Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckta motioner i fråga om förnyelse af inteckning samt om vitsord åt fastighetsbok vid utfärdande af gravationsbevis. Till lagutskottets handläggning hafva af Andra Kammaren hänvisats dels två motioner, i hvilka föreslås ändring i nu gällande bestämmelser om förnyelse af inteckning för fordran, dels ock en motion om tillerkännande af ovilkorlig! vitsord åt fast.ighetsbok vid utfärdande af gravationsbevis.

1888-02-16 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1888:13, Utlåtande i anledning af väckta motioner i fråga om förnyelse af inteckning samt om vitsord åt fastighetsbok vid utfärdande af gravationsbevis. Till lagutskottets handläggning hafva af Andra Kammaren hänvisats dels två motioner, i hvilka föreslås ändring i nu gällande bestämmelser om förnyelse af inteckning för fordran, dels ock en motion om tillerkännande af ovilkorlig! vitsord åt fast.ighetsbok vid utfärdande af gravationsbevis.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ant. till Riksd. kansli den 1C febr. 1888, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande i anledning af väckta motioner i fråga

om förnyelse af inteckning samt om vitsord åt fastighetsbok

vid utfärdande af gravationsbevis.

Till lagutskottets handläggning hafva af Andra Kammaren hänvisats

dels två motioner, i hvilka föreslås ändring i nu gällande bestämmelser

om förnyelse af inteckning för fordran, dels ock en motion

om tillerkännande af ovilkorlig! vitsord åt fast.ighetsbok vid utfärdande

af gravationsbevis.

I den ena af de motioner, hvilka särskild! sysselsätta sig med

frågan om inteckningsförnyelse, afgifven af herr Stjernspetz (n:o 33)

anföres:

“Om den stora vigten för fastighet-segare att kunna erhålla sina

skuldebref intecknade på ett sådant sätt, att de gälla för all framtid,

utan att behöfva förnyas, torde meningarne icke vara delade, då räntan

säkerligen emot en sådan säkerhet, synnerligast inom halfva bevillningstaxeringsvärdet-,

skulle kunna nedbringas till fyra procent och derunder,

hvilket bäst synes af den låga ränta, som beqväma papper, med ofta

mindre realvärde, för närvarande draga.

De i denna fråga förut väckta motioner hafva gått ut på en

fullständig förändring af vår nuvarande inteckningslag, då man i dem

begärt att alla inteckningar, till och med de redan nu befintliga, skulle

göras gällande för all framtid, utan att behöfva förnyas. En sådan

fullständig ändring af våra vanor torde hvarken vara lämplig eller

nyttig eller af behofvet påkallad.

Bill. till Riksd. Vrot. 1888. 7 Sami. 8 Raft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

Ett annat vigtigt skäl talar äfven för att icke upphäfva vår nuvarande

inteckningslag’. Det är nemligen, utan närmare förklaring,

temligen tydligt, att fördelarne af en för all framtid gällande inteckning

endast kan i fullt mått tillfalla en sådan, som ej mycket öfverskrider

halfva bevillningstaxeringsvärdet, och att således de inteckningar, som

tagas öfver nyssnämnda värde, ej hafva synnerligt gagn deraf, hvarför

vår gamla inteckningslag för sådana inteckningar är fullt lämplig och

tillfyllestgörande. Mitt förslag innefattar endast nödiga tillägg till den

nuvarande lagen och blefve det derigenom för framtiden två slag af

inteckningar.

På det att domstolen alltid må veta hvem som är rätt egare af

en dylik inteckning vid förekommande fråga om dess dödande, äfven som

till större trygghet för så väl låntagaren som långifvaren, har jagföreslagit

att ett sådant skuldebref skall vara stäldt till viss man. Man

skulle kunna tycka det vara en rätt stor olägenhet, att desse inteckningar

icke kunde löpa lika lätt »ur hand i hand» som s. k. orderreverser,

men, enligt hvad jag nyss ofvan nämnt, torde ständigt gällande

inteckningar icke tagas längre än till omkring halfva taxeringsvärdet

och af gammal erfarenhet veta vi, att sådana vanligen hamna

för stående lån i någon hypoteksbank eller kassa, eller ock möjligen

för stående kredit i någon bankinrättning, hvarigenom olägenheten

deraf säkerligen komme att sakna betydelse, synnerligast som jag sökt

möjliggöra en fullt betryggande transport af inteckningen på annan

person, hvarvid transportens godkännande af rätten i någon män påminde

om förnyelseåtgärden med våra vanliga inteckningar. Öfriga

bestämmelser i mitt förslag tala för sig sjelfva.

De tillägg i vår nu gällande inteckningslag, som för ändamålet

behöfde göras, omfatta följande bestämmelser:

l:o att den af eu fastighetsegare i skuldebref medgifna tillåtelse

om inteckning i hans egendom, gällande för all framtid utan behof af

förnyelse, måtte-af domstol kunna beviljas;

2:o att en sådan inteckning skulle vara stäld till viss man och

icke gälla i annans hand, med mindre än att transporten, godkänd af

så väl den intecknade egendomens egare som af den sista inteckningshafvaren,

blifvit vid domstolen företedd och intagen i dess inteckningsprotokoll;
3:o

att en sådan inteckning måtte kunna dödas, när både den

intecknade egendomens egare och inteckningens innehafvare, enligt

rättens inteckningsprotokoll, derom göra ansökan, äfven om inteckningshandlingen

förkommit och sålunda blifvit dödad, en ny dylik måtte

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

kunna beviljas till samma person och på enahanda belopp och vilkor

samt med samma förmånsrätt som den förkomna inteckningen;

4:o att samtidigt med en sådan intecknings intagande i domstolens

protokoll, äfven de i egendomen före densamma varande gravationer,

måtte å det intecknade skuldebrefvet af domaren antecknas, i sammanhang

med påskriften om den verkstälda inteckningen. •

Lösen för en dylik intecknings verkställande borde naturligen

sättas högre än för en vanlig sådan, synnerligast som gravationerna

äfven blefve intagna i handlingen.

Öfverlemnande åt Riksdagen och dess utskott att tillsätta andra

än de af mig föreslagna bestämmelser eller ock att utesluta några af

desamma, samt att möjligen förändra några af paragraferna i vår nu

gällande inteckningslag, vågar jag sålunda föreslå: att i vår nu gällande

inteckningslag måtte införas nödiga bestämmelser för medgifvande

af rättighet åt fastighetsegare att låta inteckna sin fasta egendom,

äfven på ett sådant sätt, att inteckningen förblefve gällande utan

att behöfva förnyas.»

Uti motionen n:o I) hafva herrar L. Jönsson i Sandby och M.

Dahn — hufvudsakligen med åberopande af hvad i ämnet anförts i den

år 1886 tillsatta ekonomiska komiténs betänkande den 12 december

1887 -— föreslagit att Riksdagen för sin del besluter, antingen att förnyelse

af inteckning i fastighet hädanefter upphör; eller i skrifvelse

till Kong], Maj:t anhåller, att förslag till lag i nämnda syfte snarast

möjligt måtte för Riksdagen framläggas.

Slutli gen hafva herrar Jönsson och Dahn i motionen n:o 10 hemsfält,

att Riksdagen för sin del måtte besluta antingen att fastighetsbok

må ega ovilkorlig vitsord vid utfärdandet af gravationsbevis; eller

i skrifvelse till Kongl. Maj: t anhålla, det Kongl. Maj:t ville för Riksdagen

framlägga förslag till lag i nämnda syfte; och anföra motionärerna

till stöd för detta förslag:

»Allt mer och mer har den åsigten gjort sig gällande, att våra

jordbrukare såväl som öfriga näringsidkare i jemförelse med deras

respektive konkurrenter i grannländerna arbeta med för dyrt rörelse
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

kapital. Under tiden har äfven fastighetsvärdet så i stad som på landet

betänkligt fallit i förhållande till penningevärdet. Detta har föranledt

upprepade framställningar till Riksdagen att vidtaga åtgärder

för att skaffa -— så att säga — billiga penningar och dymedelst

bringa nämnda värden i ett mera naturligt förhållande till hvarandra.

Motioner om upphäfvande af inteckningsförnyelse i fastighet, såsom

ett synnerligen verksamt medel att åstadkomma konkurrens mellan

utländskt och inhemskt kapital och på så sätt befordra räntefall, hafva

städse strandat på den omständigheten, att »fastighetsboken ej eger

ovilkorligt vitsord vid utfärdandet af gravationsbevis» och »en granskning

af inteckningsprotokollen för eu längre tid tillbaka skulle vålla

domaren för mycket besvär». Sedan numera under år 1887 fastighetsböcker

blifvit upplagda, der sådana förut saknats, synes det oss som

att hinder ej förelåge mot att gifva fastighetsbok vitsord. Der fastighetsbok

i 10 år varit upplagd, vore ju blott att kollationera den med

inteckningsprotokollen och se till, att inteckningarna blifvit inskrifna i

densamma; der fastighetsbok ej i 10 år varit upplagd, föreställa vi

oss att inteckningsprotokollen skulle ega vitsord, tills inteckningarna

hunnit inskrifvas i fastighetsboken. Kontroll öfver att inskrifning i

fastighetsboken verkligen egde rum borde kunna ske genom någon af

rätten dertill förordnad ledamot.»

Frågan om upphäfvande af den i 19 § inteckningsförordniugen

meddelade föreskrift, att inteckning för fordran skall, för att bibehållas

vid gällande kraft, förnyas inom tio år från beviljandet och sedermera

inom tio år från hvarje förnyelse, har vid 1886 och 1887 årens riksdagar

varit föremål för pröfning, utan att dock de i ämnet väckta förslagen

föranledt någon Riksdagens åtgärd. I det utlåtande (1887

B. n:o 10), som lagutskottet senast afgifvit i förevarande ämne, uttalade

lagutskottet den mening, att dåvarande tidpunkt så mycket mindre

syntes vara lämplig för Riksdagen att vidtaga åtgärd i saken, som,

enligt hvad för utskottet uppgifvits, ämnet vore föremål för behandling

inom den af Kongl. Maj:t den 19 mars 1886 tillsatta ekonomiska komité.

Denna har ock i sitt den 12 december 1887 afgifna betänkande uttalat sina

åsigter rörande inteckningsväsendets förbättring; och tillåter sig utskottet

att här återgifva den del af komiténs framställning, som står i omedelbart

samband med den nu föreliggande frågan. Komitén yttrar (sidd.

47 och 48):

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

»Att ett lämpligt och tidsenligt ordnande af inteckningsväsendet

är för tillgodogörande af realkrediten af genomgripande betydelse lärer

icke kunna bestridas, lika litet som att på säkerhet, enkelhet och billighet

i nämnda rättsinstitut ligger stor vigt både för fastighetsegare och

långifvare.

Ju rörligare affärslifvet blir och ju mera dervid inteckningen behöfver

anlitas såsom kreditmedel och underlag för omfattande låneoperationer

in- och utomlands, desto mera växer eu sådan betydelse.

Men i samma mån framträda ock allt känbarare de brister, som

vidlåda ifrågavarande för näringslifvet vigtiga del af rättsväsendet samt

medföra hinder och inskränkning i inteckningarnes användbarhet cell

tillförlitlighet.

Ett sådant väsentligt hinder är, såsom redan af särskilda utskottet

vid riksdagen år 1867 och sedermera ofta blifvit anmärkt, den likväl

ännu qvarstående skyldigheten att, för intecknings bibehållande vid

kraft, densamma inom hvart tionde år förnya.

Men jemväl i flera andra hänseenden lider det svenska inteckningsväsendet

af brister, som betänkligt inverka på inteckningarnes

säkerhet och brukbarhet.

Det torde icke vara lämpligt att, — äfven om komitén dertill

hade förmåga, — här ingå i någon teoretisk utveckling af panträtten

och de dermed förenliga grunder för ett väl ordnadt inteckningssystem

eller i en närmare kritik af den nu gällande lagstiftningen i ämnet.

Komitén tillåter sig endast att — såsom ock för ändamålet torde

finnas tillräckligt — i korthet angifva några mera väsentliga af de

rent praktiska olägenheter, hvilka äro förknippade med det nuvarande

inteckningsväsendet.

Såsom sådana kunna anföras:

A) beträffande närmast föreskriften om inteckningars förnyande:

l:o) faran af att genom glömska eller förbiseende förverka realsäkerheten

eller förmånsrätten till, mången gång oersättlig, skada för

både inteckningshafvare och fastighetsegare — hvilken fara är desto

större, som den kan vållas allenast genom ett, i och för sig ringa,

skrif- eller kollationeringsfel;

2:6) äfventyret, att, i och för förnyelsen, nödgas till domare eller

kanslibiträden öfverlemna värdehandlingar ofta i stort antal och för

höga belopp, utan att derför erhålla mottagningsbevis eller ega regress

till staten, i händelse handlingarne missbrukas eller förloras;

3:o) de icke ringa besvär och omkostnader, som äro förenade

med förnyelsen, i synnerhet när den, i anseende till fastighetens belägenhet,

måste på främmande och aflägsen ort verkställas.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 13,

På grund af hvad komitén såväl i ofvan anförda punkter som ock

i öfrigt andragit. har komitén ansett synnerligen önskvärd!, ant Kongl.

Maj:t täcktes taga frågan om lämpligt reformerande af inteckningsväsendet

i dess helhet under nådigt öfvervägande.

Då så många och vigtiga skäl tala för den ifrågavarande lag''

ändringen, kan det synas egendomligt, att den icke blifvit genomförd i

sammanhang med den omgestaltning af vårt inteckningsväsen, som år

1875 egde rum. Den komité, som den 10 juli 1867 afgaf förslag till

förändrade stadganden för betryggande af egande-, pant- och nyttjanderätt

till fastighet, ansåg ock, att förnyelse af en i fastighetsbok införd

inteckning icke borde vara behöflig för inteckningens bibehållande

vid» gällande kraft, cell afgaf äfven ett utförligt förslag till det förfarande,

som borde ega rum för att få en förkommen inteckningdödad.

Mot komiterades berörda åsigt anfördes emellertid i de motiv,

som åtföljde Kong], Maj:ts proposition till 1875 års Riksdag med förslag

till särskilda förordningar angående fast egendoms lagfarande och intecknande

m. in., följande:

»Man har i sådant hänseende erinrat, att redan inlösta inteckningar

ofta förkommo, synnerligast derigenom, att fastighetsegaren

förstörde dem, i den tro att inteckningen redan derigenom förfölle;

att till följd deraf, om förnyelserna afskaffades, fastighetsböckerna,

derest sådana infördes, inom kort skulle komma att såsom gällande

upptaga en mängd inteckningar för fordran, hvilka, ehuru de i* verkligheten

upphört att belasta egendomen, likväl skulle synas qvarstå

och derigenom utöfva eu menlig inverkan på senare inteckningar; att

om man, för att undanrödja detta missförhållande, ville, i likhet med

komitén, medgifva fastighetsegaren rättighet att, efter så kallad ediktalstämning

å alla rättsegande, få en inlöst, men förkommen inteckning

dödad, sådant icke blefve tillfyllestgörande, enär fastighetsegaren

oftast ej skulle kunna åstadkomma den erforderliga bevisningen derom,

att inlösen skett, och att handlingen vore bortkommen, samt endast i

yttersta nödfall skulle vilja underkasta sig den kostnad och tidsutdrägt,

som med ett dylikt förfarande voro förenade; att, oaktadt de i lagen

föreskrifna försigtighetsmått vid det så kallade ediktalförfarandet, ändock

kunde inträffa, att inteckningshafvare kornme att förlora sin rätt

genom underlåtenhet att åtlyda en kallelse, som till följd af sjelfva

publikationssättet lätt kunnat undgå hans uppmärksamhet; och att denna

modighet innebure en fara, som mer än de med inteckningsförnyelsen förenade

olägenheter skulle nedsätta förtroendet till hypotek i fastighet. —

Då dessa, och de flere skäl, som förefinnas för bibehållande af inteckningsförnyelsen,

äro sådana, att de, på sätt inom högsta domstolen blifvit

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

erinradt, mana till synnerlig varsamhet i förevarande fråga, har det

icke ansetts rådlig! att för närvarande borttaga skyldigheten att förnya

inteckningar för fordran.»

Då de skäl, som sålunda från olika sidor anförts, vägas mot hvarandra,

kan man väl stanna tveksam inför frågan, hvilkendera sidans

skäl största vigten bör tillerkännas, särdeles som, enligt utskottets

mening, eu lagförändring sådan, som den ifrågavarande, förutsätter en

förändring af vårt fastighetsbokssystem till vinnande af större öfverskådlighet

och framför allt till vinnande af det gamla önskningsmålet,

fastighetsbokens vitsord.

Emellertid vill det synas utskottet, som kunde tiden vara inne

att taga i förnyadt öfvervägande, huruvida icke, till undanrödjande af

de olägenheter, som onekligen vidlåda nu gällande bestämmelser, den

i 19 § inteckningsförordningen meddelade föreskrift om inteckningsförnyelse

kunde upphäfvas.

Hvad beträffar de nu föreliggande särskilda förslagen i ämnet,

synes det af herr Stjernspetz framstälda, hvarigenom skulle skapas

ett särskild! slag af inteckningar, hvilka icke behöfde förnyas, under

det andra fortfarande skulle vara underkastade nu gällande bestämmelser,

icke vara framkalladt af något för handen varande behof; och får

utskottet följaktligen hemställa,

1) att herr Stjernspetz’ motion icke måtte bifallas.

Vidkommande åter de af herrar Jönsson och Dahn afgifna motioner

så delar utskottet, såsom af föregående framställning kan inhemtas,

motionärernas mening, att en lagändring af ifrågavarande beskaffenhet

bör tagas under ompröfning; men då ämnets vigt och omfattning

kräfva en mera djupgående undersökning än utskottet sett sig i tillfälle

att egna detsamma, och bifall till dessa motioner i allt fäll förutsätter

en revision af åtskilliga nu gällande lagbestämmelser så väl

angående inteckningsväsendet som inom andra områden, anser sig

utskottet icke kunna i annan måtto tillstyrka bifall till motionerna, än

att hemställa,

2) att Riksdagen, med anledning af herrar Jönssons

och Dahns motioner, i skrifvelse anhåller, att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida icke

nu gällande bestämmelse, att inteckning för fordran

skall, för att bibehållas vid gällande kraft, förnyas

inom tio år från inteckningens beviljande och sedermera

inom tio år från hvarje förnyelse, må kunna

upphäfvas, samt, derest sådant finnes kunna ske,

vidtaga åtgärder för eu lagförändring i omförmälda

syfte.

Stockholm den 16 februari 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Herrar Victor Ekenman, Liljesköld och Huss hafva begärt få här

antecknadt, herrar Liljesköld och Huss, att de icke deltagit i behandlingen

inom utskottet af detta ärende, och herr Ekenman, att han, på

grund af ledighet från riksdagsgöromålen, icke närvarit vid ärendets

slutliga behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1888:16 Skrifvelse till Konungen, angående upphäfvande af föreskriften om förnyelse af inteckning för fordran. s. 26 i texten