Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.
1887-06-07 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1887 B:3, Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.
1
N:o 3.
Ank. till Riksd. kansli den 9 juni 1887, kl. 10 f. m.
Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.
Sedan bevillningsutskottet till pröfning förehaft de till utskottet
hänvisade motioner, som afse ändringar i nu gällande förordning angående
vilkoren för försäljning af bränvin, får utskottet, jemlikt riksdagsordningens
40 §, häröfver afgifva betänkande.
22 och 41 §§ i gällande förordning angående vilkoren för försäljning
af bränvin hafva i hithörande delar följande lydelse:
22 §.
3>1. De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna
till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, äfvensom
den nettovinst på rörelsen, som bolag i stad enligt § 18 skall afstå,
skola på följande sätt fördelas:
2. De andelar af i näst föregående mom. omförmälda medel, som
tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande
landskontor. De andelar åter, som ingå till statskontoret, skola genom
dettas försorg fördelas på rikets samtliga landstingsområden efter folkmängden,
med iakttagande af att folkmängden för hvarje landstingsområde,
inom hvilket ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas
med samma stads folkmängd. Af det belopp, som efter denna fördelning
tillfaller hvarje landstingsområde, eger landstinget och vederbörande
hushållningssällskap att uppbära hvartdera en fjerdedel samt
Bill. till Riksd. Prof. 1887. B. 5 Samt. 1 Afd. 3 Häft. 1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.
landsbygdskommunerna hälften. Fördelningen mellan dessa senare sker
likaledes efter folkmängden.»
41 §.
3)1. Underlåter den, som erhållit rättighet till minuthandel med
eller utskänkning af bränvin, att afgift derför i föreskrifven tid erlägga,
varde afgiften genast utmätt. Vid sådan underlåtenhet andra gången
vare rättigheten förverkad, och varde försäljningen genast instäld, i
stad af magistraten och å landet af kronofogden; men näringsidkaren
vare ändock pligtig att, under försäljningsåret, afgiften fortfarande
utgöra.
2. Den, som idkar minuthandel med eller utskänkning af bränvin
under tid, hvarför afgift icke blifvit i föreskrifven ordning erlagd, böte
första gången från och med 15 till och med 30 och andra gången från
30 till och med 60 kronor.»
I en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 94, anmärker
herr A. Bokström, att i nämnda förordning saknas bestämmelse om
tiden, då nettovinst på rörelse, som bolag i stad skall afstå, bör af
bolaget inlevereras, och då vederbörande landsting, hushållningssällskap
och kommuner hafva att emotse dem tillkommande andelar af såväl
bolagsvinster som försäljningsafgifter. Denna brist, förmäler herr Bokström,
hade under senaste året haft den påföljd, att till statskontoret
aflemnade andelar af afgifter för försäljningsåret 1885—86 först i slutet
af september 1886 kommit vederbörande Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tillhanda för att fördelas mellan landsting, hushållningssällskap
och kommuner. För dessa vore dock af vigt att, så fort ske
kunde, medlen tillhandahölles dem, då de vid uppgörande af budgeten
behöfde veta, hvad de från detta håll kunde hafva att påräkna.
Motionären hemställer derför, att Riksdagen för sin del ville besluta
följande förändrade lydelse af 2 mom. i 22 §:
»2. De andelar af i nästföregående mom. omförmälda medel, som
tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande
landskontor, för att vederbörande så fort ske kan tillhandahållas. De
andelar åter, som ingå till statskontoret, skola genom dettas försorg
inom den 1 derpå följande juni fördelas på rikets samtliga landstingsområden
efter folkmängden, med iakttagande af att folkmängden för
hvarje landstingsområde, inom hvilket ligger stad, som ej deltager i
landsting, minskas med samma stads folkmängd. Af det belopp, som
efter denna fördelning tillfaller hvarje landstingsområde, eger landstin
-
3
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.
get, och vederbörande hushållningssällskap att uppbära hvartdera en
fjerdedel samt landsbygdskommunerna hälften. Fördelningen emellan
dessa senare sker likaledes efter folkmängden. Nettovinst på rörelse,
som bolag efter § 18 skall afstå, bör senast den 1 maj efter försäljningsårets
slut vara till vederbörande levererad.''»
samt att till 41 § göres ett så lydande tillägg:
»8. Underlåter bolag, som enligt § 18 skall afstå d sin rörelse uppkommen
nettovinst, att inom föreskrifven tid denna vinst vederbörligen leverera,
varder densamma genast utmätt».
Utskottet finner det mindre lämpligt att i förordningen inrycka
stadganden om den tid, inom hvilken statskontoret och landskontoren
skola fördela och aflemna ifrågavarande medel, då sådana föreskrifter,
i fall de skulle behöfvas, lära af Kong!. Maj:t lemnas de nämnda myndigheterna.
Deremot synes det vara af stor vigt för vederbörande att redan
under sommaren få veta, huru stort belopp af bränvinsmedlen de kunna
påräkna till de utgifter för följande år, de hafva att på hösten bestämma,
hvadan de i motionärens förslag gent emot bolagen rigtade bestämmelser
torde vara af behofvet påkallade, och som den föreslagna tidpunkten
för medlens inleverering synes väl afpassad, får utskottet
hemställa,
Do.
att Riksdagen ville besluta:
dels att 22 § 2 mom. i förutnämnda förordning
erhåller ett tillägg af följande lydelse:
»Bolag åligger att senast den 1 maj hafva i
vederbörande landskontor insatt de vinstmedel af föregående
års rörelse, som bolaget enligt § 18 är skyldigt
afstå.»
dels ock att till 41 § fogas ett tredje moment,
så lydande:
»3. . Underlåter bolag att inom den i § 22 mom.
2. föreskrifna tid i vederbörande landskontor insätta
sin nettovinst, varder densamma genast utmätt.»
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.
26 § har följande lydelse:
§ 26.
»1. Minuthandel med bränvin må ega rum endast söcknedagar
från klockan 8 förmiddagen till 9 eftermiddagen utom å dagen före
sön- eller helgdag, då den ej må fortfara längre än till klockan 7 eU
termiddagen.
2. Utskänkning af bränvin må under söcknedagar begynna tidigast
klockan 7 på morgonen och i stad eller köping i allmänhet ej
fortfara längre än till klockan 10 och å landet till klockan 8 på aftonen.
3. Under sön- och helgdagar vare i allmänhet utskänkning af
bränvin tillåten endast vid måltider åt spisande gäster.
4. Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning eller utsträckning, eger Kong!. Maj:ts befallningshafvande
att på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats
eller kommunalnämnds hörande derom förordna.
5. Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt».
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 61, har herr P.
Waldenström anfört, att, om än under senaste tiden vigtiga förbättringar
skett i den svenska bränvinslagstiftningen, mycket dock återstode
att göra. Den för nykterhetssakens framgång allt mera växande folkopinionen
fordrade ytterligare inskränkningar af tillfällena att åtkomma
rusdrycker, det bästa sättet att förhindra den oordentlige arbetaren att
på omättligt förtärande af starka drycker förstöra tid, penningar och
arbetsförmåga.
Motionären hemställer alltså, att 26 § i gällande bränvinsförsäljningsförordning
må erhålla följande förändrade lydelse:
))1. Minuthandel med bränvin må ega rum endast söcknedagar
från klockan 9 f. in. till kl. 9 e. m. utom å dagen före sön- och helgdag,
då. den ej må fortfara längre än till kl. 7 e. m.
2. Utskänkning af bränvin må under söcknedagar begynna tidigast
kl. 9 f. m. och i stad eller köping icke fortfara längre än till kl.
10 e. m. och å landet till kl. 8 e. m. utom å dagen före sön- eller
helgdag, då den ej, vare sig i stad eller på land, må fortfara längre
än till kl. 7 e. m.
3. Under sön- och helgdagar vare utskänkning af bränvin
tillåten endast vid middagstiden åt spisande gäster under högst tre
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3. 5
timmar, som af Kongl. Maj:ts befallningshafvande efter kommunalstyrelsens
hörande bestämmas.
4. Skulle ytterligare inskränkningar i de här ofvan i denna §
bestämda tiderna för bränvinsförsäljningens utöfvande befinnas erforderliga,
eger kommunalstyrelsen att derom besluta. Underlåter kommunalstyrelsen
det, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande på anmälan
saken till pröfning upptaga samt sådan inskränkning i försäljningstiden
bestämma, som han finner nödig.
5. Under tid för allmän gudstjenst skall bränvinsförsäljningsställe
alltid vara stängda.
Vid 1886 års riksdag väcktes två motioner afseende inskränkning
i tid för försäljning af bränvin. Dessa blefvo af Riksdagen lemnade
utan afseende på hemställan af bevillningsutskottet, som dervid
anförde:
»Då vid förlidet års riksdag af Kongl. Maj:t förslag framstäldes
om att i stad under sön- och helgdagar utskänkning af bränvin skulle
vara tillåten endast vid middagstiden under högst tre timmar, som af
Kongl. Majrts befallningshafvande, efter kommunalstyrelsens hörande,
bestämdes, förklarade utskottet sig icke kunna förorda ett sådant stadgande.
Oafsedt möjligheten att en dylik bestämmelse kunde under
den kortare tid, då utskänkning sålunda tillätes, medföra ett ökadt
förtärande af starka drycker, befarade utskottet, att densamma, särskildt
i större städer, skulle vid tillämpningen medföra ganska stora olägenheter.
Lokala förhållanden och olika lefnadsvanor hos befolkningen å
skilda trakter och inom olika samhällsklasser borde härvid icke lemnas
obeaktade. Bättre än att genom lagbud införa en tidsbestämmelse,
hvilken, möjligen lämplig för flere eller färre af invånarne å en viss
ort, kunde för de öfriga ställa sig synnerligen ogynsam, vore derför
att, på sätt Riksdagen äfven år 1884 föreslagit, gifva Kongl. Maj:ts
befallningshafvande befogenhet att, der särskilda omständigheter föranledde
behof af inskränkning eller utsträckning i de lagbestämda tiderna
för bränvinsförsäljnings utöfvande, derom förordna, hvarigenom dylika
medgifvanden bäst kunde lämpas efter hvarje orts förhållanden. Liknande
makt hade redan enligt då gällande bränvinsförsäljningslags 28
§ tillkommit nämnda myndigheter, utan att missnöje försports i afseende
å det sätt, hvarpå densamma utöfvats. Och genom en sådan bestämmelse
vunnes — utan allt onaturligt tvång på det ena eller andra hållet
— likformighet mellan land och stad i lagstiftningen på förevarande
område.
Såsom bekant voro vid senaste riksdagen meningarna mycket
delade rörande de ämnen, som innefattas i meranämnda 26 §, och der
6 Bevillningsutskottets*Betänkande N:o 3.
lemnade föreskrifter tillkommo genom en kompromiss mellan dem, som
ansågo allt för restriktiva lagbestämmelser härutinnan böra undvikas,
och dem, som i dylika lagbestämmelser sågo ett medel för nykterhetens
befrämjande. Men i här afsedda delar vann dervid den uppfattning,
utskottet uttalat, Riksdagens bifall, om än Riksdagen, uppå utskottets
i sammanjemkningsändamål gjorda hemställan, antog en mindre sträng
regel beträffande utskänkning af bränvin under sön- och helgdagar,
än utskottet till eu början föreslagit.
Så vidt utskottet erfarit, hafva de ifrågavarande momenten i förordningens
26 § ej vållat några olägenheter af beskaffenhet att motivera
de restriktioner i berörda bestämmelser, som motionärerne påyrkat.
»
Till ofvanstående vill utskottet nu endast lägga, att då 1885 års
bränvinsförsäljningsförordning endast något öfver ett år tillämpats och
det visat sig att deri gällande bestämmelser långt ifrån att öka, snarare
väsentligt bidragit att minska missbruket af bränvin, så saknas
för närvarande anledning att ytterligare begränsa försäljningen och utskänkningen
af bränvin, helst på ett så genomgripande sätt, som herr
Waldenström föreslagit.
Utskottet hemställer följaktligen:
2:o.
att ifrågavarande motion icke måtte vinna Riksdagens
bifall.
§ 33 i gällande bränvinsförsäljningsförordning är af följande
lydelse:
§ 33.
»Bränvin, som är försatt med något för helsan skadligt ämne eller
som icke är renadt eller hvars styrka ej uppgår till minst 46 procent,
får ej vid minutering eller utskänkning till salu hållas».
På derom inom utskottet väckt förslag har utskottet tagit i öfvervägande,
huruvida det vore lämpligt att sänka den i ofvanstående §
stadgade minsta procent alkoholhalt till 40 procent.
Då erfarenheten visat, att ju alkoholrikare de drycker äro, som
användas såsom njutningsmedel, desto kraftigare och snabbare blir den
skadliga verkan, som oemotsägligt följer af dessa dryckers missbruk,
finner utskottet goda skäl tala för den föreslagna ändringen. När
vid 1885 års riksdag 46 procent faststäldes såsom minimialkoholhalt,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3. 7
framhöns såsom grund härför, att, tillförekommande af bedrägerier
vid_ försäljning©^ någon, viss minimistyrka borde vara genom lag föreskrifven,
men att ledning saknades att på uttalanden af sakkunnige
personer grunda ett förslag om procenttalets nedsättande till något visst
agre ©opp. Men da utskottet inhemtat, att den föreslagna ändringen,
långt ifrån att verka störande, vore till verklig fördel, samt att numera
bverige ar nästan det enda europeiska land, der ett så högt procenttal
1 detta afseende är stadgadt, äfvensom att i de flesta andra land,
der det icke rent af saknas bestämmelser i denna del, 40 procent och
otta nog betydligt derunder är den lagbestämda minimialkoholhalten,
lar utskottet, pa grund af hvad ofvan blifvit anfördt, hemställa,
3:o.
att § 33 i bränvinsförsäljningsförordningen
måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»Bränvin, som är försatt med något för helsan
skadligt. ämne eller som icke är renadt eller hvars
styrka ej uppgår till minst 40 procent, får ej vid minutering
eller utskänkning till salu hållas».
, l e*r 1Andra Kammaren väckt motion, n:o 100, framhåller
err if. Nystrom de skadliga följder och stora olyckor bruket af sprit
fcke
blifvatrlfl’ • T '' ''''"I61'' l)eld;3gande’ att handeI med spritdrycker
maner sou Ua •** ?ftstad^an’ samt att ** vfil stat och kom
utöfvJR
f enskilde stalla sig ekonomiskt afhängige af att denna last
Mnht ^ “0tl?näreiB att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.
Rik«dJIi" di - tack*!;s Kong!. Maj:t skyndsamt låta utarbeta och för
förlonrT all & for8 Jl!1 la§'' derom, att efter högst tjugu års
drvckpr f • tin,Verkning °ck försäljning af destillerade, alkoholhaltiga
Ä ‘Gnista ändamål må varda helt
Villigt erkännande det ädla syftet i herr Nyströms motion, får
ock utskottet, enär förverkligandet deraf skulle djupt ingripa i hela
landets ekonomiska förhållanden och följaktligen för närvarande kan
anses outförbar!, samt då ett sådant, af motionären afsedt, förbud att
8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.
förtära spritdrycker är ett allt för mägtigt ingrepp i den enskildes
sjelfbestämningsrätt, hemställa,
4:o.
att ifrågavarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 7 juni 1887.
På utskottets vägnar:
F. BARNEKOW.
Herr Lothigius har anhållit få antecknadt, att han icke deltagit
i behandlingen af detta betänkande.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1887 B:50 Skrifvelse till Konungen angående vilkoren för försäljning af bränvin. a1 i texten