Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

1887-06-06 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1887 B:2, Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

1

N:o 2.

Ant. till Riksd. kansli den 9 juni 1887, kl. 10 f. in.

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Sedan bevillningsutskottet förehaft till behandling samtliga till utskottet

hänvisade motioner rörande allmänna bevillningen, får utskottet

jemlikt 40 § riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.

Två motionärer hafva vid innevarande riksdag inom Andra Kammaren

väckt förslag med hänsyn till den praxis, som gjort sig gällande

vid tillämpningen af bevillningsförordningen i afseende å det sätt, hvarpå

skogs- och sågverksrörelse beskattas.

Herr P. Näsman, med hvilken herr Joll. Nydahl instämt, anför i

sin motion n:o 19, att genom ett nyligen tillkommet lagakraftvunnet

utslag, hvarigenom ett sågverksbolag blifvit befriadt från beskattning för

virke, som bolaget för förädling och export afverkat på egna och arrenderade

skogar, tillkommit ett prejudikat, som, på samma gång det inskränkte

statsverkets inkomster enligt hittills tillämpade beskattningsgrunder,

tillika komme att göra ett betydande intrång på de kommuners

rätt, hvarinom förädlingen och exporten försigginge; enär öfrige skattskyldige

inom dessa kommuner skulle, derest den i ofvan antydda utslag

Bill. till Rilcsd. Prof. 1887. B. ö Sand. 1 Afd. 2 Höft. \

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

uttalade princip blefve allmän praxis, få betydligt ökade kommunala

utgifter, och kommunerna, som ofta gjort stora uppoffringar för de vid

nämnda rörelse anstälde arbetare, icke genom beskattning af deras arbetsgifvares

inkomst kunde återfå, hvad de för arbetarnes och således

indirekt äfven virkesegarnes bästa iitgifvit.

För att, om möjligt, förekomma detta hemställer herr Näsman:

att Riksdagen måtte besluta ett sådant tillägg till 2 och 5 §§ af nu

gällande bevillningsförordning den 14 september 1883, att hela den vinst,

som uppkommer genom förädling och export af virke ifrån arrenderade

skogar med längre eller kortare afverkningstid, hädanefter som före

meddelandet af ofvan åberopade beslut skall åsättas bevillning, att påföras

egarne inom de kommuner, der sågverken och exportplatserna

äro belägna.

Herr W. Farup åter, med hvilken fem ledamöter inom Andra Kammaren

instämt, hänvisar i sin motion n:o SO till hvad han i motionen n:o

123 inom Andra Kammaren vid förra riksdagen innevarande år anfört,

af hufvudsakligt innehåll, att sedan genom kongl. proposition till 1883

års Riksdag föreslagits, att bevillning skulle utgöras för inkomst genom

skogsafverkning å egen eller annans mark för annat ändamål au husbehof,

samt, efter hufvudsakligt tillstyrkande af bevillningsutskottet,

propositionen med de af utskottet föreslagna ändringar bifallits af Första,

men afslagits af Andra Kammaren, så hade alltjemt stora olägenheter

vållats de kommuner, der afverkning drefs, genom att de gingo förlustiga

alla skattebidrag för skogens afverkning och att hemmanen, beröfvade

sin värdefullaste del, skogen, icke längre mägtade bära sina

forna skattebördor. Herr Farup hade då, utan att ana att hithörande

stadgande i bevillningsförordningen kunde tolkas så, att bevillning för

vinst af skogsafverkning icke skulle kunna påföras, vid 1884 och 1885

årens riksdagar väckt motioner i syfte att få den bevillning, som erlades

härför, der virket förädlades, Överflyttad till de orter, der det afverkades.

Motionerna hade dock afslagits, af Riksdagen år 1885 med förklarande,

att stadgande icke funnes att sådan rörelse skulle beskattas. Det

hade ock på senare tider tillkommit af högsta myndighet faststälda utslag,

stödda på samma grund som Riksdagens ofvannämnda förklarande,

nemligen att vinsten af afverkningen måste anses vara att hänföra till

sådan afkastning af fast egendom, som genom fastighetsbevillningen redan

vore beskattad, hvarför ock befrielse från bevillning för sådan inkomst

vunnits. Rättelse häri borde åvägabringas, och herr Farup föreslår

derför:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 3

att till gällande bevillningsförordning, § 8 inom. 2, måtte fogas eu

punkt af följande innehåll: »inkomst genom skogsafverkning eller försäljning

af skog å annans mark», samt att äfvenledes till samma förordnings

§ 12 måtte fogas ett moment af följande lydelse: »innehafvare af

rätt till afverkning af skog å annans mark, för inkomst deraf: der skogen

är belägen».

Utskottet har funnit ifrågavarande båda motioner, ehuru ämnade

att tillgodose skilda intressen, den ena de kommuners, der virkets tillgodogörande

eger rum, den andra deras, der skogsafverkningen sker,

dock båda åsyfta åstadkommande af bestämmelser i afseende å den

bevillning, som bör erläggas för inkomst af skogsafverkning och

förädling, hvarför äfven utskottet tagit dem under gemensam behandling.

Utskottet har då till en början genomgått de af motionärerna omförmälda

utslag och deraf inhemta!:

dels att, sedan vederbörande taxeringsnämnder för år 1884 beskattat

Korsnäs sågverksaktiebolag, som drefve rörelse i Gefie stad och Kopparbergs

socken, i Gefie för en till 254,536 kronor beräknad inkomst och

i Kopparbergs socken för 357,634 kronors inkomst,

och Gefleborgs läns pröfningsnämnd, efter besvär af bolaget och

sedan inhemtadt blifvit, att Gefie stads taxeringsnämnd ansett bolaget

böra i anseende till betydelsen och omfånget af den rörelse, bolaget

bedrefve i Gefie, der beskattas för två tredjedelar af bolagets enligt 1883

års bokslut till 381,803 kronor 34 öre uppgående vinst af hela dess

rörelse, eller i jemnadt tal för 254,536 kronor, med godkännande af

detta beräkningssätt och skälen dertill, ogillat bolagets besvär;

samt Kopparbergs läns pröfningsnämnd — der bolaget yrkat, att

efter afdrag af dels 5 procent å taxeringsvärdet, 516,372 kronor, af bolagets

i och för dess rörelse använda byggnader, utgörande 25,818 kronor,

dels värdet af 301,167 till 1 krona stycket uppskattade, af bolaget i rörelsen

använda timmer å rot från bolagets egna och arrenderade skogar,

dels ock 4,169 kronor, hvartill bolaget ansåge dess taxering i Gefie böra

upptagas, bolagets taxering i Kopparbergs socken måtte nedsättas till

50,648 kronor 13 öre — enär bolaget icke företett utredning om, huru

stor del af ofvan angifna timmerparti vore tagen från bolagets egna

skogar, och då pröfningsnämnden icke kunde medgifva bolaget rätt att

från taxeringsbara vinsten afdraga värdet å timmer, utdrifvet från arrendeskogar,

samt pröfningsnämnden vunnit upplysning, att bolaget lemnat

eu utdelning af 256,000 kronor, hvaruti icke inginge några från

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

föregående år afsätta medel, endast på det sätt bifallit besvären, att

taxeringen i Kopparbergs socken nedsattes till 256,000 kronor;

äfvensom kongl. kammarrätten, der bolaget anfört besvär, sig utlåtit,

att emedan handlingarne i målet föranledde dertill, att uti bolagets

vinst enligt 1883 års bokslut, utgörande 381,803 kronor 34 öre,

jemväl inginge värdet af de från bolagets egna och arrenderade skogar

i rörelsen under året använda 301,167 stycken sågtimmerträd, men

nämnda värde måste anses vara att hänföra till sådan afkastning af fast

egendom, som vore genom fastighetsbevillning beskattad, och följaktligen

icke bort inräknas i bolagets beskattningsbara inkomst; ty och som

värdet af hvarje dylikt träd å rot skäligen borde beräknas till 1 krona

eller enahanda belopp, som, enligt hvad upplyst vore, Kopparbergs läns

pröfningsnämnd bestämt i afseende å andra sågverks från egna skogar

hemtade sågtimmerträd, samt i följd häraf det belopp, som för omförmälda

antal träd borde från bokförda vinsten afdragas, utgjorde 301,167

kronor; alltså och då bolaget derjemte på grund af gällande bevillningsförordning

vore berättigadt, att vid beräkningen af beskattningsbara inkomsten

af dess rörelse åtnjuta afdrag med 25,818 kronor 60 öre eller

5 procent af taxeringsvärdet å de fastigheter, som för bolagets rörelse

användes, funne kammarrätten skäligt att, med ändring af pröfningsnämndernas

beslut, fastställa beräkningen af bolagets hela år 1884 beskattningsbara

inkomst af rörelse till 54,818 kronor, hvilket belopp borde

upptagas till beskattning med hälften eller 27,409 kronor i Gefie stad

och andra hälften i Kopparbergs socken;

så har Kongl. Maj:t, efter besvär, anförda af kronans ombud t. f.

landskamreraren C. M. Ström och Kopparbergs sockens kommunalstämma,

uti nådig resolution, gifven den 3 december 1886, funnit klagandena

icke hafva anfört skäl, ledande till ändring i kammarrättens utslag;

dels ock att kongl. kammarrättens åberopade utslag af den 20 december

1886 angående Stora Kopparbergs bergslags beskattning icke

vunnit laga kraft och således icke må kunna anses böra i förevarande

fråga vinna något afseende. %

Det kan icke bestridas, att fastigheterna mångenstädes, isynnerhet

i de norrländska länen, der do hufvudsakligen bestå af skogsmark, förlora

betydligt af, ja, stundom hela sitt värde och således äfven minskas

såsom föremål för fastighetsbevillning genom den afverkning, som nu,

stundom snart sagdt hänsynslöst, bedrifves, och detta utan att någon

ersättning lemnas för den minskning i bevillningsafgifter, som härigenom

uppstår, och hvaraf såväl statsverket som indirekt äfven kommuner och

enskilde drabbas, men tyngst dock de kommuner, der skogarne varit

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

belägna. Man kan invända, att det återstår dock att beskatta det kapital,

som fastighetsegaren erhållit såsom ersättning för skogen, men erfarenheten

har visat, att ett sådant kapital ofta försvunnit såsom beskattningsföremål.

Det har äfven invändts, att sjelfva afverkningen af skog

gifver_ ingen vinst, endast kostnader, att det är först genom förädlingen

och virkets förande i marknaden, som man kan förtjena derpå, samt att

skogen på rot uppe i obygderna har ringa eller intet värde, ty den kan ej

användas der. Det är visserligen sant, att i allmänhet råmaterialet utan

bearbetning har föga värde, men det är en lika stor sanning, att arbetet

måste hafva ett råmaterial att nedläggas på och att något arbete

fordras äfven för att skilja här ifrågavarande råmaterial från fastigheten,

der det alstrats. Rättast torde derför vara att säga, det bådadera, såväl

råmaterialet som arbetet derå, bidraga till den färdiga varans värde. Och

det lärer väl ingen vilja förneka, att en vara med samma bearbetning får

olika värde allt efter det råmaterial, hvaraf den är förfärdigad. Det

torde således vara klart, att en sågverksegares vinst af rörelsen uppkommer

såväl af sjelfva råvaran, den afverkade skogen, som af det

arbete, som blifvit nedlagdt vid förädlingsorten och å platserna för utskeppning.

och hufvudkontor. Svårare blir dock att bestämma dessa

faktorers inbördes förhållande, då detta snart sagdt i hvarje fall vexlar

och då virket för ett enda sågverks behof kan heintas från många kommuner.

Det torde äfven kunna ifrågasättas, om icke den växande skogen

inom vart land är i och för sig af så stor omfattning och vigt,

att för densamma särskilda grunder kunna i afseende å beskattning fastställas,

om behofvet så krafvel’. *

Utskottet vill här påminna om, hvad dåvarande statsrådet och chefen

för finansdepartementet, vid aflåtande till 1883 års Riksdag af Ivongl.

Maj:ts förut oinförmälda proposition angående förslag till ny bevillningsförordning,

i hithörande delar anförde till statsrådsprotokollet:

»Frågan, yttrar herr statsrådet, huruvida växande skog bör beskattas

efter dess afkastningsförmåga, och således genom fastighetsbevillning,

eller efter den inkomst, som.egaren verkligen drager af skogen, d. v. s.

genom inkomstbevillning, hör till de svårlöstaste inom bevillningslagstiftningens

område. Svårigheten beror derpå, att växande skog visserligen,

såsom ett adpertinens till marken, till sin juridiska karakter är att

betrakta såsom fastighet, men att skogen i afseende på den form, hvarunder

afkastningen af densamma vinnes, i många stycken företer större

likhet med lös egendom än med fastighet. Då man beskattar fastighet

efter dess afkastningsförmåga, sker detta derföre, att man anser° sig

kunna efter noggrann undersökning af fastighetens naturliga förmåner

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

på förhand beräkna den afkastning, fastigheten med ändamålsenlig skötsel

kommer att i årligt medeltal lemna. Fullt exakt kan afkastningsbeloppet

naturligtvis icke beräknas, då man dervid måste lemna utom

räkningen det inflytande, som väderleks- och andra konjunkturförhållanden

kunna komma att på detsamma utöfva, men, om uppskattningsmännen

äro sin uppgift vuxne och med ortens förhållanden fullt förtrogne,

bör dock beräkningen af jordbruksfastighetens afkastning kunna ske med

den noggrannhet att, om ock i särskilda fall afkastningen. kan öfvereller

understiga den antagna, vexlingarne i detta afseende i allmänhet

begränsas inom området för nyssnämnda, af den skattskyldiges vilja oberoende

förhållandens verkningskrets. Helt annorlunda gestalta sig förhållandena

i fråga om beräkningen af växande skogs afkastning. Man

kan visserligen äfven här verkställa eu beräkning öfver den afkastning

skogskapitalet med en rationel vård bör kunna lemna, en beräkning, som

dock redan den är vansklig nog, dels derföre att åsigterna om en rationel

skogsskötsels fordringar kunna betydligt vexla, dels derföre, att då

en skog är stadd i uppväxt, den först i en framtid kan gifva afkastning,

men derföre icke vid beskattningstillfållet får anses värdelös. Men äfven

förutsatt att en sådan beräkning med erforderlig noggrannhet låter sig

verkställa, kan med visshet antagas, att den uppskattade afkastningen

endast jemförelsevis sällan kommer att öfverensstämma med den verkliga.

Ty, i motsats mot förhållandet vid jordbruksnäringen, står det

den skattskyldige i hvarje ögonblick fritt att kullkasta beräkningen derigenom,

att han antingen vid sin skogsafverkning går utöfver den efter

rationella grunder beräknade årsafkastningen eller ock, med bibehållande

af eganderätten till sjelfva marken, till annan man afhänder sig den derå

växande skogen till större del än nämnda årsafkastning, och sålunda förvandlar

hela°eller en del af sitt skogskapital i penningar. Om beskattningen

af skogsrörelsen ordnas under formen åt fastighetsbevillning, blir

följden för staten af ett sådant den skattskyldiges tillvägagående den,

att sjelfva skatteföremålet försvinner och att dermed den skatt, som dessförinnan

under förutsättning af dess fortbestånd för detsamma utgjorts,

visar sig hafva blifvit beräknad efter felaktig grund. Och det är nogsamt

kändt, att nyssnämnda sätt för skogens tillgodogörande i vårt land,

långt ifrån att utgöra undantag, på många orter tillämpas i stor utsträckning.

Med undantag för statens och för sådana boställs- och andra

under enskild disposition varande allmänna skogar, som sta under statens

kontroll, äfvensom för skogarne å vissa större egendomar, kan man

i allmänhet säga, att skogen, i de delar af riket, der sådan icke i större

myckenhet förefinnes, tillgodogöres utan att dervid följes någon med

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

hänsyn till omsorgen om skogens framtida bestånd uppgjord plan, medan

åter i de delar af riket, som företrädesvis äro att anse såsom skogsproducerande,

dispositionsrätten öfver skogen till stor del öfvergått, från

jordegarne till sågverksegare eller andra förädlare af skogsprodukter.

Lägges härtill, att svårigheten att beräkna skogens rätta värde säkerligen

i många fall föranledt dess fullständiga åsidosättande vid uppskattningen

af fastighetstaxeringsvärdet, saknas för visso icke skäl för antagandet,

att ett så väl för den skattskyldige rättvisare som för staten

fördelaktigare resultat skulle vinnas genom fastighetsbevillningens utbytande

mot inkomstbevillning vid beskattningen af afkastningen utaf skog.

förbises bör ej heller, att äfven ur kommunalbeskattningens synpunkt

skäl tala för en sådan förändring. Inom de trakter af riket, der afverkningsrätt

till skog å annans mark i större utsträckning plägar upplåtas,

inträffar nemligen eljest lätt, att en kommun går miste om all skatt för

de inom dess område belägna, under afverkningsrätt upplåtna skogssträckor.

Då jordegaren förlorat all dispositionsrätt öfver skogen, anser

man sig icke billigtvis kunna taga hänsyn till denna vid fastighetstaxeringsvärdets

bestämmande, och då skogsrörelse såsom sådan hittills icke

kunnat beskattas genom inkomstbevillning, har följden blifvit, att inkomsten

af skogsrörelsen inräknats i inkomsten af afverkningsrättsinnehafvarens

sågverksrörelse och beskattats, der denna bort beskattas, eller oftast

utom kommunen. Blir deremot inkomst af skogsrörelse särskildt beskattad,

kan föreskrift lemnas, att detta bör ske inom den kommun, der

skogen är belägen.

Vid öfvervägande af dessa förhållanden synes mig skattekomiténs

förslag om skogsrörelses beskattande genom inkomstbevillning böra vinna

godkännande, och de betänkligheter, som deremot kunna framställas och

blifvit af kammarrätten i dess underdåniga utlåtande öfver komiténs betänkande

sammanfattade, böra få vika. Dessa betänkligheter,''afse i främsta

rummet den minskade betydelse, köpeskillingen för fastighet såsom

norm för fastighetsvärdets bestämmande skulle erhålla derigenom, att

värdet af skogen, som naturligtvis inverkat på köpeskillingens belopp,

icke Unge vid uppskattningen af taxeringsvärdet tagas i betraktande i

vidsträcktare mån, än skogen vore erforderlig till husbehof. Äfven bortsedt

derifrån, att vid det stora antal fastigheter, som endast ega skog

till husbehof, köpeskillingen komme att bibehålla sin fulla betydelse såsom

taxeringsgrund, torde man kunna antaga, att vid öfriga fastigheter

nämnda taxeringsgrunds minskade brukbarhet komme att motvägas af

den ökade duglighet i berörda hänseende, som genom förändringen komme

att tillvinnas ej mindre de numera allmänt förekommande hypoteksvär
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

dena, vid hvilkas bestämmande hänsyn till växande skog enligt regeln

icke tages i vidsträcktare mån, än den är erforderlig till husbehof, än äfven

arrendebeloppen, som likaledes i det vida öfvervägande antalet fall ej

afse den å egendomen befintliga skog. Jag vågar derföre antaga, att

skogsrörelsens särskilda beskattning icke skall medföra så stora olägenheter

för fastighetstaxeringens verkställande, som kammarrätten befarat,

och det synes mig uppenbart, att ett tillfälle derigenom beredes att upphemta

inkomst af ett skatteobjekt, som hittills ofta endast i ringa mån

varit föremål för taxering.»

Ehuru utskottet, såsom ofvan är antydt, fullväl inser de svårigheter,

som komine att uppstå både vid utarbetandet och sedermera äfven vid

tillämpningen af bestämmelser, sådana som motionärerna föreslagit, särskilt

i det syfte herr Farup afsett, tror dock utskottet dessa svårigheter

icke vara omöjliga att öfvervinna, men dertill torde likväl

erfordras en så grundlig förberedande utredning, att det blefve omöjligt

för utskottet att under nu pågående riksdag verkställa densamma,

helst tör hända äfven andra än de af motionärerna anmärkta paragrafer

i bevillningsförordningen i följd af den föreslagna förändringen behöfde

omarbetas.

Utskottet får derför hemställa,

l:o

att ofvanberörda, af herrar. Näsman och Farup

väckta motioner icke måtte till någon annan Riksdagens

åtgärd föranleda, än att Riksdagen — under åberopande,

att gällande bevillningsförordning vid tillämpningen

visat sig i afseende på det sätt, hvarpå skogsoch

sågverksrörelse beskattas, gifva anledning till tolkning,

som kan synas oegentlig — ville hos Kong!.

Maj:t i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes rörande

dessa förhållanden låta åstadkomma utredning

och utarbeta samt för nästa års Riksdag framlägga

förslag till förtydligande af bevillningförordningens

stadganden om det sätt, hvarpå vinst af såväl skogsavverkning

som sågverksrörelse lämpligast bör beskattas,

särskildt med afseende fästadt på de olika kommuners

fordringar, inom hvilka sådan rörelse till sina skilda

delar bedrifves.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. g

I. en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 44, om tillägg till

21 § i bevillningsförordningen yttrar herr G. Ericsson i Stockholm, att

det vore allmänt bekant, att taxeringsnämnderna för många arbetare

nedsatt den årliga inkomsten under 800 kronor och att många af dem,

som besvärat sig häröfver, icke vunnit ändring. Taxeringsnämnderna

egde på sådant sätt magt att beröfva hvar och en politisk rösträtt, som

icke kunde styrka storleken af sin inkomst. Ehuru i nämnda 21 § stadgades,

att en hvar vore obetaget att för taxeringen meddela upplysning

om sina inkomsters och tillgångars verkliga belopp, funnes der dock icke

stadgadt, att vederbörande taxeringsmyndigheter hade ovilkorlig skyldighet

att fästa afseende vid sålunda lemnade uppgifter. Det kunde väl

också vara betänkligt att stadga som allmän regel, att taxeringsmyndighet

ej finge uppskatta en person till lägre belopp än han uppgifvit,

då mången kunde frestas att, för att stärka sin kredit, falskeligen uppgifva

sin inkomst till större belopp än den verkliga, men detta fall

kunde ej tillämpas på dem, hvilkas inkomst uppginge till endast 800

kronor. Det vore för en arbetare, som, utom sin vanliga och således

beräknelig arbetsförtjenst, kunde både sjelf och med tillhjelp af sin familj

förtjena åtskilliga smärre belopp, så att hans sammanlagda inkomster uppginge

till fullt 800 kronor, ej lätt att styrka detta förhållande, hvarför han

ej heller kunde vinna ändring i en orättvis taxering, som beröfvade honom

hans politiska rösträtt. Den enda invändning, förmenar motionären, som

kunde göras mot förslaget, vore att personer skulle genom att origtigt

uppgifva sina inkomster till 800 kronor, erhålla politisk rösträtt, men,

säger herr Ericsson, om detta också skulle blifva förhållandet med eu

eller annan, så skedde dermed ingen orättvisa, enär politisk rösträtt

borde tillkomma alla, som betala skatt, stor eller liten sådan.

Motionären hemställer derför, att Riksdagen måtte besluta införa

följande tillägg till 21 § bevillningsförordningen:

»Har skattskyldig uppgifvit sin årliga inkomst till 800 kronor, må

den vid taxeringen ej kunna nedsättas derunder».

Redan deri att genom bifall till motionen skulle, såsom af motiveringen

till densamma tyckes framgå, i vår bevillningsförordning

inplantas frön till politiska tvister, som i tider, då sinnena äro upprörda,

kunna fa nu oberäkneliga följder, synes utskottet ligga anledning

nog att afslå motionen. Men äfven andra skäl kunna härför framhållas.

I materielt hänseende önskar utskottet särskildt fästa uppmärksamheten

dervid, att när man, såsom motionären sjelf yttrar, icke bör genom

lagstiftning gifva någon tillfälle att falskeligen stärka sin kredit, det

icke heller bör lemnas fritt fält för den, som kunde vilja deraf begagna

Bill. till Ri/esd. Prof. 1881. B. .5 Sami. 1 Afd. 2 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

sig, att genom veterligen origtig uppgift förvärfva politisk rösträtt,

äfvensom att såsom en af grundprinciperna vid den nu gällande bevillningsförordningens

antagande framhölls, att den personliga sjelfbeskattningen

var för densamma främmande. I formelt hänseende vill utskottet

påpeka, att ett tillägg, sådant motionären åsyftat, torde, derest det

beslutades, rätteligen hafva sin plats i 20 § och icke i 21 §.

Utskottet hemställer alltså,

2:o

att herr Ericssons motion måtte af Riksdagen

lemnas utan afseende.

§§ 58 och 60 i bevillningsförordningen hafva följande lydelse:

§ 58.

»Protokollet vid pröfningsnämndens sammankomster föres och de af

nämndens beslut föranledda anteckningar i taxeringslängd erna samt i

den uti § 59 omförmälda särskilda längd verkställas af den eller de

personer, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande dertill förordnat. Sadant

förordnande får icke meddelas åt någon, som i annan egenskap

skall hos pröfningsnämnden vara tillstädes.»

§ 60.

■ »Å pröfningsnämndens sammanträdesort icke bosatte ledamöter i

denna nämnd samt de kronofogdar och andra personer, som på Kongl.

Maj:ts befallningshafvandes kallelse från annan ort vid pröfningsnämnden

sig infunnit, äro berättigade att under sin närvaro hos nämnden åtnjuta

tråktamentsersättning med sex kronor om dagen samt resekostnadsersättning,

då resan sker med skjuts efter tre kronor för milen, men då

resan sker på ångfartyg eller jernväg med ett belopp, motsvarande i

förra fallet afgiften för enkel hyttplats, eller, då hytt ej förekommer,

en salongsplats, och i senare fallet afgiften för plats i första klassens

vagn.»

I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 22, anmärker herr

H. Behm, att i nu gällande förordning angående bevillning af fast egen
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 11

dom och af inkomst saknas hvarje bestämmelse om, huru vid justering

af det vid pröfningsnämndens sammanträden förda protokoll bör förfaras.

Nämnda förordning bestämmer i 48 §, huru justering af protokollet hos

taxeringsnämnden skall verkställas, och borde derför följdrigtigheten fordra,

att föreskrift äfven lemnades om tiden och sättet för justering af det

ej mindre vigtiga protokollet vid pröfningsnämndens sammankomster,

hvarvid lämpligen skulle med lag kunna fastställas, i enlighet med nu

gällande praxis, att pröfningsnämnden hade att efter slutade arbeten

utse två eller tre bland sina ledamöter, hvilka, sedan protokollet hunnit

uppsättas, senast 14 dagar efter nämndens sista sammankomst skulle på

kallelse af ordföranden sammanträda inför denne och justera det då för

dem upplästa protokollet.

Motionären anmärker vidare, att i förordningens 60 §, der godtgörelse

för inställelse vid pröfningsnämnds sammanträde fastställes, saknas

uttrycklig bestämmelse om ersättning för inställelse vid justeringen af

pröfningsnämnds protokoll, i följd hvaraf det, såsom motionären inhemtat,

hade inträffat, att, sedan vederbörande till dem, som verkstält

justeringen, utanordnat fordrad traktainents- och resekostnadsersättning,

denna, efter derom i kongl. kammarrätten gjord anmärkning, blifvit

dömd att återbäras.

Med anledning häraf hemställer motionären,

att Riksdagen behagade för sin del besluta sådana ändringar och

tillägg i den nu gällande nådiga förordning angående bevillning af fast

egendom samt af inkomst, hvarigenom stadgas, huru justering af det

vid pröfningsnämnden förda protokoll bör verkställas, samt att enahanda

ersättning, som för närvaro vid pröfningsnämndens sammanträden är

bestämd, bör tillerkännas den på sammanträdesorten ej bosatte ledamot

af nämnden, som, efter dertill erhållet uppdrag, infinner sig vid justering

af pröfningsnämndens protokoll.

Utskottet, som instämmer i hvad herr Behm anfört, får på de af

honom angifna skäl föreslå,

3:o

att Riksdagen ville besluta:

att till § 58 i bevillningsförordningen göres följande

tillägg:

»Justeringen af det hos pröfningsnämnden förda

protokoll skall verkställas inför nämnden, eller senast

14 dagar efter nämndens sista sammanträde inför ord
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

föranden jemte minst 2 af nämnden dertill utsedde

ledamöter, hvilka skola inställa sig på ordförandens

kallelse. Justeringen bestyrkes genom ett af nämndens

ordförande och två ledamöter å protokollet tecknadt

intyg»; samt

atl följande punkt tillägges § 60 i sagda förordning:
»Enahanda

ersättning tillkommer äfven ledamot

af pröfningsnämnden, som, på annan ort bosatt, efter

kallelse af ordföranden inställer sig för att i protokollsjusteringen

deltaga.»

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 78, har herr

I. Månsson jemte 20 andra af kammarens ledamöter hemstält, det Riksdagen

ville besluta,

att statens embets- och tjensteman samt pensionstagare, hvilkas

löner eller pensioner öfverstege 2,500 kronor, skulle erlägga en särskild

tilläggsbevillning under år 1888 af 20 kronor för hvarje 100 kronor af

Överskjutande delen af lönen eller pensionen.

Till stöd för förslaget anföra motionärerna, att då för åtskilliga år

tillbaka prisen, synnerligast på spanmål och andra lifsförnödenheter,

stälde sig betydligt högre, ja nära nog dubbelt mot nu, beslutades på

derom gjord framställning tillökning i embetsmännens löner under namn

af dyrtidstillägg och blefvo derefter, med hänsyn till dåvarande dyra

tider, lönerna med dyrtidstillägg reglerade på ordinarie stat. Denna

reglering var, enligt motionärernas förmenande, ett misstag, då dyrtidstillägget

borde hafva kunnat åter indragas, när de dyra tiderna voro

förbi. Då nu alla öfriga medborgare hade känning af de tryckta tiderna,

vore det ej förenadt med rättvisa och billighet, att en klass icke blott

icke lede deraf, utan tvärt om hade fördel. Som nu emellertid de höga

lönerna voro faststälda på ordinarie stat, samt de fleste embetsman hade

fullmagt på tjenstetid och derefter pension på lifstid och således dessa

voro oberörda af hvarje beslut om lönenedsättning, såge motionärerna

ingen annan utväg till rättelse häri, än att embetsmännen, isynnerhet

de högre, hvilka befunne sig i så utomordentligt gynsamt förhållande

gent emot landets öfriga befolkning, finge för att bringa jemvigt häri

erlägga en högre särskild bevillning.

Utskottet, som villigt erkänner, att lefnadskostnaderna nu äro mindre

än då vid 1874 års riksdag beslöts det af motionärerna åsyftade

dyrtidstillägg, som sedermera faststäldes på ordinarie stat, och att sta
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

-Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. \3

tens embets- och tjensteman äro i förhållande till landets öfriga befolkning

bättre stälda nu än då, kan dock icke gilla det af motionärerna

föreslagna sätt att minska lönerna och icke heller den grund, hvarefter,

enligt den väckta motionen, afdraget å de olika lönerna skulle ske.

Det är en ny och farlig väg, motionärerna här vilja, att Riksdagen skall

med afseende å beskattningen träda in på. Deifc blefve ett afvikande,

hvad endast en viss klass af medborgare beträffar, från den i bevillningsförordningen

följda grunden för den allmänna bevillningens utgörande,

nemligen från grundsatsen om lika beskattning af all inkomst

af kapital eller arbete. Den föreslagna skatten komme icke att träffa

den beräknade inkomsten, utan vore, såsom motionärerna sjelfva antydt,

ett billigtidsafdrag. Medlet att nå detta mål vore dock föga hedrande

för Riksdagen, då det bestode uti att på eu omväg upphäfva hvad

tidigare blifvit beslutadt. Ej heller är grunden för afdraget, i förhållandet

löntagarne emellan, rättvis eller billig. Då 1874 års Riksdag i

sina underdåniga skrivelser angående regleringen af riksstatens utgifter

beträffande dyrtidstilläggen fastslog som princip, att sådant tillägg borde

utgå med 20 procent å alla löner och arfvoden, som ej öfverstego 5,000

kronor, att å löner från 5,000 kronor till och med 9,000 kronor tillägget,

der sådant beviljades, borde utgöra 1,000 kronor samt att å löner och

arfvoden, som öfverstego 9,000 kronor, något dyrtidstillägg icke borde

medgifvas, så hafva deremot motionärerna föreslagit att för alla löner

och. pensioner öfverstigande 2,500 kronor skulle erläggas 20 procents

bevillning å den del deraf, som öfverskjuter sagda belopp, utan att

motionärerna, som dock sjelfva vidgå, att motionen afser återtagandet

af nämnda dyrtidstillägg, fästat afseende vid, om genom dyrtidstillägget

och den derpå följande löneregleringen vunnits ett lika stort

belopp, som skulle förloras, om motionen bifölles. Så skulle t. ex. en

embetsman, som före år 1874 åtnjutit 7,000 kronor i lön och således

genom dyrtidstillägget erhållit en iön af 8,000 kronor, efter afdrag af

den i motionen föreslagna särskilda bevillning 1,100 kronor hafva endast

6.90.0 kronor och således mindre, än han hade, innan det dyrtidstillägg,

motionärerna åsyftat att indraga, tillkommit, eller en med 9,000 kronors

lön före 1874 försedd embetsman, som således genom dyrtidstillägget

erhållit 10,000 kronor i lön, efter sagda afdrag erhålla endast 8,500

kronor. Ännu obilligare visa sig verkningarne, om man ser på dem

som före 1874 haft öfver 9,000 kronor i lön och således icke alls erhållit

något dyrtidstillägg. En sådan embetsman skulle, om han haft

10.000 kronor, nu förlora 1,500 kronor och, om han haft 12,000 kronor,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

1,900 kronor, allt utan att i den dyra tiden beredts honom någon löneförbättring.

Utskottet hemställer derför,

4:o

att förevarande af herr I. Månsson m. fl. väckta

motion icke må af Riksdagen bifallas.

I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 23, har herr Nyström,

för den händelse afskrifning af grundskatter och indelningsverk beslutas

med anledning af derom väckta motioner, hemstält,

att nu gällande bevillningsförordning måtte ändras derhän, att antingen

fastighetsbevillningen upphör och inkomstbevillning införes, så

att en och samma beskattningsgrund må gälla för alla, och hvar och eu

får skatta för sin inkomst utan afdrag för lefnadskostnader, denna inkomst

må komma af kapital, lön, handel, jordbruk, handtverk, fastighet,

boskapsskötsel, skogsbruk eller hvad det vara må, eller, derest sådant

möter giltiga hinder, att fastighetsbevillningen höjes och bestämmes

till exempel till 15 öre för hvarje 100 kronors taxeringsvärde, dock i

båda fallen med skälig lindring för privilegierad jord, intill dess staten

inlöst med jorden förenad frihet; och

att all bevillning debiteras af landskontoren, uppbäres af kommunerna

i sammanhang med deras kommunala utskylder samt redovisas

till statsverket.

Då den för motionen betingade förutsättning ännu icke inträffat,

har utskottet icke kunnat företaga motionen till slutlig behandling,

hvilket utskottet får

5:o

för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 6 juni 1887.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande R:o 2.

15

Reservati oner:

vid punkten l:o)

af herrar Reuterswärd, Nyström, Huss och Meyer, med tillkännagifvande,

att de inom utskottet yrkat anslag å de uti denna punkt behandlade

motioner.

Herr Lothigius har anhållit få antecknadt, att han icke deltagit i

behandlingen af detta betänkande.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.