Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af Riksdagens justitieombudsmans hemställan om upphäfvande af 23 kap. 7 § strafflagen.

1888-02-10 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1888:11, Utlåtande i anledning af Riksdagens justitieombudsmans hemställan om upphäfvande af 23 kap. 7 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

3

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 10 febr. 1888, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande i anledning af Riksdagens justitieombudsmans

hemställan om upphäfvande af 23 kap. 7 § strafflagen.

I justitieombudsmannens till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse,

som blifvit af båda kamrarne öfverlemna d till lagutskottet,

framställes förslag om upphäfvande af 23 kap. 7 § strafflagen, sådant

detta lagrum lyder i förordningen den 6 oktober 1882; och anföres till

stöd för detta förslag följande:

»I 23 kap. 7 § strafflagen stadgas att, om konkursgäldenär gjort

sig skyldig till oredlighet eller vårdslöshet mot borgenärer eller rymt för

skuld, sådant brott icke må åtalas af annan än målsegande. Detta stadgande

finner jag innebära missförhållanden, som böra på lagstiftningens

väg afhjelpas.

Det har ej kunnat undgå att ådraga sig en allmännare uppmärksamhet

att, ehuru i de talrikt förekommande konkurserna i våra dagar

ofta yppa sig förhållanden, som ådagalägga att vederbörande gäldenärer

gjort sig skyldige till oredligt eller vårdslöst förfarande, de dock jemförelsevis

sällan ställas till ansvar för dylik brottslighet. Orsaken härtill

är utan tvifvel att söka i lagens bud, att konkursgäldenärs oredlighet

och vårdslöshet icke får åtalas af annan än målsegande. Det är

haturligt att de borgenärer, som längre eller kortare tid stått med gäldenären

i affärs- eller vänskapsförbindelse, eller äro med honom beslägtade,

merendels hysa obenägenhet att mot honom anställa ansvarstalan.

Andre hållas tillbaka af tanken på det besvär och de kostnader en dylik

rättegång skulle medföra; och i allmänhet besluter sig en borgenär för

att instämma konkursgäldenären, endast om han har grundad anledning

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

antaga, att lian derigenom skall få sin fordran i konkursen till större

eller mindre del gulden. Erfarenheten har nemligen nogsamt visat, huru

som eu konkursgäldenär, hvilken fortsatt sin affärsverksamhet långt efter

det han måst inse, att hans ekonomiska ställning blifvit ohjelplig, och

som derunder gjort sig skyldig till vårdslöshet mot sina fordringsegare

eller till och med till oredlighet, det oaktadt, när han slutligen till deras

förnöjande afträde!- sina tillgångar, först sedan dessa reducerats till det

minsta möjliga, oftast går fri från all efterräkning, påtagligen derför att

ingenting i ekonomiskt afseende står att vinna genom hans tilltalande,

eftersom han på förhand uttömt alla de hjelpkällor, som kunnat stå honom

till buds. A andra sidan inträffar understundom, att en gäldenär, som

felat mera åt enfald, bristande insigt i bokföring eller annat oförstånd,

dragés inför rätta att stå till ansvar för oredlighet eller vårdslöshet mot

sina fordringsegare, om han har anförvandter eller vänner, som förmenas

kunna och vilja erlägga en antaglig summa till den anklagande för ätt

från ett vanärande straff rädda den anklagade. Så snart afsigten vunnits,

är vederbörande också villig att nedlägga sin talan; och det är

ingenting ovanligt vid inträffad konkurs att någon eller några gäldenären

närstående personer skriftligen förbinda sig att betala ett uppgifvet belopp

eller eu viss procent af eu borgenärs i konkursen bevakade fordran,

under vilkor att denne å sin sida utfäster sig att icke för brottsligt förfarande

åtala gäldenären eller ock att afstå från redan mot honom i sådant

afseende anhängiggjordt åtal.

Den utsigt till frihet från straff, som sålunda står Öppen för den

oredlige och vårdslöse konkursgäldenären, en utsigt som nästan kan sägas

vara större i samma mån brottet är svårare, måste uppenbarligen uppmuntra

till det lättsinne i handhafvande af ekonomiska angelägenheter,

som val icke utan allt skäl påstås känneteckna vårt folk, öka konkursernas

antal och på samma gång fördröja deras utbrott utöfver den

gräns lagen utstakat samt (ifver hufvud undergräfva den allmänna affärsmoralen.

Denna utsigt till strafflöshet för en oredlig eller vårdslös gäldenär

j konkurs skulle säkerligen blifva betydligt mindre och lockelsen till

äfventyrliga spekulationer eller fortsättandet af en hopplös affärsverksamhet

till väsentlig män förringas, om äfven de förbrytelser, hvilka lagen

benämner oredlighet och uppenbar vårdslöshet mot borgenärer, stäldes

under allmänt åtal. Jag förbiser visserligen icke att, äfven om allmän

åklagare hade att åtala vårdslöshet och oredlighet i konkurs, det kunde

hända att brottet blefve opåtaldt, likasom att den af straff mera förtjente

ginge fri, under det den mindre brottslige stäldes till ansvar; men detta

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

5

skulle säkerligen icke så ofta som nu blifva fallet, och framför allt komme

det ej att uteslutande bero på egennyttiga beräkningar och personliga

förhållanden, om brott af ifrågavarande beskaffenhet blefve straffade eller

icke. Förfarandet härutinnan skulle icke få denna prägel af godtycke

eller lägga i dagen denna skilnad till person, som nu hotar att rubba

tron på allas likhet inför lag.

I fråga om åtalsrätten och dess ■ förhållande till civilisationens fortgång

gå meningarna i olika rigtning. A ena sidan vill man göra gällande

att straffrätten, hvilken ursprungligen ansågs tillhöra den förorättade

ensam (sjelfhämdens stadium), så småningom öfvertagits af staten,

som under sin fortgående utveckling och i mån han vuxit i styrka först

undantagit vissa brott från den förorättades fria bestämning i afseende

på utkräfvande af straff och efter hand öfverfört brott efter brott från

den enskildes straffrättsområde till staten, ända till dess slutligen hvad

som från början var undantag blifvit regel, i det straffrättens offentlighet

numera är erkänd och straffets utkräfvande blifvit eu statens angelägenhet,

oberoende af det enskilda godtycket. Men i straffrättens offentliga

karakter ligger tydligen, att det tillkommer staten icke blott att straffa.

utan ock att åklaga, och staten eger derför att, äfven mot den enskilde

målsegandens vilja, åtala brott. Då den positiva lagen förbehåller åt den

förorättade ensam att beifra vissa brott, är detta att betrakta såsom ett

af staten medgifvet undantag från regeln, beroende dels derpå att några

af dessa brott äro så ringa eller begås under sådana omständigheter, att

den allmänna rättskänslan deraf föga eller intet beröres, och dels derpå

att andra af ifrågavarande brott så nära eller på sådant sätt röra den

förorättades personliga eller familjförhållanden, att den offentlighet, brottet

genom bestraffningen skulle erhålla, vore för denne ett nytt lidande, ofta

svårare än det, som genom sjelfva brottet tillfogats.

A andra sidan betecknas denna uppfattning af åtalsrätten — hvilken,

oberoende af den historiska utvecklingens gång, har stöd i den allmänna

rättsgrundsats, att hvarje rättskränkning mot statens medlemmar

äfven innebär en rättskränkning mot staten sjelf, så tillvida som statens

lagar blifvit åsidosatta eller öfverträdda — såsom tillhörande ett öfverkommet

utvecklingsskede. Vill man — heter det från detta håll —

komma till en allmängiltig grund för åtalsrätten, får man ej förblanda

denna med straffrätten. Staten har visserligen rätt att afgöra hvad som

är brott och att bestämma straff för alla brott, men deraf följer alldeles

icke, att staten är berättigad att åtala alla brott. År staten ett organiskt

helt, hvars alla delar äro förnuftiga väsen, så måste dessa sj elfva ega

rätt att beifra eller eftergifva straffet för de rättskränkningar, som veder
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

farits dem sjelfva. Såsom föremål för statens åtalsrätt återstå då endast

de förbrytelser, som äro omedelbart rigtade mot staten sjelf. Alla brott

mot enskild person måste den förfördelade, såsom förnuftig och sig sjelf

bestämmande, ega att beifra eller lemna ostraffade. Detta förmenas vara

den enda giltiga allmänna grund för åtalsrätten. Statens rätt att åtala

är sålunda undantag i stället för regel. Men äfven från denna synpunkt

medgifves likväl, att klokheten bjuder att utsträcka statens åtalsrätt till

vissa andra brott, än sådana som kunna hänföras till brott mot staten

såsom målsegande, likasom att allmänne åklagaren bör vara skyldig att

biträda den enskilde förfördelade att beifra svårare brott, som af denne

till åtal angifvas.

Men till hvilken af dessa åsigter man än må ansluta sig, kunna

dock alla, synes mig, vara ense derom, att oredlighet och vårdslöshet af

gäldenär i konkurs, såsom de hos oss uppträda och verka, hora falla

under allmänt åtal. Talrikt som de öfver allt i landet förekomma, försvaga

de allt mer och mer förtroendet man och man emellan och undantränga

och hämma den sunda och redbara affärsverksamheten. Otvifvelaktigt

beröra de allvarsamt den allmänna rättskänslan, och icke kunna

väl brott, som störande ingripa i hela samhällets näringsliv sägas angå

endast den enskilde, som omedelbart deraf träffas. De äro uppenbarligen

brott mot det allmänna, mot staten, om också icke i dennas här ofvan

åsyftade betydelse af politisk institution.

Enligt de äldre konkurslagarna, såväl 1798 års som de af år 1818

och år 1830, hvilka alla hänföra hvarje slag af brottslighet af konkursgäldenär

antingen till bedrägeri eller till vårdslöshet *), hade allmän åklagare

rätt och pligt att åtala jemväl det ringare brottet, d. v. s. vårdslöshet

mot borgenärer. Först i 1854 års bär förut i annat sammanhang

omförmälta förslag till konkurslag förekommer den bestämmelse att å

konkursgäldenärs vårdslöshet egde ej annan än målsegande tala. Men

stadgandet återfinnes icke i det med ledning af detta förslag afen dertill

förordnad komité utarbetade och år J 859 afgifna förslaget eller — hvilket

vill säga detsamma — i vår nu gällande konkurslag. Först genom 1864

års strafflag förbehölls målsegande uteslutande rätt att, åtala oredlighet

och vårdslöshet i konkurs.

Efter hvad jag fått mig meddeladt, har nya lagberedningen tagit

ett steg i den af mig åsyftade rigtningen genom att i sitt nyligen utarbetade

förslag till ändringar i allmänna strafflagen inrymma rätt åt all
*)

I 1798 års konkurslag talas visserligen äfven om oredlighet, men såsom en art af

vårdslöshet, och följaktligen med denna likstäld i fråga om ansvar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

män åklagare att åtala jemväl sistnämnda båda slag af brottslighet äfven

som rymning för gäld, ''sända brottet af målsegande till sådant åtal angifves;

och jag medgifver gerna, att åtskillig!'', dermed skall vinnas. Oftare

än nu komme utan tvifvel konkursgäldenär, som gjort sig skyldig till

den ena eller andra af dessa förbrytelser, att derför straffas. Men det i

betraktande af verkningarna mest farliga och förkastliga i den enskildes

rätt att bestämma öfver åtalet för bär ifrågavarande brott qvarstode dock

oförändrad!. Frågan huruvida åtal skulle anställas eller icke komme fortfarande

att bero på godtycke, personliga förhållanden och egennyttiga

beräkningar; och man skulle framdeles som hittills få bevittna, att en

konkursgäldenär, som gjort sig skyldig till snart sagd! allt hvad konkurslagen

betecknar såsom oredligt och vårdslöst förfarande, undginge

åtal, under det att eu annan jemförelsevis långt mindre brottslig blefve

åtalad ofch dömd till fängelse, kanske till straffarbete och förlust af medborgerligt

förtroende. Jag anser derför, att steget bör tagas helt ut,

d. v. s. att allmän åklagare bör berättigas och förpligta^ att äfven utan

angifvelse af målsegande lagligen tilltala konkursgäldenär för oredligt

och vårdslöst förfarande mot borgenärer samt för rymning för gäld. Förslaget

i hvad det rörer sistnämnda förbrytelse har jag icke funnit nödigt

att särskild! motivera, enär det lärer vara sjelf klart-, att denna uti ifrågavarande

afseende likasom beträffande straffet bör likställas med oredlighet.

Då äfvenledes uppenbart är, att sådan syssloman, som åsyftas i 23 kap.

7 § strafflagen, bör i förevarande fall betraktas såsom annan konkursgäldenär,

får jag sålunda hemställa, att sagda paragraf, sådan den lyder

i kongl. förordningen den 6 oktober 1882, måtte helt och hållet upphäfvas.»

Det ämne, hvarmed justitieombudsmannen i ofvan anförda framställning

sysselsätter sig, har äfven varit föremål för behandling af nya

lagberedningen, som i sitt den 30 december 1887 afgifna förslag till lag

angående ändring i vissa delar af strafflagen hemstält att 7 § i 23 kap.

af nämnda lag må erhålla följande ändrade lydelse: »Brott, som i 3 §

omförmäles, ehvad det begåtts af gäldenär eller, efter ty i 4 § sägs, af

syssloman, må ej af allmän åklagare åtalas, der ej brottet af målsegande

till sådant åtal angifves.»

Genom denna bestämmelse skulle allmän åklagares sjelfständiga

åtalsrätt utsträckas till oredlighet mot borgenärer, hvarjemte åklagaren

skulle ega att efter angifvelse af målsegande föra talan om ansvar för

uppenbar vårdslöshet mot borgenärer.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 11.

Då nya lagberedningens förslag, hvilket i den form, hvari detsamma

nu föreligger, icke lär varit för justitieombudsmannen tillgängligt, då han

afgaf sin embetsberättelse, antagligen kommer att, efter högsta domstolens

hörande, framläggas till Riksdagens pröfning, torde det icke vara lämpligt,

att någon framställning i ämnet från Riksdagens sida nu göres,

hvarför utskottet hemställer,

att justitieombudsmannens förevarande framställning

icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 februari 1888.

På lagutskottets vägnar:

A. LILIENBERR.

Stockholm, John Björkmans Tr., 1S8S.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.