Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets Memorial K:o 2

14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1888:2, Konstitutionsutskottets Memorial K:o 2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial K:o 2.

1

N:o 2.

Ank. till Eiksd. kansli den 8 mars 1888, kl. 1 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad, granskning

af de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord

framställning, blifvit öfverlemnade de sedan början af 1887 års till

den 2 maj inkallade lagtima riksdag och intill början af den innevarande

i statsrådet förda protokoll, nemligen öfver:

Justitiedepartementsärenden från och med den 6 maj 1887 till och

med den 12 januari 1888;

Justitieärenden från och med den 6 maj 1887 till och med den 31

december samma år;

Utrikesdepartementsärenden från och med den 13 maj 1887 till och

med den 12 januari 1888;

Landtförsvarsdepartementsärenden från och med den 6 maj 1887 till

och med den 14 januari 1888;

Sjöförsvarsdepartementsärenden från och med den 4 maj 1887 till

och med den 12 januari 1888;

Civildepartementsärenden från och med den 4 maj 1887 till och

med den 14 januari 1888;

Finansdepartementsärenden från och med den 6 maj 1887 till och

med den 14 januari 1888; samt

Ecklesiastikdepartementsärenden från och med den 6 maj 1887 till

och med den 12 januari 1888.

Bill. till Rihd. Prut. 1888. 8 Pa ml. 2 Käft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 3.

Vid den, jemlikt grundlagarnes stadgande, företagna, numera fullbordade

granskningen af dessa protokoll

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot af statsrådet

tillämpa 106 § regeringsformen; hvaremot utskottet

ansett sig böra fästa Riksdagens uppmärksamhet

på nedan nämnda ärende, hvilket omförmäles dels i

protokollet öfver civilärenden, hållet den 7 oktober

1887 inför den under Hans Maj:t Konungens frånvaro

i nåder tillförordnade regering, bestående af dåvarande

herr statsministern Themptander, herrar statsråden

Loven och friherre von Offer samt dåvarande herr

statsrådet Richert, af Indika herr statsrådet Loven,

enligt hvad af protokollet öfver civilärenden för den

4 i samma månad inhemtas, förordnats att förestå

civildepartementet, dels ock i protokollet öfver finansärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen den 18

november 1887 i närvaro af statsrådets samtlige ledamöter,

dåvarande herr statsministern Themptander,

herr ministern för utrikesärendena grefve Ehrensvärd,

herrar statsråden Loven, friherre von Offer och von

Krusenstjerna samt dåvarande herrar statsråden von

Steyern, Hammarskjöld, Richert, friherre Tamm och friherre

Peyron, af hvilka friherre Tamm var chef för

finansdepartementet:

Sedan redaktörerna Ossian Jeurling och Anders Jeurling samt

grosshandlaren C. A. Söderlund i underdånig ansökning, som den 29

september 1887 ingifvits till Kongl. Maj:t, anhållit om fastställelse å

förslag till ordning för »Aktiebolaget Stadsposten», hvars uppgifna

ändamål, enligt 1 § i förslaget, vore att »inom Stockholm och möjligen

någon annan åt'' rikets städer ombesörja distribution af tidningar och

tidskrifter samt befordra lättare försändelser af alla slag», blef denna

ansökning förenämnde den 7 oktober föredragen inför den tillförordnade

regeringen, dervid samtliga närvarande statsråden beslöto fastställa

ordning för aktiebolaget Stadsposten, med förklarande tillika,

»att, derest den till bolagets uppgifna ändamål hörande befordran af

lättare försändelser vore ämnad att jemväl omfatta bref eller brefkort,

Kongl. Maj:t ville på särskild anmälan af bolaget bestämma de vilkor,

under hvilka dylik befordran finge eg a rum».

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.

Å bolagets vägnar anmälde derefter Anders Jeurling i en till Kongl.

Maj:t den 26 oktober ingifven skrift, att bolaget hade för afsigt till

befordran mottaga äfven bref och brefkort, samt anhöll i sammanhang

dermed, att Kongl. Maj:t täcktes bestämma de närmare vilkoren för

bolagets verksamhet uti nu ifrågavarande afseende.

Efter det generalpoststyrelsen genom nådig remiss af sistnämnde

dag fått sig anbefaldt att afgifva underdånigt utlåtande öfver berörda

framställning, infordrade generalpoststyrelsen yttrande i ärendet af

postdirektören i Stockholm. I det utlåtande, postdirektören i anledning

deraf den 31 oktober afgaf, har postdirektören, med förklarande

att det icke torde tillkomma honom att bedöma i hvad mån en verksamhet

af den beskaffenhet, ansökningen afsåge, kunde komme att

träda postverkets regale för nära, fäst uppmärksamheten, bland annat,

derpå huru som den af bolaget tilltänkta anordningen med särskilda,

bolaget tillhörande breflådor, anbragta i samma stad, omvexlande med

eller vid sidan af postverkets breflådor, utan tvifvel skulle, trots lådornas

skiljaktiga yttre, i många fall leda till förvexlingar vid aflemnande!

af försändelser, så att i bolagets lådor komme att nedläggas försändelser,

hvilka vore afsedda för befordran genom postverket och tvärtom;

åberopande postdirektören, till stöd för det berättigade i en dylik farhåga,

erfarenheten om förvexlingar i hufvudstaden af bref- och korsbandslådor,

ja, till och med brandskåp. Komme derjemte bolaget att

utgifva särskilda värdetecken till frankering af de försändelser, som

till befordran anförtroddes detsamma, vore äfven att befara, det förvexlingar

emellan dessa värdetecken och postverkets frimärken skulle

uppstå. Den korresponderande allmänheten, som komme att röna

olägenhet af dröjsmålet i de försändelsers fortkomst, hvilka nedlades

i för dem icke afsedda breflådor, kunde dessutom få vidkännas förlust

på de värdetecken, bolaget tillätes afyttra, för den händelse bolaget

skulle blifva oförmöget att fullgöra sina förbindelser.

Till dessa betänkligheter fogade postdirektören ytterligare sådana,

som uppväxte ur fruktan för, att flera bref och brefkort skulle från

annan ort försändas i gemensamt omslag under bolagets adress, i ändamål

att de särskilda försändelserna sedermera skulle af bolaget distribueras

— ett förfarande, hvartill anordning i skilda städer af stadspost

skulle gifva ökad lockelse, i synnerhet om afgifterna för befordran

genom stadsposten af lokala bref och brefkort komme att sättas lägre

än den afgift, som i sådant hänseende af postverket fordrades.

Slutligen framhöll postdirektören, dels att föreskrift borde meddelas,

huru det skulle förhållas med sådana till postbefordran aflemnade

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.

försändelser, hvilka, i brist på uppgift om adressaternas bostad eller

af annan orsak, icke kunde behörigen beställas, dels ock att, derest

bolaget tillätes befordra jemväl försändelser, som vore rekommenderade

eller assurerade, ersättningsskyldighet måtte stadgas för bolaget, i

händelse förlust af eller skada å dylik försändelse uppkomme.

Generalpoststyrelsen, som i ett den 3 november 1887 afgifvet, den

15 i samma månad kongl. finansdepartementet tillhandakommet underdånigt

utlåtande vidare utvecklade de af postdirektören i Stockholm

framhållna betänkligheterna mot befordran genom stadsposten af bref

och bref kort, yttrade tillika, att, ur synpunkten af postverkets intresse,

generalpoststyrelsen icke kunde annat än anse det synnerligen önskligt,

att från de särskilda slag af försändelser, som kunde komma att af

stadsposten befordras, bref och brefkort blefve uteslutna. Derest

emellertid Kongl. Maj:t, med afseende ej mindre derå, att postregalet

hittills icke skulle blifvit utsträckt till försändelser af nu ifrågavarande

slag, än äfven å öfriga i saken förekomna omständigheter, funne hinder

icke böra möta för befordran genom bolaget af jemväl bref och brefkort,

hemstälde generalpoststyrelsen om meddelande af nödiga föreskrifter

för utöfvande af bolagets berörda verksamhet, i hvilket afseende

jemväl förslag af generalpoststyrelsen afgafs.

Efter det sökanden den 16 november inkommit med en ytterligare

skrift i anledning af generalpoststyrelsens utlåtande, blef ärendet den

18 i samma månad inför Hans Maj:t Konungen föredraget. 1 enlighet

med hvad statsrådet dervid i underdånighet tillstyrkte, behagade Hans

Maj:t Konungen i afseende å den befordran af bref och brefkort, aktiebolaget

Stadsposten tillkännagifvit sig hafva för afsigt att besörja,

stadga följande vilkor och bestämmelser: »att dylik befordran genom

bolaget tills vidare finge ega rum endast inom Stockholm; att de lådor,

som å allmänna ställen af bolaget användes för uppsamling af försändelser,

äfvensom de märken till bevis om förutbetald befordringsafgift

och de brefkort, hvilka komme att af bolaget tillhandahållas allmänheten,

skulle gifvas sådant utseende, att anledning icke uppkomme till

förvexling med postverkets uppsamlingslådor, frimärken och brefkort,

i hvilket afseende bolaget hade att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

generalpoststyrelsen funne erforderliga; att, då i uppsamlingslåda,

som af bolaget begagnades, anträffades försändelse med påskrift,

utmärkande afsändarens önskan, att försändelsen skulle rekommenderas

eller assureras eller postförskott derå meddelas, eller försändelse, hvilken,

utan att vara försedd med dylik påskrift, vore adresserad till ort

utom Stockholm, eller som, stöld till adressat inom hufvudstaden, vore

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.

försedd med postverkets frimärken eller frankostämpel, sådan försändelse

skulle genom bolagets försorg ofördröjligen aflemnas å Stockholms

centralpostkontor; att, om åter i postverkets uppsamlingslådor

nedlades till adressat inom Stockholm stridt bref eller brefkort, hvilket

icke vore försedt med postverkets frimärke eller frankostämpel eller

med sådan påskrift, som i nästföregående punkt omförmäldes, men

hvarå bolagets frimärke funnes anbragt, dylikt bref eller brefkort skulle

behandlas såsom ofrankeradt, så vidt icke bolaget i förväg förbundit

sig att, emot erläggande af stadgadt lokalporto, utlösa sådana försändelser,

med skyldighet att befordra desamma till adressaten, i hvilket

fall brefvet eller brefkortet skulle på dylika vilkor å hufvudstadens

centralpostkontor tillhandahållas bolaget; att, derest till bolaget från

annan ort ankomme i gemensamt omslag inneslutna bref eller brefkort,

stälda till annan än bolaget, dessa icke finge af bolaget till vederbörande

adressater utdelas, utan skulle för behandling i enlighet med

postförfattningarne genast aflemnas till Stockholms centralpostkontor,

vid påföljd, om sådant icke af bolaget iakttoges, att, på sätt från bolagets

sida medgifvits, rättighet att vidare besörja befordran af bref

eller brefkort, på underdånig anmälan af generalpoststyrelsen, blefve

bolaget frånhänd; samt att bolaget skulle vara underkastadt tillämpning

af den förändrade lagstiftning, som beträffande rätt för enskilda att

befordra bref eller brefkort ''eller med hänsyn till förekommande af

frimärkens efterbildning kunde varda införd.»

Hvad som vid behandlingen af detta ärende till en början synes

anmärkningsvärdt, är tillförordnade chefens för civildepartementet underlåtenhet

att, innan ärendet inför den kongl. regeringen föredrogs, bereda

detsamma på sätt 10 § regeringsformen stadgar, nemligen genom

nödiga upplysningars inhemtande från vederbörande embetsverk. Visserligen

afsåg den ansökning, som var föremål för den kongl. regeringens

pröfning, endast stadfästelse af ordning för ett aktiebolag, men den

omständigheten synes, åtminstone i detta fall, icke hafva bort göra inhemtandet

af sådana upplysningar öfverflödigt. Då enligt förordningen

om aktiebolag den 6 oktober 1848 Kongl. Maj:t eger att vid sökt fastställelse

af ordning för ett dylikt bolag, utöfver en pröfning af bolagsordningens

öfverensstämmelse med nämnde lag, tillse, ej mindre huruvida

beskaffenheten af bolagets rörelse fordrade särskilda bestämmelser,

än äfven om anledning funnes att vägra stadfästelse af bolagsordningen,

så måste denna vidsträckta pröfningsrätt antagas åsyfta, bland annat,

att förhindra uppkomsten af företag, som eljest tilläfventyrs skulle

komma att bedrifvas i strid mot gällande författningar, till men för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.

staten eller enskilde. När helst anledning funnes att antaga, det ett

bolags verksamhet kunde medföra dylika följder, föreställer sig utskottet,

att den beredning, som borde föregå frågan om bolagsordningens fastställande,

icke kunde anses uttömd med ett enkelt konstaterande af,

att lagen om aktiebolag icke blifvit trädd för nära, utan att beredningen

borde innefatta äfven en undersökning om huru bolagets uppnå

fn a ändamål kunde komma att stå tillsamman med statens och en
0
skildes

berättigade intressen.

Här synes utskottet just föreligga ett fall, med afseende på hvars

behandling en sådan särskild varsamhet varit af nöden. Sökandena hade

1 förslaget till bolagsordning uppgifvit, att deras verksamhet var ämnad

att omfatta, utom annat, »befordran af lättare försändelser af alla slag».

Redan det omfattande innehållet i dessa ordalag i förening med bolagets

benämning Stadsposten antyder afsigten att inrätta en komrnunikationsanstalt,

som kan utsträckas att omfatta befordran äfven af

lokalbref; och att den kongl. regeringens ledamöter insett denna möjlighet,

framgår tydligen af den anvisning, som i sammanhang med fastställelsen

af bolagsordningen lemnats sökandena. Vid sådant förhållande

hade så mycket större skäl förefunnits att, innan ansökningen pröfvades,

anbefalla generalpoststyrelsen att öfver densamma afgifva yttrande.

Utskottet håller vidare före, att sjelfva beslutet om bolagsordningens

fastställande, såvidt derigenom bolaget berättigats att ombesörja

befordran af bref och bref kort, är af beskaffenhet att dels förnärma

statens rätt att genom postverket verkställa sådan postbefordran, dels

ock kunna leda till inskränkning i Riksdagens grundlagsenliga rätt att

bestämma öfver postmedlen, som äro att till bevillning hänföra.

Ända till senare tid har visserligen postverket, som, allt från sin

grundläggning under Drottning Christinas tid, betraktats såsom en

statsanslag, ombesörjt befordran af bref och andra försändelser endast

emellan olika orter, derunder regeringarne städse varit måna ätt, såsom

det heter i kongl. kanslikollegii den 16 februari 1707 utfärdade instruktion

för postmästare i riket utom Stockholm, förbehålla Konungen

»Post Inteckten, efter Postväsendet är des Regale», om hvilken uppfattning

för öfrig! vittna dels, från postverkets tidigaste dagar, vid

sidan af många andra uttalanden, den, i anledning af gjordt försök till

en enskild postgångs inrättande, i rådsprotokollet lör den 20 september

1660 lemnade förklaring, att sådant icke kunde tillåtas, enär »verket

endast Unge drifvas indultu regis», dels ock, från vår tid, de i kongl.

kungörelserna den 26 oktober 1860 och den 29 september 1876 samt

allmänna poststadgan den 31 december 1881 meddelade bestämmelser

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.

7

om ansvar för obehörig- brefbefordran å jernvägar samt med ångbåtar

och diligenser. Men postverket har småningom utvidgat sin verksamhet

till att omfatta befordran af äfven lokalbref, d. v. s. sådana bref, som

å postanstalt behandlas utan att med post- eller landtbrefbärare fortbeställas.

Denna gren af dess verksamhet har vuxit fram ur och utvecklat

sig samtidigt med kringbärandet af ankomna postförsändelser.

Bestyret härmed tillhörde nemligen från början icke postverket, utan

Unge korrespondenterna, med ledning af uthängda kartor, hvilka upptogo

namnen å alla de personer, till hvilka bref ankommit, sjelfve eller

genom ombud afhemta dessa bref. Sedan redan under det sjuttonde

århundradet i hufvudstaden blifvit infördt bruket att genom särskildt

antagne brefdragare låta till adressater, hvilkas bostad var känd, hembära

ankomna försändelser, beslöt Kongl. Magt år 1848 att med denna

bref bäring låta förena en lokalbrefpost för hufvudstaden. Införandet

under år 1855 af frimärken och det deraf föranledda inrättandet af

breflådor a allmänna platser verkade till en väsentlig utvidgning af

lokalbrefvexlingen, hvaraf å andra sidan blef en följd, att i så väl

Stockholm som Göteborg särskilde, af postverket aflönade brefbärare

för lokalbrefvens utdelande måste anställas. A alla öfriga inrikes orter

ankom det emellertid fortfarande antingen på vederbörande postförvaltare

att, för egen räkning, genom personer, som af dem antogos

och aflönades, besörja kringbärandet af anlända bref mot betingad ersättning

af korrespondenterna, eller ock på de sistnämnde att sjelfve

derom foga tjenliga anstalter.

Detta förhållande förändrades, då genom ett kongl. bref år 1861

det förordnades, att särskilde, af postverket aflönade brefbärare borde

anställas i de större städer, der någon betydligare lokalkorrespondens

kunde vara att påräkna, äfvensom å sådana orter, der i öfrigt oftare

påkallades biträde för transport emellan postanstalt och järnvägsstation,

diligenskontor eller ångbåt, samt att å alla dessa orter portot för lokalbrefven,

3 öre, borde indragas till postkassan. Tillfälle till lokalbrefvexling

bereddes hädanefter i allt vidsträcktare omfång. Befordringsafgiften

utgjorde intill utgången af år 1882 fortfarande endast 3 öre,

men detta porto blef nämnda år, i sammanhang med upphäfvande af

brefbärareafgiften, som likaledes utgjorde 3 öre, af Riksdagen höjdt

till 6 öre. . Enligt kongl. kungörelsen den 5 juli 1884 har afgiften för

lokalbref, i öfverensstämmelse med Riksdagens derom fattade beslut,

blifvit nedsatt till fem öre, eller hälften af portot för vanliga bref med

samma vigt; hvarjemte Kong], Maj:t uti skrifvelse till generalpoststyrelsen

af samma dag förklarat, att från och med 1885 års ingång af
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.

giften för alla bref, hvilka genom postverkets förmedling utvexlades,

skulle ingå till postkassan.

Den lemnade öfversigten af lokalbrefvexlingens utveckling i vårt

land gifver vid handen, att postverket från början icke tagit någon

befattning med försändelser af ifrågavarande slag, utan att deras befordran

varit helt och hållet den enskildes angelägenhet. Då det

emellertid visade sig, att den korresponderande allmänheten icke var

mägtig att på ett tillfredsställande sätt sjelf tillgodose sitt intresse uti

ifrågavarande afseende, måste postverket vidga sin uppgift med beställandet

af äfven lokalförsändelser, först i rikets två största och

sedan i de öfriga städerna. Riksdagen med sin bevillningsrätt bestämde

i ett sammanhang portot för lokalbref på samma sätt som för

vanliga bref; och när afgiften för de senare sänktes, biel en liknande

åtgärd vidtagen med portot för de förra.

Då således Kong!. Maj:t och Riksdag, hvar och en med den befogenhet

honom tillkommer, ordnat och bestämt afgiften för befordran

af lokalbref, synes det utskottet vara uppenbart, att postverkets regale

numera blifvit utsträckt till befordran af jemväl sådana bref, som vexlas

emellan personer, hvilka uppehålla sig i samma stad, köping eller

by — för så vidt nemligen staten på den ifrågavarande platsen vidtagit

anstalter för en dylik form af postalisk verksamhet.

Under slika omständigheter kan meddelandet af tillstånd för ett

bolag att vid sidan af postverket betjena allmänheten med befordran

af lokalbref svårligen betraktas'' annorlunda än såsom ett eftergifvande

af postverkets eller statens rätt på detta område; och det är ej lätt

att öfverse de följder, till hvilka ett konseqvent genomförande af den

princip, enligt hvilken stadsposten fick blifva en verklighet, skulle

kunna leda.

Om postverket så kringskäres af enskilde, som yrkesmessigt utöfva

postverket tillkommande funktioner, torde det ej kunna fylla den

kulturuppgift, det har sig förelagd och som kanske mer än andra

hänsyn gjort det till en nödvändighet i alla civiliserade länder att af

postväsendet skapa en statsanstalt. Just på det att äfven sådana delar

af ett land, som icke gifva den privata företagsamheten tillräckligt

säker eller ens någon utsigt till vinst, äfven må kunna blifva delaktiga

af förmånen af eu regelmessig och ständigt tillgänglig anstalt för

spridande af underrättelser, måste företaget så ordnas, att kostnaderna

för de litet gifvande eller förlustbringande postlinierna blifva betäckta

med öfverskotten från hufvudcentra. Men endast om postväsendet

skyddas påse in statens uteslutande rätt, kan eu dylik utjemning blifva

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.

9

möjlig, och alla delar af ett land tillförsäkras välgerningarna af ett

ordnadt postväsende. Genom konkurrens från enskildes sida å de

platser, der postafgifterna ymnigt flyta till, minskas emellertid postverkets

förmåga att göra uppoffringar för de trakter, hvilka den privata

företagsamheten med sina kapital under klok beräkning undflyr.

Det är att tillse, att det svenska postväsendet för framtiden icke blifver

utsatt för eu sådan konkurrens, som nu ställes i utsigt, om företag

af samma beskaffenhet som stadsposten skulle blifva allmänna.

Enligt 60 § regeringsformen räknas postmedlen, såsom förut blifvit

antydt, till bevillningarna, och öfver dessa har Riksdagen ensam

att bestämma. Det kan således icke tillkomma Kongl. Maj:t att i administrativ

väg, utan Riksdagens hörande, inskränka betydelsen och

verkan af denna bevillningsrätt genom att gifva sanktion åt företag,

som hafva till följd, att staten beröfvas någon del af hvad genom

den ifrågavarande bevillningen eljest skulle ingått till statskassan.

Om inkomster, som af Riksdagen beräknats skola till statsverket inflyta,

under dylika förhållanden komma enskilde till godo, kunna nemligen

rubbningar i riksstaten inträda, hvilket så mycket säkrare är att

befara, som postverkets utgifter för lokalpostföringen i liufvudstaden

fortfarande torde blifva i det närmaste oförändrade, under det inkomsterna

af samma rörelsegren otvifvelaktigt komma att väsentligt nedgå.

Regeringsbeslutet af den 7 oktober innehåller, förutom sjelfva fastställelsen

af bolagsordningen, tillika förklarande, att Kongl. Maj:t ville

på anmälan af sökandena bestämma de vilkor, hvarunder befordran af

bref och bref kort Unge ega rum. Ett så beskaffadt förklarande anser

utskottet i ärendets dåvarande skick hafva varit mindre väl betänkt och

ur många synpunkter olämpligt. Det är att antaga, att detta på förhand

gjorda uttalande icke allenast föranledt generalpoststyrelsen att ej

ingå i närmare utredning af statens uteslutande rätt i nämnda afseende,

utan ock varit egnadt att utöfva ett ogynsamt inflytande på ärendets

fortsatta behandling hos regeringen.

Då emellertid, sedan generalpoststyrelsens utlåtande inkommit, och

deraf tydligen framgått, i huru hög grad skada och olägenhet för

staten skulle uppkomma genom rätt för enskildt bolag att på det föreslagna

sättet befordra bref och bref kort, hade enligt utskottets förmenande,

på grund, af ofvan anförda omständigheter, tillräcklig anledning

förefunnits att vid ärendets slutliga behandling vidtaga sådana åtgärder

och bestämma sådana inskränkningar vid tillämpningen af den redan

meddelade fastställelse^ att utöfningen af bolagets rörelse icke kommit

i strid emot statens intresse och Riksdagens grundlagsenliga rätt.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1888.

o

Sami.

^ Käft.

9

O

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.

De vilkor och bestämmelser, som stadgades i afseende å befordran

genom bolaget af bref och brefkort, synas endast åsyftat att reglera

denna bolagets rörelse till förminskande af vissa praktiska olägenheter,

hvilka af rörelsen kunde uppkomma för postverket och allmänheten,

men voro icke af beskaffenhet att i någon mån skydda postverket mot

en täflan, som under alla förhållanden måste göra afbräck i dess verksamhet,

men hvars verkningar kunnat i väsentlig grad förebyggas, om

förbud meddelats bolaget att utgifva tryckta värdetecken eller i priset

på sina tjänster underbjuda postverket. Medgifvandet för bolaget att

använda sådana värdetecken synes betänkligt jemväl af den anledning,

att dessa lätteligen kunde komma att af allmänheten betraktas såsom

myntrepresentativ, hvarför dock icke någon säkerhet af bolaget ens

erbjudits.

Hvad sålunda rörande behandlingen af ifrågavarande

ärende blifvit anmärkt, får utskottet, jemlikt

107 § regeringsformen, för Riksdagen tillkännagifva.

Stockholm deri 8 mars 1887.

På utskottets vägnar:

O. BERGRIS.

Reservationer:

Ro) af herr Bergms, med hvilken herrar Caspavsson, Gilljam, Foster

och Swartling förenat sig:

»Med utskottet är jag ense i fråga om anmärkningen mot den af

kongl. regeringen den 7 oktober 1887 meddelade fastställelse af ordning

för aktiebolaget Stadsposten; men vid det förhållande att denna

fastställelse tydligen innefattar tillstånd för bolaget att befordra jemväl

bref och brefkort, anser jag, att ärendets senare behandling icke bör

föranleda anmärkning enligt 107 § regeringsformen»;

2:6) af herr Rydin, som ansåg »att do statsrådsmedlemmar, som,

utan att hafva deltagit i regeringsbeslutet den 7 oktober nästlidet år,

blott bevistat sammanträdet den derpå följde 18 november, icke borde

hemfalla under den gjorda anmärkningen»;

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.

11

3:o) af herrar Norén, Larsson, Ivar Månsson, Nilsson, Svensson i

Bossgården och Sjöberg:

»Vid läsning af statsrådsprotokollen öfver justitiedepartementsärenden

halva vi funnit, att häradshöfdingen för Gotlands södra härad C. B.

Lindroth, på grund af ansökan, den 26 maj 1887 erhållit Kongl. Maj:t$

tillstånd att bo i staden Visby, som är belägen utom domsagans gräns. I

detta ärende hafva domsagans invånare blifvit hörde, och vid behörigen

hållet sammanträde derom voro 27 socknar representerade genom ombud,

af hvilka 21 bestämdt protesterade emot, att domaren måtte få

taga sin bostad i staden Visby, och 6 uttalade sin önskan vara, att

domaren helst måtte bosätta sig antingen i boställsvåningen å tingsstället

eller i dess närhet, men hellre i Visby än i någon af häradets

utkanter. Härvid bör bemärkas, att dessa 6 socknar, hvars ombud på

dylikt sätt gjort nämnda medgifvande, sannolikt äro belägna i domsagans

nordliga del.

Då nu domaren enligt lag är skyldig bo inom domsagan, och i

detta fall sa godt som alla ombuden för befolkningen uttalat sig vara

emot den gjorda underdåniga framställningen, såsom varande till skada

för dem, så synes oss, att ej nödig omtanke af Kongl. Maj:ts rådgifvare

härvidlag blifvit fäst vid invånarnes i nämnda domsaga sannskyldiga

nytta och bästa. Detta så mycket mera, som, då häradet eller

tingslaget är mellan 9 å 10 mil i längd, och staden Visby belägen Vin

mil utom dess nordligaste gräns, det skall i allmänhet vara förenadt

med synnerlig kostnad och obehag för häradsborna, att domaren bor

derstädes. A tingshuset, som är beläget ungefär i inbiten af domsagan,

lins boställsvåning på 5 å 6 rum, hvarest domaren städse förut haft

sin bostad, hvarförutom finnas i samma hus till hans och biträdens disposition

tvenne rum, hvilka häradsborna blefvo 1886 ålagde möblera

efter domarens önskan, hvadan tjenlig bostad för domaren ej saknats

inom tingslaget.

Al dessa skäl hafva vi ansett, att utskottet bort i sitt betänkande

anmärkt eller erinrat om ifrågavarande ärende, på det ej i framtiden

dylika medgifvanden måtte komma till stånd i strid mot menighets bestämdt

uttalade vilja och till dess skada»;

4:o) af herrar Lnger, Norén, Larsson, Ivar Månsson, Pehrsson,

Svensson i Bossgården och Widström:

»Sedan genom värnpligtslagen den 5 juni 1885 blifvit bestämdt

bland annat att, för de värnpligtiges inskrifning, riket skulle indelas

uti vis t antal inskrifuingsområden samt dessa åter uti bataljons-, kompani-

ch afdelningsområden, samt 1886 års Riksdag anvisat 150,000

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.

kronor på extra stat för tillämpning under år 1887 af värnpligtslagens

föreskrifter i berörda afseende, blef af Kong! Maj:t vid 1887 års. sejlare

riksdagssammanträde äskadt enahanda anslag för de värnpligtiges

inskrifning och redovisning utaf Riksdagen bifallet endast till belopp

af 77,500 kronor, att på extra stat för 1888 utgå.

Enligt statsrådsprotokollet för den 4 oktober 1887 har, på hemställan

af dåvarande chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet

Ryding, sistnämnda af Riksdagen anvisade belopp blifvit sålunda disponeradt,

att deraf tilldelats ersättning dels åt kompaniområdesbefälet

inom de till Hallands, Vesternorrlands och Blekinge bataljoner hörande

inskrifningsområden, hvilkas officerare icke både skyldighet att vara

inom sina områden boende, och dels åt samtlige afdelningsområdesbefälhafvare,

hvartill antagits icke tjenstgöringsskyldige officerare eller

civile personer.

Deremot och då det af Riksdagen för ändamålet använda anslag

icke lemnade tillgång att åt öfrige kompaniområdesbefälhafvare bereda

ersättning för deras befattning med inskrifningsväsendet, men, enligt

departementschefens mening, kompanichefer eller andre i tjenst varande

officerare, hvilka enligt af Kongl. Maj:t meddelad nådig föreskrift

borde öfvertaga befattningen såsom kompaniområdesbefälhafvare, icke

vore skyldige att åtaga sig sålunda ökad tjenstgöring utan särskild

ersättning, och det ej heller ansags lämpligt att dem emellan under

hvarderas expeditionstur fördela nämnda tjenstgöring, bär departementschefen,

i likhet med statsrådets öfrige vid föredragningen närvarande

ledamöter, tillstyrkt, att Kongl. Maj:t täcktes föreskrifva,

att bestämmelserna i kongl. kungörelsen den 27 maj 1881 angående

de grunder, hvarefter resekostnads- och traktamentsersättning

för armén tillhörande personer skall vid vissa kommenderingar och

förrättningar utgå, skulle tillämpas jemväl i det fall, att officer tillhörande

indelta armén eller Vermlands fältjägarecorps blifvit, jemlik!

bestämmelserna i nådiga generalordern den 4 september 1886, kommenderad

att tjenstgöra som kompaniområdesbefälhafvare, hvarvid dock

borde iakttagas, dels att traktamentsberäkningen skulle vidtaga från

kommenderingens början, dels att dagtraktamente skulle utgå till kapten

med 3 kronor och till löjtnant med 2 kronor, dels ock att officer, som

af egen regemente- eller korpschef blifvit kommenderad bestrida

dylik befattning, icke skulle vara berättigad åtnjuta dagtraktamente för

den tid, han samtidigt fört eller, enligt gällande bestämmelser, bort

föra kompaniexpeditionen i det kompani, vid hvilket han är anstäld,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.

13

, nä ve.“®om stadga, att de till följd häraf uppkommande kostnader

skulle gaidas åt anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar.

Med skäl torde kunna ifrågasättas, dels huruvida icke arméns office!are.

’ hansyn till den i sammanhang med löneregleringen för armén

ar 1875 gjorda bestämmelse om skyldighet för dem att underkasta

sig de forandnngar i tjenstgöring och löneförmåner, hvilka eu omorganisation

af landtforsvaret kunde göra erforderliga, äro pligtige att utan

särskild ersättning ombesörja de göromål, som Kongl. Maj:t må kunna

finna for godt att åt dem öfverlemna i och för verkställigheten af den

nya_ varnpligtslagen, åtminstone i de fall der tjenstgöring utom kompaniomradet

icke ifrågakommer, och dels om ej'' en lämplig fördelning

a dessa göromål skulle kunnat emellan kompanicheferne åvägabringas,

till dess erfarenheten visade huru härmed borde slutligen ordnas, Men

™V°“ 1 framstå rummet synes oss vara anmärkningsvärdt är det

förhållande att, sedan det af Kongl. Maj:t för detta särskilda ändamål

egal da anslag bhfvit af Riksdagen till beloppet nedsatt, statsrådets

ledamöter tillstyrkt Kongl. Magt att, förutom det sålunda anvisade

beloppet, använda medel af ett anslag, som lemnats för annat ändamål,

eller beväringsmanskapets vapenöfningar, till följd hvaraf detta senare

anslag, såsom varande ett förslagsanslag, kan komma att till beloppet

oihojas utöfver hvad som eljest varit erforderligt. Hade statsrådet

tillförene vant af den mening, att detta ordinarie anslag kunnat anvandas

försatt bereda ersättning för inskrifning och rullföring af värn
pWPi.

Sa sknlle statsrådet uppenbarligen ej tillstyrkt Kongl. Makt

att harfor begära extra anslag. & ''

Då enligt vår mening, statsrådets nu anmärkta förfarande icke är

med gällande grundlag förenligt och således ej kan lända till rikets

sannskyldiga nytta, hafva vi ansett oss böra, genom denna vår reservation

emot utskottets i ärendet fattade beslut, låta statsrådets förtal

ande härutinnan till Riksdagens kännedom kornmal); samt

5:oj af herrar Norén, Svensson i Bossgården och Widström, beträftemheer

l«97agfogen f df? 1 statsrådsprotokollet för den 16 sepbåten

Göte ^ ^ °mf°rmaIda ärende ^gående byggande af pansar.

Bih. Ull Riksd. Prof. 1888. 3 Barn!. 2 Käft.

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets Memorial N:o

Härjemte hafva herrar Ivar Månsson och Pehrsson begärt få anteckna^.

, Månsson, att han icke deltagit i den slutliga handläggningen

af det under inom. 5 omförmälda ärende, och Pehrsson, att. han varit

förhindrad deltaga i handläggningen af såväl nyssnämnda ärende som

det, hvithet under mom. 3 anmärkts.

Stockholm, tryckt hos K. L. Beckman, 1888.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.