Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändringar i 130 § konkurslagen samt 23 kap. 3 § strafflagen.

1888-02-16 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1888:14, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändringar i 130 § konkurslagen samt 23 kap. 3 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

9

N:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 16 febr. 1888, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändringar

i 130 § konkurslagen samt 23 kap. 3 § strafflagen.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom

nämnda kammare af herr G. Berg afgifven motion, n:o 100, hvari anföres:

»Bland det moderna affärslifvets största lyten torde böra räknas

ett i oförnuftig grad utsträckt borgenssystem, som, i stället för att

stärka den enskilda krediten man och man emellan, snarare synes bidraga

att. undergräfva densamma. Då ett förnuftsenligt användande

af borgensinstitutet ovilkorligen borde från löftesmaunens sida låta löftesförbindelserna

begränsas icke mindre af skälig omtanke för egen säkerhet

och moget bedröfvande, huruvida gäldenären gjort sig förtjent af

och verkligen blefve hulpen med en ansvarsförbindelse för hans gäld

än äfven kanske i främsta rummet — af samvetsgrant ompröfvande,

huruvida löftesmannen verkligen vore i stånd att honorera de förbindelser,

han sig iklädde, tillkomma deremot en stor del af borgensförbindelser

utan att den ringaste hänsyn tages till dessa förhållanden. Äfven

om ett sådant förbiseende för öfrigt icke kan nås af lagens mellankomst,

bör dock detta lättsinne, för så vidt ske kan, stäfjas i det fall

att löftesmannen ikläder sig dylika förbindelser, ehuru han inser eller

bör inse, att en sådan betalningsskyldighet i väsentlig mån inverkar

på eller rent af omintetgör möjligheten för honom att infria egna

skulder. Och det lärer icke kunna bestridas, att det bör vara lagstiftningens

uppgift att genom preventiva bestämmelser om straff söka

motverka nu antydda missförhållanden.

Tillser man då, i hvad mån den hos oss nu gällande lagstiftning

är egnad att befordra detta ändamål, så synes det vara otvifvelaktigt,

Bih. till Likså. Prot. 1888. 7 Sami. 8 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande /V.-o 14.

att de enda lagbud, som vi härutinnan hafva att åberopa, nemligen

130 § konkurslagen och 23 kap. 3 § 1 mom. strafflagen, icke äro så

tillfredsställande som förhållandena synas påfordra. Det stadgas här,

bland annat, hvarom nu ej är fråga, att den skall såsom vårdslös

borgenär straffas, hvilken »genom lättsinnigt ingångna ansvarsförbindelser

förlorat belopp, som icke stått i skäligt förhållande till hans

ställning eller tillgångar)). Sammanställer man härmed nämnda kapitels

i strafflagen öfriga §§ och särskildt den i 1 § gillra anvisning, att

med uttrycket »gäldenär» endast förstås den, »som kommit i konkurstillstånd»

— något som för öfrigt är ganska naturligt, då först i och

genom konkurs vinnes full juridisk visshet om gäldenär ekonomiska

ställning, hans förhållande till borgenärerna, omfattningen af hans tillgångar,

vidden af hans förbindelser — så inses genast, under hvilka

betingelser, en löftesman, som lättsinnigt iklädt sig borgensansvarighet,

skall kunna nås af lagens straffande hand. Han skall nemligen dels

hafva kommit i konkurs, dels “lättsinnigt ingått ansvarsförbindelser41

och dels hafva “förlorat belopp, som icke stått i skäligt förhållande

till hans ställning eller tillgångar44.

Uti den först angifna förutsättningen, att löftesmannen skall hafva

råkat i konkurstillstånd, menar jag, af förut antydda skal, att någon

ändring icke gerna kan ifrågasättas. Icke heller lär man närmare och

bättre, än som i stadgandet redan skett, kunna precisera de straffbarhetsvilkor,

som finnas uttryckta i orden: “lättsinnigt ingångna ansvarsförbindelser44

och “belopp, som icke stått i skäligt förhållande till hans

ställning och tillgångar44. Men då straffbarheten tillika blifvit bunden vid

och gjorts beroende af den faktiska förutsättning, att löftesmannen genom

berörda förbindelser verkligen skall hafva förlorat belopp i antydda omfattning,

så synes mig detta sålunda karakteriserade vilkor för straffbarheten

vara allt för mycket begränsadt och behöfva utsträckas. Brottsligheten

göres nemligen här beroende deraf, att gäldenär verkligen förlorat

sådana belopp, som icke stått i skäligt förhållande till hans

ställning och tillgångar, ehuru hans brottslighet torde böra anses lika

stor äfven för det fall, att han genom borgensförbindelse äfventyr åt dylika

belopp, fastän dessa förbindelser ännu icke ledt till förlust. Hans

lättsinne i fråga om löftesförbindelser, hans vårdslöshet gent emot boigenärerna

kunna i det senare fallet icke synas mindre än i det förra,

enär han satt borgenärernas säkerhet lika mycket på spel i det ena

som i det andra, och utgången oftast kan bero endast på en ren tillfällighet.

Skall man till exempel icke anse den borgenär såsom vårdslös,

hvilken, med tillgångar till belopp af 30,000 kronor, ingått borgensförbindelser

för 300,000 kronor, äfven om förlusten icke hunnit drabba

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 14. 11

honom vid den tidpunkt, då lian råkar i konkurs eller utredningen

deraf pågår.

Då det enda korrektivet mot ett sådant lättsinnigt ingående åt

borgensförbindelser torde vara att göra den vårdslöse löftesmannens straffbarhet

beroende redan deraf, att gäldenären genom sådana förbindelser

äfventyra! belopp, som icke stått i skäligt förhållande till hans ställning

eller tillgångar, så och då hvad nu blifvit sagdt om borgensförbindelser

torde ega sin fulla tillämpning äfven på gäldenär, som låtit

komma sig till last det slags lättsinne i affärshänseende, som i ifrågavarande

lagrum benämnes »vingleri i vexelrörelse», får jag vördsammast

föreslå,

att Riksdagen ville för sin del besluta följande förändrade lydelse

af 130 § konkurslagen och 23 kap. 3 § 1 mom. strafflagen, nemligen:

130 § konkurslagen.

Har gäldenär visat, uppenbar vårdslöshet mot sina borgenärer

derigenom att han:

till sitt hushåll eller sina personliga utgifter användt eller på

spel eller andra dermed jemförliga företag, der utgången berott af ren

tillfällighet, förlorat, eller genom vingleri i vexelrörelse eller lättsinnigt

ingångna ansvarighetsförbindelser ådragit sig förlust af eller äfventyrat

belopp, som icke ståt! i skäligt förhållande till hans ställning ellei

tillgångar — — —

23 kap. 3 § 1 mom. strafflagen.

Pröfvas gäldenär hafva visat uppenbar vårdlöshet emot sina borgenärer

derigenom

1 att han till sitt hushåll eller sina personliga utgifter anvandt,

eller Då spel eller andra dermed jemförliga företag, der utgången berott

af ren tillfällighet, förlorat, eller genom vingleri i vexelrörelse eller

lättsinnigt ingångna ansvarsförbindelser ådragit sig förlust af eller äfventyrat

belopp, som icke statt i skäligt förhållande till hans ställning ellei

tillgångar;»

Det är, såsom lagutskottet redan vid flera tillfällen haft anledning

uttala, visserligen eu sanning, att lättsinnigt ingående af borgensförbindelser

åtminstone i vissa delar af vårt land verksamt bidragit till

framkallande af ett allmänt utbredt ekonomiskt betryck; och det är

derför lätt förklarligt, att man söker efter utvägar att härutinnan åstadkomma

rättelse. En sådan utväg har man velat finna i eu omarbet
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

ning af de civilrättsliga bestämmelserna om borgensaftalet. Ett annat

medel förordas i den nu föreliggande motionen, nemligen att genom

straffbestämmelse för den, hvilken genom lättsinnigt ingångna ansvarighetsförbindelser

äfventyrat belopp, som icke stått i skäligt förhållande

till. hans ställning eller tillgångar, söka afhålla personer från att ingå

dylika förbindelser.

Af förslagets redaktion framgår icke med full tydlighet, att med

den tillagda bestämmelsen afses endast sådana borgensförbindelser,

hvilka åtminstone vid konkursens början ännu'' äro vid gällande kraft,

så att förlust å desamma kan uppstå; men det torde väl få antagas,

att motionärens mening varit den nu antydda.

Lagutskottet kan, äfven under denna förutsättning, icke finna, att

motionären uppvisat tillräckliga skäl för, att lagstiftaren skulle i fråga

om borgensförbindelsers ingående uppställa en strängare grundsats än

den, som i allmänhet gäller för likartade handlingar, nemligen att det

ifrågavarande förfarandet blir straffbart först då det medfört eu verklig

rattskränkning. En sådan särskild stränghet mot den, som lättsinnigt

ingått borgensförbindelser, synes i sjelfva verket så mycket

mindre befogad, som åtagandet af dylika förbindelser ju ofta föranledes

af ren godtrogenhet och önskan att hjelpa andra,

Tillämpningen af en sådan föreskrift, som den af motionären föreslagna,

skulle ock blifva förenad med betydande svårigheter. Uttrycket

»äfventyra)! synes för straffbestämmelsens tillämpning förutsätta bevisning

derom, att redan vid eu borgensförbindelses ingående omständigheterna

gjort densamma i någon mån äfventyrlig. Detta kan väl åter

icke anses vara fallet, om löftesmannen dervid haft skälig anledning

att anse. den person, för hvilken han gått i borgen, fullt vederhäftig

för det ifrågavarande beloppet. Lika litet finge väl under den föreslagna

bestämmelsen hänföras ett fall, då den i konkurstillstånd försatte

löftesmannen haft medborgensmän, hvilka varit fullt vederhäftige

hvar för sin del, så att den andel, som efter hufvudtal skulle belöpa

på den förstnämnde, icke vore af den storlek, att den icke stode i skäligt

förhållande till hans tillgångar. Tillämpningen skulle således fördra

en undersökning i hvarje särskildt fall af förhållandena vid ansvarsförbindelsens

ingående, hvilken undersökning — just med afseende å

den förutsatta omständigheten, att förlust ännu icke uppstått — i de

flesta fall skulle blifva ytterst vansklig, ja snart sagdt omöjliggöra

tillämpning af straffbestämmelsen.

Liknande svårigheter torde ock möta för tillämpning af ett

dylikt stadgande i fråga om vingleri i vexelrörelse, för hvilket

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

13

senare stadgande motionären för öfrigt icke anfört några särskilda

skäl.

På grund af hvad sålunda andragits får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må vinna Riksdagens

bifall.

Stockholm den 16 februari 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Bill. till Riksd. Prof. 1888. 7 Samt. 8 Höft.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.