme bruksegaren till del, för honom kunna innebära

en eggelse att genom hvarjehanda medel söka för åbon förringa

värdet af hans åborätt, för att dymedelst lättare åtkomma densamma; men

faran härför torde numera icke vara af den betydelse, att den ifrågasatta

förändringen, så vidt den i öfrigt befinnes lämplig, af sådan anledning bör

undanskjutas. Då ifrågavarande stadgande kan på ofvan angifna sätt

kringgås, samt bruksegaren genom inköp af åborätten måste anses hafva

inträdt i den förre åbons alla rättigheter, synes det vara lämpligt, att bruksegaren

i detta fall öfver hemmanet tillerkännes lika fullständig egandeoch

dispositionsrätt, som skulle hafva tillkommit åbon, derest denne af

bruksegaren inköpt skatterätten.

Med afseende härå och med anledning af Herr Waerns omförmälda

motion får Utskottet hemställa,

b) att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, det behagade Kongl. Maj:t taga i öfvervägande,

huruvida icke en förändring i ofvan antydda syfte bör

vidtagas uti nu gällande bestämmelser rörande bruksegares

egande- och dispositionsrätt till sådana under

bruk skatteköpta hemman, till hvilka bruksegaren från

åbon inköpt åborätten, samt derefter till Riksdagen

göra den framställning, som må finnas erforderlig.

Stockholm den 13 April 1886.

På Stats-Utskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKEEIET, 188 G.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1886:55 Riksdagens Skrifvelse N:o 55 s. 6 i texten