Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

1888-03-13 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1888:5, Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

1

N:o 5.

Ank. till Kiksd. kansli den 14 mars 1888, kl. 2 e. m.

Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Sedan bevillningsutskottet till behandling förehaft samtliga till

utskottet hänvisade motioner, som afse ändringar i nu gällande förordning

angående vilkoren för försäljning af bränvin, får utskottet jemlik.

40 § riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.

§ 26 i ofvannämnda förordning är af följande lydelse:

1. Minuthandel med bränvin må ega rum endast söcknedagar

från klockan 8 förmiddagen till 9 eftermiddagen utom å dagen före

sön- eller helgdag, då den ej må fortfara längre än till klockan 7

eftermiddagen.

2. Utskänkning af bränvin må under söcknedagar begynna tidigast

klockan 7 på morgonen och i stad eller köping i allmänhet ej

fortfara längre än till klockan 10 och å landet till klockan 8 på aftonen.

3. Under sön- och helgdagar vare i allmänhet utskänkning af

bränvin tillåten endast vid måltider åt spisande gäster.

4. Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens

inskränkning eller utsträckning, eger Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

att på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats

eller kommunalnämnds hörande derom förordna.

5. Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdi.

Bih. till Riksd. Frot. 1888. ö Sami. 1 Åfd. 5 Raft. I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N-.o 6.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 47, anför herr P.

Waldenström, med hvilken 34 af kammarens ledamöter sig förenat,

att den närvarande nykterhetsrörelsen, hvars mål vore dryckenskapens

fullständiga utrotande, väntade att lagstiftningen hädanefter som hittills

skulle befordra hennes verksamhet genom åtgärder, som, stödda på en

till nykterhetssakens förmån allt mer växande folkopinion, så långt

möjligt vore, inskränkte tillfällena att åtkomma rusdrycker. Det torde

icke vara tvifvel underkastadt, att om en allmän folkomröstning i nykterlietsfrågan

skulle anställas i vårt land, så skulle denna folkomröstning

med förkrossande majoritet uttala sig för mycket kraftiga åtgärder

till bränvinshandelns inskränkande. Man behöfde derför icke alls vara

rädd, att införandet af ytterligare inskränkande bestämmelser utöfver

de redan förefintliga skulle, såsom icke uppburet af det allmänna tänkesättet,

blifva utan gagn.

Då de inskränkande bestämmelserna i vår bränvinsförsäljningslagstiftning

afsåge att förekomma bränvinets missbrukande, och det väl i

allmänhet kunde antagas, att inga andra än de, som missbrukade bräm

vin, stälde sina steg till utskänkningsstället så tidigt som klockan 7

på morgonen; då det väl vidare vore att förutse, att det så tidiga besöket

skulle hafva till följd (icke blott åtföljas af utan direkt vålla)

upprepade besök under dagens lopp, så borde utan tvifvel tiden för

utskänkningens början väsentligen framflyttas. Säkert vore nog ock,

att om den framflyttades t. ex. till klockan 9, så skulle den »ordentlige»

bränvinsförbrukaren deraf icke alls erfara någon olägenhet, vare

sig för sin kassa eller sin helsa eller sin arbetsförmåga eller sin husliga

trefnad. Endast för den oordentlige kunde det komma att kännas

sugande att vänta så länge, och just för hans bästa vore det, som

framflyttningen skulle ske.

Men skulle tiden för utskänkningens begynnelse, som nu vore

klockan 7, framflyttas till klockan 9, så vore naturligt, att tiden för

bränvinsminuthandelns början, som nu är klockan 8, äfven måste framflyttas

till klockan 9.

Hvad anginge utskänkning under sön- och helgdagar, hoppades

motionären, att det icke skulle dröja länge, innan den blefve absolut

förbjuden såväl i stad som på landet. Då emellertid tiden derför kanske

ännu icke vore inne, kunde man åtminstone begära, att den enligt

Kongl. Maj:ts förslag vid 1885 års riksdag inskränktes till tre timmar

vid middagstiden. I sammanhang dermed torde det icke heller anses

för mycket begärdt, att utskänkningen i likhet med minuthandeln

icke tillätes fortgå längre än till klockan 7 eftermiddagen på dag, som

närmast föreginge sön- eller helgdag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

3

Hvad slutligen beträffade Konungens befallningshafvandes befogenhet,

så borde det tillkomma honom, icke att medgifva dispens från

lagens bestämmelser, men väl att, der oordningar förekomme, för

dessas stäfjande besluta ytterligare inskränkningar. Dock borde det i

sådana fall först och främst vara kommunalstyrelsens sak att ingripa

och först i andra hand Konungens befallningshafvandes. Det borde

nemligen icke ligga i den senares magt att, om kommunalstyrelsen

ansåge inskränkningar af behofvet påkallade, förhindra dessas genomförande.

På grund häraf hemställer motionären:

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att § 26 af kongl. förordningen

den 29 maj 1885 angående vilkoren för försäljning af bränvin

må få erhålla följande förändrade tydelse:

1. Minuthandel med bränvin må ega rum endast söcknedagar

från klockan 9 förmiddagen till klockan 9 eftermiddagen utom å dagen

före sön- och helgdag, då den ej må fortfara längre än till klockan

7 eftermiddagen.

2. Utskänkning af bränvin må under söcknedagar begynna tidigast

klockan 9 förmiddagen och i stad eller köping icke fortfara

längre än till klockan 10 eftermiddagen och å landet till klockan 8

eftermiddagen utom å dagen före sön- eller helgdag, då den ej, vare

sig i stad eller på landet, må fortfara längre än till klockan 7 eftermiddagen.

3. Under sön- och helgdagar vare utskänkning af bränvin tillåten

endast vid middagstiden åt spisande gäster under högst tre timmar,

som af Kongl. Maj:ts befallningshafvande efter kommunalstyrelsens

hörande bestämmas.

4. Skulle ytterligare inskränkningar i de här ofvan i denna § bestämda

tiderna för bränvinsförsäljningens utöfvande befinnas erforderliga,

eger kommunalstyrelsen att derom besluta. Underlåter kommunalstyrelsen

det, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande på anmälan saken

till pröfning upptaga samt sådan inskränkning i försäljningstiden bestämma,

som han finner nödig.

5. Under tid för allmän gudstjenst skall bränvinsförsäljningsställe

alltid vara stängdt.

I nådig proposition till 1885 års Riksdag föreslog Kongl. Maj:t

följande stadgande!! rörande tiden för minuthandel med och utskänkning

af bränvin:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

1. Minuthandel med bränvin må ega rum söckendagar från klockan

8 förmiddagen till 9 eftermiddagen utom å dagen före sön- och

helgdag, då den ej må fortfara längre än till klockan 7 eftermiddagen.

2. Utskänkning af bränvin må under söckendagar begynna tidigast

klockan 6 på morgonen och i stad eller köping i allmänhet ej

fortfara längre än till klockan 10 och å landet till klockan 8 på aftonen,

men vare å dagen näst före sön- eller helgdag ej medgifven efter

klockan 7 eftermiddagen.

3. Under sön- och helgdagar vare utskänkning af bränvin i stad

tillåten endast vid middagstiden under högst tre timmar, som af Kongl.

Maj:ts befallningshafvande efter kommunalstyrelsens hörande bestämmas.

4. På landet vare å sön- och helgdagar all annan bränvinsutskänkning

förbjuden än på gästgifvaregårdar åt resande.

5. Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.

6. Skulle ytterligare inskränkning i de här ofvan i denna § bestämda

tiderna för bränvinsutskänknings utöfvande befinnas erforderlig,

eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande att på framställning af

kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunalnämnds hörande

derom besluta.

Detta förslag vann ej i oförändrad form Riksdagens bifall, utan

gjordes deruti väsentliga förändringar, nemligen dels beträffande utskänkning

under sön- och helgdagar, hvarom stadgades, att den i allmänhet

är tillåten endast vid måltid åt spisande gäster, dels i fråga

om rättighet för Kongl. Maj:ts befallningshafvande att medgifva utskänkningstidens

utsträckning på grund af särskilda omständigheter.

Genom de af Riksdagen vidtagna förändringarna erhöllo bestämmelserna

i fråga en hög grad af tänjbarhet, hvilket både förutsågs och

af erfarenheten bekräftats. Det yttrades, att den pröfningsrätt, som

blifvit lagd i embetsmyndighetens hand, kunde utöfvas så, att hvad

lagen velat göra till undantag blefve regel, hvarigenom det med lagbestämmelsen

åsyftade gagnet komme att förfelas. Äfven uttalades

den förmodan, att endast en viss kategori af utskänkningsställen skulle

komma att frikallas från de allmänna föreskrifterna. Ehuruväl undantag

från dessa torde vara meddelade i rätt många städer, synnerligast

i de större, torde dock det sätt, hvarpå 1885 års försäljningsförordning

tillämpats i hufvudstaden, företrädesvis vara egnadt att bevisa

rigtigheten af det nyss fälda omdömet om de af Riksdagen vidtagna

ändringarna i Kongl. Maj:ts ofvannämnda proposition.

På framställning af Stockholms stadsfullmägtige har nemligen öfverståthållareembetet

i de särskilda ordningsföreskrifter, som utöfver ord
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

5

ningsstadgan för rikets städer äro gällande för Stockholm, enligt kungörelse

den 9 oktober 1885 stadgat som följer:

§ 21. I fråga om utsträckning af den tid, hvarunder bränvinsförsäljning

enligt lag är i allmänhet tillåten, skall med iakttagande, att

tunder gudstjenst utskänkningsställe alltid skall vara tillstängdt, följande

lända till efterrättelse i staden och å dess område, nemligen:

a) Å sön- och helgdagar vare utskärning äfven annorledes än

vid måltid åt spisande gäster tillåten på eftermiddagen mellan klockan

4 och klockan 10;

b) Utskänkniugsidkare, som förmenar att för hans ställe särskilda

omständigheter föranleda behof af ytterligare utsträckning i försäljningstiden,

må med begäran om sådan utsträckning vända sig till öfverståthållareembetet,

som då i ärendet beslutar med iakttagande:

att för tid efter klockan 12 på natten utskänkning icke medgifves,

så framt den icke pröfvas erforderlig för festligt samqväm å ställe,

som vid tillfället icke är upplåtet för allmänheten; samt

att sön- och helgdagar utskänkning annorledes än vid måltid åt

spisande gäster icke tillätes före klockan 4 e. m.

Således har i Stockholm genom ordningsstadga gjorts till regel

hvad som bort vara undantag, och kommunalstyrelsen har en gång

för alla till öfverståthållareembetet öfverlåtit rättigheten att besluta

om ytterligare utsträckning i försäljningstiden. Denna rättighet har

utöfvats på sådant sätt, att nästan alla utskänkare af bränvin, som

derom göra anmälan, få fortsätta till klockan 12 på natten. Antalet

af de af Stockholms utskänkningsaktiebolag för försäljningsåret 1887 —

1888 öfverlåtna rättigheter till utskänkning i Stockholm och dess område

utgör, enligt hvad utskottet inhemtat, 81, och hafva ej mindre än

56 af nämnda rättighetsinnehafvare erhållit tillstånd att såväl söcknesom

sön- och helgdagar idka utskänkning till klockan 12 på natten.

För alla dessa måste sålunda »särskilda omständigheter» hafva ansetts

förekomma. Men om också ordalydelsen i § 26 mom. 4 af försäljningsförordningen

möjliggör en sådan tolkning som den, hvilken blifvit

i hufvudstaden tillämpad, synes dock detta knappast kunna hafva varit

Riksdagens mening.

En förändring i förordningens bestämmelser, hvarigenom godtycklighet

vid densammas tillämpning i nämnda afseenden i mindre

grad än hittills gjorde sig gällande, kan derför icke annat än anses i

hög grad önskvärd. Någon inskränkning i de nu medgifna försäljningstiderna

torde deremot, isynnerhet om en dylik förändring kommer

till stånd, icke vara af behofvet påkallad. Då erfarenheten visat, att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

bestämmelser, som ej medgifva något undantag i fråga om utskakning

å sön- och helgdag eller utsträckning af tiden för utskänkning

på aftnarne, hafva föga utsigt att vinna Riksdagens bifall, har utskottet

icke funnit sig böra tillstyrka motionärens härom framstälda

förslag. Den begränsning åter af undantagen, till förmån för hvilken

utskottet nyss uttalat sig, synes kunna vinnas på den väg, att rättighet

att utskänka bränvin å sön- och helgdag eller efter den i allmänhet

bestämda tiden underkastas särskild beskattning eller göres beroende

af andra vilkor.

Men då utskottet är i saknad af erforderliga uppgifter angående

meddelade rättigheter till undantag från bestämmelserna i § 26 af

försäljningsförordningen, och då den utredning, som måste föregå

affattandet af ett förslag i ofvan angifna rigtning, är allt för vidtyftig

för att kunna af utskottet under riksdagens lopp medhinnas, hemställer

utskottet,

l:o

att Riksdagen måtte, med afslag å herr P. Waldenströms

förevarande motion, i underdånig skrifvelse

anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och

för nästa Riksdag framlägga förslag till förändrad

lydelse af § 26 i kongl. förordningen angående vildren

för försäljning af bränvin m. m. den 29 maj

1885, samt att vid affattande af förslaget måtte tagas i

öfvervägande, huruvida icke undantag i fråga om utskänkning

å sön- och helgdag samt efter den i allmänhet

tillåtna tiden på aftnarne kunde antingen

göras beroende af särskild afgift eller på annat sätt

inskränkas.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 153, anför herr A.

Waldenström, att, då enligt § 1 mom. 2 i nu gällande förordning angående

vilkoren för försäljning af bränvin allt hvad i förordningen stadgades

om försäljning af bränvin skulle med endast ett undantag, rörande

bränvinets beskaffenhet och styrka, gälla äfven för sprit samt andra

brända eller distillerade spirituösa drycker äfvensom för drycker,

hvilka äro dermed tillagade och hålla eu högre alkoholhalt än 25 procent,

så följde af sistberörda stadgande, jemfördt med bestämmelsen i

§ 26 mom. 3, att innehafvare af utskänkningsrättighet strafflöst kunde

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

7

å sön- och helgdagar vid måltider åt spisande gäster utskänka icke

blott bränvin utan äfven alla andra slag af spirituösa drycker.

Lika visst som det vore att lagbudet gäckats, icke af en och annan

utan af många, kanske flertalet af dem, som på sön- och helgdagar

besökte utskänkningsställen, lika visst vore, att man skrattat, väl

icke åt det ärliga bemödandet att hejda fylleriet, men åt lagbudets

form, som med den mest sällsporda lätthet lemnade rum för gäckeri.

Svårt vore ock att förstå, hvarför denna form, oaktadt dess otillfredsställande

beskaffenhet påpekats, blifvit använd, då det uppenbarligen

icke kunnat vara förenad!, med minsta svårighet att klart och tydligt

uttrycka, att å sön- och helgdag bränvin, och ingen annan spritdryck

än bränvin, må vid måltid åt spisande gäst utskänkas, i hvilket fall

lagbudet näppeligen kunnat kringgås.

Med anledning häraf hemställer motionären:

att Riksdagen ville för sin del besluta, att § 1 mom. 2 i kongl.

förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin in. in. skall

erhålla följande förändrade lydelse :

»Hvad i denna förordning är stadgadt om försäljning af bränvin

skall, med undantag af dels den försäljning, som i § 26 inom. 3 omförmäles,

dels och föreskriften i § 33 om bränvinets beskaffenhet och

styrka, gälla äfven för sprit samt andra brända eller distillerade ineller

utländska spirituösa drycker, äfvensom för drycker, Indika äro

dermed tillagade och hålla en högre alkoholhalt än 25 procent.»

Med anledning af förevarande förslag vill utskottet endast fästa

uppmärksamheten derpå, att ett sådant tillägg till § 1 inom. 2, som

motionären föreslagit, skulle medföra det af motionären säkerligen

icke afsedda resultat, att försäljningsförordningen icke komme att innehålla

något som helst stadgande angående utskänkning å sön- och

helgdag af andra spirituösa drycker än bränvin.

Nämnda omständighet innefattar för utskottet tillräckligt skäl att

hemställa,

2:o

att herr A. Waldenströms ifrågavarande motion

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I motion, n:o 158 inom Andra Kammaren, anför herr G. A.

Wändahl, att det okufliga begäret efter berusningsmedel hade, enligt

hvad vid domstolaime förda åtal och från en del orter inom landet

till riksdagsmän inkomna klagomål gåfve vid handen, hos en del in
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

divider gått så långt, att det börjat yttra sig i förtärandet af för utvärtes

och tekniska ändamål använda och i allmänna handeln befintliga

fabrikat, i synnerhet s. k. eau de Cologne samt polityr. Ehuru lagstiftningens

ingripande häremot skulle kunna tyckas väl minutiös, så

och då verkligen upprörande tilldragelser i synnerhet vid marknader

egt rum, och den om dylika varors egentliga beståndsdelar okunnige

lätt kunde ådraga sig obotlig skada, föreslår motionären, att Riksdagen

för sin del ville besluta följande tillägg till § 27 af gällande bränvinsförsäljningsförordning:
Hvarken

å apotek eller i allmänna handeln må tekniska fabrikat

(parfymer eller s. k. eau de Colognej, som innehålla sprit, utlemnas

eller försäljas, der anledning förekommer att antaga, att desamma skola

såsom rusgifvande medel användas.

Utskottet vill till en början i formelt hänseende anmärka, att ett

stadgande sådant som det föreslagna rätteligen borde hafva sin plats

i 36 och ej, såsom motionären föreslagit, 27 § i försäljningsförordningen.

Beträffande motionen i öfrigt erinrar utskottet, att, om dylika af motionären

omförmälda tekniska fabrikat innehålla 25 procent alkohol eller

derutöfver, de, jemlikt stadgandet i § 1 mom. 2 af nämnda förordning,

hemfalla under bestämmelserna i denna, samt att sålunda, i fall dylika

drycker allmänt användas såsom rusgifvande medel, straff för oloflig

försäljning af spirituösa kan ådömas den, som i uppenbar brottslig

afsigt idkar dylik försäljning. Att förordningen jemväl blifvit så tilllämpad

framgår af en i högsta domstolens minnesbok för år 1878 gjord

anteckning derom, att en landthandlare, som, innan kong!, förordningen

den 8 december 1876 angående handel med mther samt mther- eller

sprithaltiga läkemedel blef gällande, sålt Hoffmans droppar (en del

sether och tre delar koncentrerad sprit) till myckenhet af högst 10 ort.

hvarje gång, blifvit, sedan häradsrätten vitsordat, att sadana droppar i

orten allmänt begagnades för tillredande af rusgifvande dryck, fäld till

ansvar för oloflig utskänkning af spirituösa. Vid sådant förhållande

hemställer utskottet,

3:o.

att herr Wändahls förevarande motion måtte af

Riksdagen lemnas utan afseende.

§ 33 i försäljningsförordningen lyder sålunda:

»Bränvin, som är försatt med något för helsan skadligt ämne eller

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.1

9

som icke är renadt eller hvars styrka ej uppgår till minst 46 procent,

för ej vid minutering eller utskänkning till salu hållas.»

Angående ^ nedsättning af den sålunda föreskrift^ minsta tillåtna

alkoholhalt hafva vid innevarande riksdag motioner blifvit väckta inom

Första Kammaren af herrar Tli. Ekenman och Wieselgren samt inom

Andra Kammaren af herr E. W. Carlson.

Herr Tli. Ekeninan anför i sin motion n:o 7, att det vore nu mera

fullt konstateradt, att alkohol verkade i vida högre, grad förstörande å

den menskliga organismen då den förtärdes i mera koncentrerad form

än mera utspädd. Dertill komme, att retelsen att använda rusdrycker

blefve mycket större för den vid sådana ovane, om de första försöken

att begagna dessa skedde med synnerligen starka spritdrycker, såsom

nu i regel i följd af lagstadgandet måste ske, än om dervid användes

svagare. Lagstiftningen, som ju i främsta rummet å detta område skulle

åsyfta inskränkande af spritdryckers missbruk, borde väl åtminstone ej,

såsom nu i detta hänseende vore fallet, rent af inbjuda till sådant. Allt

detta hade emellertid så ofta blifvit framhållet, att mägtiga skäl måste

föi efinnas, hvarför lagstadgandet bibehållits. Så vidt motionären af

föregående riksdagsförhandlingar inhemtat, inskränkte sig dessa dock

hufvud sakligast till tva. Det ena vore ömheten mot de obemedlade,

att de skulle få full valuta för sina penningar genom antagandet, att

priset å bränvin i små qvantiteter skulle blifva lika högt antingen

bränvinet vore starkt eller svagt; men dervid förbisåge man den å

varupris i allmänhet reglerande verkan, som konkurrensen medförde.

Det andra skälet, som i viss mån nära sammanhängde med det första,

vore, att bränvinsbolagen i städerna skulle sålunda kunna tillskyndas

en större vinst på bränvinsförsäljningen. Motionären ansåge dock, att

med den lätthet man nu hade att köpa sin vara, der den billigast erhölles,

sagda bolag lika litet som enskilda personer skulle, af samma

skäl. som förut angifvits, kunna — i följd af den föreslagna lagförändringen

— tillskansa sig en obehörig vinst.

o På grund häraf hemställer motionären, att ofvan intagna § måtte

erhålla följande lydelse:

Bränvin, som är försatt med något för helsan skadligt ämne eller

som icke är renadt eller hvars styrka ej uppgår till minst 40 procent,

får ej vid minuthandel eller utskänkning till salu hållas.

Under åberopande af motiveringen till sin vid riksdagen den 15

januari 5 mars 1887 väckta motion, n:o 28 inom Andra Kammaren, föreslår

herr Wieselgren i sin motion, n:o 14, att Riksdagen måtte besluta

sådan ändring af ifrågavarande §, att densamma erhåller följande lydelse:

Bill. till Rifad. Birot. 1888. 5 Sami. 1 Afd. 5 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

Bränvin, som är försatt med något för helsan skadligt ämne eller

som icke är renadt eller hvars styrka ej uppgår till minst 35 procent,

får ej vid minutering eller utskänkning till salu hållas.

Herr Carlson hemställer i sin motion, n:r 110, att ifrågavarande

§ måtte erhålla enahanda lydelse som den af herr Ekenman föreslagna,

samt anför till stöd härför, att det nu torde vara temligen allmänt

kändt, att, enligt läkares och vetenskapsmäns enstämmiga påstående,

bränvinets skadlighet för helsan ökades i den -män dess alkoholhalt

stege; att det likaledes vore bekant, att icke något annat land genom

lag anbefalde till supares begagnande så starkt bränvin som 46 procent,

samt att, vid köp af andra spirituösa drycker, såsom konjak, arrak

eller punsch, m. in., köparen egde att sjelf bestämma, antingen han

önskade en starkare eller svagare vara. På grund häraf och då sjelfva

alkoholhalten utgjorde det väsentligaste eggelsemedlet, som komme

drinkare eller omåttliga supare att önska allt starkare och starkare bränvin,

så borde, enligt motionärens uppfattning, lagstiftningen gå i den

rigtningen att göra bränvinet svagare, hvarigenom det blefve mindre

skadligt för supare och sannolikt äfven mindre begärligt.

i 1855 års bränvinsförordning stadgades, att bränvin, som hölls

till salu, skulle vara renadt från finkelolja samt af minst 5 graders

styrka, motsvarande 46 procent alkohol, hvilken senare beräkning genom

kongl. förordning den 27 november 1859 blef den gällande.

Angående bränvinets styrka fans derförinnan bestämmelse endast i

afseende å Stockholm, och föreskrefs härom i en den 16 juli 1831 af

öfverståthållareembetet utfärdad kungörelse, att »bränvin icke må på

stadens näringsställen utminuteras, som i gradtal håller mindre än 4

grader på gamla profvaren» eller 43 procent alkohol.

Anledningen till berörda stadganden är att söka i den dåliga beskaffenheten

af det bränvin, som vid denna tid, till stor del genom den

s. k. husbehofsbränningen, tillverkades. För att förebygga dettas alltför

menliga inverkan på helsan ansågs nemligen nödvändigt föreskrifva

att bränvinet skulle såväl vara renadt från finkelolja som ock ega en

viss alkoholhalt. Enligt hvad senare forskningar ostridigt gifvit vid

handen, beror emellertid bränvinets skadlighet för helsan äfvensom dess

rusgifvande egenskap hufvudsakligen just på mängden af den i bränvinet

förekommande alkohol. I sanitärt hänseende har det sålunda ett

icke obetydligt inflytande, om alkoholhalten nedsänkes några procent,

och ju lägre den bestämmes desto bättre i dylikt hänseende.

Förslag i sådan rigtning hafva också såsom bekant varit föremål

för Riksdagens pröfning. Vid 1885 års riksdag väcktes motion af herr

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N-.o 5.

11

Wieselgren, att den lägsta tillåtna alkoholhalten skulle bestämmas till

36 procent, men afslogs detta förslag af begge kamrarne. Vid den

riksdag, som sammanträdde den 2 maj 1887, föreslog bevillningsutskottet

af eget initiativ, att alkoholhalten måtte nedsättas till 40

procent. Detta afslogs af Andra Kammaren, hvaremot Första Kammaren

beslöt en nedsättning utöfver hvad utskottet föreslagit eller till 35

procent. Det framhölls dervid inom Andra Kammaren mot utskottets

förslag, dels att en sådan reform ej skulle gagna nykterhetens sak,

enär bränvinssuparen icke skulle låta sig nöjas med samma qvantitet

af det svagare bränvinet som af en starkare vara, dels ock att i så

fall priset för det svagare bränvinet blefve detsamma som förut för

det starkare, samt att häraf jemväl blefve en följd, att städernas inkomst

af bränvinsförsäljningen komme att ännu mer ökas.

Beträffande det förstnämnda skälet anser utskottet det vara utom

allt tvifvel, att en nedsättning af alkoholhalten skulle i betydlig mån

bidraga till nykterhetens befrämjande. Det torde nemligen vara obestridligt,

att ju starkare bränvinet är, desto mer retande och berusande

är det också, och desto större blifver jemväl frestelsen att icke åtnöjas

med en sup utan låta den efterföljas af flera.

Hvad derefter angår ■ påståendet, att varan genom eu dylik reform

skulle fördyras, torde väl sannolikheten af en sådan påföljd med skäl

kunna ifrågasättas. Då naturligen starkare bränvin jemväl fortfarande

kommer att finnas till salu, torde det blifva en naturlig följd deraf, att

dylikt bränvin måste betinga ett högre pris än det af flera procent

lägre styrka. För närvarande finnas såsom bekant i minuthandeln

bränvin af 46 och 49 procent styrka, och under det att det senare i

Stockholm betalas med 1 krona per liter, kostar det förstnämnda 8 öre

mindre, eller 92 öre för samma qvantitet. Enligt denna beräkning

skulle sålunda eu liter bränvin af 40 procent alkohol ej betinga högre

pris än 76 öre. Något förhöjdt pris samt deraf härflytande större inkomster

för städerna torde sålunda icke behöfva befaras. Utskottet

vill dessutom påpeka, att, äfven om detta skulle blifva händelsen, vinsten

häraf ej endast tillfaller städerna, utan att jemväl landsbygdskommunerna

häraf bekomma andel, hvars belopp genom 1885 års lagstiftning

blifvit i ej obetydlig mån ökadt.

Man har jemväl sagt — och framhölls äfven af bevillningsutskottet

vid 1885 års riksdag -— att det saknas hvarje ledning att

på uttalanden af några sakkunnige personer grunda ett förslag om

procenttalets nedsättande till något visst lägre belopp. Någon dylik

utredning torde svårligen låta sig göra samt ej heller vara af nöden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

Hufvudsaken är, att den lios oss öfverdrifvet höga alkoholhalten nedsättes

åtminstone något, och ett tillräckligt bevis, att detta utan olägenhet

kan göras, torde väl ligga i det faktum, att i intet annat europeiskt

land lagen föreskrifver en så hög alkoholhalt som den hos oss påbjudna.

Särskild!, vill utskottet fästa uppmärksamheten derå, att i Finland, der

tillförene jemväl stadgats en alkoholhalt af 46 procent, denna genom

1885 års landtdags beslut blifvit nedsatt till 40 procent.

En dylik bestämmelse jemväl hos oss torde vara i hög grad önskvärd,

hvaremot en nedsättning till 35 procent, på sätt herr Wieselgren

föreslagit, enligt utskottets åsigt är en alltför stor reform för att på

en gång böra vidtagas.

Utskottet vill slutligen påpeka, att det i § 33 af försäljningsförordningen

förekommande uttrycket »minutering» icke torde vara fullt

egentligt utan böra i öfverensstämmelse med det uttryckssätt, förordningen

använder i § 1, ersättas med ordet »minuthandel».

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt samt under åberopande

i öfrigt af de i motionerna anförda skäl får utskottet hemställa

4:o

att Riksdagen måtte, med afslag å herr Wieselgrens

förevarande motion, jemlikt de af herrar Ekenman

och Carlson väckta motioner besluta, att § 33 i

gällande förordning angående vilkoren för försäljning

af bränvin erhåller följande lydelse:

Bränvin, som är försatt med något för helsan

skadligt ämne eller som icke är renadt eller hvars

styrka ej uppgår till minst 40 procent, får ej vid minuthandel

eller utskänkning till salu hållas.

Stockholm den 13 mars 1888.

På utskottets vägnar:

ER. GUST. BOSTRÖM.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

13

Reservationer:

Vid l:sta punkten:

af herr E. G. Boström, med hvilken herrar Almström, E. W. Carlson

och Cederschiöld instämt:

Utskottets motivering i denna punkt har jag ej kunnat biträda.

Enligt min uppfattning innebär den ett ogillande af det sätt, hvarpå

vederbörande i Stockholm förfarit i fråga om ordnandet af utskänkningen,

hvartill, så vidt mig är veterligt, anledning ej förefinnes..

af herrar Reuterswärd och Th. Ekenman, hvilka ansett, att i den

af utskottet förordade skrifvelsen till Kongl. Maj:t bort framhållas

önskvärdheten af en väsentlig inskränkning i den nu medgifna tiden

för minuthandels- och utskänkningsställenas öppenhållande i allmänhet

och särskildt derhän, att tiden för deras öppnande om morgnarne blefve

framflyttad.

Vid 2tära punkten:

af herr E. G. Boström: Då utskottet i föregående punkt föreslagit

eu skrifvelse till Kongl. Maj:t angående bränvinsförsäljningslagen, anser

jag, att äfven det missförhållande, hvarpå motionären fäst uppmärksamhet,

bort i skrifvelsen omnämnas.

Vid 4:dé punkten:

af herrar J. P. Nilsson och A. Svensson i Lösen.

Herrar Lithander och J. E. Nyström hafva anhållit att få antecknande

att de icke inom utskottet deltagit i behandlingen af de i detta

betänkande omhandlade frågor.

Bih. till Riksd. Prot. 1888. 5 Sami. 1 Afd. 5 Haft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1888:55 Skrifvelse till Konungen, angående vilkor en för för säljning af bränvin. s. 32 i texten