Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 26 kap. 1 § rättegångsbalken.

1888-02-10 · 2 sidor


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1888:10, Utlåtande i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 26 kap. 1 § rättegångsbalken.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 10 febr. 1888, kl, 12 mild

Lagutskottets utlåtande i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af 26 kap. 1 § rättegångsbalken.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en af herr

./. Johnsson i Thorsberg afgifven motion, n:o 16, hvari anföres:

»Bestämmelsen i 26 kap. 1 § rättegångsbalken, att domaren skall

pröfva borgen för kostnad och skada vid vädjan från underrätt till hofrätt,

medför liksom fullgörande af prestanda i revisionssaker hos Kongl.

Maj:t ofta i landsbygden betydliga svårigheter, omkostnader och tidsutdrägt,

der afståndet till domaren kan vara betydligt; och denna olägenhet

ökas i än högre grad för den mindre bemedlade, ej mindre genom

afståndet till domaren, som i allmänhet måst uppsökas, utan ock genom

svårigheten att anskaffa borgesmän, som äro för domaren kände, »att

gods deras kan svara mot det som de borgat för». Denna i vissa orter

ej ringa olägenhet skulle i väsentlig grad kunna afhjelpas, utan att den

säkerhet lagen velat tillförsäkra svarandepart för utfående åt den ersättning,

som öfverdomstol kan i rättegångskostnad tillägga, blifver på något

sätt äfventyrad, endast derigenom, att kronolänsmannen berättigades att

bestyrka borgesmännens vederhäftighet. Utom det, att vår länsmanscorps

säkerligen skulle utöfva denna befattning med den största noggrannhet,

förekommer, att då länsmansdistrikten äro jemförelsevis af ringa omfång

och länsmännens befattning af den beskaffenhet, att de komma i nära

beröring med ortens befolkning, de således äro, långt bättre än domaren,

i tillfälle att bedöma borgesmännens trovärdighet och förmögenhets vilkor.

Något giltigt skäl för bibehållandet af nu gällande bestämmelse,

att allmänheten skall vägras att vända sig till kronolänsmännen i denna

angelägenhet, föreligger så mycket mindre, som kronobetjent är berättiBih.

till Riksd. Brok 1888. 7 Sami. 6 Häft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

gad utfärda betyg om parts oförmåga att fullgöra ådömd ersättning, som

skall efter dom gäldas, der denne ville söka att Konungen må pröfva

hofrätts dom och utslag.»

På grund häraf föreslår motionären, att Riksdagen måtte för sin

del antaga följande ändrade lydelse af 26 kap. 1 § rättegångsbalken:

»Hvar, som från underrätt vädjar, ställe för sig två löftesmän, som

borga, begge för eu och en för begge, för den kostnad och skada, den

han kan skyldig kännas att gälda; läge deras skrift derå, jemte intygom

dess vederhäftighet åt domaren, kronofogde eller kronolänsmannen i

orten och lägge den vid sin inlaga in. Nu kan så hända, att han hellre

vill penningar eller guld till säkerhet för kostnad och skada ställa och

sätter det hos Konungens befallningshafvande in, eller i taka händer; då

vare ock det för borgen gildt när domaren det pröfvat häfver. Försummar

han det —--—--— förlorat.»

26 kap. 1 § rättegångsbalken har, enligt förordningen den 18 april

1849, följande lydelse:

»Hvar, som ifrån underrätt vädjar, ställe för sig två löftesmän, som

borga, begge för eu och en för begge, för kostnad och skada, den han

kan kännas skyldig att gälla; tage deras skrift derå, och lägge den vid

sin inlaga i hofrätten in. Nu kan så hända, att han hellre vill penningar,

eller silfver, eller guld, till säkerhet för kostnad och skada ställa,

och sätter det hos Konungens befallningshafvande in, eller i taka händer;

då vare ock det för borgen gildt, när domaren det pröfvat häfver. Försummar

han det; hafve sitt vad och talan emot underrättens dom förlorat.»

Då således detta lagrum icke innehåller någon föreskrift derom, att

domaren skall pröfva borgen för kostnad och skada, och då i samma

kapitels 8 § stadgas, att hofrätt eger sjelf borgen godkänna, när så omtränger,

synes icke något skäl tala för motionärens förslag; och får utskottet

följaktligen hemställa,

att motionen måtte lemnas utan vidare afseende.

Stockholm den 10 februari 1888.

På lagutskottets vägnar:

A. LILIENBERG.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.