Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändradt sätt för offentliggörande af allmänna kungörelser och tittkunnagifvanden. Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en inom nämnda kammare af herr P. Zimdahl väckt motion

1887-02-11 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1887 A:7, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändradt sätt för offentliggörande af allmänna kungörelser och tittkunnagifvanden. Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en inom nämnda kammare af herr P. Zimdahl väckt motion

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

#

1

M:o 7.

Ankom till Riksd. kansli den 12 febr. 1887, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändradt sätt

för offentliggörande af allmänna kungörelser och tittkunnagifvanden.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en

inom nämnda kammare af herr P. Zimdahl väckt motion (n:o 16), om

ändradt sätt för offentliggörande af allmänna kungörelser och tillkännagifvanden.

Motionären anför till en början, hurusom uppläsandet af allehanda

kungörelser af verldsligt innehåll i kyrkan stode i strid med kyrkans

ändamål såsom ett för församlingens uppbyggelse afsedt rum. Sedan motionären

härefter erinrat om de framställningar i ämnet, som förut blifvit

gjorda, särskildt från kyrkomötets sida, fortsätter han: »Publicerandet af

kungörelserna i kyrkan har för öfrigt numera ingalunda den betydelse för

allmänheten som det fordom haft, emedan inom en stor del af landet de

flesta kungörelser intagas eller omnämnas i de talrika, på olika orter utkommande

tidningarne och sålunda äfven komma till allmänhetens kännedom.

Det är med anledning dels af detta nu påpekade förhållande och

dels derför, att allmogen börjat inse olämpligheten af kungörelsernas uppläsande

i kyrkan, som det gifves landsförsamlingar, der icke ens en enda

person under årets lopp sitter qvar för att höra en kungörelse uppläsas,

och att presterna, sådant oaktadt, skola vara tvingade att från predikstolen

hvarje söndag uppläsa en hel mängd allmänna och enskilda kungörelser

Bill. till Riksd. Prot. 1887. 7 Samt. 7 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

är rent af en orimlighet, hvars undanrödjande utan tvifvel, så vidt det

på Riksdagen ankommer, vore densamma fullt värdigt, och detta så mycket

mer som kyrkomötet, som väl icke minst i denna fråga måste tillerkännas

auktoritet, gjort förnyade framställningar i enahanda syfte. Att kungörelsernas

publicerande, om detta skiljes från kyrkan, måste ega rum annorledes

än i tidningarne, är emellertid uppenbart.

Om sättet, hvarpå detta lämpligast kunde ske, hafva tankarne, som

man vet, varit något delade. Utan att i detta afseende tilltro mig kunna

framlägga ett till alla delar fullt tillfredsställande förslag, har jag tänkt

att saken skulle kunna ordnas på ungefärligen följande sätt: att, hvad

kon fri . författningar och länskungörelser beträffar, länsmännen eller kommunalnämndsordförandena

finge sig ålagdt att hvarje söndag deröfver upprätta

en förteckning samt före gudstjenstens början anslå densamma å en

i sockenstuga, kommunalrum eller annan i kyrkans närhet befintlig, af

församlingen bestämd lokal anbringad tafla; att kungörelser om kyrkooch

kommunalstämma samt kyrko- och skolråds- äfvensom kommunalnämnds-

och fattigvårdsstyrelsesammanträden genom vederbörande ordförandes

försorg och med iakttagande af den nu för pålysningar om sagda

stämmor och sammanträden i lag stadgade tid, varda på enahanda ställe

anslagna; att tillkännagifvanden rörande af myndigheter utfärdade domar,

resolutioner och utslag, hvilka angå menighet, varda, allt efter de olika

handlinganies art och beskaffenhet, genom vederbörande ordförandes i kyrkoeller

kommunalstämma försorg å här ofvan angifna ställe anslagna tillika

med uppgift om, att den, som sådant önskar, kan hos den ena eller andra

stämmans ordförande få taga närmare kännedom om handlingens innehåll;

att alla enskildes kungörelser och meddelanden finge, genom deras egen

försorg, som dem utfärdat, på samma ställe, som för öfriga kungörelsers

meddelande blifvit bestämdt, för allmänheten bekantgöras, samt slutligen,

att all sådan publikation skulle, såvidt den vore af behörig person styrkt,

i lag tillerkännas samma vitsord och giltighet som den, hvilken nu sker

medelst uppläsande i kyrkan.»

På grund af det sålunda anförda föreslår motionären, att Riksdagen

måtte besluta att till Kong!. Maj:t aflåta skrifvelse med anhållan, att Kongl.

Maj:t täcktes, med upphäfvande af kongl. resolutionen på allmogens besvär

den 9 december 1766 § 10 samt kongl. förordningen den 8 maj 1849,

den sistnämnda i hvad den anginge kungörande i kyrkorna så väl af kongl.

förordningar, utom bönedagsplakater, som ock af auktoriteters och enskilda

personers kungörelser, vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom publicerandet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

3

i kyrkorna af andra kungörelser och författningar än dem, som stå i samband

med det kyrkliga lifvet, kunde helt och hållet upphöra, eller att,

i händelse detta med afseende på Kongl. Maj:ts kungörelser mötte hinder,

Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke antalet af de författningar

och kungörelser, livilkas uppläsande anbefaldes, kunde i väsentlig

mån inskränkas.

Såsom motionären anmärker, har den föreliggande frågan redan vid

flera föregående tillfällen varit föremål för så väl Riksdagens som kyrkomötets

pröfning, och får utskottet hänvisa till följande af utskottet (i utlåtande

n:o 40) vid sistlidna års riksdag lemnade redogörelse för nu gällande

föreskrifter i ämnet äfvensom de försök, hvilka hittills gjorts att

åstadkomma en ändring i nuvarande förhållanden:

Enligt föreskrifterna i 2 kap. 5 § af 1686 års kyrkolag samt 32 §

af kongl. resolutionen på presterskapets besvär den 10 mars 1719 skulle

Kongl. Maj:ts och dess befallningshafvandes kungörelser äfvensom lvsningar

efter borttappadt och stulet gods uppläsas från predikstolen, »sedan bönerna

äro förrättade», d. v. s. innan gudstjensten blifvit afslutad; hvaremot alla

andra verldsliga saker skulle på kyrkovallen eller i sockenstugan afkunnas.

I sistnämnda bestämmelse gjordes genom kongl. resolutionen på allmogens

besvär den 9 december 1766, § 10, den ändring, att alla kungörelser

och publikationer, som från Kongl. Maj:ts befallningshafvande, embetsmän

eller någon undersåte ankomme till kyrkorna, skulle å predikstolarne, men

icke å kyrkovallen uppläsas. Då det emellertid ansågs störande, att gudstjensten

afbröts genom uppläsandet af alla dessa tillkännagifvanden, förordnades

den 8 maj 1849, att, med undantag af bönedagsplakat, hvilka,

såsom varande af religiös egenskap, efter predikan och näst efter bönen

»Fader vår» borde uppläsas, alla andra Kongl. Maj:ts förordningar och

auktoriteters samt enskilda personers kungörelser skulle omedelbart efter

gudstjenst^ slut från predikstolen af presten uppläsas i den ordning,

som dittills varit föreskrifven. Hvad sålunda blifvit stadgadt är ännu

gällande lag.

Vid 1868 års kyrkomöte väcktes flera motioner i syftning, att uppläsandet

från predikstolarne af alla slags kungörelser måtte antingen helt

och hållet upphöra eller i väsentlig mån inskränkas. I anledning af dessa

motioner ingick ock kyrkomötet till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, hvar
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

uti i synnerhet framhölls den störande inverkan, som uppläsandet af verldsliga

kungörelser omedelbart efter gudstjenstens slut måste utöfva på de

i gudstjensten deltagande, hvarjemte äfven antyddes, att ifrågavarande sätt

för nämnda handlingars offentliggörande numera icke vore ändamålsenligt;

och anhöll kyrkomötet om vidtagande af sådana åtgärder, som Kongl.

Maj:t kunde finna af omständigheterna påkallade, på det kungörelsers och

allmänna författningars uppläsande å predikstolarne måtte upphöra, men

att, så vidt detta i afseende å Kongl. Maj:ts kungörelse mötte hinder, Kongl.

Maj:t likväl täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke antalet af de författningar

och kungörelser, hvilkas uppläsande anbefaldes, kunde i väsentlig

mån inskränkas.

I anledning af denna kyrkomötets framställning lät Kongl. Maj:t utarbeta

ett förslag till förordning angående förändradt sätt för offentliggörande

i kyrka af allmänna författningar och kungörelser samt enskilda

tillkännagifvanden, hvilket förslag hufvudsakligen innehöll: afl det hittills

föreskrifna årliga offentliggörandet i kyrka af vissa i svensk författningssamling

intagna kungörelser skulle upphöra; att så väl de i nämnda samling

intagna författningar och kungörelser som öfverståthållareembetets

och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i de tryckta länskungörelserna

meddelade kungörelser icke vidare skulle i kyrka fullständigt uppläsas i

andra fall, än när sådant särskildt förordnades; att då dom, utslag eller

resolution borde medelst offentliggörande i kyrka någon menighet delgifvas,

skulle för sådant ändamål, jemte uppgift å den myndighet, som

domen, utslaget eller resolutionen meddelat, och å den menighet beslutet

anginge, endast sjelfva beslutet med besvärshänvisning uppläsas; att deremot

de kungörelser, Indika ej vore att hänföra till de ofvan omförmälda,

men likväl till följd af vederbörande embetsmyndighets förordnande skulle

i kyrka allmänheten delgifvas, så ock sådana meddelanden af kommunala

embetsman eller enskilda personer, hvilka på grund af föreskrift i lag

borde i kyrkan offentliggöras, skulle för sådant ändamål der fullständigt

uppläsas; men att, i fråga om alla andra enskilda meddelanden, allenast

ett tillkännagifvande derom, att sådana meddelanden blifvit till en af vederbörande

kommunalstyrelse utsedd person aflemnade för att hallas kommunens

medlemmar tillgängliga jemte en kort uppgift om de ämnen meddelandena

afsåge, borde i kyrka uppläsas.

Detta förslag blef af 1873 års kyrkomöte godkändt och framlades

derefter för 1874 års Riksdag, som dock förklarade sig icke kunna antaga

detsamma.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

5

Frågan återupptogs emellertid vid 1878 års kyrkomöte i eu af herr

C. G. Hammarskjöld väckt motion. Med bifall till hvad i denna motion

föreslagits, aflat kyrkomötet till Kongl. Maj:t en skrifvelse, hvaruti kyrkomötet

anhöll: Do) att Kongl. Maj:t täcktes, med upphäfvande af Kongl.

resolutionen den 9 december 1766 § 19 samt kongl. förordningen den

8 maj 1849, den sistnämnda i hvad den anginge kungörande i kyrkorna

så väl af Kongl. Maj:ts förordningar utom böndagsplakat, som ock af

auktoriteters och enskilda personers kungörelser, förordna som följer: »Der

Konungens förordningar samt myndigheters och enskilda personers kungörelser

skola församling i kyrka delgifvas, skall det sålunda ske, att

gudstjensten ej derigenom afbrytes»; 2:o) att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga

sådana åtgärder, som kunde finnas af omständigheterna påkallade, att uppläsande

i kyrkorna af andra kungörelser och författningar än dem, som stå i

sammanhang med det kyrkliga lifvet, måtte så fort ske kunde upphöra. Med

det i förra delen af skrifvelsen formulerade författningsförslaget afsågs,

att derest en sådan författning af Kongl. Maj:t och Riksdagen antoges,

kyrkomötets hörande icke skulle vara erforderligt för de förändringar, som

Kongl. Maj:t och Riksdagen i öfrigt kunde finna lämpligt att besluta i

afseende å kungörelsers uppläsande i kyrkorna.

Denna kyrkomötets framställning föranledde icke någon Kongl. Maj:ts

åtgärd.

I skrifvelse den 8 oktober 1888 förnyade kyrkomötet sin i förra

delen af 1878 års skrifvelse gjorda hemställan samt anhöll vidare, att

Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke — intill dess

sådan åtgärd kunde vidtagas, hvarigenom publicerandet i kyrkorna af andra

kungörelser och författningar än dem, som stå i sammanhang med

det kyrkliga lifvet, kunde upphöra — frågan om dessa handlingars offentliggörande

kunde ordnas på det sätt, att, med upphäfvande af skyldigheten

för prest att från predikstol uppläsa kongl. författningar samt myndigheters

och enskildes kungörelser, prest ålades att medelst anslag å en

på lämpligt ställe i kyrka eller vapenhus anbragt tabula för hvarje söndag

bereda allmänheten tillfälle att taga kännedom om de till offentliggörande

ankomna handlingar.

Icke heller denna framställning har hittills föranledt någon åtgärd

från Kongl. Maj:ts sida.

Genom en vid 1886 års riksdag väckt motion drogs frågan ånyo

under Riksdagens pröfning. Med denna motion åsyftades att publicerandet

af myndigheters kungörelser och öfriga offentliga handlingar skulle helt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

och hållet förvisas från kyrkorna; men något annat sätt för offentliggörande

af dessa handlingar antyddes icke i motionen. Lagutskottet framhöll

i sitt öfver motionen afgifna utlåtande, att den nu brukliga formen

för allmänna och enskilda tillkännagifvanden, nemligen deras uppläsande

från predikstolen efter slutad gudstjenst, så ingått i vårt folks seder och

uppfattningssätt, att en rubbning deri ej borde företagas utan synnerligen

tvingande skäl; och hemstälde utskottet, hufvudsakligen på nyssnämnda

grund, att motionen icke måtte vinna Riksdagens bifall. I två särskilda

vid utskottets utlåtande fogade reservationer tillstyrktes dock aflåtande af

en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om vidtagande af vissa åtgärder

i afseende å den föreliggande frågan. Den föreslagna skrifvelsen

formulerades i den ena af reservationerna i öfverensstämmelse med den

af 1883 års kyrkomöte aflåtna, i den andra åter så, att Kongl. Maj:t

täcktes vidtaga sådana ändringar i gällande bestämmelser rörande förevarande

ämne, att från predikstolarne skulle endast kortare kungörelser,

såsom om kommunalstämmas eller kyrkostämmas hållande, tings begynnande

eller afslutande m. in., fullständigt uppläsas, och att rörande längre

kungörelser samt Kongl. Maj:ts författningar endast behöfde omförmälas,

att de för offentliggörande ankommit till kyrkan och att de under viss

tid funnes tillgängliga å det rum, som af församlingen dertill bestämts.

Vid ärendets föredragning i kamrarne godkände Första Kammaren

den förstnämnda af de båda reservationerna, hvaremot Andra Kammaren

biföll utskottets hemställan med 79 röster mot 77, hvilka senare röster

afgåfvos för den andra reservationen.

Det visade sig sålunda, att meningarna i den föreliggande frågan

voro synnerligen delade. Meningsskiljaktigheten torde dock hafva varit

mindre derom, att betydande olägenheter äro förenade med den nuvarande''

anordningen, än om de åtgärder, som borde vidtagas för de anmärkta

olägenheternas afhjelpande.

Lagutskottet, som nu har att yttra sig öfver herr Zimdahls förslag,

får dervid i första rummet tillkännagifva, att utskottet vidhåller sin tillförene

uttalade åsigt, att offentliggörandet af allmänna kungörelser icke

bör helt och hållet förvisas från kyrkorna. Utskottet gör detta så mycket

hellre, som sådana kungörelser, om ock varande af icke kyrklig art, dock

icke kunna anses vara af sådant innehåll, att kyrkan i någon måtto vanhelgas

genom deras uppläsande derstädes. Men å andra sidan har utskottet

icke kunnat förbise de verkliga olägenheter, som äro en följd af

det sätt, hvarpå dessa kungörelser nu meddelas i kyrkorna.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

7

Grunden till dessa olägenheter ligger, enligt utskottets förmenande,

egentligen i mängden af och vidlyftigheten i de handlingar, som skola

på sådant sätt kungöras. I följd häraf blifver nemligen kungörandet ej

blott synnerligen betungande för presten utan ock föga ändamålsenligt.

Hvilken betydlig börda för presten, kungörelsernas uppläsande nu

medför, har ofta blifvit framhållet och inses lätt, då man besinnar, att

samma person, som utfört hela den på tjenstförrättande presten ankommande

delen af en högmessogudstjenst, nödgas att omedelbart efter gudstjenstens

slut, ofta nog under en timmes tid eller mera, sysselsätta sig

med uppläsande af författningar och tillkännagifvanden. Då fullgörandet

af lagens föreskrifter i detta afseende, alltid betungande, stundom visat

sig rent af öfverstiga en mans krafter, såsom då m prest har att förrätta

gudstjenst i flera kyrkor på en dag, har detta ledt dertill, att presterskapet

i åtskilliga orter på eget bevåg företagit sig att inskränka uppläsningen

t, ex. af längre författningar och kungörelser till endast öfverskriften

eller vissa delar af desamma. Ett sådant förfarande, om ock

ganska förklarligt, står dock tydligen i strid med gällande lag. Redan i

den omständighet, att en i lag stadgad föreskrift på många ställen icke

efterlefves, utan att det allmänna rättsmedvetandet deraf känner sig kränkt,

ligger en maning för lagstiftaren att tillse, huruvida icke en ändring härutinnan

kan ske.

Om man åter ser saken ur menighetens synpunkt, finner man jemväl

anledningar att önska ändring i det nuvarande förhållandet. Det

torde nemligen vara uppenbart, att en person, äfven om han är utrustad

med god uppfattningsförmåga, icke kan få synnerligen klar föreställning

om innehållet af en längre författning, som på sådant sätt uppläses, vanligen

temligen hastigt och utan att den läsande deråt egnar mycken uppmärksamhet.

I sådana fall förfelas tydligen ändamålet med uppläsningen;

obehaget för den läsande ökas genom medvetandet, att han förgäfves

underkastar sig detsamma; och den del af menigheten, som inser omöjligheten

att uppfatta innehållet af det lästa, aflägsnar sig från kyrkan.

I sammanhang härmed må erinras om de olägenheter af antydda förhållanden,

som särskildt visa sig, då kommunalstämma, såsom numera ofta

är fallet, blifvit utlyst att hållas omedelbart efter gudstjenstens slut. Stämmans

början uppskjutes då under hela den tid, uppläsningen varar; och

de personer, hvilka ämna öfvervara stämman, tvingas att utan all nytta

uppehålla sig i kyrkan eller dess närhet, under det andra, hvilkas intresse

för allmänna angelägenheter ej är så stort, hellre än att underkasta sig

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

obehaget att vänta, afstå från deltagande i afgörandet af ett möjligen

ganska vigtigt ärende.

Med fasthållande af grundsatsen att allmänna kungörelser böra i

kyrka och i sammanhang med gudstjensten offentliggöras, anser utskottet

på grund af det ofvan anförda, att någon åtgärd bör vidtagas till afhjelpande

af de i det föregående omförmälda olägenheter. Detta ändamål

kan tydligen icke vinnas annorlunda än genom en väsentlig inskränkning

i det nu stadgade uppläsandet af kungörelser. En sådan inskränkning

kan tänkas ske på olika sätt, antingen så att antalet af de författningar

m. m., som nu uppläsas i kyrkorna, minskas, eller så att endast öfverskriften

eller vissa delar af handlingar, som skola offentliggöras, varda

upplästa, eller ock genom båda dessa åtgärder i förening. Skulle vissa

handlingar komma att endast delvis uppläsas, synes dock erforderligt, att

samtidigt tillkännagifves, det församlingens medlemmar ega tillfälle att

å uppgifven tid och plats taga fullständig kännedom af deras innehåll.

I detta afseende har föreslagits dels att handlingarna skulle anslås å en

i kyrkan eller dess vapenhus anbragt tafla, dels ock att de skulle hållas

tillgängliga å annan uppgifven plats, t. ex. i sockenstuga, der sådan finnes,

och hvilken plats hvarje församling ville för sig bestämma.

Utskottet tilltror sig emellertid icke att nu uttala sig om, hvilken

af de omförmälda utvägarne som bör anses ega företräde, utan föreställer

sig utskottet, att Kongl. Maj:t bäst är i tillfälle att förskaffa sig de upplysningar,

hvarpå ett sådant uttalande kan grundas.

Då utskottet, i likhet med kyrkomötet, anser frågan om sättet för

kungörelsers offentliggörande icke behöfva vara af kyrkolags natur, blott

dervid iakttages, att gudstjensten icke störes, synes det vara lämpligt, att

i den skrifvelse i ämnet, som, enligt utskottets tanke, bör till Kongl.

Maj:t aflåtas, intages en punkt af lika lydelse med första punkten i kyrkomötets

år 1883 gjorda framställning. Genom utfärdande af en författning

af sådan ordalydelse, som både Riksdagen och kyrkomötet godkänt,

kunde nemligen Kongl Maj:t undandraga denna fråga kyrkomötets vidare

pröfning och skulle derefter ega fria händer att vidtaga de åtgärder i

öfrigt, som kunde finnas lämpliga.

På de grunder, hvilka utskottet sålunda andragit, får utskottet

hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla:

Do) att Kongl. Maj:t måtte med upphäfvande af

kongl. resolutionen på allmogens besvär den 9 de
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N-.o 7.

9

cember 1766, § 10, samt kongl. förordningen den 8

maj 1849, den sistnämnda i hvad den anginge kungörande

i kyrkorna så väl af Kongl. Maj:ts nådiga

förordningar utom bönedagsplakat som ock af auktoriteters

och enskilda personers kungörelser, förordna

som följer:

»Der Konungens författningar samt myndigheters

och enskilda personers kungörelser skola i kyrka offentliggöras,

skall det ske så att gudstjenst ej derigenom

afbrytes»; samt

2:o) att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder,

hvarigenom offentliggörandet i kyrkorna af

allmänna författningar och kungörelser äfvensom enskildes

tillkännagifvanden kunde i afseende å dessa

handlingars sa väl antal som innehåll i väsentlig mån

inskränkas.

Stockholm den 11 februari 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

fn herr LUienberg, som ansett, att mom. 2 af den utaf utskottet

tillstyrkta skrifvelse borde erhålla följande lydelse:

2:o) att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida icke publicerandet

i kyrkorna af andra författningar och kungörelser än dem som

stode i sammanhang med det kyrkliga lifvet, kunde upphöra eller åtminstone

i väsentlig man inskränkas;

Bill. till Likså. Prof. 1887. 7 Sami. 7 Raft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

samt af herr J. Anderson i Tenhult:

»Då jag icke kan gilla motiveringen, icke heller är belåten med det

beslut, hvartill utskottet kommit, får jag anmäla min reservation.

Min uppfattning är:

Från kyrkorna bör förvisas allt, som kan störa andakten. Inga

andra meddelanden än de, som äro af kyrklig art, böra der få uppläsas.

Kyrkorna böra, utom den tid ordinarie gudstjenster der hållas, vara

upplåtna för alla dem, som der vilja utöfva sin andakt och dyrka

sin Gud.

Statskyrkans lärare böra, med frånträdande af alla verldsliga bestyr,

egna sin tid och sina krafter åt kyrkans tjenst, med förstånd, kristligt

sinne och nit följa och söka vägleda de andliga rörelserna, som nu för

tiden framstå, hvilka, i brist på ledning, ej sällan komma på sidospår.

Då jag förestält mig, att kungörelserna kunna på det sätt delgifvas,

att de anslås å lämpligt ställe i närheten af kyrkan, t. ex. i sockenstugan,

och utskottet tillstyrker eu skrifvelse i syfte, att endast en del af dessa

från kyrkan bör förvisas, får jag, då jag antager att vid tillämpningen,

af en förordning, sådan som utskottet vill hafva, allt för stor godtycklighet

kan göra sig gällande, hemställa att, derest motionens syfte i sin helhet

ej bifalles, utskottets hemställan måtte afslås.»

STOCKHOLM, TRYCKT I CKNTKAL-TKYCKEKIKT, 1S87.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.