Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förvärfvande af mark. för utvidgning af renbetesfjellen i Jemtlands lån.
1887-06-16 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1887 B:36, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förvärfvande af mark. för utvidgning af renbetesfjellen i Jemtlands lån.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 36.
1
N:o 36.
Ånk. till Riksd. kansli den 16 juni 1887, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förvärfvande
af mark. för utvidgning af renbetesfjellen i Jemtlands
lån.
(I. A.)
Med hänseende till nödvändigheten att söka utvidga de åt lapparne
bibehållna renbetesfjell i Jemtlands län och sedan domänstyrelsen på Kongl.
Maj:ts befallning afgifvit utlåtande i fråga om tillgången å skog inom nämnda
trakter och sättet för dess tillgodogörande, har Kongl. Maj:t, under hänvisning
till hvad bilagdt protokoll öfver justitiedepartementsärenden innehölle,
i en till Riksdagen den 13 nästlidne maj aflåten, till statsutskottets förberedande
behandling hänvisad proposition (n:o 36) föreslagit Riksdagen att
medgifva,
att behållna afkastningen af den skogsavverkning på renbetesfjellen i
Jemtlands län, som i enlighet med domän styrelsens förslag kunde varda föreskrifven,
måtte användas till förvärfvande af mark för utvidgning af nämnda
renbetesfjell, i afsigt att bereda lapparne nödigt utrymme för renskötseln
under tiden från maj till september månader; samt
att, när vissa delar af förvärfvade områden kunde genom skogsafverkning
eller annorledes lemna afkastning, eller ej vore för det afsedda ändamålet
nödiga, på Kongl. Maj:t måtte bero att ställa sådana delar under
skogsstatens förvaltning eller utarrendera eller försälja dem, under iakttagande
deraf, att afkastningen eller försäljningssumman, den sistnämnda derest
Bill. till Riksd. Frot. 1887. MM. 4 Sami. 1 Afd. 23 Häft. 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 36.
Kongl. Maj:t ej pröfvade den böra användas att på annan trakt inom länet utvidga
lapparnes renbetesrättigheter, skulle tillfalla statsverket.
Lagen angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige af
den 4 juni 1886, innehåller i 1 §, att lapparne i Jemtlands län ej få, utan
vederbörande jordegares eller brukares samtycke, uppehålla sig på enskildes
egor å annan tid än oktober—april månader.
Enligt hvad herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet till det
åberopade statsrådsprotokollet för justitiedepartementsärenden anfört, innebure
förenämnda stadgande, att lapparne under den öfriga delen af året eller
maj—september skulle vara hänvisade att vistas uteslutande på de åt dem
i närheten af riksgränsen upplåtna renbetesfjell, och var det dem vid äfventyr
af böter förbjudet att under nämnda tid med sina renar öfverskrida gränsen
för dessa fjell. En sådan anordning förutsatte att renbetesfjellen frambragte
all den växtlighet, som erfordrades för renens uppehälle derstädes
under sommartiden. Under den förberedande behandlingen af lapplagen hade
dock visat sig att detta icke vore förhållandet med dessa fjell, sådana de
för närvarande vore till sitt omfång bestämda. Men hade nemligen vid afvittringen
inom Jemtlands län icke tagit nödig hänsyn till lapparnes behof,
och stora sträckor, inom hvilka de vår och höst plägade uppehålla sig, hade
upplåtits åt enskilde. Deraf hade i vissa trakter af länet uppstått stor svårighet
för lapparne att särskildt vårtiden, i maj månad, innan växtligheten
på fjellen hunnit utvecklas, hålla renarne qvar inom sina områden och hindra
dem att göra skada på enskildes angränsande, längre ned belägna och derföre
tidigare gräsbeväxta egor. Men skattefjellen hade icke blott gjorts
trängre till utrymmet än för lapparnes behof erfordrats, utan de hade blifvit
genom inskjutande, enskilde tillhöriga egor skilda från hvarandra, så att de
ej bildade en sammanhängande och för lapparne lätt åtkomlig sträcka. Dylik
enskild mark kunde under renarnes kringströfvande svårligen under några
omständigheter skyddas mot intrång.
För att skaffa bot mot den skada, som således vid afvittringen tillfogats
lapparne, hade redan den komité, som utarbetat lapplagen, föreslagit
att för medel, som kunde inflyta genom försäljning af skog från renbetesfjellen,
till lapparnes begagnande under de tider, då dessa fjell vore otillräckliga
för renarnes uppehälle under sommaren, förvärfva nödig mark från
angränsande jordegare, innan lagens stränga förbud tillämpades. Riksdagen
hade också beslutat att för detta ändamål uppskjuta lagens tillämpning i
Jemtlands län till den 1 januari 1889.
Samma dag lagen utfärdades hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Jemtlands län erhållit befallning att inkomma med förslag å de åtgärder,
som borde vidtagas för att genom köp, expropriation eller lega från enskilde
Statsutskottets Utlåtande N:o 36.
3
förvärfva sådan mark, som syntes oundgängligen erforderlig för renbetesfjellens
utvidgning, så att de under månaderna maj till september erbjöde
tillräckligt bete åt renarne.
Tillika hade uppdragits åt särskilde komiterade att efter noggrann
undersökning på stället, och sedan de intresserade, så väl lappar som bofaste,
fått tilfälle att sjelfva eller genom ombud för komitén uttala sin mening,
till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till erforderliga åtgärder för ifrågavarande
ändamåls vinnande. Sedan komiterade utarbetat betänkande och
förslag i ämnet, samt så väl Kongl. Maj:ts befallningshafvande som domänstyrelsen
afgifvit yttranden i frågan, hade under nästlidet års sommar ytterligare
undersökningar verkstälts inom länet. I ett den 28 februari innevarande
år afgifvet utlåtande hade domänstyrelsen härefter med erinran, att
lappskattefjellens skogstillgångar, som å vissa trakter ansenligt öfverstege
den lappska befolkningens behof, icke borde lemnas obegagnade, helst som
en omsorgsfullt utförd afverkning inom många trakter medförde samma
säkerhet för skogens bestånd, som trädens i följd af ålder efter hand pågående
utdöende, framhållit nödvändigheten af att vissa försigtighetsmått, så
vidt möjligt utan att i väsentligare mån fördyra afverkningen, måtte iakttagas
vid timmerskogens tillgodogörande å ifrågavarande skattefjell i syfte ej
mindre att skydda det nuvarande skogsbeståndet mot tjellvindarnes menliga
inverkan och befordra skogens föryngring efter afverkningen, än ock att
förekomma olägenheter för lapparnes näringsfång, i hvilka afseenden hufvudsakligen
föreslagits:
att skogsbestånden i fjellbandet äfvensom ä lapparnes flyttningsvägar
undantoges från afverkning i vidsträcktare män än för lapparnes eget behof;
att, intill dess erfarenhet vunnits rörande uppkomst af återväxt samt
utgiesningens inflytande på det qvarvarande skogsbeståndet, afverkningen å
trakter nedanför fjellbandet inskränktes till mer eller mindre skyddade lokaler;
att afverkningen i möjligaste måtto koncentrerades för att ej fördyras
eller orsaka lapparne ökade olägenheter;
att i väl skyddade lägen plantornas ljusbehof borde tillgodoses genom
att jemte saludugliga träd utfälla mest hindrande vrakträd och undertryckt
skog, medan deremot, då läget vid fortsatt närmande mot fjellgränsen eller
vid öfvergången från höjdernas läsidor biefve i någon mån exponeradt, afseende
hufvudsakligen borde fästas dervid, att återväxten af den qvarstående
skogen erhölle nödigt skydd mot vindarne, äfven om plantornas ljusbehof icke
samtidigt skulle kunna i önskvärd mån tillgodoses, samt att afverkningen
sålunda hufvudsakligen endast borde omfatta säljbar, frisk skog, som i allmänhet
borde medtagas intill en minimidimension af 30 ems tvärmätt vid
4 Statsutskottets Utlåtande N:o 36.
brösthöjd, så att huggningen först efter en längre tidsperiod måtte återkomma
till samma trakt;
att de i få fall, då skogsbestånden bildade sammanhängande områden
på flera kilometers utsträckning i längd och bredd, trakten icke på en gång
genomblädades, utan efter terrängförhållandena afdelades i utdrifningstrakter
af lämplig omfattning, hvarefter vid första genomblädningen endast hvarannan
sådan trakt utverkades, medan de andra orörda qvarstode såsom skydd under
föryngringstiden och först då blefve föremål för afverkning, när skogen å de
utglesnade trakterna hunnit vänja sig vid friställningen, samt återväxten å
desamma vore tryggad; samt
att, derest det skulle visa sig, att lapparne lida afsevärd skada genom
efter afverkning qvarliggande oqvistade träd och träddelar, och af sådan
anledning uppqvistning påyrkades å någon eller några af de för afverkning
afsedda trakter, dylik åtgärd då undantagsvis måtte ega rum.
Dessa grunder för afverknings utförande inom skattefjellen hade domänstyrelsen
ansett vara betryggande; och syntes det styrelsen som om, med
iakttagande af de försigtighetsmått, nämnda grunder innefattade, den å vissa
trakter inom berörda fjellområden enligt skogstjenstemännens uppgift befintliga
timmertillgång utan fara för qvarvarande skog skulle kunna tillgodogöras,
dervid emellertid genom de föreslagna bestämmelsernas tillämpning vid afverkningen
ett något mindre antal träd möjligen torde komma att afverkas,
än som i skogstjenstemännens förberörda uppgifter angifvits. A flere trakter
vore tillgången å afverkningsbar skog ej större, än att den utan olägenhet
kunde på en gång försäljas för afverkning på ett eller några få år, men å
andra trakter vore den deremot af den betydenhet, att afverkningen måste
fördelas på längre tid, om än för vinnande af nöjaktiga pris försäljning
på en gång af timmertillgången å viss trakt eller vid visst vattendrag egde
rum, i hvilket fall betalningsterminerna måste lämpas efter afverkningens
fortskridande. Inom en tid af 20 år torde emellertid ifrågavarande timmertillgångar
böra tillgodogöras.
Efter den utredning, som sålunda vunnits hade, enligt hvad departementschefen
till förenämnda statsrådsprotokoll vidare anfört, frågan om renbetsfjellens
utvidgning ansetts böra föreläggas Riksdagen; och vore det desto
angelägnare, att detta skedde nu, som endast ett och ett hälft år återstode
till dess lapplagen skulle träda i tillämpning. Hinder för en dylik framställning
borde ej möta deraf, att undersökningarna i norra Jemtland angående
den mark, som der borde inlösas, ännu ej vore fullbordade, och att således
någon fullständig uppgift om all den mark, som behöfde förvärfvas, icke
kunde Riksdagen meddelas. Departementschefen delade nemligen fullkomligt
den af Kong!. Maj:ts befallningshafvande uttalade mening, att det icke vore
Statsutskottets Utlåtande N:o 36.
5
klokt att på förhand bestämma sig för förvärfvande af någon viss mark,
emedan detta ovilkorligen skulle uppdrifva inköpspriset till en oskälig höjd.
Glanska få af de af komitén till inköp föreslagna områden vore nemligen så
oumbärliga för lapparne, att de under alla omständigheter måste köpas, enär
utan tvifvel motsvarande fördelar kunde ernås genom fjellens utvidgning åt
andra håll och lapparnes förflyttning till de sålunda förvärfvade markerna.
Åt Kongl, Maj:ts befallningshafvande borde derföre uppdragas att med hufvudsaklig
ledning af komiterades förslag underhandla med vederbörande jordegare
om öfverlåtelse af erforderlig mark och, då sådan kunde för skäligt
pris förvärfvas, derom hos Kongl. Maj:t göra framställning. Skulle behof af
tillgångar för ändamålet uppstå, innan skogsförsäljningsmedel till motsvarande
belopp influtit, syntes dock detta behof icke blifva af större omfattning, än
att beloppen kunde af statskontoret förskjutas mot ersättning i den mån
skogsförsäljningsmedlen inflöte.
Då det emellertid kunde blifva nödigt att för ernående af bättre köpevilkor
inlösa ett större område, hvaraf sedermera någon del, som ej kunde
för lapparnes räkning användas, kunde afyttras eller annorledes komma kronan
till nytta, borde rättighet att derom förordna stå Kongl. Maj:t öppen. Med
köpeskillingen för såld mark borde i sådant fall förfaras på lika sätt som
med skogsförsäljningsmedlen.
Med hänvisande till hvad i öfrigt i förenämnda statsrådsprotokoll i
detta ärende meddelas, får utskottet, som emot Kongl. Maj:ts berörda framställning
icke haft något att erinra, hemställa,
att hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende föreslagit
må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 16 juni 1887.
På statsutskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.
Bih. till Bilcsd. Frot. 1887. MS. 4 Samt. 1 Afd. 23 Raft.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1887 B:56 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förvärfvande af mark för utvidgning af renbetesfjellen i Jemtlands län. s. 1 i texten