Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af l § i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875. Till lagutskottet har Andra Kammaren hänvisat eu inom nämnda kammare afgifven motion, n:o 60, deruti herr J. Smedberg, under åberopande af de skäl, han anfört i två särskilda förut af honom väckta motioner

1887-05-26 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1887 B:9, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af l § i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875. Till lagutskottet har Andra Kammaren hänvisat eu inom nämnda kammare afgifven motion, n:o 60, deruti herr J. Smedberg, under åberopande af de skäl, han anfört i två särskilda förut af honom väckta motioner

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 26 maj 1887, kl. 2 e. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring

af l § i förordningen angående lagfart å fång till fast

egendom den 16 juni 1875.

Till lagutskottet har Andra Kammaren hänvisat eu inom nämnda

kammare afgifven motion, n:o 60, deruti herr J. Smedberg, under åberopande

af de skäl, han anfört i två särskilda förut af honom väckta

motioner (1886: n:o 162 och 1887 A: n:o 100) föreslår, att Riksdagen

ville för sin del antaga följande tillägg till 1 § i förordningen angående

lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875:

»Då sterbhusdelegare afhändt sig dem samfäldt tillhörig fast egendom,

samt lagfart å den nye egarens fång och å sterbhusdelegarnes samtidigt

sökes, må lagfart för alla sterbhusdelegarne gemensamt beviljas;

dock att uti lagfartsprotokollet anmärkes, huru stor lott hvardera enligt

arfskifte, bodelning eller testamente bekommit.»

I denna motion hafva herrar S. Fr. Norén, J. A. Andreason och

P. Svensson förklarat sig instämma.

Som bekant, infördes genom förordningen angående lagfart å

fång till fast egendom den 16 juni 1875 den för vår lagstifning dittills

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 11

främmande grundsats, att en hvar, som med eganderätt åtkommit fast

egendom, är skyldig att å fånget söka lagfart. Särskild! med afseende

å arf och giftorätt, Indika fång också i förordningens 1 § uttryckligen

nämnas, innebar detta stadgande en nyhet, som onekligen kunde medföra

en förut icke befintlig börda för personer, som på detta sätt vinna

eganderätt till fast egendom. Påläggandet af denna ökade förpligtelse

hade emellertid eu giltig grund i den vigt för den allmänna rättssäkerheten,

som ligger derpå, att åt hvarje fång af fast egendom gifves

den offentlighet, som lagfart medför.

I 2 § af ifrågavarande förordning meddelas föreskrifter om den

tid, inom hvilken förvärfvaren är skyldig att söka lagfart, dervid i fråga

om giftorätt i makars bo skyldigheten att lagfara förklaras inträda först

då boet delas, och i fråga om arfsfång stadgas, att tiden för lagfartssökande

skall, der för arfslottens bestämmande skifte eller bodelningerfordras,

räknas från det dylik förrättning hölls, men i annat fall från

det bouppteckningen efter arflåtaren afslutades.

De nu anförda stadgandena synas vid tillämpningen hafva framkallat,

någon tvekan hos domstolarne, huruvida i sådana fall, der arfskifte

i ett sterbhus är erforderligt för arfslottens bestämmande, lagfart

å den arffallna fastigheten kan meddelas gemensamt för sterbhusdelegarne

på grund af bouppteckningen eller om domstolen bör vägra lagfart, intill

dess ett i behörig form upprättadt, arfskifte företes, på grund hvaraf

lagfart å hvarje sterbhusdelegares deri bestämda andel kan särskild!

meddelas. Såsom motionären uppgifvit, lärer praxis i dylika fall vara

temligen vacklande. Uti ett under högsta domstolens pröfning draget

mål (refereradt i Chr. Naumanns tidskrift för lagstiftning, lagskipning

och förvaltning, årg. 1882, sid. 708, och i nytt juridiskt arkiv, årg. 1881,

ald. I, sid. 484) har högsta domstolen genom utslag den 15 november

1881 förklarat sig finna hinder i lag icke möta för de i målet klagande

att gemensamt erhålla lagfart å hvad dem samfäld! i arf tillfallit och

icke blifvit emellan dem skiftadt.

Rigtigheten af denna lagtolkning synes emellertid utskottet icke

vara otvifvelaktig. Den torde i många fall kunna leda till föga tillfredsställande

resultat i afseende å den visshet om eganderätten till

fastighet, som med lagfarten åsyftas. Om nemligen en af sterbhusdelegarne

sedermera afhänder sig sin andel i fastigheten och dervid

icke kan förete andra fångeshandlingar än bouppteckningen jemte bevis

om lagfart, som på grund af nämnda handling meddelats, så kan ovisshet

om storleken af hans andel i egendomen uppstå. En närmare utveckling

af de skäl, som tala emot en sådan uppfattning af lagens be
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

stämmelser återfinnes uti en i Chr. Naumanns omförmälda tidskrift, år g.

1880, sid. 293, intagen uppsats af en domare å landet.

Om det sålunda kan antagas, att enligt nu gällande föreskrifter

lagfart & arffallen fastighet icke bör meddelas förr än arfskifte eller

bodelning, der sådan åtgärd erfordras, egt rum, så följer visserligen

deraf icke med nödvändighet, att den på hvarje sterbhusdelegare belöpande

andel i fastigheten måste särskild lagfaras. Praxis lär emellertid

mångenstädes gå i sist antydda rigtning; och om en sådan praxis

icke kan stödjas på någon uttrycklig föreskrift i lagfartsförordningen,

synes den dock icke stå i strid dermed.

Det är, såsom motionären framhållit, uppenbart, att en sådan

praxis i många fall kan förorsaka sterbhusdelegarne kostnader, hvilka

icke stå i något rimligt förhållande till värdet af den arffallna fastigheten.

Detta missförhållande framträder i synnerhet, då sterbhusdelegarne

finna det för sig fördelaktigast att gemensamt försälja egendomen.

Det ligger då för dem ingen vigt derpå, att hvar och en för

sig får sin eganderätt genom lagfart bekräftad; och det kan hvarken

för köparen eller för den allmänna rättssäkerheten vara erforderligt, att

särskild lagfart för hvarje sterbhusdelegare beviljas, om nemligen lagfartens

beviljande föregåtts af vederbörligt skifte eller bodelning, hvarigenom

hvarje särskild arfslott blifvit till storleken bestämd, och

anteckning härom verkställes i lagfartsprotokollet.

Då genom den af motionären föreslagna lagbestämmelse den

fördel kan vinnas, att sterbhusdelegare, hvilka gemensamt afhända sig

fast egendom, befrias från de ofta alltför betungande kostnader, som

särskild lagfart å hvarje fastighetsandel skulle medföra, utan att någon

menlig inverkan deraf å allmänna rättssäkerheten synes vara att befara,

får utskottet hemställa,

att Riksdagen ville, med hufvudsakligt bifall till

motionen, för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af § 1 i förordningen om lagfart

å fång till fäst egendom den 16 juni 1875.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen angående

lagfart å fång till fast egendom den 16 juni

1875 skall erhålla följande ändrade lydelse:

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

1 §•

Hvar, som genom köp, byte, gåfva, testamente,

arf, giftorätt, skattelösen af kronojord eller annorledes

med eganderätt åtkommer fast egendom, söke lagfart

å fånget vid den rätt, hvarunder egendomen lyder.

Hörer egendomen under flere rätter, skall med hvarje

del lagfaras vid den rätt, hvarunder den del lyder.

Délegare i död mans bo, fänika fast egendom i boet

tillfallit, vid, der egendomen i sin helhet af en eller flere

bland dem öfvertagits eller af dem samfäldt till annan

öfverlåtits, gemensamt lagfara med sitt fång, så framt den

lagfart sökes samtidigt med eller efter lagfarten å nye

egarens fång; skolande dock dervid antecknas huru stor

lott hvarje delegare enligt arfskifte, bodelning eller testamente

tillfallit.

Hvad sålunda är stadgadt afser jemväl frälseränta,

fast egendom, som innehafves såsom fideikommiss,

samt sådana på ofri grund i stad uppförda hus eller

andra byggnader, hvarifrån egaren ej må skiljas, så

länge han erlägger tomtören eller utan att lösen för

byggnaderna gifves.

Stockholm den 26 maj 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Bill. till Biksd. Broi. 1887. B. 7 Sami 3 Höft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.