Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4

1888-03-05 · 14 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1888:4, Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

t

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 5 mars 1888, kl. 7 e. m.

Betänkande, angående bevillning saf gifter för särskilda förmåner och

rättigheter.

Bevillningsutskottet har fått till sig'' hänvisade dels Kong''1. Maj:ts

nadiga proposition n:o 15, angående skatt å vissa enskilda telefonanläggningar,

jemte ett i anledning'' åt samma proposition inom Andra Kammaren af herr

P. Waldenström afgifvet yttrande, dels ock tvenne motioner angående förhöjd

beskattning'' af enskilda banker med sedelutgifningsrätt, och får utskottet

jemlikt 40 § riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.

Under åberopande af ett berörda kongl. proposition bilagdt protokoll

öfver finansärenden för den 31 december 1887, föreslår Kongl. Maj: t, att,

med ändring af § 8 i kongl. förordningen den 16 maj 1884 angående

bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter, efter § 7 i berörda

förordning måtte införas två §§ af följande lydelse:

G. Bevillningsafgift af telefoninnehafvare.

§ 8.

För hvarje telefonapparat, som står i förbindelse med en centraltelefonstation

och dertill hörande telefonnät, erlägge innehafvaren årligen en

afgift af tio kronor. Sådan afgift erlägges dock icke för de apparater,

Bih. till Riksd. Prof. 188S. 5 Sami. 1 Afd. 4 Höft. l

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o i.

hvilka anordnats af kong], telegrafstyrelsen eller på statens bekostnad inrättas

och underhållas.

Till upplysning vid denna afgifts debitering vare styrelse för telefonbolag

eller telefonförening skyldig att hvarje år i Stockholm före den 1

augusti till öfverståthållareembetet och i öfriga delarne af riket före den 1

november till Kong! Maj:ts befallningshafvande insända uppgift på samtlige

innehafvare af telefonapparater, hvilka under någon del af löpande året varit

förenade med bolagets eller föreningens telefonnät. Af dessa uppgifter meddele

öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande utdrag

till vederbörande tjensteman.

Försummar styrelse för telefonbolag eller förening att inom stadgad

tid insända sådan uppgift, som i näst föregående mom. sägs, böte 5 kronor;

och ege öfverståthållareembetet eller Kongl. Maj:ts befallningshafvande att

med föreläggande af lämpligt vite infordra dylik uppgift.

Debitering, uppbörd, afkortning och redovisning.

% 9.

De under litt. A, B, O, D och G omförmälda bevillningsafgifter skola

införas i särskilda längder, hvilkas upprättande åligger på landet häradsskrifvaren

och i stad vederbörande tjensteman; och bör i öfrigt hvad angående

debitering, uppbörd, afkortning och redovisning af bevillning af fast

egendom samt af inkomst är stadgadt i tillämpliga delar lända till efterrättelse

äfven beträffande nyssnämnda bevillningsafgifter.

Kongl. Maj:t föreslår vidare, att omförmälda förändringar i förordningen

af den 16 maj 1884 må tillämpas från och med början af år 1889.

Såsom skäl för den sålunda föreslagna skatten anför uti ofvanberörda

statsrådsprotokoll chefen för finansdepartementet, bland annat, följande:

»I underdånigt memorial den 26 augusti 1887 har telegrafstyrelsen

fästat uppmärksamheten å den minskning i telegrafverkets inkomster, som

tog sin början år 1884 och alltjemt är i fortgående.

Totalbeloppet af telegrafverkets inkomster har nemligen under nedannämnda

år utgjort:

år

1883 ...............

.............. kronor 1,350,442:

24,

1884 ...............

.............. » 1,329,927:

25,

1885 ...............

............. » 1,325,127:

32,

1886 ...............

............. » 1,246,527:

69.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 3

Men för år 1887 antages beloppet ej komina att i nämnvärd mån

öfverstiga 1,200,000 kronor och till enahanda belopp bar telegrafstyrelsen

beräknat 1889 års inkomster.

Under tiden har det ej, trots den bästa vilja, varit möjligt att nedsätta

verkets utgifter i motsvarande mån. De för verket faststälda stater

sluta å följande belopp:

för år

1883 ä...........

......... kronor 1,295,340

» »

1884 »...........

......... ■ 1,297,110

» :>

1885 »...........

......... » 1,291,775

» »

1886 >...........

......... » 1,289,850

» »

1887 »...........

......... :> 1,285,609

» »

1888 »...........

......... » 1,274,358

I det förslag till reglering af telegrafverkets utgifter för år 1889,

hvilket jag inom kort bär att för Eders Kong!. Maj:t. anmäla, har telegrafstyrelsen

beräknat utgifterna till 1,260,000 kronor. För hvarje år blifver

förhållandet således ogynsammare, och från och med innevarande år visar

sig en brist, för hvars betäckande andra statsmedel under en eller annan

form måste anlitas. I sådant afseende bör jag erinra derom, att Eders

Kongl. Maj:t redan den 16 sistlidne september anbefalt statskontoret att af

under händer varande medel anordna och till telegrafstyrelsen i mån af

reqvisition utbetala ett penningeförskott af 50,000 kronor mot skyldighet för

telegrafstyrelsen att återbetala detta förskott af inflytande medel, i den mån

dessa dertill lemna tillgång, hvartill emellertid för närvarande ingen utsigt

förefinnes.

Huruvida någon väsentligare besparing i utgifterna för post- och telegrafverken

skulle vinnas genom dessa verks förening till ett, är en fråga, som

flere gånger varit uppkastad och senast den 9 januari 1882 utgjort föremål

för Eders Kongl. Maj:ts pröfning, som utföll så, att Eders Kongl. Maj:t

enligt statsrådets hemställan fann framställningen derom ej för det dåvarande

föranleda -vidare åtgärd. Till stöd för denna hemställan anförde då varande

chefen för finansdepartementet hufvudsakligen två skäl: det ena den ökning

i göromålen, som postsparbanksärendena antogos skola pålägga postpersonalen,

och det andra ovissheten om hvilken omgestaltning af formerna för telegrafverksamheten

uppfinningen af telefonen kunde medföra. I sistnämnda afseendet

synes erfarenheten gifva vid handen, att telefonväsendet, långt ifrån

att föranleda en ökning i göromålen för telegrafverkets personal, ledt till ett

minskadt användande af telegrafen. Det är derföre min åsigt att, sedan

ytterligare någon tids erfarenhet vunnits rörande alla på saken inverkande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

omständigheter, frågan om post- och telegrafverkens förening i ändamål att

derigenom i någon mån nedbringa förvaltningskostnaden bör å nyo tagas under

allvarlig ompröfning. Utan afseende a hvad af en sådan ompröfning kan

framgå, finner jag dock de nuvarande omständigheterna mana till vidtagande

af en annan åtgärd, i öfverensstämmelse med livad telegrafstyrelsen i den

förstomförmälda skrifvelsen hemstält.

Den inträdda betydliga minskningen i telegrafverkets inkomst har uppstått

genom inskränkning af den inrikes telegramvexlingen. Den utländska

telegramvexlingen har nemligen, med undantag endast för år 1884, varit i

ett jemt, om ock obetydligt stigande. Då det bör antagas, att de på telegrafkorrespondensen

inverkande förhållanden, hvilka åstadkommit en förökning

i den utländska korrespondensen, bort göra sig gällande äfven med afseende

på den inländska, vill telegrafstyrelsen söka orsaken till olikheten i någon

omständighet, som pa de båda slagen af telegrafkorrespondens inverkat

olika. Ett sådant inflytande har telefonväsendet utöfvat genom sin konkurrens

med telegrafen i fråga om befordrande af meddelanden inom rikets

gränser. Att det varit just denna konkurrens, som förorsakat den inländska

telegramvexlingens förminskning, synes så mycket mera uppenbart som denna

förminskning först lät sig märka under det år, nemligen 1884, då telefonförbindelser

mellan olika telegraforter började i mera afsevärd grad komma

till stånd. Dessa telefonförbindelsers ytterligare utvidgning har också sedermera

åtföljts af motsvarande minskning af den inrikes telegrafkorrespondensen.

Då det alltså icke torde kunna bestridas, att statsverket lider en ganska

känbar förlust till följd af de enskilda telefoninrättningarnas täflan med statens

telegrafverk, har telegrafstyrelsen uttalat den mening, att staten härför

borde fordra någon ersättning af dem, som draga nytta af telefoninrättningarna.

Telefonväsendet här i landet har som bekant fått utveckla sig med

den allra största frihet, och dä inom representationen på, såsom mig synes,

göda grunder snarare visat sig benägenhet att befordra vidare utsträckning

af denna frihet än motsatsen, synes det icke antagligt, att något förslag att

genom lagbestämmelser inskränka de enskilda telefoninrättningarnas verksamhet

i täflan med sta t stelegrafen skulle vinna framgång. Om nu emellertid

de enskilda telefonnäten allt mer utvidgas, sä att telefonförbindelse erhålles

äfven mellan sins emellan mycket aflägsna orter — och härför finnes numera

icke något tekniskt hinder — lider det icke något tvifvel, att minskningen

i telegrafverkets inkomster varder så stor, att verkets vi dm a gnällande i tidsenligt

skick blir förenadt med känbar uppoffring från statsverkets sida.

Det later sig nemligen icke alltid göra att, så snart eu telegrafstation till

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

5

följd af konkurrens från enskilda telefonledningar upphör att betacka sin

driftkostnad, helt enkelt indraga densamma, ty telefonen kan, enligt hvad

allmänt torde erkännas, åtminstone icke ännu i alla afseenden ersätta telegrafen,

och den allmänna rörelsens intressen skulle derför illa tillgodoses,

om man endast bibehölle sådana telegrafstationer, som bära sig. Dessa senares

antal är jemförelsevis ringa mot antalet af de stationer, der utgifterna öfverskjuta

inkomsterna. Dä nu de enskilda telefonledningarnas täflan med statens

telegrafverk hotar att än mer förminska det fatal af telegrafstationerna, som

hittills lemnat någon behållen inkomst, samt att allt mer öka den brist i

telegrafverkets inkomster, för hvars fyllande andra statsmedel redan måst

anvisas, synes det mig vara hög tid att af telefonväsendet fordra någon

godtgörelse, för de förluster, detsamma vållar statsverket.

I förstberörda underdåniga yttrande har telegrafstyrelsen redogjort för

det sätt, på hvilket telefonväsendet behandlats af de europeiska staterna.

I allmänhet har rätten att anlägga telefonledningar förklarats likaväl

som rätten att anlägga telegraflinier utgöra ett statsmonopol, och staten har

sedan antingen sjelf tagit inrättandet af telefonförbindelser om hand, såsom

i Tyskland och Schweiz, eller ock, såsom i andra länder, gjort rätten dertill

beroende på koncession i hvarje särskilt fall. I de länder, der koncessionssystemet

vunnit tillämpning, har koncessionsinnehafvaren vanligen att erlägga

någon viss årlig afgift till statskassan. Denna afgift utgöres i vissa länder

af en i koncessionen bestämd procent af bruttointägterna på företaget. Sålunda

utgå i England, Frankrike och Ryssland 10 procent af bruttoinkomsten

till staten och i Spanien får koncessionsinnehafvaren afstå ända till 25 procent

af sin bruttoinkomst, hvarjemte han måste underkasta sig att få sitt

telefonnät indraget, derest staten anlägger ett dylikt inom samma trakt. I

andra länder åter, såsom i Belgien, Italien och Österrike, utgår telefonskatten

i form af en viss afgift för hvarje till ett telefonnät hörande ledning

eller apparat. I Belgien är denna afgift bestämd till endast 5 francs (=--= 3 kr.

60 öre) för hvarje abonnent, men staten eger der att efter viss i koncessionen

bestämd tid (högst 25 år) utan ersättning öfvertaga hela anläggningen, hvilken

äfven tidigare kan af staten inlösas mot erläggande af anläggningskostnaden.

I Italien erlägges eu afgift af 15 francs (--= 10 kr. 80 öre) för hvarje

apparat och i Österrike 12 gulden (= ungefär 18 kronor) för hvarje ledning.

I våra grannländer Norge och Finland är visserligen icke någon beskattning

af telefonväsendet införd, men statstelegrafen är der på annat sätt

skyddad mot alltför stor konkurrens af telefoninrättningarne. 1 Norge är

det nemligen icke medgifvet att utan särskild tillåtelse utsträcka en enskild

telefonledning utöfver en stads eller ett härads gränser, och i Finland få dylika

ledningar, der de ej uteslutande afse enskildt bruk, icke anläggas utan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets Betänkande N;o 4.

vederbörlig koncession., deri staten eger förbehålla sig rätt att efter viss tid

inlösa hela anläggningen.

I Danmark äro, sa vidt jag känner, ännu icke några lagbestämmelser

rörande telefonväsendet meddelade, men förslag har varit väckt om införande

af koncessionssystemet.

Vid jemförelse åt ofvan omförmälda i utlandet tillämpade system vid

beskattning af telefonväsendet har telegrafstyrelsen kommit till den slutsats,

att afgiftens läggande på de särskilda telefonapparaterna i hvarje särskildt

telefonnät, vore den för vara förhållanden bäst lämpade skatteformen.

I likhet med telegrafstyrelsen anser jag derför rättast att låta skatten

utgå med ett visst belopp för hvarje telefonapparat.

Då ifrågavarande beskattning naturligen icke bör drabba sadana ledningar,

som anläggas af enskild person och icke äro afsedda för allmänheten,

torde, på sätt telegrafstyrelsen jemväl föreslagit, höra stadgas, att afgift

skall erläggas endast för sådana apparater, som stå i förbindelse med en

centraltelefonstation och dertill hörande telefonnät.

I fråga om afgiftens storlek har telegrafstyrelsen erinrat, att da

abonnementsafgift i England, Frankrike och Ryssland kan uppgå ända till

500 å 600 francs om året, beskattningen med tio procent af abonnementsafgiften

ställer sig ej obetydligt högre än i de länder, der eu bestämd årlig

skatt erlägges. Bland de senare länderna hade väl Belgien den lägsta afgiften,

men der skulle ju anläggningen vid koncessionstidens slut tillfalla

statsverket utan ersättning. Den billigaste afgiften, som någon utländsk

stat kräfde, vore således den italienska med femton francs för hvarje apparat.

I öfverensstämmelse härmed har telegrafstyrelsen föreslagit, att beskattningen

ä de svenska telefonledningarne måtte bestämmas till tio kronor för apparat.

Styrelsen antager, att en sådan beskattning skulle inbringa statsverket 100,000

kronor om året. Och då det uppgifna beloppet af 10 kronor för hvarje

apparat synes lämpligt och billigt, samt den utaf styrelsen beräknade statsinkomsten

synes mig ungefär motsvara den förlust, de enskilda telefonledningarne

för närvarande tillskynda statens telegrafverk, förordar jag det af

styrelsen föreslagna beloppet,

Under förutsättning att statsverket genom beskattning af enskilda

telefonledningar bereddes någon ersättning för den förlust, sådana ledningar

tillskyndade telegrafverket, har telegrafstyrelsen uttalat den åsigt, att tillstånd

till anläggning af enskilda telefonledningar öfver allmän väg och kronans

mark kunde i vidsträcktare mån än hittills vinna nådigt bifall. Telegrafverkets

ledningar borde dock icke undanträngas från de allmänna vägarne,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o d.

7

å hvilka dessa alltid borde ega företrädesrätt framför enskilda telefonledningar.

Ej heller kunde enskilda telefonledningar tillåtas mellan landets

hufvudorter, såsom Stockholm, Göteborg, Gefle, Norrköping, Sundsvall med

flera ställen; ty eljest skulle telegramvexlingen lida en inskränkning, som

icke kunde uppvägas af de ifrågasatta afgifterna. Anläggning af dylika telefonledningar

borde förbehållas. telegrafverket under de vilkor, nådiga brefvet

den 10 april 1885 för sådant fall bestämmer.

Det återstår ännu att taga i öfvervägande, huruledes uppbörden af

de ifrågavarande afgifterna bör anordnas. Utan tvifvel bör uppbörden ske

genom de vanliga uppbördsmännen, och jag tror densamma kunna anordnas

enklast genom att låta beskattningen utgå under titeln bevillning af särskilda

förmäner och rättigheter, som redan omfattar utgifter af sins emellan särdeles

olika beskaffenhet. Om hvarje styrelse för telefonbolag eller telefonförening

tillförbindes att hvarje år i Stockholm före den 1 augusti till öfverståthållareembetet

och i öfriga delarne af riket före den 1 november till Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande insända uppgift å samtlig^ innehafvare af telefonapparater,

hvilka under någon del af löpande året varit förenade med bolagets

eller föreningens telefonnät, blefve Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i tillfälle att deraf lemna del åt vederbörande uppbördsman för

skattens påförande i den vanliga debetsedeln.»

Angående- telefonväsendets utveckling i vårt land erinrar utskottet, att

den första telefonledningen i Sverige anlades i december 1877, samt att uppfinningen

sedermera utvecklade sig med sådan snabbhet, att år 1885 telefonapparaternas

antal i Stockholm och dess granskap uppgick till omkring

4,000, eller eu apparat på hvar 50:de invånare, hvarjemte i 53 af Sveriges

städer funnos telefonnät med ett sammanlagdt antal apparater af 11,122.

Förhållandet mellan antalet telefonapparater och folkmängden var i

Europas förnämsta länder vid slutet af år 1884, enligt en i tidskriften

Delectricien införd tabell, följande:

Kyssland en apparat på hvar 34,874

Frankrike » » 6,811

invånare

Italien »

5,376

»

Storbritannien »

4,273

»

Belgien »

» 2,292

»

Holland »

1,867

»

Schweiz »

755

Sverige »

594

i>

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Såsom häraf framgår, har telefonväsendet icke i något annat euro

peiskt land vunnit en sådan utsträckning som i Sverige, och torde väl

orsaken härtill företrädesvis böra sökas i den omständigheten, att telefonväsendet.

i Sverige, i motsats mot hvad förhållandet varit i andra länder,

fått utveckla sig i nästan fullständig frihet.

Angående telefonväsendets ordnande i vårt land tillåter sig utskottet

att ur ett vid 1886 års riksdag af Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o

2 afgifvet betänkande, i anledning af en af herr Ljungman väckt motion om

förslag till lag för meddelande af koncession åt enskilde att anlägga telegrafoch

telefonledningar, här intaga följande:

»Vid början af telefonledningars anläggande här i landet förhöll sig

telegrafstyrelsen temligen obekymrad beträffande den betydelse, den nya uppfinningen

kunde komma att få för telegrafverket. På gjord förfrågan hos

telegrafstyrelsen, om från telegrafverkets sida hinder mötte för anläggande

af telefonledningar i Stockholm, svarade styrelsen den 21 november 1879,

»att något hinder från telegrafverkets sida ej borde möta för åvägabringandet

af en dylik telefonanläggning», och på likaledes gjord framställning om

ifrågasatta anläggningar af telefonnät i Göteborg, Malmö, Norrköping, G-efle,

Jönköping, Örebro och Sundsvall resolverades den 23 juli 1880, »att från

telegrafverkets sida icke förefinnes något hinder för telefonanläggningars

åvägabringande» jemväl ä de angifna orterna. Det dröjde emellertid ej fullt

ett år derefter, förr än telegrafstyrelsen fann sig af den lifiiga privata verksamhet,

som under tiden uppstått, föranledd att den 27 maj 1881 hos Kong!.

Maj:t göra framställning om, att åtgärder borde vidtagas för telefonväsendets

anslutning till statens telegrafverk och att afgiften för telefonens begagnande

måtte sättas så, att de med telefonanläggningarna förenade utgifterna blefve

betäckta inom loppet af fem år, hvadan den årliga afgiften skulle kunna

bestämmas till 80 kronor, då ledningens längd icke öfverstege 2 kilometer,

samt ytterligare 20 kronor för hvarje påbörjad kilometer utöfver de 2 första.

Och hemstälde styrelsen tillika, att till bestridande af kostnaderna för telefonanläggningarna

måtte anvisas ett belopp af högst 100,000 kronor. Den

10 juni 1881 bemyndigade Kong! Maj:t telegrafstyrelsen att anlägga telefonledningar

och stälcle till dess disposition 100,000 kronor ur handels- och sjöfartsfonden

såsom förskott mot 4 procent ränta och med skyldighet att återbetala

1 5 årligen. Den 19 juni 1881 utfärdade telegrafstyrelsen på grund

deraf kungörelse i ämnet och inom årets slut inkommo till telegrafstyrelsen

19 anmälningar om telefonförbindelsers erhållande.

Den 14 april 1882 hemstälde telegrafstyrelsen, att Kong!. Maj:t täcktes

taga under ompröfning, huruvida icke förhållandena påkallade åtgärder i

syftemål, att svenska telegrafverket i likhet med dylika statsinrättningar i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 9

de allra flesta andra europeiska länder måtte genom lagstiftning betryggas

mot den för staten förlustbringande täflan, som kunde uppstå, derest den

enskilda företagsamheten medgåfves att utan någon inskränkning upprätta

och mot betalning upplåta telegraf-, telefon- eller dermed likartade förbindelser

inom riket, Då denna hemställan ej föranledde till någon Kongl.

Maj:ts åtgärd, gjorde telegrafstyrelsen den 30 mars 1883 ytterligare framställning

om lagstiftning i ämnet, hvarjemte såsom förberedande åtgärd anhölls om

föreskrift derom, att telegraf-, telefon- eller likartade förbindelser ej mätte

af enskild person eller bolag få upprättas å kronans mark eller inom området

för allmän landsväg, statens eller sådan enskild jernväg, som står i förbindelse

med statens telegrafnät, eller för öfrig! inom tio meters afstånd från

befintliga staten tillhöriga telegrafledningar, så framt Kongl. Maj:t ej dertill

för hvarje gång lemnade särskildt tillstånd. Den 20 april 1883 utfärdades

kongl. kungörelse i hufvudsaklig öfverensstämmelse med denna telegrafstyrelsens

anhållan, med uteslutande af bestämmelsen om afståndet från telegrafledning

och företeende af intyg från jordegare, och den 13 juli 1883 fullständigades

denna kungörelse genom en skrifvelse till styrelsen för statens järnvägstrafik,

såsom svar på af denne den 1 juni gjord framställning i fråga

om tillämpningen. I denna skrifvelse medgifves åt statens och enskilda jernvägsförvaltningar

rätt att åt enskilda bevilja tillstånd att å jernvägsstationernas

expeditioner införa telegraf- och telefonledningar och att derstädes

insätta och begagna derför nödiga apparater.

Den 10 april 1885 bemyndigade Kongl. Maj:t telegrafstyrelsen att,

der så lämpligen kan ske, upprätta telefonförbindelse jemväl mellan orter,

som förut äro med hvarandra i telegrafiskt samband, på vilkor: att telegrafverket

får ersättning för anläggningskostnaden till halfva beloppet före anläggningens

början och återstoden när linien är färdig; att en afgift af 50

öre erlägges för hvarje telefonsamtal under högst 5 minuters tid; att derutöfver

någon ytterligare afgift ej får allmänheten åläggas af kommun, bolag

eller enskilda personer; samt att telegrafstyrelsen mot återgäldande af bekommen

ersättning får upphäfva ^fverenskommelsen.»

Då en sådan skatt som den af Kongl. Maj:t nu föreslagna naturligen

skulle verka hämmande på telefon väsendets utveckling, anser utskottet betänkligt

att utan trängande nödvändighet dymedelst göra afbräck i ett kommunikationsmedel,

hvilket på många ställen blifvit sa godt som oumbärligt

för industrien och affärslifvet, Det är visserligen sant, att i de flesta

europeiska länder staten antingen gjort rätten att anlägga telefonledningar

Bill. till Biksd Blot. 18S8. 5 Sand. 1 Ajcl. 4 Bä) t. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

till ett statsmonopol eller ock ålagt dem en viss beskattning, men en sådan

åtgärd från statens sida har merendels egt rum genast vid telefonväsendets

uppkomst. Hos oss deremot har, såsom ofvan visas, telefonväsendet

fått utveckla sig under förutsättning af fullständig frihet. En nu ålagd

skatt skulle derför här mer än annorstädes kännas tung och obillig. Vid

föregående riksdagar har också vid upprepade tillfällen den åsigt uttalats

och gjort sig gällande, att telefonväsendet icke bör underkastas några inskränkningar

från statens sida utan fortfarande få utveckla sig i största

möjliga frihet.

Beträffande de telefonapparater, som skulle drabbas af den nu föreslagna

skatten, vill utskottet till en början fästa uppmärksamheten derpå,

att lika obestridligt som det enligt utskottets åsigt är, att de telefoner, som

besörja förbindelsen mellan olika orter, konkurrera med telegrafverket, lika

otvifvelaktigt lär det väl'' få anses, att så icke kan vara förhållandet med

de telefonledningar, som förbinda olika platser inom samma stad. Men då

finnes heller icke någon orsak att, såsom ersättning åt statsverket för minskade

inkomster från telegrafverket, ålägga dylika telefonledningar skatt,

Hvad deremot angår telefonledningar emellan olika orter, torde

dessa ledningar utan allt tvifvel hafva förorsakat minskning i telegrafverkets

inkomster. Någon utredning i hvad mån dylika telefonförbindelser

vant vållande till telegrafverkets under de senare åren alltjemt minskade

inkomster är likväl ej för handen, då det enligt utskottets åsigt icke kan

med säkerhet antagas, att telefonväsendet ensamt varit orsaken dertill. Utskottet

vill i sådant hänseende erinra derom, att likartade minskningar i telegrafverkets

inkomster flera gånger inträffat, innan telefonen var kommen i bruk,

såsom åren 1858, 1865 och 1868 samt jemväl åren 1878 och 1879, då telefonväsendet

i vårt land ännu ej vunnit någon afsevärd utsträckning.

1 sammanhang härmed vill utskottet uttala såsom sin åsigt, att telefonväsendet

icke uteslutande motverkat utan äfven i viss mån befrämjat telegrafkorrespondensen.

Samma åsigt uttalades jemväl vid 1884 års riksdag

af dåvarande chefen för finansdepartementet, som i ett inom Andra Kammaren

hållet anförande härom yttrade: »I de många fall, då fråga varit om att

sätta en statens telegrafstation i stad eller på landsbygden eller vid järnvägsstation

i förbindelse med den omkringliggande nejden, har regeringen

deremot meddelat tillåtelse till utförande af anläggningen, och min tanke är,

att i sådana fall telefonledningar, långt ifrån att medföra något men för telegrafverket,

tvärtom befrämja telegrafkorrespondensen».

I öfrigt anser utskottet det ingalunda vara satt utom allt tvifvel, att

telefonväsendet med nödvändighet måste förorsaka en menlig inverkan på

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutshottets Betänkande N:o 4.

II

telegrafverkets finansiella ställning. Det synes nemligen, som om telegrafverkets

utgifter skulle kunna i icke ringa mån minskas genom indragning af

telegrafstationer å eu del orter samt inrättande i deras ställe af telefonstationer,

hvarigenom aflöning åt fackbildade tjensteman m. fl. poster komme

att utgå.

Utskottet vill dessutom erinra, att motioner om förening af post- och

telegrafverken blifvit väckta jemväl vid innevarande riksdag, samt att, för

den händelse denna fråga nu vinner sin lösning i den af motionärerna angifna

rigtning, förvaltningskostnaderna derigenom torde kunna i ej obetydlig mån

nedbringas.

Utskottet, som delar telegrafstyrelsens åsigt af det önskvärda deri, att

telefonförbindelser mellan hufvudorterna för landets affärsrörelse, såsom t, ex.

Stockholm, å ena, samt Göteborg, Gefle, Norrköping och Sundsvall med flera

städer, å andra sidan, blifva upprättade af telegrafverket, vill derjemte såsom

för telegrafverket önskvärdt framhålla, att, ifall koncession till dylika större

telefonledningar meddelas åt enskilda, staten, liksom förhållandet är i Belgien,

förbehåller sig rätt att framdeles inlösa anläggningen.

Blifva dylika tidsenliga reformer vidtagna, skulle derigenom, enligt utskottets

åsigt, den minskning i telegrafverkets inkomster, som telefonväsendet

kan hafva vållat, kunna åtminstone delvis förebyggas. I motsatt fal! åter

torde måhända en skatt af nu föreslagen storlek icke i framtiden mäkta uppfylla

sitt ändamål att hålla telegrafverket skadeslöst för den detsamma genom

telefonväsendet tillskyndade förlust. Någon visshet härutinnan förefinnes i

alla händelser icke, och ligger i denna omständighet enligt utskottets åsigt

ett af de vigtigaste skälen emot en dylik beskattningsåtgärd.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,

Bo

att Kong! Maj:ts ifrågavarande proposition icke måtte

vinna Riksdagens bifall.

opaginerad Kontrollera mot PDF

J2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Två motionärer hafva vid innevarande riksdag inom Första Kammaren

väckt förslag om förhöjning i den särskilda bevillningsafgiften för enskilda

banker med sedelutgifningsrätt.

Friherre Klinckowström anför härom i sin motion, n:o 12, att de enskilda

bankernas sedelutgifningsrätt vore att anse såsom ett monopol, samt borde

såsom sådant högre än annars beskattas; att enligt nu gällande kongl. förordning

angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter

för denna de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt endast skattades med 3

krono]'' för hvarje ett tusen kronor af det högsta beloppet af bankens sedlar,

som på en gång under näst föregående året varit utlemnade i rörelsen, och

att denna beskattning numera ej kunde skattas högre än till omkring 177,000

kronor, samt att eu beskattning af tre procent af ifrågavarande sedelutgifning,

hvars högsta belopp under året 1887 icke torde kunna kalkuleras högre än till

omkring 50,500,000 kronor, icke kunde anses för hög och endast skulle

för sistnämnda år möjligen hafva utgjort 1,338,000 kronor. På grund häraf

hemställer motionären: att § 5 uti gällande kong!, förordning angående bevillningsafgifter

för särskilda förmåner och rättigheter måtte sålunda förändras,

att bevillningsafgiften för enskilda bankers sedelutgifningsrätt skall

utgå, från den 1 januari 1889 och tills vidare, med trettio (30) kronor för

hvarje ett tusen kronor af det högsta belopp af banksedlar, som på en gång,

under näst föregående året varit utlemnade uti rörelsen.

Herr Smith åter anför i sin motion, n:o 29, under åberopande af motiveringen

till sin vid 188H års riksdag väckta motion, n:o 31, att det vore

af allra yttersta vigt för landet att blifva utaf med den enskilda banksedelutgifningen,

så att landets konsumtionsförmåga måtte kunna minskas i sådana

tider, då importen alltför mycket ville öfverstiga exporten; att i betraktande

af den inkomst, som andra länder hemta af medgifven enskild sedelutgifning,

motionären ansäge, att den minsta skatt i förhållande till vår

räntefot, som sedelutgifvande bank borde lemna staten för det sedelbelopp i

medeltal, som banken kunnat hålla ute, borde vara tre procent eller trettio

kronor pr tusen. En dylik skatt af 3 procent på sedelutgifningen skulle

minska bankernas nettovinst med mindre än 14, och då hvarken jordbrukare

eller många industriidkare eller enskilda kapitalister kunde erhålla en sådan

inkomst på sin egen förmögenhet, som i allt fall tillkomme de enskilda bankernas

lottegare, sä borde dessa ej behöfva klaga, synnerligast som de under en följd

af år varit i en lyckligare belägenhet genom sedelutgifningen än andra mindre

gynnade rörelsegrenar. På grund häraf hemställer motionären: att Riksdagen

täcktes ålägga den enskilda banksedelutgifningen en skatt från och med 1889

af 30 kronor pr tusen af det belopp, som i medeltal varit utelöpande, hvilket

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4 13

genom någon lämplig kontroll, som utskottet behagade föreslå, torde fastställas.

I en vid förlidet års andra riksdag väckt motion inom Andra Kammaren

föreslogs, såsom bekant, att den för sedelutgifningen stadgade bevillningsafgift

för högsta under året utelöpande sedelbelopp af 2 kronor per

mille måtte höjas till 20 kronor. Bevillningsutskottet afstyrka förslaget,, men

föreslog en förhöjning i afgiften till 3 kronor. Utkottets sålunda gjorda

förslag afslogs af Första Kammaren, men bifölls af Andra Kammaren, hvarefter

vid i anledning häraf företagen gemensam votering Riksdagens beslut

Idel'' i öfverensstämmelse med Andra Kammarens, och utfärdades kong! förordning

i ämnet den 28 oktober 1887.

Under de få månader, som sedan dess förflutit, hafva, sä vidt utskottet

har sig bekant, ej tillkommit några nya omständigheter, som kunna föranleda

ett ytterligare höjande af berörda bevillningsafgift. Fastmer torde de

enskilda bankernas allt jemt sjunkande vinst tala emot dylika förslag. Utskottet

erinrar, att, då all annan rörelse och näring under de senaste åren

lidit af ett allmänt betryck, en naturlig följd häraf blifvit, att bankernas

vinst nedgått icke endast till följd af den minskade rörelsen utan äfven ge

nom de förluster, som tidt och ofta drabbat dem. Enligt hvad de vid utskottets

till nyssberörda Riksdag afgifna betänkande fogade tabeller utvisa,

utgjorde de enskilda bankernas nettobehållning under år 1884 6,273,378

krono]'' 54 öre, men nedgick sedermera under år 1885 till 5,947,390 kronor

76 öre samt är 1886 till 5,152,849 kronor 60 öre och torde sannolikt under

år 1887 hafva ytterligare nedgått, Att under sådana förhållanden nu ånyo

öka bankernas beskattning anser utskottet icke vara öfverensstämmande med

rättvisa och billighet.

Deri af motionärerna föreslagna förhöjning till 30 kronor per mille,

eller med icke mindre än 900 procent, anser utskottet vara en alltför våldsam

och i sina följder genomgripande åtgärd. Rubbningar af oberäkneligt

slag skulle derigenom inträda i affärsverksamheten, tv det torde ej vara

tvifvel underkastadt, att samtliga sedelutgifvande banker genast skulle indraga

såväl större delen af sina lån som de flesta af sina afdelningskontor.

Det torde icke heller behöfva påpekas, att det med motionerna afsedda ändamål,

eller att- på beskattningens väg borttaga de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt,

säkerligen skulle uppnås. Att på detta sätt beröfva bankerna

en dem genomlagstiftning tillerkänd rätt kan svårligen anses rättmätigt. I

utskottets ofvannämnda betänkande framhölls i afseende härå, hvad utskottet

jemväl nu vill särskildt betona, eller det i högsta grad betänkliga deri att

sålunda använda bevillningsrätten till att helt och hållet omintetgöra hvad

Bih till Riksd. Prot. 1888. 5 Sami 1 Afd. 4 Häft.

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillning stuf skottets Betänkande N:o 4.

som är regleradt genom särskild lagstiftning och som således också endast

genom sådan bör kunna upphäfvas.

Utskottet hemställer följaktligen,

2:o

att ifrågavarande af friherre Klirickowström samt herr

Smith väckta motioner måtte af Riksdagen lemnas utan

afseende.

Stockholm den 5 mars 1888.

På utskottets vägnar:

ER. GUSP. BOSTRÖM.

Reservationer:

åt herrar Boström, Nyström och Anders Svensson mot den af utskottet

vid punkten l:o nyttjade motivering.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1888.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1888:38 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående skatt å vissa enskilda, telefonanläggningar. s. 1 i texten