Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 22

1887-06-17 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1887 B:22, Lagutskottets Utlåtande N:o 22

Dokumentets text

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

N:o 22.

Ank. till Riksd. kansli den 17 juni 1887, kl. 3 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af Kong!. Maj ds proposition

angående ändrade bestämmelser rörande varors kringförande

till försäljning.

Kong!. Maj:t har den 13 sistlidne maj till Riksdagen aflåtit en så

lydande proposition:

»I skrifvelse den 1 maj 1886 har Riksdagen med afseende å vissa

anmärkta olägenheter vid varors kringförande till försäljning, synnerligen då

sådant skedde genom ntländingar, anhållit att Kong! Maj:t täcktes bringa

denna vigtiga fråga under utredning samt, i fäll omständigheterna skulle

dertill föranleda, föreslå till olägenheternas afhjelpande förändringar i gällande

lagstiftning.

Sedan i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse underdåniga yttranden

inhemtats från Kong! Maj:ts befallningshafvande i samtliga län, och

Sveriges allmänna handelsförening inkommit lund en skrift i ämnet, samt

Kongl. Maj:ts och Rikets kommerskollegium afgifvit underdånigt utlåtande,

har Kongl. Maj:t nu förehaft detta ärende och dervid ansett, att ny författning

angående näringsfriheten bör utfärdas, hvilken, med bibehållande i

öfrig! af nu gällande bestämmelser allenast med nödiga redaktionsförändringar,

må i nu ifrågavarande delar hufvudsakligen innehålla:

a) att den, som vill, sjelf eller genom annan, utom den ort, der han

är bosatt, kringföra varor till salu annorledes än å marknad (gårdfarihandel),

skall söka tillstånd dertill hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län,

der han vill idka sådan handel, och dervid ej mindre förete betyg, att han

har god frejd, råder öfver sig och sin egendom samt i öfrig! gjort sig känd

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

13

för redbarhet och ordentlighet, än äfven uppgifva den eller de personer, han

vill till biträde i rörelsen begagna, samt angående dem aflemna enahanda

betyg, som nyss nämnts;

att. derest Kong!. Maj:ts befallningshafvande, med hänsyn till ortens

behof af dylik handel och de företedda betygens innehåll, finner skäl bevilja

det sökta tillståndet, i beslutet derom skall intagas föreskrift om den tid tillståndet

må gälla, hvilken tid ej må utsträckas öfver ett kalenderår, äfvensom

beskrifning å sökanden och hans biträden, på sätt för närvarande är

stadgadt; och skall Kong], Maj:ts befallningshafvande derjemte till polis- och

kommunalmyndigheternas efterrättelse ofördröjligen i länskungörelserna införa

fullständigt tillkännagifvande om det meddelade tillståndet äfvensom

nyssnämnda beskrifning;

att tillståndsresolutionen eller vederbörligen styrkt afskrift deraf skall

af den, som tillståndet undfått, och af hans biträden ständigt medföras vid

handelns utöfvande för att, på anfordran af hvem det vara må, uppvisas;

och

att meddeladt tillstånd må kunna af Kong!. Maj:ts befallningshafvande,

der skälig anledning dertill förekommer, återkallas; skolande sådan återkallelse,

som genast bör införas i länskungörelserna, dock ej träda i kraft,

förr än den, det gäller, derom erhållit underrättelse;

b) att hvad enligt mom. a) ifrågasatts icke skall utgöra hinder för

dem, som allenast med biträde af hustru och hemmavarande barn för afsalu

tillverka fabriks- och handtverksarbeten, eller för landtmän, som med biträde

af hustru, hemmavarande barn och lagstadda tjenstehjon till afsalu förfärdiga

de fabriks- och handtverksarbeten, hvilka, såsom föremål för husflit,

kunna af dem åstadkommas, att utan tillstånd afyttra sålunda tillverkade

varor; och

att likaledes hvar och en skall ega att, utan hinder af bestämmelserna

i mom. a), utan tillstånd till salu kringföra lifsförnödenheter, jordbruks- och

ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk husslöjd;

c) att handlande, som vill utom den ort, han behörigen anmält sig till

handels idkande, å auktion eller under hand annorledes än å marknad afyttra

lager af handelsvaror (s. k. realisation), åligger derom göra skriftlig

anmälan hos Kongl, Maj:ts befallningshafvande i det län, der försäljningen

skäll ske, med uppgift om den eller de kommuner, hvarinom, och det antal

dagar, hvarunder han inom hvarje kommun ärnar försäljningen bedrifva,

samt bifoga ej mindre bevis, att han efter behörig anmälan inom riket idkar

handel, än äfven förteckning å varulagret, äfvensom erlägga den afgift Kongl.

Maj:ts befallningshafvande dervid bestämmer; skolande Kongl. Maj:ts befallningshafvande

om behörigt fullgörande häraf utfärda bevis, hvilket den hand
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

lande är skyldig medföra och på anfodran uppvisa för polismyndigheten å

den ort, der försäljningen skall ega rum;

att berörda afgift må med hänsyn till varuförteckningens omfattning

och det tillärnade antalet försäljningsdagar af Kong!. Maj:ts befallningshafvande

bestämmas för hvarje kommun till belopp af minst 25 kronor och

högst 500 kronor; och

att afgiften skall ofördröjligen, efter det den blifvit erlagd, öfversändas

till vederbörande kommunalmyndighet, för att tillgodokomma den kommun,

hvarinom försäljningen skall ske;

d) att det icke må vara utländing, äfven om han undfått Kongl. Maj:ts

tillstånd att här i riket idka handel, tillätet att utom den ort, i afseende å

hvilken tillståndet gäller, sjelf eller genom annan annorledes än å marknad

idka försäljning af varor;

att utländing icke heller må användas såsom biträde vid dylik handel,

äfven om den bedrifves af svensk undersåte; och

att samtliga varor, som af utländing olofligen till salu hållas, skola

vara förverkade; samt

e) att af böter och förverkadt gods en tredjedel skall tillfalla kronan

samt två tredjedelar åklagaren med rätt för angifvare, der sådan finnes, till

hälften af åklagarens andel.

Då emellertid tillämpningen af de ifrågasatta nya bestämmelserna skulle

i åtskilliga afseenden komma att verka inskränkning i den hittills medgifna

näringsfriheten, vill Kongl. Maj:t, under åberopande af bilagda protokoll öfver

civilärenden för denna dag, härmed inhemta Riksdagens yttrande i ämnet.»

Denna proposition har af båda kamrarne blifvit hänvisad till lagutskottet;

och får utskottet härmed öfver densamma afgifva utlåtande, hvarvid

utskottet såsom bilaga fogat kommerskollegiets i ärendet infordrade yttrande.

Enligt andra stycket af mom. a) skulle Kongl. Maj:t,s befallningshafvande

vid pröfning af en persons ansökning om tillstånd att utom den ort,

der han är bosatt, kringföra varor till salu annorledes än å marknad, hafva

att taga hänsyn till ortens behof af dylik handel och de företedda betygens

innehåll. Vid en pröfning af sådan beskaffenhet som den här ifrågasatta

synes det emellertid utskottet ej lämpligt att så strängt begränsa vederbörande

myndighets pröfningsrätt, utan torde det med den föreslagna lagstiftningens

ändamål bäst öfverensstämma, att det lemnas öppet för myndigheten

att taga hänsyn till alla de omständigheter, som kunna på sakens bedömande

inverka. Utskottet anser derför, att i den författning, som i propositionen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

15

afses, borde stadgas, att Kong!. Maj:ts befallningshafvande har att vid ansöknings

pröfning taga »hänsyn till de företedda betygens innehåll och i

öfrig! förekommande omständigheter».

För vinnande af rätt att idka sådan handelsrörelse, som i mom. c)

omförmäles, bör, enligt utskottets åsigt, fordras icke blott, såsom Kong!.

Maj:ts proposition innehåller, anmälan hos Kong! Maj:ts befallningshafvande,

utan ock, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i mom. a) är föreslaget,

tillstånd af denna myndighet. Då nemligen denna art af handelsrörelse,

på sätt i Riksdagens uti propositionen åberopade skrifvelse framhållits, ofta

länder till betydligt förfång för ortens bofaste handlande och jemväl i öfrig!

icke väsentligen skiljer sig från den s. k. gårdfarihandel^ bör Kong! Maj:ts

befallningshafvande äfven i afseende härå ega att efter förekommande omständigheter

pröfva, huruvida en person bör tillåtas att idka dylik rörelse.

Enligt Kong!. Maj:ts proposition skulle för rättighet att utöfva handel

af sist omförmälda beskaffenhet erläggas en afgift, som Kong! Maj.ds befallningshafvande

skulle ega att med hänsyn till varuförteckningens omfattning

och det tillämnade antalet försäljningsdagar bestämma för hvarje kommun

till belopp af minst 25 kronor och högst 500 kronor, hvilken afgift

skulle tillfalla den kommun, der rörelsen utöfvades. Denna afgift är uppenbarligen

afsedd att utgöra en ersättning för den skatt, som bort af den

handlande till kommunen erläggas, derest hans rörelse kunnat derstädes beskattas.

I följd deraf synes ock bestämmandet af en sådan afgift icke

kunna annorlunda betraktas än som en beskattning. Vid sådant förhållande

lärer det icke vara med grundlagens bud öfverensstämmande, att Riksdagen

i den ordning, hvartill förevarande till lagutskottet hänvisade proposition

föranleder, ingår i pröfning af frågan, huruvida en sådan skatt bör påläggas,

utan föreställer sig utskottet att, derest Kong!. Maj:t anser sådan beskattning

nödig, framställning derom bör ske i annan ordning och i öfverensstämmelse

dermed af Riksdagen behandlas.

Då den i första stycket af mom. c) omförmälda varuförteckning egentligen

synes vara afsedd till ledning vid bestämmandet af den ifrågasatta afgiften,

torde någon föreskrift om ingifvande af dylik förteckning ej vara

erforderlig, såvida afgift i den af Kongl. Maj:t föreslagna form ej varder

stadgad.

På sätt kommerskollegiet i sitt detta utlåtande bilagda yttrande anmärkt,

följer af § 12 d) i gällande bevillningsförordning, att en handlande

är underkastad beskattning för inkomst af sin rörelse å hvarje ort, der rörelsen

eller någon hufvudsaklig gren deraf på mera sjelfständigt sätt eller i

afsevärd omfattning idkas; och torde på grund häraf jemväl rörelse af nu

ifrågavarande beskaffenhet i många fall komma att beskattas i den eller de

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

kommuner, der den utöfvas. Med afseende å sådana fall synes det, såsom

kommerskollegiet ock föreslagit, böra stadgas, att vid ansökning om tillstånd

till sådan handel jemväl skall fogas vederhäftig borgen för utskylder till

stat och kommun, hvilka kunna komma att för det år och inom det län,

ansökningen afser, sökanden påföras.

I öfrigt har utskottet icke funnit anledning till någon anmärkning i

afseende på Kongl. Maj:ts förevarande proposition, och får utskottet följaktligen

tillstyrka,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anmäla,

att vid granskning af förevarande framställning

Riksdagen endast funnit skäl till följande hemställanden:

1) att vid pröfning af ansökning om tillstånd till sådan

handel, som i mom. a) af propositionen afses, Kongl.

Maj:ts befallningshafvande skall ega taga hänsyn till de

företedda betygens innehåll och i öfrigt förekommande

omständigheter;

2) att för rättighet att idka sådan handel, som i mom. c)

omförmäles, skall erfordras tillstånd af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i det län, der försäljningen skall ske;

börande i fråga om dylikt tillstånd gälla i tillämpliga

delar samma föreskrifter, som innehållas i mom. a);

3) att vid ansökning om tillstånd till den i mom c) afsedda

rörelse skall fogas löftesskrift af minst två vederhäftige

personer, hvilka, en för båda och båda för en,

borga såsom för egen skuld för de utskylder till stat och

kommun, hvilka kunna komma att för det år och inom

det län, ansökningen afser, sökanden påföras; samt

4) att, derest Kongl. Maj:t skulle finna erforderligt att,

för ytterligare inskränkande af den handelsverksamhet,

som i mom. c) afses, särskilda afgifter varda ålagda densamma,

Kongl. Maj:t täcktes för sådant ändamål i proposition

till Riksdagen göra den framställning, som ärendets

beskaffenhet grundlagsenligt må föranleda.

Stockholm den 17 juni 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

17

Reservationer:

af herr Bergström, med hvilken herrar Zachrison och Hultberg instämt:

»Hvad angår sådant kringförande af varor till salu annorledes än å

marknad, som i den kongl. propositionen benämnes gårdfarihandel, åberopar

jag det af mig den 8 september 1886 afgifna underdåniga embetsutlåtande

öfver Riksdagens i propositionen omförmälda skrifvelse af den 1 nästförutgående

maj. I nära öfverensstämmelse med hvad jag i åberopade utlåtande

anfört anser jag, att de olägenheter, hvilka af ifrågavarande handel härflyta,

lämpligen kunna och böra förebyggas genom lagbestämmelser i syftning dels,

att rättighet att för egen räkning idka sådan handel eller att som biträde

dervid användas uteslutande förbehålles svenske medborgare, dels ock att

det icke må göra till fyllest att anmäla sig och biträden till rättighetens

utöfning, utan att derutöfver erfordras vederbörande myndighets pröfning af

de anmäldes lämplighet derför. Denna pröfning bör, enligt min åsigt, tillkomma

Konungens befallningshafvande i det län. inom hvilket den, som vill

drifva ifrågavarande näringsyrke, är mantals- och skattskrifven. Utfaller

denna pröfning gynsamt, må han ega att inom det eller de län, han i sin

anmälan uppgifvit, utöfva yrket under den tid, han önskar och skall i anmälan

bestämma; dock att densamma icke må någon gång utsträckas öfver

sex månader. För min del anser jag derför att åt mom. a) bör gifvas

följande lydelse:

a) Den, som vill sjelf eller genom annan utom den ort, der han är

bosatt, kringföra varor till salu annorledes än ä marknad, skall derom hos

Konungens befallningshafvande i det län, inom hvilket han är mantals- och

skattskrifven, göra skriftlig anmälan och deri uppgifva ej mindre det eller

de län, inom hvilka han ämnar till salu utbjuda sina varor, äfvensom huru

lång tid, räknad från anmälans dag, han vill utöfva handelsrörelsen, hvilken

tid hvarje gång anmälan göres må af honom sjelf bestämmas, dock ej utöfver

sex månader, än äfven den eller de personer, han vill till biträde i rörelsen

begagna; skolande vid anmälan fogas så väl betyg, att han har god frejd,

råder öfver sig och sin egendom samt i öfrigt gjort sig känd för redbarhet

och ordentlighet, som ock enahanda intyg angående den eller de personer,

som nyss nämnts;

att, derest i anledning af sålunda gjord anmälan Konungens befallningshafvande

pröfvar deri uppgifna personer lämpliga att till salu kringföra

varor, i den resolution, som derom bör utfärdas, skall intagas beskrifning å

Bih. till Likså. Prot. 1887. MS. 7 Sami. 11 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

sökanden och hans biträden, på sätt för närvarande är stadgadt; så ock uttryckligt

förklarande, att de äro lagligen berättigade att inom det eller de

län och under den tid, som i anmälan uppgifvits, idka sådan rörelse, som

nyss är sagd; och

att den i nästföregående stycke omförmälda resolution eller vederbörligen

styrkt afskrift deråt skall af den, på hvars anmälan resolutionen meddelats,

och af hans biträden vid handelns utöfvande ständigt medföras för att, på

anfordran af hvem helst det vara må, uppvisas.

Beträffande sådant kringförande af varor, som omförmäles i mom. c)

och deri benämnes realisation, anser jag högligen ömkligt, att i den blifvande

nya författningen angående näringsfriheten, så, vidt ske kan, uppdrages en

gräns mellan nämnda slag af handel och den s. k. gårdfarihandel!!.

I öfrigt håller jag, hvad angår mom. c), lika med utskottets flertal

före, att särskild beskattning å s. k. realisation, ålagd i den af Kongl. Maj:t

föreslagna ordning, icke må ifrågakomma, samt att rättighet att realisera

varor utom den ort, der den realiserande anmält sig till handels idkande,

bör göras beroende icke blott af vederbörlig anmälan, utan ock af erhållet

tillstånd af Konungens befallningshafvande i det län, der realisationen skall ske.

Enligt min mening bör alltså mom. c) erhålla följande lydelse:

c) Handlande, som vill utom den ort, der han behörigen anmält sig

till handels idkande, å auktion eller under hand annorledes än å marknad afyttra

lager af handelsvaror (s. k. realisation), åligger att om rättighet dertill

hos Konungens befallningshafvande i det län, der försäljningen skall ske,

göra skriftlig ansökan och deri uppgifva så väl den eller de kommuner, hvarinom,

och det antal dagar, hvarunder han inom hvarje kommun ämnar bedrifva

försäljningen som ock arten åt de varor, hvilka skola försäljas; äfvensom

att vid ansökningen foga betyg, att han efter behörig anmälan inom

riket idkar handel samt att han gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet;

att derest Konungens befallningshafvande med afseende å betygens

innehåll och i öfrigt förekommande omständigheter finner skäligt bifalla ansökningen,

den resolution, som i anledning deraf utfärdas, skall af sökanden

medföras och för polismyndigheten å den eller de orter, der försäljningen

skall ega rum, derförinnan uppvisas; samt

att Konungens befallningshafvande har att till vederbörande beskattningsmyndighet

eller myndigheter lemna specifika uppgifter angående alla

inom länet under nästförflutna året tillåtna varuförsäljningar af ifrågavarande

beskaffenhet.

Vid det i inom. d) ifrågasatta lagbud har jag icke att erinra annat,

än att i händelse någon mellan Sverige och främmande magt afslutad handels
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22. 19

eller annan traktat föranleder undantag från lagbudet, sådant undantag ock

bör tillstädjas»;

af herrar Hasselrot och J. Anderson i Tenhult samt af herr H.

Andersson i Nöbbelöf, mot utskottets förslag i fråga om ställande af borgen

vid anmälan om realisation.

Heir Bokström har begärt få här anteeknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rättelse:

Uti lagutskottets utlåtande n:o 21,

sid. 11, rad. 1 uppifrån, står: minst fjorton dagar hålla

läs: minst fjorton dagar före uppbörden hålla

Bill. till Riksd. Prat. 1H87. B.

7 Sami.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

1

TILL KONUNGEN.

T en den 6 inaj innevarande år till Eders Kongl. Maj:ts civildepartement

inkommen skrifvelse af den 1 i samma månad har Riksdagen anfört

följande:

»Ej mindre från handlande i åtskilliga af rikets städer och på landsbygden

än äfven från den stora allmänheten, synnerligen utom städerna,

hafva på senare tider klagomål försports öfver olägenheter, som sammanhänga

med den genom förordningen angående utvidgad näringsfrihet den

18 juni 1864 meddelade allmänna tillåtelse för hvar och en, som dertill

anmäler sig att under vissa vilkor kringföra och annorlunda än å marknad

till salu utbjuda varor. Erfarenheten har nemligen ådagalagt, att de

varor, som på sådant sätt kringföras, i allmänhet äro af en ytterst underhaltig

beskaffenhet, och att de personer, som utbjuda dem, icke tveka att,

för att bereda afsättning af sina varor, lemna bedrägliga uppgifter om

dessas värde.

Det stora flertalet bland befolkningen på landsbygden torde i allmänhet

sakna förmåga att bedöma halten af sådana uppgifter, synnerligen

då dessa synas vinna i trovärdighet genom det sken af god beskaffenhet,

som tillverkaren lätt kan gifva äfven åt de mest underhaltiga varor; och

i följd deraf är detta flertal ur stånd att skydda sig mot bedrägerier af

nämnda slag. Att genom åtal, sedan ett dylikt bedrägeri blifvit begånget,

befordra den skyldige till vederbörlig näpst, lärer ej heller vara så lätt

på grund af svårigheter dels att i fall af ifrågavarande art åstadkomma

erforderlig bevisning och dels att anträffa en kringvandrande krämare,

som efter en kort tids förlopp kan befinna sig i en helt annan del af

Bill. till Riksd. Prof.. 1887. B. 7 Sami 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

riket än den, der bedrägeriet blifvit begånget, eller till äfventyra begifvit

sig ur landet.

De fleste af de näringsidkare, hvilkas verksamhet gifvit anledning till

de ofvan antydda klagomålen, torde nemligen vara af utländsk härkomst

och de varor, som af dem kringföras, s. k. utskottsvaror af främmande

tillverkning. I förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni

1864 meddelas visserligen bestämmelser, hvilka afse att underkasta sadana

utländske handlande eu strängare kontroll än de inhemske; men —

vare sig att dessa bestämmelser i och för sig äro otillräckliga för det

åsyftade ändamålet eller att de icke med erforderlig stränghet tillämpats

— uppenbart är att de under nuvarande förhållanden icke utgjort hinder

för uppkomsten af en rörelse, som, förutom de redan anmärkta

olägenheterna, jemväl medför stor skada för den redbara handelsverksamheten.

Ett ofog af nära likartad beskaffenhet med det, som sålunda bedrifves

af kringresande handelsmän, utöfvas också ofta pa det sätt, att en

handlande för kortare tid slår sig ned på en plats, vare sig i stad eller

å landet, och der, till stort förfång för ortens bofaste handlande och skada

för allmänheten, utsäljer en mängd mer eller mindre värdelöst kram vanligen

under benämning »realisation för en utländsk konkursmassas räkning»

eller dylikt. För den ofta ganska betydliga vinst, som hemtas af

en sådan försäljning, undgår vanligen försäljaren att erlägga någon skatt

till den kommun, inom hvilken försäljningen egt rum.

Då numera nya handelsplatser hastigt uppväxa och bofasta handlande

finnas spridda öfverallt på landsbygden samt kommunikationerna

alltjemt lättas och förbättras, kan det slags handel, som här är i fråga,

icke i någon mån anses utgöra ett verkligt behof för allmänheten, och

man torde derför kunna antaga, att en skärpning af vilkoren för sådan

handelsrörelse eller åtminstone ett strängare handhafvande af nu gällande,

derå tillämpliga bestämmelser icke kan medföra någon skada för den allmänna

rörelsen.

Riksdagen, hos hvilken framställning i ämnet blifvit gjord, får derför,

med afseende å de ofvan anmärkta olägenheterna vid nu brukliga

sättet att till försäljning kringföra varor, synnerligen då detta sker genom

utländingar, anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes bringa denna vigtiga

fråga under utredning, samt, i fall omständigheterna skulle dertill föranleda,

föreslå, till dess afhjelpande, förändringar i gällande lagstiftning.»

Genom nådig remiss den 10 nästlidna november har Eders Kongl.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Maj:t, med öfverlemnande af de från dess befallningshafvande infordrade

och inkomna yttranden öfver Riksdagens berörda framställning, befalt

sitt och rikets kommerskollegium att i detta ärende afgifva underdånigt

utlåtande; och får kollegium denna nådiga befallning härmed fullgöra.

Den i Riksdagens ofvan intagna skrifvelse omförmälda klagan öfver

de olägenheter, Indika skulle härflyta af den genom förordningen den 18

juni 1864: meddelade allmänna tillåtelse för hvar och en, som dertill anmäler

sig, att under vissa vilkor kringföra och annorledes än å marknad

till salu utbjuda varor, har vunnit bekräftelse af flertalet af Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande, af Indika någre infordrat och insändt yttranden

af vederbörande magistrater, kronofogdar och kronolänsmän, samt kommunalmyndigheter,

handelsföreningar och enskilde handlande. Om sålunda

måste antagas, att denna klagan, åtminstone så vidt den afser förhållandet

inom vissa orter, icke saknar grund, lärer å andra sidan vara otvifvelaktigt,

hvad äfven af några länsstyrelser och andre, som i frågan sig

yttrat, uttryckligen medgifvits, att gällande stadganden i ämnet antingen

alldeles icke eller med erforderlig stränghet tillämpats, och för så vidt detta

varit förhållandet, är också gifvet, att de genom nådiga förordningen den

20 juni 1879 — åt hvilken förordnings innehåll Riksdagen synes icke

hafva egnat någon uppmärksamhet — vidtagna ändringar i 1864 års förordning,

med livilka åsyftades att inskränka den i fråga varande handelsrättigheten

genom uppställande af vissa vilkor för densammas utöfvande,

särskilt hvad utländingar anginge, icke kunnat visa den verkan, som

deraf varit att vänta, och att man sålunda icke får uteslutande betrakta

såsom brister i lagstiftningen hvad som åtminstone i viss mån måste tillskrifvas

underlåtenhet å deras sida, livilka det ålegat att vaka öfver eller

handhafva de antydda föreskrifterna. Väl må medgifvas, att ett sådant

öfvervakande eller handhafvande möter svårighet inom vissa delar af riket,

der ordningsmagten är för fåtalig i förhållande till tjenstedistriktens utsträckning

och område, äfvensom att ytterligare bestämmelser i ämnet

synas vara af nöden företrädesvis till vinnande af en säkrare kontroll å

efterlefnaden af gällande stadganden, men härvid får dock icke förbises,

att sådana bestämmelser, huru de än affattas, icke äro tillfyllestgörande,

såvida icke ordningsmagten med nit och allvar vinnlägger sig om deras

iakttagande.

Bland de åtgärder, som under den förevarande frågans behandling

föreslagits till hämmande af de nämnda olägenheterna, torde i främsta

rummet böra komma under öfvervägande det af flere länsstyrelser, dels

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

ovilkorligt, dels alternativt, påyrkade fullständiga upphäfvande af rättigheten

till varors kringförande annorledes än å marknad. Deremot har invändts,

att inom vissa orter allmänheten hade behof af att kunna förse

sig med varor, som inom dessa orter icke på annat sätt kunde erhållas,

och att dessutom genom ett sådant allmänt förbud många personer skulle

hindras från att bereda sig ett för dem behöfligt försörjningsmedel. Befogenheten

af denna invändning torde svårligen kunna bestridas, utom det att

en bestämmelse i det i fråga satta syftet skulle innefatta en betänklig

afvikelse från de grundsatser, som fått uttryck i den på nationalrepresentationens

eget initiativ tillkomna näringsförfattningen. Några länsstyrelser

hafva visserligen ansett ett förbud af nyss nämnda allmänna beskaffenhet

icke böra meddelas, utan inskränkas till att afse fabriks- och handelsvaror

af alla slag, eller också bestämmas sålunda, att derifrån undantoges lifsförnödenheter,

jordbruks- och slöjdalster samt handtverks- och fabriksarbeten

af inhemsk tillverkning, men det torde vara uppenbart, att icke någotdera

af dessa förslag skulle leda till det åsyftade målet, enär i förra fallet den

angifna begränsningen är allt för obestämd, och i det senare, för så vidt

genom antagande af ett sådant förslag skulle förekommas försäljning af

fabriks- och handtverksarbeten af utländsk tillverkning, varor af detta slag,

efter den för längre tid tillbaka upphörda stämplingen af svenska fabriksoch

handtverksalster icke kunna skiljas från slika varor af inhemsk tillverkning.

De nu angifna förslagen, ehvad med dem afsetts förbud antingen

mot varors kringförande till försäljning i allmänhet eller till sådan

försäljning af vissa slags varor, synas derför, såsom dels stridande mot en

numera antagen grundprincip i näringslagstiftningen, dels overkställbara

och sålunda ändamålslösa, icke förtjena vidare afseende.

Samtlige Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och af dem äfven

de få, som förmält, att de öfverklagade olägenheterna icke i någon afsevärd

mån låtit sig förnimmas inom deras respektive län, hafva dock varit

ense derom, att en strängare kontroll å omkringresande handlande borde utöfvas,

ehuru de förslag, som af dem i sådant afseende afgifvits, äro från

hvarandra mer eller mindre afvikande. Beträffande den i fråga varande

handelsrättighetens utöfvande af svenska medborgare hafva flere länsstyrelser

ansett någon hufvudsaklig ändring af de i förordningarna den 18 juni

1864 och den 20 juni 1879 gifna stadganden icke böra ega rum, och att

förty denna rättighet skulle fortfarande, såsom hittils, kunna efter lagstadgad

anmälan få begagnas under vissa förutsättningar och vilkor. Andre

länsstyrelser hafva uttalat den åsigt, att sagda rättighets utöfvande borde göras

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bihang till Lagutskottets Utlåtande N:o 22. 5

beroende af länsstyrelses pröfning i hvarje särskild! fall, och sådan styrelse

sålunda bemyndigas att på grund af förekommande omständigheter bifalla

eller afslå ansökningar i ämnet. I fråga åter om den rättighet, som må

medgifvas utländing att till försäljning kringföra varor, har föreslagits dels

enahanda bestämmelser som gälla för svenskar, dels att, med bibehållande

af i detta afseende nu gällande föreskrifter, skärpta bestämmelser angående

kontroll å efterlefnaden af dessa stadganden och strängare påföljd för deras

öfverträdande borde stadgas, jemte det att utländings handelsrörelse

af detta slag borde underkastas eu särskild beskattning; hvaremot af några

länsstyrelser yrkats, att det icke må tillåtas utländing att, personligen eller

genom andra, vare sig å marknad eller annorledes, till salu kringföra varor

utom den ort, der han är bosatt.

Vidkommande slutligen det sätt för handel af i fråga varande slag,

som plägar förekomma under benämning »realisation för utländsk konkursmassas

räkning» och dylikt, har i flera, af de inkomna yttrandena företrädesvis

framhållits nödvändigheten af vissa föreskrifter, hvarigenom denna

handelsrörelse belädes med skatt till staten och den eller de kommuner, der

den utöfvades. I sådant afseende har föreslagits, dels att skatten måtte

bestämmas att utgå med ett visst belopp eller icke understigande ett till

siffran angifvet belopp, dels att utskylder till stat och kommun för rörelsen

i försäljningsorten borde utgöras antingen efter viss i lag föreskrifven

procent af rörelsens nettobehållning, af auktionssumman eller af den tillfälliga

försäljningens hela belopp, hvilket således borde styrkas, eller ock

efter bestämmande af försäljningsortens taxerings- och pröfningsnämnder

i vanlig ordning, äfvensom att vederhäftig borgen för skattens eller ut*

skyldernas erläggande skulle ställas. Andra länsstyrelser hafva erinrat, att

bevillningsstadgan innhölle bestämmelser om beskattning för inkomst af rörelse

utom försäljningsorten, hvadan Riksdagens framställning i denna del af

ämnet ej borde föranleda någon åtgärd. I öfrigt hafva i fråga om vilkor

för rättigheten att bedrifva detta slag af handelsrörelse meningarna varit

delade så till vida, att några ansett densamma böra bero af särskildt tillstånd,

men andra deremot föreslagit, att försäljningen borde få ega rum

efter föregående anmälan hos magistrat eller polismyndighet i stad och

kronofogde eller kommunalmyndighet å landet. Särskildt har en befallningshafvande

tillstyrkt förbud mot sådan försäljning å annat ställe än i

stad och af andra än bofaste handlande, som drifva handel från öppen

salubod eller annat upplagsställe; varande af någre befallningshafvande,

på sätt i det föregående redan blifvit. antydt, ytterligare hemstäldt, att det

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

icke måtte medgifvas utländing att utom bosättningsorten idka tillfällig

försäljning af varor från handelsbod eller annat upplagsställe.

Till den nu lemnade öfversigten af hvad länsstyrelserna i ämnet hufvudsakligen

andragit torde böra läggas den af dem jemte andre, som deri

sig yttrat, nästan utan undantag framhållna erinran, att det nu varande

sättet för varors kringförande och särdeles dessas försäljande genom auktion

eller s. k. realisation i större omfattning utöfvade en högst menlig inverkan

på de bofaste handlandenas näringsfång och desses förmåga att kunna utgöra

skatter till staten och den kommun, der de vore bosatte; hvaremot de kringresande

handlandena förmenades gå frie från sådana utskylders erläggande

och sålunda i sjelfva verket drefve en rörelse, som vore inkomstbringande

i samma mån, som allmän och enskild rätt derigenom förnärmades eller

åtminstone icke i allmänhet vederbörligen tillgodosåges. Af hvad sålunda

blifvit anmärkt lärer böra dragas den slutsats, att gällande stadganden i

fråga såväl om vilkoren för rättigheten att idka denna handelsrörelse, som

sättet för densammas beskattande, antingen icke äro tillfyllestgörande i och

för sig eller att de, vid jemförandet af dem sins emellan, lida af någon

otydlighet eller brist, som möjliggör det öfverklagade missbruket. I hvad

mån detta är förhållandet torde det tillhöra kollegium att söka utreda

och i sammanhang dermed afgifva förslag till vidtagande af sådana ändringar

i omförmälda stadganden, att vederbörande myndigheter i orterna

sättas i tillfälle att handhafva och öfvervaka en behöring kontroll i antydda

hänseenden.

I § 9 mom. B af ofvan åberopade förordning angående utvidgad

näringsfrihet den 18 juni 1864 stadgades, att den, som ville, sjelf eller

genom annan, utom den ort, der han vore bosatt, kringföra varor till

salu annorledes än å marknad, skulle för rättigheten att idka sådan handel

vara skyldig att, efter de i mom. 1 och 2 bestämda grunder, anmäla

sig hos vederbörande i mantalsskrifningsorten och derjemte uppgifva den

eller de personer, han ville till biträde i rörelsen begagna, samt aflemna

betyg att sådan person vore välfrejdad och myndig. Genom den äfven

åberopade förordningen den 20 juni 1879, hvilken föranleddes af Riksdagens

skrifvelse den 15 maj 1878 angående kontroll deröfver, att utländske

handelsresande erlägga till stat och kommun deras rörelse fullt

motsvarande utgifter, erhöll nyss nämnda författningsrum det tillägg, att

den stadgade anmälan skulle ega rum för hvarje år, den i fråga varande

handelsrättighetens utöfvande afsåge, samt att utländing icke kunde till

biträde i sådan rörelse användas, utan så vore, att denne erhållit tillstånd

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

att sådan handel sjelf idka eller ock befallningshafvanden i den ort, der

handlanden vore bosatt, med hänseende till förekomna särskilda förhållanden

dertill lemnat sitt bifall, äfvensom att i det bevis, hvithet om fullgörandet

af sådan anmälan blefve utfärdadt, borde upptagas fullständig

beskrifning på utseendet jemte uppgift om åldern både af den person,

som handelsrätten tillkomme, och af den eller de personer, bvilka lian

egde såsom biträden använda. Med det anförda tillägget åsyftades, såsom

af dess innehåll framgår, att genom uppställande af ytterligare vilkor

för rättigheten att kringföra varor till försäljning, särskild! med hänsyn

till rättigheten för utländing att i sådan handelsrörelse användas, begränsa

eller närmare bestämma denna rättighet och dymedelst bereda vederbörande

polismyndigheter en lättad utväg att beifra öfverträdelser eller missbruk

af sagda rättighet. Af den utredning, som genom förut angifna

yttranden från olika landsdelar vunnits, måste antagas, att det antydda

syftemålet icke ernåtts och att de anförda stadgandena i följd deraf böra

undergå ändring. Då uppstår främst till besvarande den, såsom af det

föregående synes, på olika sätt bedömda frågan, huruvida för vinnande

af den ofta nämnda handelsrättigheten må erfordras anmälan i den ordning,

som genom mom. 1 och 2 i § 9 af 1864 års förordning bestämmes,

eller om denna rättighets utöfvande skall i hvarje särskild!, fall göras

beroende af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning och

bifall. I afseende derå har kollegium redan uttalat sin mening. I det

underdåniga utlåtande, kollegium den 31 december 1878 afgaf i anledning

af Riksdagens nyssnämnda skrifvelse, anfördes, att det syntes kollegium

nödigt att taga i öfvervägande om icke mom. 3 uti § 9 af förordningen

den 18 juni 1864, borde ungergå ändring, enär af ordalydelsen i

detta författningsruin måste följa, att den, som en gång anmält sig till

idkande af handel medelst varors kringförande till salu annorledes än å

marknad, derigenom vore för obegränsad tid berättigad att utöfva så beskaffad

handel, hvadan ock, då detta stadgande otvifvelaktigt egde ett

visst samband med frågan om begränsning af utländsk mans lika beskaffade

affärsverksamhet och då stadgandet dessutom i och för sig kunde

leda till missbruk samt det ur dessa synpunkter vore af vigt, att sådant

ärende handlades af en öfverordnad lokalmyndighet, kollegium ansåge sig

böra föreslå, att fråga om inländsk mans rättighet att utom den ort, der

han vore bosatt, sjelf eller genom annan kringföra och annorlunda än å

marknad till salu, utbjuda varor, borde likasom enahanda rättighet för

utländing, bero af pröfning och tillåtelse af öfverståthållareembetet el
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

ler vederbörande länsstyrelse, i följd hvaraf sista punkten i § 2 borde

utgå, samt att, med hänsyn så väl till statens och kommunens som den

enskildes rätt i afseende å beskattning för dylik rörelse, en sådan tillåtelse

borde omfatta en viss tid icke öfverstigande ett år. Denna kollegii framställning

blef dock icke bifallen vid utfärdandet af 1879 års förordning,

såsom synes af det anförda innehållet af mom. 3 af § 9 i sagda förordning,

hvaremot hvad kollegium i sammanhang härmed hemstält vann

nådigt godkännande. De olägenheter och missbruk, hvilka med mer eller

mindre styrka af vederbörande länsstyrelser med färre undantag framhållits

såsom en följd af den i fråga varande ambulatoriska handelsverksamheten

lära få utgöra en tillräcklig grund för förnyandet af nyss berörda

framställning. Genom bifall dertill kunna de nämnda lokala myndigheterna

sättas i tillfälle att, som sig bör, egna en öfvervakande uppsigt

öfver sina underordnade, och samtliga dessa myndigheter skola då

sakna fog att, såsom nu, förebära, att lagstifningen icke bereder dem

möjlighet att hämma ett ondt, hvaröfver så väl de sjelfva som orternas

befolkning klaga. Men efter den erfarenhet, som i sakens nu varande

skick vunnits, synes till den nu föreslagna bestämmelsen böra läggas vtterligare

föreskrifter till beredande af kontroll ej mindre å denna handelsverksamhet

i och för sig, än ock derå, att denna verksamhet icke undgår

författningsenlig beskattning.

O O in

På grund af det nu anförda föreslår kollegium, att öfverståthållareembetet

eller länsstyrelse eger pröfva icke allenast om person, som söker

tillstånd att utom bosättningsorten kringföra varor till salu annorledes än

å marknad och, jemte det han visat sig vara i besittning af de egenskaper,

som enligt nu gällande stadganden utgöra vilkor för vinnande af

sådan rättighet, gittat ådagalägga, att han gjort sig känd för redbarhet

och ordentlighet, förty bör erhålla det sökta tillståndet, utan ock, derest

den sökande vill till biträde i rörelsen begagna annan person, om eu

sådan person på enahanda grunder och förutsättningar är lämplig att i

rörelsen användas, äfvensom att hvar och en, som söker att sjelf eller

genom annan få under löpande året idka handel, hvarom nu är fråga,

skall, med uppgift om den eller de orter, der han ärnar handeln utöfva,

till den myndighet, hos hvilken ansökningen göres, aflemna löftesskrift af

två vederhäftige personer, hvilka borga ej mindre för de böter och ersättningsbelopp,

som, i händelse den handlande eller hans biträde på Ostridigt

sätt under året utöfvat rörelsen, kunna varda dem ådömda, än äfven

för utskylder till stat och kommun, hvilka kunna varda handlanden för

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

9

samma år påförda å andra orter än der han är bosatt. Vidare synes

nödigt, att uti tillståndsresolutionen införes förklarande, att handlanden

icke är berättigad att idka sådan handel å annan ort än som i resolutionen

angifves, med erinran derjemte om påföljden af att handlanden

öfverskrider den honom beviljade näringsrättighet, äfvensom att det åligger

den myndighet, som gifvit resolutionen, att till efterrättelse för vederbörande

polis- och beskattningsmyndigheter genom kungörelse meddela

uppgift så väl om en hvar, som undfått tillåtelse att sådan rörelse utöfva,

som äfven å den eller de personer, honom tillåtits att till biträde i rörelsen

begagna.

Enligt innehållet af mom. 3 i § 9 är den, som vill på förenämnda

sätt idka handel, skyldig att för hvarje år, han ärnar handeln utöfva,

derom göra föreskrifven anmälan. Kollegium anser denna föreskrift böra

förtydligas eller bestämmas sålunda, att den tillåtelse, som på ansökning

i ämnet meddelas, skall omfatta endast ett kalenderår eller del deraf,

äfvensom att öfverståthållareembetets eller länsstyrelses sålunda vunna tillåtelse

icke berättigar den kringresande handlanden att utöfva verksamhet

utom vederbörande myndighets embetsområde; i följd hvaraf eu sådan

handlande, om han vill bedrifva sin handel utom Stockholms stad eller

det län, inom hvilket han är mantalskrifven, åligger att göra ansökning

derom hos vederbörande myndighet å den främmande orten, hvilken dervid

eger att pröfva ansökningen efter nu antydda grunder.

I betraktande af det i mom. 3 intagna stadgande, att utländing icke

kan användas till biträde i den meranämnda handelsrörelsen, utan så är,

att denne erhållit tillstånd att sådan handel idka eller ock Eders Kong!

Maj:ts befallningshafvande i den ort, der handlanden är bosatt, med hänseende

till förekomna särskilda omständigheter dertill lemnat sitt bifall,

och med hänsyn jemväl till hvad § 26 i 1879 års förordning innehåller

i fråga om rättighet för utländing att utom hans bosättningsort idka handel,

har kollegium icke kunnat undgå att egna särskild uppmärksamhet

åt den i Riksdagens skrifvelse och i de flesta deröfver afgifna yttranden

uttalade klagan öfver de olägenheter, som äro en följd af omkringresande

utländske handlandes sätt att gå till väga vid afyttrande inom orterna af

i allmänhet underhaltiga varor och de missbruk samt till och med bedrägerier,

hvartill de under denna sin verksamhet göra sig skyldige. Såsom

kollegium i det föregående antydt, lärer visserligen kunna antagas, att

vederbörande polismyndigheter flerstädes icke vidtagit de åtgärder, som

med stöd af nu gällande stadganden kunnat ega rum till förekommande

Bill. till Biksd. Urat. 1887. H. 7 Sami. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

eller motverkande af sådana personers olagliga verksamhet, men, på sätt

kollegium äfven antydt, förefinnes åtminstone i vissa orter svårighet för

polismagten att xrnder nu varande förhållanden kunna verksamt ingripa

till motverkande af det öfverklagade onda. Om således utländing icke

bör, såsom flere af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkt, ovilkorligen

förbjudas att idka handel å annan ort än der han är bosatt,

synes åtminstone med den erfarenhet, som nu vunnits i detta hänseende,

en sådan rättighet böra honom förunnas endast efter särskild utredning af

förekommande omständigheter. Om denna åsigt godkännes af Eders Kongl.

Maj:t, skulle hvad förenäinnda författningsrum innehålla, beträffande tillåtelse

för utländing att såsom biträde åt svensk undersåte bedrifva en

sådan handelsverksamhet, kunna ändras så till vida, att utländing icke<får

till handelsbiträde användas utan så är, att han erhållit nådigt tillstånd

att här i riket idka handels- eller fabriksrörelse, handtverk eller annan

handtering, samt att fråga, om och huruvida utländing, som, i den ordning

§ 26 utstakar, undfått sådant nådigt tillstånd samt gjort sig känd

för redbarhet och ordentlighet, må medgifvas att utom bosättningsorten

kringföra varor till försäljning, skall, med iakttagande af enahanda vilkor

och bestämmelser, som gälla för inländsk mans behörighet i sådant afseende,

pröfvas af öfverståthållareembetet eller befallningshafvande!! i det

län, der han önskar handeln bedrifva.

I det redan till viss del anförda underdåniga utlåtandet den 31 december

1878 yttrade kollegium, att, derest Eders Kongl. Maj:t skulle

finna godt att bifalla kollegii förslag till ordnande af utländings handelsverksamhet

eller ett närmare bestämmande af vilkoren för densamma,

dermed föga eller intet skulle vara vunnet, derest icke påföljden af en

oberättigad sådan rörelse blefve tillräckligt allvarlig för att stäfja de missbruk,

som då så allmänt öfverklagades, och på vidare anfördt skål hemstälde

kollegium, att den antydda påföljden måtte, utom böter, bestämmas

till förlust af det gods eller de varor, som till salu utbjödes eller försåldes;

åberopande kollegium till stöd för detta förslag de grunder, som varit

afgörande vid bestämmande af enahanda påföljd i tullstadgan i fråga om

oloflig införsel af varor jemte andra då på senare tiden utfärdade författningar;

hvarjemte kollegium anmärkte, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

framhållit en sådan ansvarspåföljd såsom oundgängligen nödig och af

lätt insedda orsaker den enda verksamma kontroll till förekommande eller

undanrödjande af den olaga handel, som, enligt hvad länsstyrelsernas yttranden

och öfriga upplysningar i ämnet gåfve vid handen, snart sagdt i

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

hela riket och synnerligast i vissa delar deraf till stor skada för landets

befolkning bedrefves. Denna kollegii hemställan fann Eders Kong! Maj:t

godt att bifalla endast så till vida, att, på sätt stadgas i § 31 af förordningen

den 20 juni 1879, jemte det den felande skulle vara förfallen till

böter enligt § 18, allmän åklagare egde att af olofligen till salu hållna

varor anhålla så mycket, som kunde anses erforderligt till säkerhet för

gäldande af de botes- och ersättningsbelopp, som kunde ådömas. Då emellertid

de i § 18 stadgade böter utgöra minst fem och högst femhundra kronor

samt de ersättningsbelopp, en sakfäld kan kännas skyldig att utgifva, svårligen

låta sig på förhand beräknas, torde i förekommande fall hos åklagare

uppstå tvekan eller villrådighet rörande omfånget af den honom sålunda

tillagda befogenhet och i följd deraf den med stadgandet åsyftade verkan

väsentligen förfelas. Kollegium finner sig derför ega fullgiltiga skäl att

förnya sin berörda hemställan med tillstyrkan derjemte, att den ifrågasatta

påföljden må utsträckas äfven till de fall, som omförmälas i § 18,

hvithet torde vara lämpligt och följdrigtigt äfven ur den synpunkten, att,

om inskickning eller förändring af den utländing nu medgifna rättighet

att till försäljning kringföra varor kommer att ega rum, försök att medelst

användande af svensk undersåte för utländsk mans räkning till utöfvande

af en sådan handelsverksamhet antagligen icke skola uteblifva.

Likaledes anser kollegium sig böra förnya sin i sagda utlåtande gjorda

hemställan, att allmän åklagare måtte tillerkännas två tredjedelar af ådömda

böter och af värdet af förbrutet gods, men åtei''stående tredjedelen tillfalla

kronan. Af åklagarens andel torde dock hälften böra tillkomma enskild

person, som angifvit förbrytelsen.

Vidkommande slutligen det slag af kringresandes handelsrörelse, som,

enligt hvad af handlingarna i detta ärende inhemtas, förekommer under

benämning af »realisation för utländsk konkursmassas räkning» eller dylikt,

och hvarigenom eller genom auktion afyttras varor i större omfattning,

torde, derest kollegii nu afgifna förslag till begränsning af den så

inländsk man som utländing medgifna rättighet att kringföra varor till

försäljning utom bosättningsorten varda godkända, några särskilda bestämmelser

till ordnande af den förenämnda handelsrörelsen icke vara erforderliga.

Att affatta slika bestämmelser så, att de icke mer eller mindre

komma i strid med hvad genom lag i fråga om försäljning af lös egendom

är vordet stadgadt, torde svårligen låta sig göras, och då, enlig sagda

förslag, en kringresande handlande icke skulle vara tillåtet att försälja

varor å annan ort, än som i vederbörande myndighets tillståndsresolution

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

uppgift, och innehållet af densamma skulle till efterrättelse för underordnade

myndigheter i orterna kungöras, bör kunna antagas, att dessa

blifva i tillfälle att fullgöra hvad på dem ankommer så väl i fråga om

beifrande af öfverträdelser *af den tillåtna handelsrätten, som äfven beträffande

beskattning af densamma, der den enligt vunnen tillåtelse bedrifves.

Att en handlande är underkastad beskattning för inkomst af rörelsen

å hvarje ort, der rörelsen eller någon hufvudsaklig gren deraf på

mera sjelfständigt sätt eller i afsevärd omfattning idkas, följer oförtydbart

af innehållet af § 12 d) i bevillningsstadgan; och då en handlande ställ,

vederhäftig borgen för erläggande af så väl allmänna som kommunala

utskylder, bör vederbörande kommun icke heller komma i saknad af den

afgift, en sådan handlande bör till kommun utgöra.

Derest Eders Kongl. Maj:t behagar godkänna hvad kollegium föreslagit

beträffande ändring af mom. 3 af § 9 i 1864 års förordning, sådan

den lyder enligt nådiga förordningen den 20 juni 1879, lärer ordningsföljden

af de särskilda momenten i sagda § böra ändras så till vida,

att nu varande mom. 4 betecknas med 3 och nu varande mom. 3 med 4;

och får kollegium, med iakttagande af hvad genom Kongl. kungörelsen

den 15 oktober 1880 blifvit förordnadt angående ändring i § 9 mom. 1

af förordningen den 18 juni 1864, slutligen sammanfatta sina i det föregående

gjorda hemställanden och förslag genom framläggande af följande

utkast till förändrad ordalydelse af här nedan angifna §§ i meranämnda

förordningar, nemligen:

»§ 2.

För rättigheten att idka grosshandel eller försälja varor i bod eller

från annat upplagsställe, eller att, med biträde af annan än hustru och

hemmavarande barn, till afsalu tillverka fabriks- och handtverksarbeten,

eller såsom yrke utöfva annan handtering, fördras såsom vilkor att hafva

god fräjd samt råda. öfver sig sjelf och sin egendom.

Vill någon utom den ort, der han är bosatt, sjelf eller genom annan

kringföra och annorledes än å marknad, till salu utbjuda varor, skall lian söka

tillåtelse dertill på sätt i § 0 mom. i stadgas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

13

§ 9-

Mom. 1. Den, som vill i stad eller under stad lydande köping idka

grosshandel eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe eller,

med biträde af annan än hustru och hemmavarande barn, till afsalu tillverka

fabriks- och handtverksarbeten, eller såsom yrke utöfva annan handtering,

skall skriftligen anmäla sig i Stockholm Tios öfver ståth&llareembetel

och i annan stad hos stadens magistrat eller, der sådan icke finnes, hos

vederbörande stadsstyrelse, och dervid aflemna det eller de betyg, som, på

grund af stadgandena i §§ 2, 4, 6 och 7, i hvart särskildt fall erfordras.

Öfver dem, som sålunda sig anmäla, föres särskild förteckning. Ingifna

betyg skola ock särskildt förvaras.

Mom. 2. Vill någon å landet eller i köping, som af viss stad icke

är beroende, utöfva näringsyrke i det omfång, nästföregående mom. afser,

göres, med uppgift om den socken, der näringen skall utöfvas, anmälan

hos vår befallningshafvande i länet eller kronofogden i orten eller den

person, vår befallningshafvande, der omständigheterna så föranleda, för

visst mindre område förordnar att sådan anmälan emottaga: och iakttagés

dervid hvad i nämnda mom. för öfrigt föreskrifves.

Mom. 3. Kronofogde eller enligt mom. 2 särskildt förordnad person

skall, inom medlet af hvarje månad, till vederbörande länsstyrelse insända

ej mindre uppgift på den eller dem, som, på nu föreskrifvet sätt, under

nästföregående månaden anmält sig till idkande af något näringsyrke, än

ock de betyg, som för sådant ändamål aflemnats.

Mom. 4. Den, som vill sjelf eller genom annan utom den ort, der han

är bosatt, kringföra varor till salu annorledes än ä marknad, skall söka tilllåtelse

derhll hos öfver ståthallar eembetet eller vår befallningshafvande i det län,

inom hvilket han vill idka sådan handel,. Vid ansökning för vinnande af sådan

rättighet skall den sökande foga eg mindre betyg, att han har god fräjd,

''råder öfver sig sjelf och sin egendom, samt i öfrigt gjort sig känd för *redbarhet

och ordenlighet, än ock löftesskrift af minst två vederhåftige personer,

hvilka, en för båda och båda för en, borga såsom för egen skuld så väl för

de böter och ersättningsbelopp, som, i händelse den handlande eller hans biträde

på lagstridigt sätt under året utöfvat rörelsen, kunna varda dem ådömda, som

äfven för utskylder Ull stat och kommun, hvilka kunna komma att handlanden

för samma är påföras å andra orter än der han är bosatt. Den sökande

skall derjemte uppgifva den (dier de personer, han vill till biträde i rörelsen

begagna, och aflemna betyg, att sådan person är väl fräjdad och myndig-, kun
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

nande dervid utländing icke begagnas, (utan så är, att denne, på sätt i § 26

stadgas, nnäfåitt vår nådiga tillåtelse att Tiar i riket idka handel eller annat

näring sy odal). År fråga om idkande af handeln inom ett lån, skall sökanden

tillika uppgifva den ort eller de orten• inom lånet, der lian vill rörelsen utöfva;

egande vederbörande myndighet icke att medgifva handelsrättens utsträckning

utom sitt embelsområde.

Finner öfverståthållareembetet eller Vår befallningshafvande skäligt ansökningen

bifalla, skall i den tillståndsresolution, som derom tv färdas och hvilken

må galla endast för ett kalenderår eller del deraf, intagas fullständig beskrifning

på utseendet jemte uppgift om åldern både af den person, hvilken handelsrätten

tillkommer, och af den eller de personer, hvilka han egen såsom biträden använda,

med förklarande derjemte, afl sökanden icke är berättigad alt utom den ort eller

de orter, som i ''resolutionen ang fras, kringföra varor till försäljning annorledes

än å marknad vid påföljd, som i § 18 sägs. Den myndighet, som gifvit

resolutionen, åligger dessutom att till efterrättelse för veder dör ande polis och beskattning

smyncligheter genom kungörelse meddela uppgift om en hvar, som undfått

tillåtelse att sådan rörelse utöfva, samt å den eller de personer, honom tilllåtits

att till biträde i rörelsen använda, äfvensom å den ort eller de orter, der

handeln får idkas.

Den, som undfått tillåtelse att, på sätt nu är sagclt, kringföra varor till försäljning

annorledes än å marknad, är skyldig att medföra den honom derom

meddelade tillståndsresolution och densamma vid påfordran förete.

§ 18-

Mom. 1. Den, som utan föregången anmälan, der sådan erfordras, och

iakttagande dervid af hvad här ofvan stadgadt är, idkar försäljning eller

tillverkning af varor eller eljest öfverskrider den näringsrättighet, denna

förordning i särskilda fall bestämmer, eller i öfrigt felar mot de i dessa

afseenden gifna föreskrifter, är förfallen till böter från och med fem till

och med femhundra riksdaler riksmynt.

Mom. 2. Har den, som, enligt § 9 mom. å, undfått tillåtelse att sjelf

etter genom annan kringföra varor till försäljning annorledes än å marknad,

hållit varor till salu utom den ort eller de orter, som i vederbörande embetsmyndighets

tillståndsresolution angifoits, etter använder lian titt biträde i rörelsen

annan person, än som i ''resolutionen finnes omför mudd, etter idkas sådan

försäljning af annan person, än som dertill förklarats berättigad, är hem

förfallen till böter jemlik! mom. 1, och skola de medförda varorna vara för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

15

verlcade och tagas i beslag af allmän åklagare, hvithet det dock åligger att,

om sådant beslag skall ega bestånd, åtal mot vederbörande ofördröjligen anställa

samt emellertid föga anstalt om del i beslag tagna godsets förvarande

gå lämpligt sätt, intill dess målet blifvit genom laga kraft-vunnet beslut afgjordt.

§ 23.

Af nu stadgade böter och värdet af för ver kadi gods skola en tredjedel

tillfalla kronan och två trejedelar åklagaren. Har beslag skett på grund af

angifvelse af enskild person, egen denne åtnjuta hälften af åklagarens andel.

Böterne förvandlas, der tillgång salmas, efter de grunder, som, i strafflagen

åro bestämda.

§ 26.

På särskild pröfning af Oss skall i hvarje fall bero, om utländsk man

eller qvinna må här i riket idka handels- eller fabriksrörelse, handtverk

eller annan handtering.

Ansökning derom, innefattande uppgift på den stad, köping eller ort

å landet der rörelsen eller handteringen idkas må, inlemnas i Stockholm

till öfverståthållareembetet och i andra orter till Vår befallningshafvande

med bifogande af:

a) betyg att den sökande är myndig och eger god fräjd,

samt

b) vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till staten

och kommunen under tre år.

Sedan upplysningar om den sökande, der sådana finnas nödiga, äfvensom

vederbörandes underdåniga förklaringar blifvit infordrade, insänder

öfverståthållareembetet eller Vår befallningshafvande samtliga handlingarna,

åtföljda a£ eget utlåtande, till Vårt civildepartement.

Har utländing undfått nådig tillåtelse att här i riket idka handel eller

annat näringsyrlce, och önskar hem att utom den ort, der han är bosatt, sjelf

eller genom annan kringföra och annorledes än å marknad, till salu, tillbjuda

varor, skall hem ingifva ansökning derom till öfverståthållareembetet eller Vår

vederbörande befallningshafvande, som har att pröfva ansökningen i enlighet

med de i § 9 mom. å gifna bestämmelser samt dervid i ifrigt förfara på

sätt i nämnda författning srum, sägs.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

§ 31.

Idkar utan i vederbörlig ordning erhållet tillstånd utländing handel

eller annat näringsyrke, eller öfverskrider han det tillstånd, honom meddelats,

eller i öfrigt felar mot de i denna förordning gifna föreskrifter, är

han förfallen till böter enligt § 18, att fördelas så, som i § 23 sägs.

Hållas varor olofligen till salu, skola de rara förverkade och tagas i beslag

af allmän åklagare, som. dervid har att vidare /förfara på sätt i § 18 finnes

stadgadt,»

De remitterade handlingarna återställas härhos, hvarjemte en fullständig

promemoria öfver desammas innehåll bifogas.

Stockholm den 21 december 1886.

Underdånigst,

C. FR. WjERN.

J. Sjöberg.

Ernst Gäntlter.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 18 87.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1887 B:47 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. May.ts proposition angående ändrade bestämmelser rörande varors kringförande till försäljning. s. 16 i texten