Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 57 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.

1887-05-23 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1887 B:5, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 57 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 23 maj 1887, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af § 57 i förordningen om kommunalstyrelse på

landet den 21 mars 1862.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga eu inom

nämnda kammare af herr S. .1/. Olsson afgifven motion, n:o 39, hvaruti

föreslås, att § 57 sista mom. af kongl. förordningen om kommunalstyrelse

på landet den 21 mars 1862 måtte erhålla följande förändrade

lydelse: *

»Jordegare eller boställsinnehafvare, som åt landbo eller arrendator

upplåtit jord eller boställe, är för erläggande af kommunalutskylder

derför befriad, enär dessa utskylder enligt 1 mom. i denna paragraf

skola af brukaren erläggas; saknar arrendator eller landbo tillgång

till kommunalutskyldernas erläggande, åligger egaren att de samma

betala.»

Såsom skäl för den föreslagna ändringen åberopar motionären

(jfr motion i Andra Kammaren n:o 109, 1887 A.) de förluster, som

kunna tillskyndas eu kommun till följd af nu gällande föreskrift, att

jordegare eller boställsinnehafvare, som åt landbo eller arrendator upplåtit

jord eller boställe, är från erläggande af kommunalutskylder derför

befriad, enär dessa utskylder enligt 1 inom. i omförmälda paragraf

skola af brukaren erläggas. Det inträffade nemligen icke så sällan, att

en större jordegare eller ett bolag, som hade egendom inom en kommun,

antoge arrendator eller landbo på sin egendom, icke allenast från

andra kommuner inom länet, utan äfven från andra län. Om denne

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

arrendator eller landbo icke fullgjorde sina i kontraktet bestämda skyldigheter,

så kunde han, efter att hafva brukat egendomen ett år, uppsägas

och skiljas från densamma och i följd deraf blifva ruinerad. På

grund af sitt iråkade obestånd kunde han icke betala den skatt, som

belöpte å egendomen, vare sig till staten eller till kommunen. När utskylderna

skulle uttagas eller utmätas, saknade arrendatorn eller landbon

utmätningsbar tillgång. Jordegaren ansåge sig icke skyldig att på något

sätt träda emellan, och den slutligen förlorande blefve kommunen, der

egendomen är belägen.

Att sådana fall, som motionären framstält, stundom inträffa, kan

icke förnekas. Men om kommunen i dessa fall drabbas af förlust, så

lärer väl förlusten för jordegaren oftast blifva vida större och känbarare,

hvilket torde utgöra en maning för denne att vid arrendeaftals ingående

använda nödig försigtighet. Der emellertid förlust af ifrågavarande beskaffenhet

träffar jordegaren, synes det obilligt att öka denna genom

att jemväl pålägga honom ansvaret för de kommunalutskylder, som bort

af brukaren erläggas. Obilligheten häruti framträder ännu skarpare, då

man besinnar, att arrendatorn möjligen med de honom för egendomen

tillkommande röster bidragit till beslutande af de utgifter, för hvilkas

betäckande utskylderna blifvit påförda. Utskottet anser sig följaktligen

böra hemställa,

att förevarande motion icke må vinna Riksdagens

bifall.

Stockholm den 23 maj 1887.

På lagutskottets vägnar:

Axel Bergström.

Reservationer:

af herrar J. Anderson i Tenhult, Smedberg, F. Andersson i Helgesta,

H. Andersson i Nöbbelöf och A. Svensson i Lösen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.