Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Magt i fråga om den s. k. indigenatsrättens upphäfvande. Till Lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en inom nämnda Kammare af herr P. Waldenström afgifven motion

1887-02-21 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1887 A:14, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Magt i fråga om den s. k. indigenatsrättens upphäfvande. Till Lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en inom nämnda Kammare af herr P. Waldenström afgifven motion

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

fl:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 21 febr. 1887, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse

till Kongl. Magt i fråga om den s. k. indigenatsrättens

upphäfvande.

Till Lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en

inom nämnda Kammare af herr P. Waldenström afgifven motion (n:o 94),

af följande lydelse:

»Det är ett högst egendomligt förhållande, att, medan alla Sveriges

embets- och tjensteman för öfrigt ega rättighet att söka befordran öfver hela

riket, så äro presterna — med undantag för dem, som ega extra ansökningsrätt

till regula pastorat — i detta afseende innestängda inom ett visst, bestämdt

stift. Då detta, såsom mig synes, å ena sidan är en orättvisa mot

presterna sjelfva, å andra sidan icke kan vara till något gagn för kyrkan

— utan snarare tvärt om — så har jag ansett mig med allt skäl kunna föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa om indigenatsrättighetens

upphörande.»

I § 3 mom. 1 af lagen angående tillsättning af presterliga tj en ster

den 26 Oktober 1883 stadgas: »Till presterlig tjenst njute prest befordringsrätt

endast inom det stift, han tillhör, der icke han, efter ty i § 27 sägs,

varder af församling i annat stift kallad till fjerde profpredikant eller eljest

enligt denna lag egen vidsträcktare rätt eller ock sådan rätt är honom särskilt

af Konungen meddelad.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 14. 5

I det utlåtande (N:o 23), som af lagutskottet vid 1883 års riksdag

afgafs i anledning af då väckta förslag om ändrad lagstiftning angående tillsättning

af presterliga tjenster, meddelades följande öfversigt af förevarande

ämnes behandling under närmast föregående tid:

»I skrifvelse den 14 Maj 1867 uttalade Riksdagen, med anledning af

frågan om frihet för prestkandidater att vinna anställning och varda ordinerade

i livilket stift, de helst åstundade, och tillfälle till deras användande

gåfves, den åsigt, att önskvärdt vore, det rättigheten att söka prestsysslor

öfver hela riket kunde hvarje prest medgifvas, utan hänsyn till livilket stift

han tillhörde, hvadan Riksdagen anhöll, det täcktes Kong!. Maj:t taga detta

ärende i nådigt öfvervägande och för Riksdagen framlägga förslag till de

lagförändringar, som för upphäfvande af den s. k. jas indigenatus kunde af

Riksdagens medverkan bero. Kyrkomötet, öfver denna Riksdagens hemställan

hördt, fäste uti underdånig skrifvelse den 1 oktober 1868 uppmärksamheten

derå, att det hvarken för pimsten eller församlingsvården kunde vara gagneligt,

att för presterskapet i allmänhet utsigter öppnades till presterlig befordran

inom ett allt för stort område, alldenstund derigenom utan tvifvel

transportsökandet skulle blifva vida allmännare, än nu vore händelsen; att,

då icke vore fråga om församlingarnas kallelserätt, utan om presternas ansökningsrätt,

genom rättigheten att söka prestsysslor öfver hela riket fördelarne

för presterskapet i sjelfva verket icke blefve större än för närvarande,

enär vid hvarje lägenhet ansökningarne, om de blefve från hela riket tillåtna,

skulle blifva i samma mån talrikare; att den vigtiga kontinuiteten vid uppsigten

från stiftstyrelsernas sida öfver prestens lära och lefverne skulle i

väsentlig mån rubbas och i följd häraf samma styrelser komma att sakna

den närmare personliga kännedom om presterskapet, hvilken, genom föreskriften

att vid förslags upprättande afseende skall fästas å personernas nit

och försigtighet i embetets handhafvande, vore af sä synnerlig vigt och betydelse;

och slutligen att derigenom grunden för hela den närvarande stiftsindelningen

blefve rubbad och församlingarna möjligen kunde komma att till

stor del betjenas af församlingslärare, indika vore främmande för de särskilda

orternas egendomliga förhållanden; med afseende på Indika olägenheter,

de der icke syntes motvägas af några synnerliga fördelar, hvarken för församlingarna

eller presterskapet, kyrkomötet förklarade sig icke kunna lemna

sitt samtycke till upphäfvande af jus indigenatus, såvidt dermed afsåges medgifvande

för hvarje prestman att söka prestsysslor öfver hela riket, hvaremot

kyrkomötet biföll den af Riksdagen jemväl beslutade förändring i afseende

å rätt för prestkandidater att erhålla anställning i hvilket stift de

helst åstundade. Sedermera förordnade Kongl. Maj:t efter framställning af

1876 års Riksdag och med allmänna kyrkomötets samtycke, under den 4

Bill. till Biksd. Prot. 1887■ 7 Sami. 10 Häft. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

november 1876, att hvad lag och särskilda författningar innehölle derom,

att ej någon kunde vinna inträde i prestembetet inom annat stift, än der

han vore född, skulle upphöra att vara gällande.»

Genom sistnämnda författning torde väl indigenatsrätten i detta ords

egentliga bemärkelse fä anses vara upphäfd. De skäl, 1868 års kyrkomöte

anfört för bibehållande af den derefter kvarstående inskränkning, som jemväl

plägar benämnas indigenatsrätt, föranledde ock att någon väsentlig tubbning

deruti ej skedde vid antagandet af 1883 års lag; och några synnerliga

olägenheter deraf torde icke sedan dess hafva visat sig. Om i något enskildt

fall verklig olägenhet skulle kunna följa af inskränkningen, kan lvongl.

Maj-t, på derom gjord ansökning, medgifva öfverflyttning från ett stift till ett

annat- och sådan "tillåtelse har i åtskilliga fäll efter vederbörande domkapitels

hörande lemnats.

Utskottet får följaktligen hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 februari 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation:

af herr Lilienberg mot den af utskottet använda motivering.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1887.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.