Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t om framläggande af förslag till lag om afveckling medelst administration af gäldbundet bo.

1887-02-17 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1887 A:11, Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t om framläggande af förslag till lag om afveckling medelst administration af gäldbundet bo.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

1

M:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 17 febr. 1887, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till

Kongl. Maj:t om framläggande af förslag till lag om afveckling

medelst administration af gäldbundet bo.

Vid flere föregående riksdagar hafva förslag varit väckta om antagande

af en lag om afveckling medelst administration af gäldbundet bo,

utan att dock dessa förslag ledt till någon Riksdagens åtgärd. Frågan

förekom senast vid 1885 års riksdag, då motion i ämnet afgafs inom

Första Kammaren af herr A. O. Wallenberg. I sammanhang med denna

motion behandlades af lagutskottet och kamrarne en till Riksdagen afbiten

kongl. proposition om ändring i 9, 51 och 52 §§ konkurslagen; och

anmärkte lagutskottet i sitt öfver motionen och propositionen afgifna utlåtande

(n:o 17), att de fördelar, hvilka med motionärens förslag afsåges,

kunde i allt hufvudsakligt vinnas äfven på den af Kongl. Maj:t anvisade

väg. På detta och i öfrigt anförda skäl heinstälde utskottet om bifall

till Kongl. Maj:ts förslag, med endast en föga betydande ändring, samt

afslag å motionen. Den kongl. propositionen blef af båda kamrarne bifallen;

hvaremot kamrarne i afseende å motionen stannade i olika beslut,

så att frågan om motionärens förslag förföll. Lag angående de beslutade

ändringarne i konkurslagen utfärdades den 1 maj 1885.

Bill. till Riksd. Prot. 1887. 7 Sami. 9 Hcift.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

I det anförande till statsrådsprotokollet, hvaruti statsrådet och chefen

för justitiedepartementet till Kongl. Maj:ts pröfning framlade det förslag

till ändringar i konkurslagen, livilket sedermera föranledde ofvan omförmälda

proposition, yttrade departementschefen, bland annat:

»Under de senare åren har flerfaldiga gånger inom Riksdagen väckts

förslag om en lag, hvarigenom en på obestånd kommen köpmans tillgångar

skulle kunna öfvertagas till förvaltning af borgenärerna, utan att

konkurs behöfde inträda. Såsom skäl för ett dylikt förslag har anförts,

att fall kunde inträffa, då konkurslagens föreskrifter ej vore i allo tillämpliga

och då boets realisation, oberoende af de i konkurslagen gifna regler,

kunde lemna ett fördelaktigare resultat så väl för borgenärerna som för

gäldenären. De bestämmelser i konkurslagen, mot hvilka anmärkningar

framstälts, äro följande:

I 9 § ålägges rätten eller domaren att utse lämplig person att under

försegling'' sätta eller i förvar taga gäldenärens böcker och andra handlingar,

som hans rörelse angå, så ock, der rätten eller domaren sa nödigt

anser, låta konkursboets kända egendom under säker vård hållas och boets

angelägenheter bevakas, intill dess gode män blifvit utsedde. Det syntes

alltså vara lagens mening, att, så snart konkurs inträffade, all gäldenärens

rörelse skulle afstanna och rättens uppmärksamhet hufvudsakligen rigtas

derpå, att hvad som funnes i boet, när konkursen började, ock skulle

oförskingradt öfverlemnas till borgenärerna, när de genom gode män toge

boet om hand. Ett sådant afbrott i en större affärsverksamhet, vare sig

handel, sjöfart eller fabriksrörelse, kunde emellertid ej blott lända konkursboet

till verklig skada, utan ock försätta i arbetslöshet med deraf

följande ekonomiskt betryck en talrik, hos gäldenären anstäld arbetspersonal.

51 § konkurslagen innehåller, att konkursboets lösa egendom skall

försäljas på offentlig auktion, der ej alla vid sammankomst närvarande

borgenärer och gäldenären dertill samtycka; dock att borgenärerna i vanlig

ordning ega besluta om försäljning under hand af varulager eller af ett

eller annat stycke af annan lös egendom. I 52 § föreskrifves derjemte,

att försäljningen ej får mot någon borgenärs eller gäldenärens bestridande

uppskjutas längre tid efter inställelsedagen, än som till kungörelse derom

nödig är. En sådan forcerad försäljning af all gäldenärens lösa egendom

på auktion kunde leda till ett oskäligt nedtryckande af priset på densamma,

i synnerhet då det gälde att realisera en myckenhet egendom af

samma slag, hvaremot bättre försäljningsvilkor kunde vara att förvänta,

om egendomen finge utbjudas under hand, och större rådrum medgåfves

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

för underhandling med spekulanter. I synnerhet vore detta fallet, då,

såsom någon gång inträffade, tillfälliga orsaker vållade stockningar inom

affärsverlden och nödgade köpmän att inställa sina betalningar, utan att

derföre verklig brist i tillgångarna förefunnes.

Slutligen har ock anmärkning gjorts mot den tidsutdrägt, som vållades

genom iakttagande af de i konkurslagen stadgade formaliteter i fråga

om boupptecknings verkställande, borgenärernas sammankallande och boets

realisering, samt mot de kostnader, hvilka vore en följd af konkursutredningen.

Det har ej heller saknats antydan derom, att det för gäldenären

personligen vore angenämare och för möjligheten att återupptaga hans

verksamhet förmånligare, om konkurs ej behöfde inträda.

Häraf har man dragit den slutsats, att lagen borde gynna ett förfarande,

hvarigenom på ansökan af gäldenär, som vore köpman, konkursboet

öfverlemnades till borgenärernas förvaltning utan att konkurs inträdde.

Hufvuddragen af den föreslagna lagstiftningen äro i öfrigt, att

öfver en dylik hos rätten gjord ansökning borgenärerna skulle inom viss

kort tid höras, att administration ej skulle komma till stånd, derest ej en

viss pluralitet af borgenärerna derom förenade sig och rätten gåfve sitt

bifall, att borgenärerna skulle välja administratörer af boet och bestämma

deras arfvode, samt att förvaltningen ej finge fortgå längre än ett år utan

rättens tillstånd. Att under nämnda tid lös egendom finge säljas under

hand är väl meningen, ehuru det ej blifvit uttryckligen utsagdt. I öfrigt

innehåller det sista och utförligaste förslaget närmare bestämmelser angående

beskaffenheten af den fordran, för hvilken rösträtt skulle få utöfvas,

hvarjemte meddelas stadganden rörande den verkan, som ansökning

om administration skulle utöfva på senare ingifven ansökan om gäldenärens

försättande i konkurs samt på de exekutiva åtgärder, som mot gäldenären

redan börjats eller under administrationens fortgång ifrågasattes.

Förslaget har icke tillvunnit sig Eiksdagens bifall. Mot detsamma

hafva dels vid särskilda tillfällen af Eiksdagens lagutskott, dels af justitieombudsmannen

i hans berättelse till 1879 års Eiksdag gjorts vigtiga erinringar.

Förslaget åsyftade, har man sagt, att genom några borgenärers

beslut hindra andra att anlita vanliga exekutiva åtgärder för att göra sin

rätt gällande, samt att tvinga dem att deltaga i eu administration. Derföre

fordrades att alla borgenärer finge tillfälle att i beslutet deltaga, och

att fordringarna och den på dem grundade rösträtt blifvit rättsligen faststälda,

men intetdera kunde ega rum enligt förslaget, som medgaf borgenärerna

så kort tid att fatta sitt beslut, att alla ej kunde inställa sig,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

ännu mindre få sina fordringar pröfvade. Skulle detta ske, blefve tidsutdrägten

ej mindre än den nu är vid konkurs. Om anmärkningar gjordes

mot anmäld fordran, funnes ingen utväg anvisad att få densamma

pröfvad. Att hänskjuta en sådan tvist till pröfning af domstol i vanlig

ordning skulle vålla större tidsutdrägt, än om ärendet behandlades enligt

konkurslagen. Denna lags föreskrifter i 36 § om återvinning till konkursboet

af egendom, som under den närmaste tiden före konkursen afhändts

boet till borgenärernas skada, skulle ej vara tillämplig i fråga om

administration. Likaså 38 § om säljares rätt att ej annorledes än mot

betalning till konkursboet utlemna varor, som gäldenären köpt men ej

betalt. Och slutligen skulle en gäldenär, som lyckats få till stånd ett beslut

om administration, icke vara underkastad lagens stadganden om ansvar

å bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär i konkurs.

Grenom dessa erinringar, hvilkas befogenhet ej lärer kunna bestridas,

torde vara ådagalagdt, att en lagstiftning om administration ingalunda

är en så lätt uppgift, som man förestält sig. För att lösa den så, som

en lagstiftningsuppgift bör lösas, fordras en lag af föga mindre omfång

än konkurslagens.

En sådan lagstiftning är emellertid, enligt mitt förmenande, icke nödvändig

för det afsedda ändamålet. Deraf att förhållanden finnas, på hvilka

vissa af konkurslagens nuvarande föreskrifter ej äro fullt tillämpliga, följer

icke att sådana förhållanden böra ställas helt och hållet utom konkurslagens

verkningsområde. Konkurslagens bestämmelser sakna ingalunda

mottaglighet för förändringar, egnade att sätta den ganska väl i stånd

att motsvara de kraf, hvilka i en utvecklad affärsverksamhets intresse

kunna ställas på densamma. Visserligen kan det ej undvikas, att hvarje

konkursförfarande för gäldenären medför vissa obehag och möjligen försvårar

hans utsigter att kunna återupptaga sin verksamhet. Men denna

brist, om den ens så får kallas, gör sig gällande icke blott i de större

konkurser, hvilka man vill förekomma genom administrationsförfarandet,

utan ock i de mångfaldiga små, der detta förfarande enligt förslaget ej

skulle komma till användning, och jag inser ej något skäl att skapa en

undantagsställning för de förra. Dessutom betviflar jag, att en gäldenärs

anseende skulle vinna särdeles mycket derpå, att han i stället för konkurs

underkastades ett legalt förfarande, som, derest lagstiftningen angående

detsamma gjordes fullständig, knappast i något afseende utom till namnet

komme att skilja sig från konkurs.

Mot införande af administrationsförfarandet hos oss talar jemväl den

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

5

omständighet, att detta förfarande i följd af de missbruk, hvartill en från

offentlig myndighets sida okontrollerad förvaltning af gäldenärs egendom

visat sig leda, icke vunnit varaktigt insteg i något lands lagstiftning, med

undantag af Englands; samt att i sistnämnda land, der det nästan gjordes

till regel genom 1869 års konkurslag, dess användning genom en år 1883

antagen ny lag betydligt inskränkts.»

Vid innevarande riksdag har herr A. Svarfling i en inom Andra

Kammaren afgifven motion (n:o 161), som blifvit till lagutskottet hänvisad,

föreslagit att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl.

Maj:t låta utarbeta och om möjligt för nästa lagtima Riksdag framlägga

förslag till lag om afveckling medelst administration af gäldbundet bo.

Motionären, som i olikhet med lagutskottet vid 1885 års riksdag

anser, att genom lagen af den 1 maj 1885 icke vunnits någon väsentligare

del af de förmåner, som enligt hans tanke skulle vinnas genom

införande af ett administrationsförfarande, ansluter sig i afseende å det af

honom förordade förslagets beskaffenhet på det närmaste till de förslag,

som förut blifvit i ämnet framstälda, särskildt det, som vid 1885 års

riksdag framlades af herr Wallenberg, och söker bemöta de invändningar,

som mot dessa förslag gjorts.

Lagutskottet anser fortfarande, att de brister i vår konkurslag, som

föranledt förslagen om införande af ett särskildt administrationsförfarande,

blifvit i väsentlig mån afhjelpta genom de år 1885 vidtagna ändringarne;

hvarjemte utskottet delar de betänkligheter, som i ofvan anförda yttrande

till statsrådsprotokollet blifvit uttalade mot antagande af ett dylikt förfarande.

Då dertill kommer, att frågan om införande af ett sådant förfarande,

på sätt nämnda yttrande utvisar, helt nyligen varit föremål för

Kongl. Maj:ts pröfning, utan att Kongl. Maj:t funnit anledning till någon

åtgärd i den af motionären åsyftade rigtning, får utskottet hemställa,

att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 17 februari 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.