Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 57 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.
1887-05-23 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
LU 1887 B:5, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 57 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.
Dokumentets text
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 5.
N:o 5.
Ank. till Riksd. kansli den 23 maj 1887, kl. 12 midd.
Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af § 57 i förordningen om kommunalstyrelse på
landet den 21 mars 1862.
Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga eu inom
nämnda kammare af herr S. .1/. Olsson afgifven motion, n:o 39, hvaruti
föreslås, att § 57 sista mom. af kongl. förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 måtte erhålla följande förändrade
lydelse: *
»Jordegare eller boställsinnehafvare, som åt landbo eller arrendator
upplåtit jord eller boställe, är för erläggande af kommunalutskylder
derför befriad, enär dessa utskylder enligt 1 mom. i denna paragraf
skola af brukaren erläggas; saknar arrendator eller landbo tillgång
till kommunalutskyldernas erläggande, åligger egaren att de samma
betala.»
Såsom skäl för den föreslagna ändringen åberopar motionären
(jfr motion i Andra Kammaren n:o 109, 1887 A.) de förluster, som
kunna tillskyndas eu kommun till följd af nu gällande föreskrift, att
jordegare eller boställsinnehafvare, som åt landbo eller arrendator upplåtit
jord eller boställe, är från erläggande af kommunalutskylder derför
befriad, enär dessa utskylder enligt 1 inom. i omförmälda paragraf
skola af brukaren erläggas. Det inträffade nemligen icke så sällan, att
en större jordegare eller ett bolag, som hade egendom inom en kommun,
antoge arrendator eller landbo på sin egendom, icke allenast från
andra kommuner inom länet, utan äfven från andra län. Om denne
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 5.
arrendator eller landbo icke fullgjorde sina i kontraktet bestämda skyldigheter,
så kunde han, efter att hafva brukat egendomen ett år, uppsägas
och skiljas från densamma och i följd deraf blifva ruinerad. På
grund af sitt iråkade obestånd kunde han icke betala den skatt, som
belöpte å egendomen, vare sig till staten eller till kommunen. När utskylderna
skulle uttagas eller utmätas, saknade arrendatorn eller landbon
utmätningsbar tillgång. Jordegaren ansåge sig icke skyldig att på något
sätt träda emellan, och den slutligen förlorande blefve kommunen, der
egendomen är belägen.
Att sådana fall, som motionären framstält, stundom inträffa, kan
icke förnekas. Men om kommunen i dessa fall drabbas af förlust, så
lärer väl förlusten för jordegaren oftast blifva vida större och känbarare,
hvilket torde utgöra en maning för denne att vid arrendeaftals ingående
använda nödig försigtighet. Der emellertid förlust af ifrågavarande beskaffenhet
träffar jordegaren, synes det obilligt att öka denna genom
att jemväl pålägga honom ansvaret för de kommunalutskylder, som bort
af brukaren erläggas. Obilligheten häruti framträder ännu skarpare, då
man besinnar, att arrendatorn möjligen med de honom för egendomen
tillkommande röster bidragit till beslutande af de utgifter, för hvilkas
betäckande utskylderna blifvit påförda. Utskottet anser sig följaktligen
böra hemställa,
att förevarande motion icke må vinna Riksdagens
bifall.
Stockholm den 23 maj 1887.
På lagutskottets vägnar:
Axel Bergström.
Reservationer:
af herrar J. Anderson i Tenhult, Smedberg, F. Andersson i Helgesta,
H. Andersson i Nöbbelöf och A. Svensson i Lösen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.