Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17

1888-05-06 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1888:17, Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

I

N:o 17.

Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1888, kl. C e. m.

betänkande, i anledning aj odekla mot toner om upphäfvande af

gällande förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga

handels- och sjöfartsförhållanden.

Till bevillningsutskottet hafva blifvit hänvisade två inom Första

Kammaren väckta motioner, nemligen n:o 78 af herr J. E. Nyström,

om upphäfvande af gällande förordning angående Sveriges och Norges

ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden m. m., samt n:o 79 af

grefve Strölaf eif, om eventuelt upphäfvande af samma förordning; och

får utskottet i anledning deraf nu afgifva utlåtande i ämnet.

Herr Nyström andrager i sin motion följande:

»Då kong! förordningen den 29 maj 1874 med deri sedermera

genom kongl. förordningen den 1 juli 1887 skedda ändringar, angående

Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, eller

den s. k. mellanrikslagen, enligt hvad som deremot förekom vid sistlidet

års majriksdag, är i många hänseenden och deribland, hvad förlängda

uppsägningstiden till två år beträffar, ofördelaktig för Sverige;

och då, till följd af nu vid riksdagen väsentligt förhöjda eller åsätta

tullsatser, samma lag eller förordning ej kan böra få lända till efterrättelse

för längre tid än nämnda tvenne år, enär antagligen nog stort

lidande hinner tillfogas Sverige endast under denna tid, efter som

Norge har egentligen blott finanstullar, men Sverige deremot nu höga

skyddstullar, får jag, såsom eu följd deraf, att Riksdagen numera antagit

de väsentligaste tullar ne, vördsamt föreslå:

Bih. till Iiiksd. Prof. 1888. 5 Sami. 1 Afd. In Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

l:o att Riksdagen behagade för sin del upphäfva mellanrikslagen

af den 29 maj 1874 med deri genom kongl. förordningen den 1 juli

1887 skedda ändringar; och

2:o att Riksdagen, för den händelse ny mellanrikslag anses kunna

och böra ifrågakomma, sedan Sveriges och Norges tullförhållanden nu

blifvit så högst olika, måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes taga frågan i öfvervägande och inleda erforderliga

underhandlingar med Norge samt sedermera afgifva förslag till en ny

mellanrikslag, innehållande bland annat stadganden om att s. k. skilnadstullar

skola i regel erläggas.»

Grefve Strömfelts motion är af följande lydelse:

»Under den diskussion, som förlidet år egde rum angående förändrad

lydelse af åtskilliga paragrafer i kongl. förordningen angående

Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden af

den 29 maj 1874», upplystes, att den då föreslagna, sedermera antagna

förändringen i några fall icke tillgodosåg ett och annat svenskt fullt

berättigadt intresse, hvadan antagandet redan då af en ganska hög

minoritet ansågs vådligt. Ån mer otillfredsställande, ja, rent af skadlig

för Sverige står denna s. k. mellanrikslag nu, då Riksdagen fattat

beslut, som genom denna förordning i dess närvarande skick göras ej

allenast illusoriska utan delvis komma att, med Norges i lagen tillförsäkrade

rätt, verka förstörande på en del svensk industri.

Svenska folket har derför rätt att fordra och förvänta både snara

och genomgripande förändringar i sagda förordning jemte de ändringar

deraf, som innehållas i kongl. förordningen af den 1 juli 1887.

Då emellertid underhandlingar kunna stranda, och kongl. förordningen

af den 1 juli 1887 bestämmer 2 års uppsägningstid, samt

mången svensk industri, genom lång tidsutdrägt med nämnda förändringars

vidtagande, kan tillfogas ohjelplig skada, anser jag att redan

nu någon åtgärd bör vidtagas för att minska denna fara, hvadan jag

tillåter mig vördsamt hemställa,

att Riksdagen behagade besluta lemna Kongl. Maj:t uppdrag att

— derest de underhandlingar angående nödiga ändringar i den s. k.

mellanrikslagen, som Riksdagen väntar att Kongl. Magt, så fort ske

kan, vill inleda med den kongl. norska regeringen, icke leda till sådant

antagligt resultat, att detsamma kan föreläggas svenska Riksdagen och

norska stortinget till antagande år 1889 — förklara de kongl. förordningarne

af den 29 maj 1874 och den 1 juli 1887 angående Sveriges

och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden upphäfda.»

Redan under den tid Norge var förenadt med Danmark funnos

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

bestämmelser träffade rörande gränshandeln emellan förstnämnda land

och Sverige. Efter genomförandet af föreningen emellan Sverige och

Norge ansågos emellertid nämnda bestämmelser icke vidare motsvara

den ställning, de båda rikena för framtiden skulle komma att intaga

till hvarandra, utan utbyttes genom kongl. förordningen den 24 maj

(14 juni) 1815, antagen såsom lag i Norge den 25 oktober samma år,

mot andra, mera öfverensstämmande med gemenskapen mellan de båda

länderna och afsedda att, såsom det heter i ingressen till berörda förordning,

»lätta och befrämja Segelfarten och Waruwexeln dem emellan»

samt att »bringa deras ömsesidiga handelsrättigheter till den möjligaste

likhet». Den 24 maj 1825 utgafs i Sverige en ny kongl. förordning

angående de förenade rikenas ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden,

i Norge motsvarad af lagen den 4 augusti 1827, uti hvilken

förordning friare grundsatser med afseende å dessa förhållanden gjorde

sig gällande. Med några partiella förändringar gälde sedermera 1825

års förordning ända till år 1874, då eu ny mellanrikslag utkom den

29 maj, hvilken lag ännu gäller med de ändringar deri, som, på Kongl.

Maj:ts förslag, af sisthållne Riksdag antogos och kungjordes den 1

juli 1887.

Att Sveriges och Norges inbördes handels- och sjöfartsförhållanden

icke böra i de olika rikena vara underkastade samma bestämmelser,

som der gälla för främmande länder i allmänhet, finner utskottet

sjelfkärt. Den sammanslutning i politiskt hänseende, hvilken

till de båda ländernas gemensamma och ömsesidiga nytta nu sedan

mer än sjuttio år egt rum, måste nemligen, såsom ju äfven skett, medföra

ett närmande mellan de båda folken äfven i andra afseenden.

En otvungen och liflig kommersiel samfärdsel kan ej annat än i hög

grad bidraga till föreningens styrka och uppfyllandet af dess ändamål.

Hvarje åtgärd, som innebär ett underlättande af denna samfärdsel, är

derför från unionel synpunkt högst önskvärd. Också har man städse

sökt göra handeln mellan de förenade rikena så fri, som det är möjligt

med hänsyn till de båda ländernas olika tullagstiftning. I Norge

går denna nästan uteslutande ut på att skaffa staten inkomster genom

höga finanstullar. Hos oss har deremot berörda lagstiftning alltid haft

äfven ett annat syfte, nemligen att bereda skydd åt vigtiga industrigrenar.

Denna systematiska olikhet i tullagstiftningen påkallar naturligen

från svensk sida den fordran på fördraget om handelsgemenskapen

mellan länderna, eller den s. k. mellanrikslagen, att bestämmelserna

deri ej få vara af den beskaffenhet, att det ändamål, den svenska tulllagstiftningen

vill vinna, i ett eller annat hänseende omintetgöres,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

eller, med andra ord, att norske instruiidkare till sina svenska yrkeskamraters

skada skörda obehörig vinst på de svenska- skyddstullarne.

Redan förr liar detta någon gång varit händelsen, såsom t. ex.

i fråga om linne- och annan textilindustri, men uppenbarligen kommer

i mycket högre grad att så blifva fallet hädanefter, sedan vid denna

riksdag skyddstullsystemet i Sverige erhållit en betydligt större tillämpning,

särskilt i fråga om våra vigtigaste näringar, jordbruket och

bergshandteringen, och derför är det också, enligt utskottets förmenande,

numera oundgängligen nödvändigt, att mellanrikslagen skyndsamligen

undergår den omarbetning, som betingas af de olika system, hvarpå

de båda ländernas tullagstiftning är grundad.

Det är emellertid icke endast de af denna Riksdag beslutade ändringar

i vår tullagstiftning, som göra en omarbetning af bestämmelserna

i mellanrikslagen önskvärd. Redan bestämmelsernas nuvarande

beskaffenhet påkallar, enligt utskottets åsigt, en revision af lagen,

oberoende af den utsträckning, skyddstullsystemet i vårt land vunnit,

sedan lagen nästlidna år i vissa delar omarbetades. Till stöd för denna

uppfattning åberopar utskottet hvad reservanterna vid sisthållne riksdags

bevillningsutskotts betänkande n:o 9 anförde emot bifall till Kong],

Maj:ts till nämnda Riksdag aflåtna proposition angående förändrad lydelse

af åtskilliga paragrafer i den s. k. mellanrikslagen af den 29

maj 1874, hvilken proposition, på utskottets tillstyrkan, af'' Riksdagen

antogs.

Reservanterna erinrade till en början, att det icke kunde anses

vara i förslaget tillfredsställande uttryckt hvad som borde förstås med

svenska eller norska naturalster och tillverkningar. Det påvisades, att

utom de i 3. § uppräknade operationerna flere andra kunde tänkas,

hvilka lika litet som de angifna borde få anses göra en i Norge af

utländska ämnen tillverkad vara till norsk tillverkning. I reservationen

ådagalades vidare, att flere industrigrenar, särskildt linneväfnadsindustrien,

hade att från Norge utstå en ojemn och obillig konkurrens,

beroende på den stora skilnaden i tullbeloppen i Sverige och i Norge

för linnegarn. Slutligen anmärktes det ofördelaktiga deri, att förslaget

upptoge lagens uppsägningstid till två år i stället för dittills gällande

ett år. Med afseende härå anförde reservanterna följande: »Då enligt

vår ofvan uttalade uppfattning § 3 i förslaget, om den antoges, beröfvar

oss hvarje rätt till pröfning af en varas egenskap af svensk

eller norsk produkt i annat afseende än huru vida densamma faller

under de uppräknade undantagen, men vi på goda grunder ej kunna

anse dessa undantag uttömmande, så utgör just detta förhållande enligt

vår åsigt ett fullgiltig''! skäl att icke förlänga uppsägningstiden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 5

Inskränkningen i vår befogenhet att genom tolkning modifiera lagens

tillämpning bör utgöra en kraftig maning att ej på samma gång inskränka

möjligheten att genom lagens uppsägning få af densamma

härflytande allt för tryckande olägenheter hastigt undanröjda. Det synes

äfven ur den synpunkten mindre följdrigtigt att stipulera två års uppsägningstid,

att våra tarifftraktater löpa med endast ett års uppsägning,

ehuru de förpligtelse!-, som dessa traktater ålägga oss, äro vida mer

bestämda och deras fördelar och olägenheter lättare att beräkna, då de

endast omfatta vissa artiklar, än verkningarna af det svensk-norska

fördraget, som kunna ingripa på snart sagdt alla näringslifvets områden.

Såsom allmän praktisk klokhetsregel torde äfven gälla, att ju mer

oberäkneliga följderna af en öfverenskommelse äro, desto vigtigare är

det att snart kunna blifva löst från densamma.»

Af hvad utskottet här ofvan yttrat framgår, att utskottet anser

den s. k. mellanrikslagen i dess nuvarande skick icke kunna bibehållas.

Utskottet har dock ej ansett sig böra tillstyrka Riksdagen en sådan

åtgärd, som den af herr Nyström förordade, eller lagens omedelbara

upphäfvande. Ett dylikt beslut, i all synnerhet med den lydelse herr

Nyström föreslagit, skulle i Norge kunna väcka den berättigade förmodan,

att svenska Riksdagen ansåge en mellanrikslag öfverflödig. Till

en sådan uppfattning vill utskottet icke i någon mån bidraga. Utskottet

anser för sin de! att, på sätt grefve Strömfelt i sin motion yrkat, lagens

uppsägande från svensk sida icke skall ske förr, än det visat sig, att

underhandlingar med Norge icke ledt till något resultat. Att hos

Kong], Maj:t anhålla om inledande af underhandlingar med norska

regeringen om införande af sådana bestämmelser i mellanrikslagen,

hvilka stå i full öfverensstämmelse med den svenska tullagstiftningens

ändamål, anser utskottet vara den naturligaste och lämpligaste åtgärden

från svensk sida. Med hänsyn dertill att lagens uppsägningstid

utgör två år, torde emellertid Kongl. Magt böra bemyndigas att, derest

det visar sig, att underhandlingarna icke leda till önskadt resultat,

uppsäga lagen.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte, med afslag å herr Nyströms,

men med anslutning till grefve Strömfelts ofvanberörda

motion, i underdånig skrifvelse dels anhålla, att Kongl.

Maj: t med anledning af de beslut, Riksdagen fattatom

ändringar i tulltaxan, täcktes, så fort ske kan, inleda

underhandlingar med norska regeringen om så
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

dana bestämmeler i den s. k. mellanrikslagen, hvilka

af Riksdagens omförmälda beslut med nödvändighet

påkallas, dels ock bemyndiga Kongl. Maj:t att, derest

de inledda underhandlingarna icke synas leda till det

åsyftade målet, uppsäga ifrågavarande lag med enhanda

verkan, som hade Sverige för sin del fattat ett

af Norges samtycke oberoende beslut om lagens upphäfvande.

Stockholm den 6 maj 1888.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

Reservationer:

af herr Nyström, med hvilken herrar J. P. Nilsson och L. Börjesson

instämt: »Emot utskottets förslag att, med afstyrkande af min

motion om mellanrikslagens upphäfvande och inledandet af underhandlingar

för erhållandet af en ny lag, öfverlemna åt Kongl. Maj:t på

obestämd tid att, derest underhandlingarna stranda, uppsäga lagen,

måste jag reservera mig, emedan de nu inträdda olika tullförhållandena

af i Sverige höga skyddstullar och i Norge låga, inga eller endast

finanstullar, icke, utan stor skada för Sverige, medgifva något uppskof

med lagens upphäfvande, eller att derför skall dröja intill dess att

utskottets föreslagna underhandlingar efter längre tids förlopp må hända

stranda och en uppsägning i alla fall blifver nödvändig.

Uppsäges nu icke lagen, blir den autagligen gällande minst i tre

år hädanefter, eller ett år mera än som enligt lagen oundgängligen

fordras. Sverige får derigenom tåla och fördraga längre tid än som

behöfs, ibland annat:

att Norge kan införa all sin spanmål, malen eller omalen, landvägen

till Sverige utan att erlägga någon tull, och sjövägen mot half

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17, 7

tull, men taga från utlandet sitt spanmålsbehof emot endast 22 öres tull

per 100 kilo;

att Norge, som har inga tullar på tackjern, götmetall, jern i

stänger och knippor, kan införa tullfritt till Sverige, der tullen är 80

öre för tackjern, 2 kronor för götmetall och 2 kronor 56 öre för jern

i stänger och knippor, utländskt tackjern, förädladt i Norge till gjutgods,

utländsk götmetall, förädlad i Norge till jern i stänger och knippor,

samt utländskt jern i stänger och knippor, förädladt i Norge till plåt

och spik;

att utländskt fläsk och kött, som äro tullfria i Norge, men nu

åsatts 20 och 7 öres tull per kilo i Sverige, kunna, efter förädling till

ex. till korf in. in. i Norge, införas tullfria i Sverige;

att Sveriges linindustri, som drager mångfaldigt högre tull än

den norska, och hvilken tull skilnad ensamt betäcker väflön och en

rimlig förtjenst på varan, går under;

att mellanrikslagens bestämmelser i 4 §, om tullfri införsel af

vissa qvantiteter tull underkastade in- och utländska varor, gynna

oskäligt en del orters invånare, under det andra icke hafva några

motsvarande fördelar;

att mellanrikslagen hindrar Riksdagen sätta i verkställighet mot

Norge till äfventyrs blifvande förbud mot införsel af margarinsmör;

och att mellanrikslagen i anmärkta och i många andra hänseenden

tillintetgör i hög grad verkan af det införda skyddssystemet.

Ej kan det väl under dessa förhållanden vara i Sveriges sanna

intresse att dröja en dag längre än de två år, som oundgängligen och

ledsamt nog behöfvas för att lagarne skola hafva upphört att gälla.

Jag anser derför, att utskottet hade bort tillstyrka bifall till min

motion, och får i hufvudsaklig öfverensstämmelse dermed föreslå,

att Riksdagen behagade för sin del upphäfva

mellanrikslagen af den 29 maj 1874 med derigenom

kongl. förordningen den 1 juli 1887 skedda ändringar,

i syfte att erhålla ny mellanrikslag, lämpad efter de

vid denna riksdag fattade beslut om nya och förhöjda

tullars införande, samt anhålla att Kongl. Maj:t

så fort ske kan, ville inleda underhandlingar med

den norska regeringen, så att, om möjligt, förslag till

mellanrikslag förelägges svenska Riksdagen och norska

stortinget till antagande år 1889.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:c 17.

af herrar E. W. Carlson och A. E. Pettersson: »§ 18 i kongi. förordningen

af den 1 juli 1887 angående Sveriges och Norges ömsesidiga

handels- och sjöfartsförhållanden, är af följande lydelse:

»Denna förordning skall träda i kraft denna dag, då ock motsvarande

föreskrifter blifva för Norge gällande. Den fortfar att gälla

till dess för båda rikena annorlunda förordnas eller två år förflutit,

sedan någotdera riket om ändring eller upphäfvande af densamma för

sin del fattat af det andra rikets samtycke oberoende beslut.»

Då de af utskottet föreslagna underhandlingar efter längre tids

förlopp kunna stranda, och en uppsägning i alla fall blifva nödvändig,

har jag biträdt den mening, som ansett att Riksdagen redan nu bort

uppsäga mellanrikslagen i syfte att under uppsägningstiden underhandla

om nödiga ändringar, och att utskottets hemställan för den skull bort

hafva följande lydelse:

Att Riksdagen behagade för sin del upphäfva

mellanrikslagen af den 29 maj 1874 med deri genom

kongi. förordningen den 1 juli 1887 skedda ändringar,

i syfte att erhålla ny mellanrikslag, lämpad efter de

vid denna riksdag fattade beslut om nya och förhöjda

tullars införande, samt anhålla att Kongi. Maj:t, så

fort ske kan, ville inleda underhandlingar med den

norska regeringen, så att, om möjligt, förslag till

mellanrikslag förelägges svenska Riksdagen och norska

stortinget till antagande år 1889.

Herr Boström har anhållit att få antecknadt, att han icke deltagit

i detta ärendes slutliga behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYC KEKI-AKTIEBOLAG, 1888.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1888:80 Skrifvelse till Konungen, med anhållan om inledande af underhandlingar med norska regeringen om nya bestämmelser i kongl. förordningen den 29 maj 1874 angående s. 9 i texten