Sök i Ratio Lex

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13

1887-06-16 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 2TU 1887 B:13, Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Kiksd. kansli den 16 juni 1887, kl. 5 e. m.

Andra Kammarens Andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5,

angående väckt förslag om lagstadgade skiljedomstolar

för arbetare och arbetsgivare.

Uti en till utskottet hänvisad motion (n:o 31) har herr R. Gustafsson

föreslagit,

»att Riksdagen genom skrifvelse till Kongl. Maj:t

måtte anhålla, att uppdrag gifves åt arbetareförsäkringskomitén,

att komitén, efter att i denna sak hafva

inhemtat de åsigter och önskningar i ämnet, som

hysas af svenske arbetarnes fackföreningar och befintliga

föreningar af arbetsgivare, måtte utarbeta

förslag till inrättande af lagstadgade skiljedomstolar

mellan arbetare och arbetsgivare.»

Motionären erinrar om, hur önskvärdt det är att de lidanden,

som åtfölja arbetsinställelser från arbetarnes och arbetsafstängning från

arbetsgifvarnes sida, kunde afvändas eller åtminstone mildras derigenom

att användningen af detta slags vapen i tvister mellan arbetsgivare

och arbetare komme att så vidt möjligt undvikas. Bland de medel,

man i sådant syfte anlitat, hafva i andra länder förliknings- och skiljeBih.

till Riksd. Prot. 1887 JB. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 7 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

nämnder visat goda resultat, särdeles de, som icke stödja sig blott på

frivilliga öfverenskommelser, utan på »särskilda för ändamålet stiftade

lagar». Med skäl torde kunna förutsättas, att man äfven i vårt land

skulle hemta fördel af dylika inrättningar.

Förlikning och skiljedom, under ordnade former, af uppkommande

rättstvister äro förfaringssätt så gamla som civilisationen sjelf. Anlitandet

af denna utväg förestafvas ofta så omedelbart och sjelffallet af

sund uppfattning, omsorg om eget och billighet emot andras intresse,

att den icke behöfde upptäckas under påtryckningen af några särskilda,

just för vår tid utmärkande omständigheter. Man finner den använd

hos de gamla kulturfolken, och den har spelat sin roll i medeltidens

korporationsförbindelser. Närmare vår tid har det en gång händt i ett

stort land, att man varit icke långt ifrån sinnad att med skiljedom lagligen

ersätta hela rättsskipningen i tvistemål; inom och utom franska

nationalkonventet rörde sig lifligt denna mer än dristiga tanke, fostrad

af oviljan mot det gamla styrelseskickets domstolar och understödd

äfven af utmärkte rättslärde. Emellertid stannade man vid den mindre

vidtutseende reform, som infördes genom fredsdomareinstitutionen, hvartill

sedan kom kapitlet om skiljedom i den nya civilprocessordningen.

Fredsdomaren, som hade att utan appel afgöra tvister, begränsade inom

visst värdebelopp, deribland aflöningstvister, var dock i främsta rummet

förlikningsdomare; först efter att hafva anlitat hans »förlikningsbyrå»

egde eu kärande att bringa sin sak inför distriktsdomstolen.

Äfven hos oss vittna domarereglerna och rättegångsbalken, att

en af statsmyndigheten fullt utbildad och under dess hägn arbetande

rättsskipning främjar äfven denna frivilliga rättsskipning, uppmuntrande

de enskilde att söka gode mäns snabbare och mindre kostsamma biträde.

För arbetare och arbetsgivare i deras inbördes förhållanden, som för

andre, står denna utväg öppen.

Motionären håller emellertid före, att »lagstadgade» skiljedomstolar

och förlikningsnämnder för arbetsgivare och arbetare, enligt den i

andra länder vunna erfarenhet, äro att föredraga. Utskottet, som icke

tilltror sig att i denna omtvistade fråga fälla ett bestämdt omdöme,

torde bäst uppfylla sitt åliggande genom att återgifva den af föredraganden

inom utskottet lemnade och der diskuterade redogörelsen

för de åtgärder i nämnda hänseende, som vidtagits eller föreslagits i

åtskilliga länder, der det industriella lifvet nått en mera betydande

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

utveckling. Den kan i följd af tidens knapphet och saknaden af åtskilligt

material, som ej nu kunnat anskaffas, visserligen icke vara uttömmande,

men utskottet vågar tro att den dock skall erbjuda ett icke

alldeles gagnlöst bidrag till frågans bedömande från några af de vigtigare

synpunkterna. Innehållet af denna redogörelse är hufvudsakligen

följande.

I England hade enligt den äldre lagstiftningen fredsdomarena

eu ganska vidsträckt magt att summariskt afgöra tvister, äfven angående

aflöning, mellan husbönder och tjenare, arbetsgifvare och arbetare.

Men denna lagstiftning äfvensom den dermed sammanhängande, som

med straff beläde sammanslutning af arbetare i syfte att stegra aflöningen

och bestämma arbetstiden, har blifvit afskaffad; koalitionsfrihet

å arbetares som å arbetsgifvares sida är uttryckligen erkänd. Å andra

sidan har man sökt att genom lag ordna biläggandet af tvister mellan

arbetare och arbetsgifvare, till en början inom vissa yrken. Sålunda

föreskref en lag af 1803, beträffande bomullsindustrien, att fredsdomaren

egde utse skiljemän. Eu ny lag af år 1824, utsträckt till alla industrier,

bemyndigar fredsdomaren, när parterna ej vilja foga sig i hans

utslag, att på endera partens yrkande förordna en skiljenämnd af lika

många arbetsgifvare (eller arbetschefer, förmän) och arbetare, bland

Indika parterna utse hvar sin skiljeman att afgöra den omtvistade frågan.

De äro bemyndigade att på ed höra vittnen och parter; fredsdomaren

kan med fängelsestraff näpsa den som vägrar att efterkomma

skiljemännens anmaning att inställa sig och meddela upplysningar.

Uttryckligen undantages fastställande af aflöning, der det ej sker med

båda parternas samtycke, från fredsdomarens eller af honom förordnade

skiljemäns befogenhet. Denna lag är ännu formaliter i full kraft, men

man finner ej att den under nu förflutna sex årtionden gjort något

gagn. »Den anlitas, förmodar jag, blott sällan)) — säger W. Stanley

Jevons (The State in relation to labour, 1882). Och Jos. D. Weeks

yttrar i eu officiel rapport till guvernören i Pennsylvania (1878), »att de

engelska parlamentsstatuterna rörande förlikning och skiljedom inom

industrien äro i sjelfva verket en död bokstaf.» Bland de många meddelare,

som gått honom till hända med upplysningar, kunna nämnas

så kompetente män som R. Kettle, A. Mundera, G. Howell, Ch. Wheeler.

Å andra sidan är det bekant, att helt och hållet frivilliga skiljenämnder

i England verkat med mycket stor framgång. Detta medgifves

äfven af dem, som icke förty förorda lagens ingripande i ordnandet

af denna verksamhet, bland annat för att skiljenämndernas

utslag må kunna erhålla exekutiv kraft. Det fullständiga frivillighets
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N;o 13.

systemets goda resultat i England erkännas sålunda af en bland de

förnämsta författarne i ämnet, doktor Max Hirsch (Berlin), som emellertid

numera, med öfvergifvande af sin förut hysta åsigt, förfäktar nödvändigheten

af, att staten tillerkänner laga exekutiv kraft åt nämndernas

utslag, medan det för öfrigt bör förblifva oberoende af hvarje statens

tvång att upprätta sådana, så att utslagets juridiska verkan gäller

endast mot dem, som biträdt beslutet om nämndens upprättande. »Äfven

i England — säger han — var den faran flere gånger nära för handen,

att den förlorande parten skulle vägra frivillig lydnad; och att denna

katastrof slutligen afvändes, derför har man blott haft ett slags heroism

hos ledarne att tacka. Visserligen är ett sådant resultat vackert och

beundransvärdt, men äfven hos ett sedan århundraden vid sjelfstyrelse

vant folk låta vidtomfattande och varaktiga institutioner sig icke grundas

på heroism». Denna öfvertygelse, tillägger han, har också mer

och mer brutit sig väg i förliknings- och skiljenämndernas hemland, så

att, i öfverensstämmelse med en af den stora yrkesföreningskongressen

1871 uttalad önskan, nästföljande år genom en af parlamentet antagen

lag exekutiv kraft tillädes nämndernas beslut — och målsmannen för

denna lag var i parlamentet just Mundella, »frivillighetens mångårige

representant». {M. Hirsch: Einigungsämter und Schiedsgerichte 1873).

Nu är det visserligen sant, att en lag af 1867 ville reglera förlikningsråd,

åt hvilkas beslut i vissa fall förlänades laga kraft, samt att

den utvidgats genom den af Hirsch omnämnda lagen af 1872. Men

det uppgifves af en med ämnet förtrogen författare, att »dessa två

lagar icke fått någon tillämpning». Så säger i eu 1886 offentliggjord

rapport V. Brants, sekreterare i en afdelning af den komité för undersökning

af arbetareförhållandena (Commission du travail), som sistlidet

år förordnades af belgiska regeringen.

Om det förhåller sig så, torde den fulla frivilligheten ännu kunna

kallas det engelska systemet. Och ett sådant vittnesbörd från England

synes väga tungt. Invändningarna mot hvarje slags tvång äro icke

heller att ringakta, hvilket afseende den motsatta åsigten än må förtjena.

Man har anmärkt, att skilnaden är väsentlig mellan eu afgörelse

rörande något bestående eller förflutet, t. ex. rätta tolkningen af en

punkt i ett förhandenvarande arbetsaftal, och en afgörelse rörande någonting

framtida. Den förra gäller rigtig och billig tolkning, och mot

dess tvångsrätt må vara mindre att erinra. Vidkommande åter t. ex.

eu aflöningstariff att gälla för framtiden ställer sig saken annorlunda.

Ty denna afgörelse förfaller ju i samma ögonblick, då dess förutsättning

— arbetsaftalet — upphäfves; och ingenting hindrar formelt

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra Kammarens Tillfälliga Utskott (N;o 2) Utlåtande N:o 13.

arbetare eller arbetsgivare att uppsäga detta. År tvång här verkligen

tänkbart mot hundraden eller tusenden, som vägra lydnad? Denna invändning

träffas mera formalistiskt än verkligen i sak af den. ofvan åberopade

tyske författarens motbevis, då han säger, att man med lika

mycken eller lika liten rätt kan göra samma invändning mot många

andra lagliga bestämmelsers utförbarhet, att verkställbarheten af en

skiljedom mot arbetsgifvare eller arbetare icke beror af den källa, ur

hvilken domen härflutit, och att, hvad hundra- och tusentalen angår, det

då också är obegripligt huru man i årtionden kunnat exekutivt indrifva

skatter, skolafgifter och bidrag till tvångskassor af många tusen arbetare.

Det erinras också af frivillighetens målsmän, att skiljedomaren,

som opartiskt undersöker och afgör hvad rätta meningen af ett aftal

var, eller en vid aftalets ingående oförutsedd detaljfråga, icke inkräktar

på parternas handlingsfrihet, hvilket deremot är händelsen, när han

skall bestämma något med hänsyn till framtida förhållanden, hvilkas

gång är okänd och icke antagligen kan af honom bedömas bättre, än

af parterna.

Denna anmärkning skulle nu synas afgjordt tala mot hvarje tilllämpning

af skiljedom vid uppkommande mening solikheter om aflöningssatser

för kommande tid. Emellertid har man funnit en utväg ur svårigheten

genom tillämpning af hvad i Amerika0) blifvit kalladt Basis

system, genom antagandet af en rörlig eller »glidande» skala, d. ä. aflöningens

fixerande i visst förhållande till varans pris, men med ett

minimum under hvilket detta anses icke kunna sjunka. Brants omförmäler,

att man i flere fall med märklig framgång förfarit efter denna

grundsats.

Under det sålunda i England sjelfva lagstiftningen till främjande

af förlikning och skiljedom vid tvister i yrkesarbetet icke synes hafva

haft någon verkan, icke ens såsom en impuls för det enskilda initiativet,

har det deremot varit i enlighet med af statsmagten bestämda normer,

som i Frankrike den under namn af Conseil de Brud ’hornmes (gode

mäns råd) kända institutionen sedan åttio år tillbaka utvecklat sig och

verkat. Flere gånger ombildad i de delar af sin organisation (valrätt

och valbarhet, gränsbestämningen mellan arbetsgifvarnes klass och arbetarnes

klass, utnämning eller val af ordförande), som närmast beröras

af de vid olika tidpunkter rådande politiska tendenserna, har den hvad

*) Enligt hvad Brants nppgifver (1886) skulle i Amerika, der sedan flere år skiljemannanämnder

funnits, ingen lagstiftning i ämnet hafva egt rum. Enligt meddelande återigen, som lemnats af eu

med de amerikanska förhållandena och särskild! med denna fråga val förtrogen medlem af vår Andra

Kammare, har man på senaste åren, åtminstone i tre af de förenade staterna, New Jersey, Pennsylvania

och Ohio antagit lagar, om hvilkas frukter dock ej närmare upplysningar kunnat erhållas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra Kammarens Tillfälliga Utskott (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

uppgift och kompetens angår i hufvudsak behållit sin ursprungliga karakter.

Gode männens råd har i främsta rummet att bilägga tvister

genom parternas godvilliga öfverenskommelse inför förlikningsbyrån

(Bureau particulierj, i andra rummet att genom sin domsbyrå (Bureau

general) döma, vare sig utan appel, intill ett värde af 200 francs, eller

vid högre belopp med appel till handelsdomstolen. I motiven till det

italienska lagförslag, som här nedan skall omförmälas, uppgifves att,

enligt en år 1842 offentliggjord statistik, under tolf år af 184,514 tvister,

som dragits inför samtliga dåvarande Conseils, 174,487 blifvit bilagda,

4,849 fått förfalla och 5,178 afgjorts genom dom ; samt att af 1,904 utslag,

som kunde öfverklagas, endast 190 dragits inför den högre instansen.

Den senaste hittills offentliggjorda statistiken utvisar, att år 1885 antalet

af Conseils de Brud ’hommes var 117 (Algérie här icke medräknadt),

af handlagda mål 39,878, af hvilka förlikningsbyråerna bilagt 16,254,

parterna återkallat 3,037 och 15,470 ej kunnat förlikas samt 117 ej

blifvit under året slutbehandlade. Af de 15,470 icke bilagda målen

blefvo 3,165 icke dragna inför domsbyråerna, af återstående 12,421

återkallades 6,757, innan dom föll, och blefvo 4,512 afgjorda genom

slutlig dom samt 1,046 genom dom, hvaröfver besvär kunde anföras;

106 öfverfördes till följande år.

I början af förlid et år inlemnade handels- och industriministern

Lockroy till deputeradekammaren ett förslag till förändring af denna

institution, i det hänseendet anmärkningsvärdt, att upprättandet af en

Conseil de Prud ’hommes under vissa förutsättningar skall ega rum. Detta

förslag följdes kort derefter af ett annat Om skiljedom mellan arbetsgivare

och arbetare, hvars hufvudbestämmelser voro följande: Arbetsgivare

och arbetare kunna, i förening eller hvar för sig, påkalla skiljedom

i hvarje tvist om: aflöningsbelopp, sätt och tid för aflöningens utbetalande,

arbetstid, garantier för sundhet och skydd mot fara i arbetet.

Sökande parten uppgiver hos mairen föremålet för den önskade skiljedomen,

sina skiljemäns namn och bostad in. m.; mairen gifver saken

ofördröjligen tillkänna för motparten, som har att inom tre dagar antingen

med nämnande af sina skiljemän, lika många som sökandens,

antaga, eller med anförande af skäl förkasta framställningen. Om den

antagits, sammankallas skiljemännen af mairen. Deras uppdrag utföres

utan ersättning. »De äro ej bundna af någon annan formalitet än att

alla gemensamt öfverlägga och åtminstone en gång inkalla parterna»

(eller eu del af dem om de äro för talrika). I händelse af lika röstetal

utse skiljemännen en extra skiljeman, hvilken icke är pligtig att sluta

sig till endera af de förut yttrade meningarna. Utslaget, undertecknadt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra Kammarens Tillfälliga Utskott (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

af skiljemannen eller skiljemännen, tillställes mairen, som icke blott expedierar

det till parterna, utan ock offentliggör det genom anslag å

den för officiella meddelanden bestämda plats samt insänder afskrift

till handels- och industriministern. Om skiljedomen bestämt priseller

andra vilkor för industrielt arbete, hvars utförande sedermera gifver

anledning till oenighet, eger skiljedom sprotokoll et vitsord. Om föreslagen

skiljedom formligen eller genom uteblifvet svar afslås, meddelar

mairen sökande parten bevis derom, och insänder till vederbörande minister

sökandens framställning för att offentliggöras i Moniteur officiel du

commerce. I händelse af formligt afslag bilägges till mairens nyssnämnda

bevis afskrift af de anförda skälen" hvarjemte sådan äfven expedieras

till ministern. Såväl sökandens begäran med motiv som andra

partens motiverade vägran afficheras på sätt nyss är sagdt; om svar

uteblifver eller afslaget icke är motiveradt, omförmäles detta å anslaget.

Häraf finner man, att lagförslaget icke under någon förutsättning

påbjuder skiljem ann aförfarande eller inrättande af skiljenämnder. Båda

parternas samtycke erfordras. Icke heller afser lagförslaget att tillförsäkra

skiljemännens utslag laga exigibilitet. Tydligen har lagförslagets

upphofsman velat, så i ena som andra fallet, anförtro saken åt den

allmänna opinionen och dess moraliska påtryckning: deraf de flere bestämmelserna

om offentliggörande af förloppet.

Såvidt bekant är, var förslaget ej slutbehandladt, när lagförslagets

upphofsman nyligen trädde tillbaka från sin post.

Icke heller har upplysning kunnat vinnas om, huruvida det lagförslag

om Probi-viri (gode män, skiljemän), ett slags efterbildning af de

franska Conseils de Prud ’hommes, som 1883 framlades för Italiens deputeradekammare

af konseljpresidenten-inrikesministern Depretis i förening

med justitieministern Savelli samt åkerbruks-, industri- och handelsministern

Berti — ett förslag stående i samband med det på samma

gång framlagda rörande arbetsinställelser — ännu blifvit upphöjdt till

lag. Men enär det, liksom det ofvan refererade franska förslaget, är

väl egnadt att i flere afseenden teoretiskt belysa vissa sidor af det

förevarande ämnet, synes det lämpligt att i sammandrag redogöra för

dess innehåll. Motiven till förslaget upplysa, att i flere fall tvister

mellan arbetsgivare och arbetare hänskjutits till gode män, att i Como

en förliknings- och skiljedomstol efter engelskt mönster bildats inom

siden-industrien, allt på den fulla frivillighetens väg. Deremot har man

visat obenägenhet att vända sig till den i allmänna lagstiftningen anvisade

förlikningsdomaren; sålunda hade i distriktet Biella, som mer än

något annat industri-centrum uti Italien varit skådeplatsen för svårare

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

misshälligheter, under sexton år nästan aldrig domarens mellankomst

påkallats. Af de utlåtanden från handelskamrarne, som infordrats rörande

förslaget om Probi-viri, hade 16 yttrat sig för, 10 emot och 10

tveksamt. Emellertid uttala förslagsställarne med stor bestämdhet sin

öfvertygelse om institutionens säkra gagn, åberopande, bland annat, de

särdeles gynsamma siffror, som den statistiska redogörelsen för de

franska och belgiska Conseils de Prv,(T hommes utvisa. Ur det i fyrtionio

artiklar affattade lagförslaget anföres följande:

I de orter, der enahanda eller närslägtade industrier drifvas, kunna,

för slitande af tvister rörande yrkesutöfningen, som uppstå mellan arbetsgivare

och arbetare, skiljemannanämnder (Collegi di pr obi vivi) upprättas

genom kungligt dekret, på förslag af justitie- samt åkerbruks-,

industri- och handelsministrarne, efter inhemtande af vederbörande provinsialråds

och handelskammares yttrande. Dekretet bestämmer de

under nämnden börande industrier, dess distrikt och antal ledamöter,

samt hvar den har sitt säte. Nämnden består af minst 12 högst 16 medlemmar,

hälften industriidkare hälften arbetare, förutom ordförande och

vice ordförande, som inom en af distriktets civildomstol uppgjord förslagslista

å 6 personer, icke tillhörande industrien, för två år utses af

justitieministern. Inom nämnden bildas en förlikningsbyrå (vice ordföranden,

en arbetsgifvare, en arbetare) och eu skiljedomstol (ordföranden,

två arbetsgifvare, två arbetare); återstående antalet ledamöter fungera

som suppleanter. Ingen tvist kan dragas inför skiljedomstolen, med

mindre man förut försökt dess biläggande i godo inför förlikningsbyrån.

Skiljedomstolen eger att handlägga, utan begränsning till visst värde,

tvister angående: öfverenskommen aflöning, priset för verkstäldt eller

pågående arbete, aftalade arbetstimmar, iakttagande af särskilda reglementsbestämmelser

för arbetet, felaktigheter i arbetet, ersättning för

förändringar i råvarans beskaffenhet eller arbetssättet, af arbetaren

orsakade skador å föremål i fabriken och personliga lidanden som

ådragits honom genom arbetsgifvarens vållande, skadestånd för arbetsinställelse

eller afskedande innan det aftalade arbetet fullbordats, upplösning

af arbets- eller lärlingskontrakt. Skiljedomstolen dömer utan

appel intill ett värde af 150 lire (108 kronor); vid fråga om högre belopp

kan besvär anföras bos handelsdomstolen eller, der sådan ej finnes,

civildomstolen fungerande såsom handelstribunal. Appel på grund af

obehörighet är alltid medgifven. Från nämndens kompetens undantagas

tvister mellan ledarne och arbetarne vid inrättningar, som af staten

omedelbart drifvas för dess egen räkning. Skiljedomstolen eger att,

»i disciplinär väg» med varning och böter å högst 15 lire, utan appel,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 2'') Utlåtande N:o 13.

näpsa dem, som göra sig skyldiga till dålig behandling, insubordination

eller oredlighet. Beträffande val af skiljemän föreskrifves, att kommunalrådet

upprättar tva valmanslistor, en upptagande industriidkare

(äfven qvinliga yrkesidkare), den andra de manliga och qvinliga arbetsledare

och arbetare (icke lärlingar), som fy It 21 år, kunna läsa och

skrifva, sedan ett år utöfva yrket och äro inom skiljenämndens område

bosatta. Ehuru det i lagförslagets motiv heter, att vissa industrier

»nästan helt och hållet» äro i händerna på qvinnor, är dock valbarheten

inskränkt till personel’ af mankön, som fylt 25 år och sedan minst

5 år utöfva, sitt yrke, samt lika länge varit inom området bosatta.

Ofriga detaljer angående hvad till valförrättningen bör bestämmas genom

kungligt dekret.. Hvarje år sker nytt val af halfva antalet; de

afgående kunna omväljas. Ordförande, vice ordförande och valde ledamöter

aflägga inför il sindaco (tnairen) ed att utöfva sitt uppdrag som

män af heder. Skiljemannanämnden konstituerar sig för tre månader

åt gången på det sätt, att genom sluten omröstning dels arbetsgifvarne

bland arbetarne dels de senare bland de förre utse en medlem till »förlikningsbyrån»

och två medlemmar till »skiljedomstolen», samt bestämmer

byråns och domstolens sessionstider (för den senare en dag, för

den förre två dagar i veckan). Förlikningsbyråns och skiljedomstolens

arbetssätt bestämmes genom det förut nämnda valreglementet. Den

förres förlikningsprot.okoll gäller såsom verkställighetsbeslut. Inför

skiljedomstolen måste parterna personligen inställa sig; sakförare eller

ombud få icke tillträde. Det åligger domstolen i främsta rummet att

söka förlika parterna. Om det ej lyckas, eger den att infordra arbetsböcker

och andra handlingar, höra vittnen och sakkunnige, företaga

undersökningar å ort och ställe m. m., innan den fäller utslag. Om

detta ej får öfverklagas, är det exekutivt, när 2 dagar förflutit efter

dess meddelande till vederbörande. Der besvär få ega rum, skola de

afgifvas inom 14 dagar från nyssnämnda tidpunkt; domstolen kan, när

vigtiga skäl dertill förekomma, hvilka då skola angifvas, göra en appellabel

dom provisoriskt exekutiv. — Alla utgifter för institutionen, utöfver

dess inkomster (som synas bestå blott i expeditionslösen), bestridas

af vederbörande kommun eller kommuner. Bland dem ingår ersättning

till de gode män, som äro arbetare, nemligen dels för hvarje sammanträde

en dags arbetsaflöning, dels för dem, som ej bo i den kommun,

der nämnden har sitt säte, äfven resekostnad, lika med vittnens.

När i Frankrike Conseils de Prud'' liommes infördes, kom på samma

gång denna nyhet — hvars sjelfva namn dock erinrar om dess gamla

medeltidsanor äfven till Belgien, som då utgjorde en del af franska

Bih. till Riksd. Prot. 1887. B. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 7 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

kejsardömet. Institutionen kar i Belgien undergått flere förändringar,

men påminner ännu genom bestämmelsen, att regeringen utser ordförande,

lifligt om den tids statsskick, då den grundlädes. Bland modifikationerna

bör kanske den rätt, som 1842 tillädes rådet att döma

till disciplinärstraff, nämnas, äfven af det skälet, att man stundom häri

velat se ett hinder för dess inflytelse. De belgiska godemäns-rådens

antal var förlidet år 23; de hade 1883 handlagt 3,314 mål, af hvilka

2,183 förliktes.

Liksom de franska, äro dessa belgiska råd förliknings- eller skiljenämnder

med hänsyn till rättstvister i egentlig mening (der det är fråga

om tydningen af ett aftal, tillämpningen af ett reglemente o. s. v.),

icke förlikningsnämnder i den meningen, att de skulle hafva att för

framtiden reglera t. ex. aflöningssatser (hvad tyskarne vanligen kalla

»Einigungsämter»), Emellertid har man ansett önskvärdt att äfven

denna funktion blefve tillgodosedd, såsom preventiv åtgärd mot striker.

Vederbörande minister har särskildt anbefalt denna sak till den förut

omtalade komiténs uppmärksamhet. I det utlåtande, som afgifvits af

komiténs andra afdelnings sekreterare V. Brants, uttalas visserligen att

»erfarenheten (från England, Österrike m. fl. länder) är föga gynsam

för lagstiftningens ingripande i ämnet», men betänkandets författare

förklarar sig likväl tro, att en lag icke skulle vara gagnlös, emedan

den torde »frambringa fruktbärande initiativ», och förhandlingarna om

lagen sprida idén bland folket. Må för öfrigt, säger han, förlikningsnämnder

bildas, tillfälliga eller varaktiga, på annat sätt än enligt den

legala typen — lika godt eller rättare sagdt förträffligt, ty hufvudsaken

är, under hvad form som helst, den fredliga och rättvisa öfverenskommelsen.

I detta sammanhang må aberopas ett yttrande af en äfven förut

citerad engelsk ekonomist, som visserligen icke är böjd att öfverskatta

den ifrågavarande institutionen. Anlitandet af förlikningsmän, yttrar

Jevons, _ skall isynnerhet visa sig lämpligt, om vi besinna att i yrkesmisshälligheter

den ekonomiska frågan ofta är den minsta delen. »Arbetsgivare

och arbetare höra till så olika samhällsklasser, att den

lingaste meningsskiljaktighet ofta kompliceras med känslor af social

motvilja. Om ej något sätt att raskt bilägga tvisten mellankommer,

så blir den en fråga om att gifva efter eller icke gifva efter. En strike,

yttrar Mr Newmarch, är diskussionens slut och krigets början. Och,

såsom Mr Bevan anmärker, en casus belli har ej väl uppstått, innan

afl klokhet slungas å sido. Penningeförluster betyda litet för dem,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

som hellre lida hungersnöd än underkasta sig hvad de hålla för en

orättvisa».

Liknande betraktelser hafva föranledt det inom den belgiska arbetarekomitén

framlagda lagförslaget, hvars hufvuddrag äro följande.

Genom kungligt beslut kan ett förlikningsråd (Conseil de conciliation)

upprättas för ett industrielt etablissement eller en grupp af sådana,

med uppdrag att handlägga uppkommande misshälligheter mellan arbetsgivare

och arbetare. Ansökan härom inlemnas af vederbörande,

arbetsgivare eller arbetare, till kommunens borgmästare, hvarpå den^

åtföljd af kommunalrådets inom 8 dagar beslutade yttrande, insändes

tdl regeringen. Kommunalrådet kan ock taga initiativet, och då strike

eller oroligheter inträffa, eger borgmästaren omedelbart göra framställning

i ämnet till regeringen, hvilken i enahanda fall kan sjelf taga

initiativet. Förlikningsrådet består af arbetsgifvarnes och arbetarnes

lör två år utsedde delegerade, till lika antal för hvardera parten; dess

ordförande, med konsultativ röst, är fredsdomaren eller dennes suppleant.

Arbetarnes ombud utses genom sluten omröstning, enligt bestämmelserna

i lagen om Prud’ hommes; men föreslås som ytterligare vilkor för

valbarhet till arbetaredelegerad i förlikningsrådet, att »sedan fyra år

effektivt hafva utöfvat och fortfarande utöfva sitt yrka i den verkstad

hvarom fråga är». Förlikningsrådet kan, på samtlige intresserades begäran,

nämna en skiljeman.

Förslagets författare, som ingalunda vill utesluta det rent frivilliga

förfarandet under andra än de lagstadgade formerna, framhåller såsom

ett. »stort företräde» framför det ofvan omtalade franska förslaget, att

enligt hans utkast förlikningsrådet, när ett sådant upprättas, icke är tillfälligt,

utan blifver permanent. Att förslaget ej vill utrusta förlikningsrådets

utslag med exekutiv kraft, dertill är grunden att söka uti »så

godt som omöjligheten» att skaffa dem annat än frivillig hörsamhet;

tvånget skulle ock kunna skada sjelfva institutionen. Hvad den tanken

angår att uppdraga. det tillämnade förlikningsrådets befattning åt den

redan bestående institutionen, de Gode männens råd, uttalar sig Brants

af flere skäl bestämdt deremot, då uppgiften i ena och andra fallet

verkligen är väsentligt olika. Såsom en »försökslag» betecknas detta

lagförslag af komitéafdelningen, som betonar, att det upphöjdt till lag

bör, efter tre års tillämpning, underkastas revision.

Ingenstädes torde debatten om skiljedomstolar och förlikningsråd

för arbetsgivare och arbetare hafva varit så omfattande eller gifvit

upphof . åt så många skrifter, som i Tyskland. Särskildt har den af

ekonomist-mötet i Eisenach år 1872 föranledda och följande! år konsti
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

tuerade Verein fur Socialpolitik inlagt mycken förtjenst om ämnets bearbetning.

Emellertid synas de praktiska resultaten ej stå i ett tillfredsställande

förhållande till det teoretiska nitet. Hvad en af författarne i

ämnet, H. Dannenberg, år 1873 anmärkte, att »ropet efter förlikningsråd

höres mycket mindre i de direkt intresserades kretsar, än bland

utanför stående», torde gälla icke blott för den tidpunkten, utan äfven

senare. Det återstår ännu att se, hvad de nyaste lagstiftningsåtgärderna

skola uträtta. 1 den allmänna näringsförfattningen för tyska riket

är föreskrifvet, att stridigheter mellan sjelfständiga yrkesidkare och deras

arbetare angående arbetsaftalet — dess begynnelse, fortgång och upphäfvande

— angående de ur detsamma härflytande ömsesidiga prestanda, angående

utfärdandet eller innehållet af arbetsböcker eller betyg skola, derest

för dessa angelägenheter särskilda myndigheter finnas, hos dessa bringas

till afgörande. Der sådana myndigheter ej finnas, har kommunalmyndigheten

att afgöra saken. Besvär kan hos domstol anföras inom tio dagar, men

häraf uppehälles icke beslutets provisoriska verkställighet. Vidare äro

kommunerna bemyndigade att genom s. k. »Ortsstatut» °) till skiljedomstolar

från de nuvarande myndigheterna öfverflytta ifrågavarande domsrätt.

Att dessa skiljedomstolar skola »af kommunalmyndigheten bildas genom

inkallande till lika antal af arbetsgivare och arbetare», är för öfrigt

allt hvad näringsförfattningen bestämmer om kommunernas märkvärdiga

rätt att skapa domstolar, som parterna äro förbundna att underkasta

sig, och som äro utrustade med tvångsmagt. T näringsordningen

för tyska riket stadgas vidare angående de nyorganiserade handtverksföreningarna

(»Die neuen Innungen», en ombildning af skråväsendet),

att dessa eg a att, i kommunalmyndighetens ställe, afgöra stridigheter

af här ofvan angifna slag mellan föreningsmedlemmarne och deras lärlingar.

Slutligen må tilläggas, att sjukkasselagen af 1881 och olycksfallsförsäkringslagen

af 1884 för vissa fall föreskrifva skiljedom, äfvensom

att i och med den franska rätten äfven Frankrikes Conseils de

Prud’ hommes fått last fot i vissa delar af vestra Tyskland och lära

hafva blifvit efterbildade å andra orter, företrädesvis i Sachsen.

Härmed har så opartiskt och så fullständigt, som omständigheterna

det medgifvit, eu redogörelse lemnats för de i en del andra länder

gjorda försök att på lagstiftningens väg ingripa i och normera skiljedom

och förlikning mellan industriens arbetare och arbetsgivare. För *)

*) Genom »Ortsstatut» ega kommunerna att i de af lagen — d. ä. de särskilda förbundsstaternas

lagstiftning •— angifna fall med förbindande kraft ordna vissa förhållanden, dock att dessa

kommunalbeslut behöfva öfverordnad administrativ myndighets sanktion och af denna kunna, om de

strida mot lag, sättas ur kraft.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 13

att de väsentligare sidorna af frågan måtte blifva belysta i den män

det, i brist på inhemska erfarenhetsfakta och meningsyttringar, låter sig

gorå, torde slutligen böra anföras ett och annat af hvad sakkunnige

författare i ämnet yttrat rörande några af de vigtigare bland de, såsom

af ofvanstående referat framgår, i sjelfva verket ganska talrika omtvistade

spörsmål, som den väckta frågan i sig inbegriper.

Till eu början må då erinras, att uttrycket »lagstadgade» skiljedomstolar

och förlikningsråd kan tagas i två vidt skilda bemärkelser:

sådana som genom statens lagstiftning äro påbjudna, eller sådana

livilka af staten blott erkännas och till sin sammansättning och verksamhet

mer eller mindre fullständigt regleras. 1 Tyskland, der man

mindre än annorstädes ryggar tillbaka för användning af tvång, har

man inträdt på den förra vägen. Den senare åter torde vara förordad

af det stora flertalet bland de författare i ämnet, som ej rentaf föredraga

full frivillighet och lita på det helt och hållet enskilda initiativet.

Några göra i detta afseende en skilnad mellan förlikningsråd0) och

skiljedomstolar. Sålunda yttrar L. F. Ludwig-Wolf, att han hvad de

förre angår »alldeles afgjordt tillbakavisar hvarje tvång från statens

sida», men deremot i fråga om de senare »vidhåller den fordran att de

skola obligatoriskt införas».

Icke mindre både betydande och svårlöst är det spörsmålet, om

och i hvad mån ifrågavarande institutioner, hur de än må hafva kommit

till stånd, skola utrustas med eu deras utslag tillerkänd exekutiv

rättskraft. I det föregående är redan anmärkt, hur d:r M. Hirsch yttrat

sig härom; det må tilläggas att han såsom vilkor för att koalitionsföreningar

(Trades Unions, Gewerksvereine, yrkes- eller fackföreningar)

skola blifva lagligen erkända uppställer den fordran, att de förpligtas

att underkasta sig förlikningsrådens beslut. Ludwig-Wolf tillerkänner

skiljedomstolarnes afgörelser exekutiv kraft. Vidkommande åter förlikningsråden

framhåller han, att i vissa fall beslutens tvångsexekution är

alldeles omöjlig, men att man ej derför bör kasta bort den i de fall,

der den med god framgång låter sig verkställas. Han vill sålunda åt *)

*) _Till förebyggande af missförstånd bör förklaras det icke rätt lämpliga uttrycket

»förlikningsråd», som här, i brist på en tjenligare term, användts för att återgifva hvad man i andra

länder kallar »Einigungsämter», »Conseil de conciliation> o. s. v. Uttryckets mening bör här ej

förvexla med hvad i det svenska språkbruket länge kallats »förlikningsdomstolar», »förlikningsnamnder».

Med »förlikningsråd» afses här de institutioner, som hafva till uppgift, icke att slita

tvister (t. ex. om den eller den punkten i ett gällande arbetsaftal) utan att för längre eller kortare

tid framåt reglera * meningsskiljaktigheter t. ex. om lönesatser, arbetstid m. m. Förlikning, biläggande

af tvist kan åter vara och är ofta öfverlemnad åt skiljedomstol, såsom ett första skede af dess

verksamhet och ett vilkor för anlitande af dess funktion såsom dömande myndighet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

förlikningsråden förläna »en viss exekutiv magt», att efter egen profning

tillämpa genom åtskilliga ganska stränga exekutionsmedel, eller icke

tillämpa.

Då ett tvångsyrkande gerna alstrar andra, kar man äfven haft att

stiida om den frågan: skola eller skola icke de yrkesidkare (arbetsgivare

och arbetare), som icke biträdt ett inom deras yrke upprättad förliknmgsråd,

likväl förpligtas att underkasta sig dess beslut? Det bestrides

af Ludwig-Wolf, som härvid erinrar om tillvaron af en faktor, den han

kallar »konkurrensens exekutivmagt», och hvilken är i stånd att träda i det

lagliga tvångets ställe. Likaså besvaras frågan nekande af dr. Gensel,

dr- Schulze med flere. Deremot säger Hirsch: »Förlikningsråd på

frivillighetens grund — ja! Men så snart majoriteten förklarat sig fölen

sådan inrättning, då må lagstiftningen ingripa och bjuda, att numera

är hvarje yrkesmedlem förpligtad att foga sig uti rådets afgörelse och

utföra den. Eljest är den faran för handen, att ett par arbetsgivare

genom sitt motstånd förmå undergräfva hela detta gagnande institut.

Då förlikningsrådet skall vara ett slags parlamentarisk representation,

måste således för samtliga yrkesmedlemmar genom lag fastställas förpligtelse

att rätta sig efter besluten.» Dr. Hirsch uttrycker i sitt lagforslag.

(1873) saken så, att förlikningsrådets afgörelser angående aflöning,

arbetstid m. m. skola gälla, inom respektive yrke och ort, äfven för dem,

som ej biträdt beslutet om ett förlikningsråd, derest de räcke uttryckligen

enats om andra bestämmelser.»

De i det föregående omtalade förordningar och lagförslag gifva vidare

anledning att öfverväga den i hithörande literatur omtvistade frågan,

huiu vida det är. lämpligt eller rådligt att inblanda kommunalmyndigheten

i ordnandet af ifrågavarande inrättningar. Mot den tanken uttala sig

bestämdt Hirsch, Ludwig-Wolf, Gensel, Schulze. Den sistnämnde yttrar,

att ett samband med kommunalstyrelsen är ändamålsenligt, om ett förlikningsråd

beklädes med exekutivm agt och således får karakteren af en

polismyndighet. Men just den grundtanken bekämpar han: skall arbetarnes

och arbetsgifvarnes förlikningsråd göra skäl för sitt namn, då

medför kommunalmyndighetens inblandning blott ett störande element.

R. Härtel finner en viss medverkan från kommunalstyrelsens sida särdeles

önskvärd,, bland annat såsom främjande arbetarnes intresse för och deltagande

i kommunallifvet; medan åter Schulze betonar, att i många

kommuner antagonismen mellan kommunalmyndigheten och arbetarne

äi mycket skarp. Dannenberg vill lägga under kommunalmyndighetens

öfvertillsyn en »varaktig, fast, både arbetsgivare och arbetare omfattande

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 15

organisation», i hvilken bland annat skulle ingå yrkes-skiljedomstolar

der kommunalmyndigheten både att förordna en eller flere ''bisittare att

tungera som skiljemän, när de öfriga ledamöterne icke vore i stånd

att enas.

Härmed är ytterligare en fråga vidrörd som blifvit på olika sätt

besvarad: bor i förhknmgsråden finnas af dem utsedda eller på annat

satt designerade skiljemän (Arbitre, Obmann, Umpire)? Ludwig-Wolf håller

det tor oundgängligen nödigt, äfven Gensel menar att det i vissa fall

kan vara önskvärd!, att en opartisk skiljeman finnes på förband utsedd

åt hvilken da ock ordförandeskapet kunde en gång för alla uppdragas!

Deremot finner Härtel ett nekande svar falla af sig sjelf, sedan han

nekande besvarat den frågan, huru vida förlikningsråden böra genom

lag normeras och utrustas med exekutiv magt. Kan man ej godvilligt

blifva ense i ett sådant råd (Einigungsamt), då är det en'' motsägelse

att framtvinga enighet: det strider mot sakens natur, att en sådan församling

»majoriserar» och omröstar.

Slutligen, hvilket är rätta förhållandet mellan å ena sidan skiljedomstolar

och å andra sidan förlikningsråd ? Äfven här stå skilda

meningar mot hvarandra. Dr. Gensel har skarpt framhållit den väsentliga

olikheten: »bisittare!! i en skiljedomstol skall opartiskt handhafva

agen, delegeraden i ett förlikningsråd representerar sina kamraters intressen,

för att afsluta ett förmånligt aftal.» Således ingen sammanblandning

— säger han — af dessa ändamål; äfven när man talar om

eu förening af båda dessa inrättningar, »får det dock icke blifva en

uppgifternas, utan blott en personernas gemensamhet.» Deremot bestrider

Hirsch deras mening, som betrakta båda institutionerna såsom till

sm natur alldeles olika. »Visserligen utgör förlikningsnämnden, att så

saga, den lagstiftande, och skiljedomstolen den judiciella yrkesmyndigheten

men inom sm verksamhets begränsade sfer flyta de ofta samman »

Hirsch autor exempel å frågor, som med nästan samma fog kunna hänvisas

till den ena eller andra. »Båda äro blott två sidor af samma

yrkesorganisation, hvaraf följer att de böra stå i organiskt sammanhang

Det rationellaste förhållandet har, med ett lyckligt grepp, tyska boktryckareyrket

träffat, i det man med det nationella förlikningsrådet förband

de lokala, för särskilda distrikt inrättade, skiljedomstolarne båda

hyflande på samma valsystem.» Schulze uttalar sig derhän, att det måhända

är utförbart att till förlikningsrådet hänvisa rättstvister, som gälla

tolkningen af yrkeslagstiftningens föreskrifter, i stället för att öfverlemna

dem åt skiljedomstol. Men han förklarar »hvarje annan förbindelse

mellan dessa till sitt väsen grundskiljaktiga ting outförbar» och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

förkastar den, ifall den dock är utförbar, såsom »ändamålsvidrig.» Som

af det föregående inhemtas, afhåller sig det belgiska förslaget, i likhet

med det franska, från all sammanblandning. Det italienska förslaget

går en medelväg. På visst sätt kan väl föreningen mellan båda institutionerna

här sägas vara en den yttre organisationens gemensamhet,

en deras förbindelse inom samma ram. Men å andra sidan, om »hvarje»

tvist kan till förlikningsbyrån hänskjutas, naturligtvis äfven — enligt

motiveringens ordalag — »de som angå bestämmandet af framtida vilkor»,

under det att skiljedomstolens kompetens är begränsad till uppräknade

fall, så skola äfven dessa först handläggas af förlikningsbyrån,

innan de få dragas inför skiljedomstolen.

Man torde lägga märke till, att det franska förslaget — i motsats

mot den gällande lagstiftningen om Conseils de Prud’ hommes —ingenting

bestämmer i afseende å valrätt och valbarhet, medan det italienska

och det belgiska synas lägga stor vigt uppå att garantera, att arbetarnes

delegerade äro verklige arbetare, och det förra derjemte innehåller

valrättsvilkor. I det belgiska förslagets motiv framhålles uttryckligen,

att skälet för det tillagda valbarhetsstadgandet är det nyss anförda.

Uti det af dr. Hirsch utarbetade förslaget till lag om »Einigungsämter»

heter det: »arbetstagare kunna blott välja arbetstagare, arbetsgivare

blott arbetsgifvare». En granskare af Lockroy’s förslag, Alain-Grets,

liar tilläfventyrs syftat på frånvaron der af liknande bestämmelser, när

han, ehuru gynsamt stämd för dess hufvudtanke, framkastar den frågan,

huru vida det möjligen är att befara, att »orostiftare till yrket, att striketillställare

skola truga sig på arbetarne och, under sken af förlikning,

blott söka ett nytt medel att öfverreta lidelserna, underblåsa tanklös

hätskhet och göra det svalg ännu djupare, som de med så lätt sinne

gräfva mellan arbetare och arbetsgifvare.» En med de betraktelser,

hvartill denna detaljfråga kan gifva anledning, analog betänklighet har

i högsta domstolen af tvänne ledamöter uttalats vid granskningen af

det för innevarande Riksdag framlagda förslaget till lag om skiljemän.

Vid eu blick på det referat, som här lemnats, skall man lätt varseblifva

ett antal andra icke ovigtiga detaljfrågor, som förtjena noggrann

pröfning, t. ex. den om kostnaden, icke derför att derifrån kan hemtas

någon nämnvärd invändning mot sjelfva tanken, om den eljest finnes

rigtig, utan derför att den i sig inbegriper frågan: ersättning eller icke

till förliknings- och skiljemän?

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

Utskottet erkänner sin lifliga sympati för de sträfvanden, som föranledt

förliknings- och skiljenämnder såsom medel att lösa de mellan

arbetare och arbetsgifvare uppstående tvistigheter. Men utskottet kan

hvarken antaga, att det är af erfarenheten afgjordt, att statsmagten bör

genom sin lagstiftning häri ingripa, icke heller förbise, huru i många hänseenden

invecklad frågan blifver, när man lemnar frivillighetens grund. Denna

grund har för sig den engelska erfarenhetens betydelsefulla vitnesbörd och

mot densamma kan ingalunda åberopas någon enhällig mening i det land,

der diskussionen om detta ämne torde hafva varit mest omfattande,nemligen

Tyskland. Äfven der hafva betydande röster höjt sig för frivillighetsgrunden,

ehuru det väl torde förhålla sig så, som dr. Hirsch säger, att

"det ligger i den tyska naturen, att det gäller icke, som ej staten tryckt

sitt sigill! under» — att således folklynne och tradition der äro tvångsteoriernas

bundsförvandter. Men till öfriga anledningar till tvekan i

afseende å det ämne, hvarom utskottet i följd af hänvisningen till detsamma

af den väckta motionen har att yttra sig, kommer ytterligare att

utskottet icke varit i tillfälle att underkasta frågan någon från faktiska

omständigheter utgående pröfning med hänsyn till svenska förhållanden,

hvilket dock företrädesvis skulle erfordras; och detta beror, som bekant,

deraf att något material så godt som ej finnes till, som till ledningerbjuder

inhemska erfarenheter eller i vårt land erkända behof och uttalade

opinioner från deras sida, arbetsgifvares och arbetares, dem saken

omedelbart och närmast rörer. Välhar utskottet inhemtat, att »införandet

af förlikningsdomstolar», som i femte punkten af det vid arbetaremötet

i Örebro antagna »Program för Sveriges arbetareföreningar» nämnes,

just skall hafva afsett åtgärder till förekommande eller biläggande af

tvister mellan arbetare och arbetsgifvare. Men af detta enstaka och

sväfvande uttalande, som ingenting innehåller om lagstiftningens uppgift

i detta hänseende eller beträffande någon annan del af frågan, kan

utskottet ingenting sluta om åsigterna hos dem, som representerades

af nämnda möte. Och utskottet erinrar sig från de senare åren icke

mer än ett exempel å en af arbetsgifvare och arbetare, med anledning

af utbruten strike till biläggande af tvistigheterna utsedd förlikningsnämnd.

Vid en lagstiftning i ämnet, såsom motionären påyrkar, blefve man hänvisad

till stridiga teorier och en i väsentliga punkter omtvistad utländsk

erfarenhet, åt hvilka dock i ett sådant fall som detta näppeligen torde

få tillerkännas mer än betydelsen af jemförelsevis underordnade hjelpmedel,

men ej den af hufvudsaklig eller till och med enda ledtråd.

Visserligen har motionären förutsatt, att yttranden borde inhemtas af

»arbetarnes fackföreningar och befintliga föreningar af arbetsgifvare»,

Uih. till Riksd. Prot. 1887 JB. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 7 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

men utom det att de förra ännu äro en temligen ung och föga utvecklad

organisation utan erkänd auktoritet att tala i Sveriges industriarbetarebefolknings

namn, och att kooperativa sammanslutningar af de senare,

med få undantag, som äro föga nämnvärda i jemförelse med dem i åtskilliga

andra länder, icke existera, så torde väl i den sak, hvarom här

är fråga, för närvarande gälla om så väl de ena som de andra, att de

hafva så litet vare sig på teoretisk eller praktisk väg gjort sig förtrogna

med frågan, att man ej skulle kunna tillerkänna deras utlåtanden,

om sådana blefve afgifna, någon afgörande betydelse.

Att vid ett sådant de faktiska förhållandenas skick söka genom

lagstiftning föregripa sakernas naturliga gång, som är det ur parternas

öfvertygelse framgående frivilliga och fria bemödandet, det vore ett

försök att bygga utan säker grund. Lagstiftningen kan under sådana

förhållanden svårligen åstadkomma mer än en tom form, hvilkens overksamhet

sedan skulle kunna vändas som vapen mot en i sig sjelf rigtig

tanke. På vårt land kan tillämpas hvad den förut citerade LudwigWolf

yttrar med hänsyn till vissa orter:

»Om på en ort i näringsidkarnes kretsar intet lifligt behof af

öfverenskommelse och fred är för handen, antingen derför att öfver

hufvud ännu ingen kamp mellan de båda parterna blifvit tänd, eller derför

att de sjelfmördande verkningarna af en sådan kamp ännu ej för dem

blifvit känbara eller fullt insedda, så skall blott under alldeles säregna

förhållanden ett »Einigungsamt» blifva lifskraftigt. Men om i det allsidiga

och lifligt kända behofvet af ro och fred jordmånen blifvit bearbetad

och förberedd, då skall det allmänna erkännandet af detta institut

komma af sig sjelf.»

Till sist vill utskottet anmärka, att om Riksdagen skulle vara

benägen att hos Kongl. Maj:t begära ett lagförslag i ämnet, det icke

torde finnas påkalladt, att Riksdagen meddelar några anvisningar rörande

sättet för åstadkommande af den utredning, som borde föregå förslagets

utarbetande. Och en hänvisning af den väckta frågan till Arbetareförsäkringskomitén

skulle utskottet ej vilja förorda, alldenstund det icke

synes lämpligt att genom utvidgande af komiténs redan nog omfattande

uppdrag försena slutförandet af dess vigtiga arbeten.

Utskottet föranlåtes sålunda att hemställa,

att motionen icke må af kammaren bifallas.

På utskottets vägnar:

AXEL KEY.

STOCKHOLM, NYA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET, 1887.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.