Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15
1888-05-03 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1888:15, Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
1
N:o 15.
Ant till Kikscl. kansli den 4 maj 1888, kl. 11 f. m.
Betänkande, angående stämpel af giften.
Till bevillningsutskottet har från Andra Kammaren hänvisats en
af herr A. P. Lind väckt motion, n:o 104, hvari föreslås,
att Riksdagen för sin del måtte besluta ett sådant tillägg till 52
§ i kong! förordningen angående stämpelpappersafgifter den 9 november
1884, att i de tall, der böter och skadestånd på enskildes angifvelser
ådömas, desamma skola odelade tillkomma angifvarne.
§ 52 i berörda förordning har för närvarande denna lydelse:
»Af böter och skadestånd, som enligt denna författning ådömas,
tillfälle hälften åklagaren och hälften kronan.
Då åtal är grundadt på anmärkning af särskild, enligt § 33 af
hofrätt förordnad tjensteman, tage denne hälften af åklagarens andel.»
Med erinran att i de kongl. förordningar angående stämpelafgiften,
hvilka utfärdats under de senare åren, blifvit uteslutet stadgandet om
den angifvare förut tillkommande andel af böter och skadestånd, som,
till följd af enskildes anmälan, blifvit ådömda, anför motionären till
stöd för sitt omförmälda yrkande, att »det i flera fall endast är allmänheten,
som är i tillfälle att kontrollera förseelser af ifrågavarande
beskaffenhet, som ofta lära förekomma och icke kunna af åklagaromagten
beifras utan anmälan af enskild», samt att »ingen sådan nu
mera torde vilja underkasta sig det besvär och de kostnader, som med
en dylik angifvelse äro förenade, så framt de derför ej erhålla skälig
vedergällning».
Bih,. till Riksd. Prof. 1888. 5 Sami. 1 Afd. 13 Käft.
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
Föreskrifterna om åtal af förseelser mot stämpelförordningen
undergingo år 1883 väsentliga förändringar. De stadganden, som. dittils
galt i nämnda afseende, härröra från en tid, då ansvar ännu i al - mänhet var stadgadt för enskild person, som underläte att förse handling
med stämpel till behörigt belopp. Bland dessa stadganden, hvilka
medgåfvo enskilde rätt att åtala ifrågavarande slags förseelse^, fans
äfven följande om fördelning af böter och om åklagares rätt till desamma:
»Den,
som åtalar underslef emot eller öfverträdelse åt denna författning,
erhåller hälften af det ådömda bötesbeloppet; hvarförutom
honom alltid tillkommer hälften af den undansnillade eller för ringa
erlagda stämpelafgiften. Återstoden af denna afgift, äfvensom af böterna,
tillfaller Kongl. Maj:t och kronan.»
Det var således endast i det fall, att angifvaren tillika var åklagare,
som någon del af böterna tillföll honom.
Skyldighet att tillse, det handlingar i vederbörlig ordning förses
med stämpel, åligger numera i allmänhet kronans embets- och tjenstemän.
Åtal mot dem för försummelse härutinnan skall, enligt § 48 i
stämpelförordningen, anhängiggöras och utföras i den ordning, som i
afseende på åtal för tjenstefel i allmänhet är föreskrifven. De fall, i
hvilka enskilde är o vid ansvar spåföljd pligtige att förse handlingar med
stämpel, äro ytterst få och af ringa betydelse. Deras förseelser emot
författningen skola, enligt § 49, atalas af allmän åklagare vid allmän
domstol. Gällande stämpelförordning inrymmer således icke åt enskilde
rätt att åtala öfverträdelser af författningen.
Vid sådant förhållande, och då motionären icke ifrågasatt någon
ändring i förordningens bestämmelser angående åtalsrätten, samt en
hos vederbörande gjord angifvelse till åtal icke lärer kunna vara förenad
med något egentligt besvär eller några kostnader, får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion lemnas utan afseende.
Stockholm den 3 maj 1888.
På utskottets vägnar:
ER. GUSP. BOSTRÖM.
Stockholm, tryckt hos Ii. L. Beckman, 1888.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.