Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 18

1888-02-20 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1888:18, Lagutskottets Utlåtande N:o 18

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

N:o 18.

Ant. till Biksd. kansli den 20 febr. 1888, kl. 1 e. in.

Lagutskottets utlåtande i anledning af väckt motion angående tilllägg

till 104 § utsökning slag en.

104 § utsökningslagen den 10 augusti 1877 har följande lydelse:

»Skola flere fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt

intecknade, säljas; varde, så framt någon af dem häftar för särskild inteckning

eller kommit i särskild egares hand, hvarje egendom för sig

till försäljning utropad. Gå ej vid denna försäljning egendomarne så

högt, att fordran, för hvilken de äro gemensamt intecknade, fullt kan

gäldas, då skola, der ej innehafvaren af denna fordran samtycker, att

vid de skedda utropen må förblifva, eller hvad för honom ur köpeskillingarne

brister genast erlägges, alla egendomarne gemensamt utropas

till försäljning. Aro två eller flere bland egendomarne i samme egares

hand, skall ock, der han det äskar, gemensamt utrop ega rum af de

egendomar, som honom tillhöra. Ej skola dock fastigheter i särskilda

län eller städer, eller fastighet å landet och sådan i stad gå i en försäljning,

der ej fastigheterna tillhopa utgöra en egendom, eller alla rättegande

det medgifva.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda

beloppet af det, som bjudits vid de särskilda utropen; stånde vid

första försäljningen fast: gå de högre; galle sista försäljningen, och varde

öfverskottet på de gemensamt utropade egendomarne fördeladt efter de

uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning utgick för nästföregående

år. Har någon af egendomarne blifvit styckad, och finnes ej sådant uppskattningsvärde

för hvarje del; då skall den på egendomen belöpande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 18. 9

andel i öfverskottet mellan delarne skiftas efter den för hvarje del bjudna

köpeskilling.

Då beräknas skall, huruvida de först bjudna köpeskillingarne förslå

till gäldande af den gemensamma inteckningen, skall, med tillämpning

af de i 127, 128 och 129 §§ stadgade grunder, hvarje fordran, som på

frågan inverkar, upptagas till det belopp, hvartill den beräknas uppgå

den dag, å hvilken enligt 121 § sammanträde för köpeskillingens fördelning

skall ega rum.»

I en af Första Kammaren till lagutskottets handläggning öfverlemnad

motion, n:o 3, föreslår herr Otto Forssell, att Riksdagen ville för sin del

besluta följande tillägg till ofvan anförda paragraf:

»Säljes hemman, .hvars innehafvare derifrån till full ego afsöndrat

jord eller lägenhet, på sätt särskildt är stadgadt, då skall, ändå att den

jord eller lägenhet må gemensamt med hemmanet häfta för deri befintlig

äldre inteckning, sådan jord eller lägenhet icke säljas, utan så är,

att köpeskillingen för hemmanet ej förslår till fulla gäldande af slik inteckning,

eller afsöndringens köpare i köpehandlingen åtagit sig att gemensamt

med säljaren ansvara för betalning af inteckningen.»

Såsom skäl för sitt förslag anför motionären hufvudsakligen. Det

vore ganska vanligt, att arbetare och tjenstehjon, hvilka genom mångårig

flit och träget arbete samlat en sparpenning, använde denna till att

inköpa en från ett hemman afsöndrad lägenhet, vanligen bestående af

ett eller annat tunnland afrösningsjord, som vid köpets afslutande hade

föga värde. Efter få år ökades emellertid ofta detta värde, i det att

lägenhetens jord användes till trädgårds- eller potatisland och å densamma

uppfördes mer eller mindre dyrbara byggnader. — Uppenbart

vore, att vid köp af dylik afsöndring från hemman afsöndringen icke

kunde frigöras från de inteckningar, som vid köpet belastade hemmanet.

Ty eu slik åtgärd, vare sig att den verkstäldes af säljare eller köpare,

skulle medföra sä mycket besvär och tidsutdrägt samt framför allt

så stora kostnader, att dessa i de flesta fall skulle vida öfverstiga hela

köpeskillingen. Påkallades en sådan åtgärd, skulle derför hvarje köp af

dylik beskaffenhet omöjliggöras. ■—- Häraf följde, att i alla eller nästan

alla de fall, då sådan afsöndring skett eller skedde, afsöndringen fortfarande

vore belastad med de inteckningar, som vid köpet funnos i hemmanet,

och derför måste, då hemmanet skulle säljas enligt 104 § utsökningslagen,

jemväl till inteckningsegarens förmån försäljas. — Tydligt

vore, att inteckningsnafvarens rätt måste respekteras i det fall,

att köpeskillingen för hemmanet icke försloge till inteckningens gäldande,

och lägenhetens egare finge då finna sig i sitt öde. Men nu

Bih. till Riksd. Prof. 1888. 1 Sami. 9 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottds Utlåtande N:o 18.

stadgade lagen, att afsöndringen skulle säljas i hvad fall som helst

och således i hvarje annat än nyssnämnda fall till förmån för vare

sig den skuldsatte hemmansegaren eller personer, som fått förmånsrätt

i hemmanet efter det afsöndringen skedde. — Att detta icke

vore rättvist eller billigt borde vara uppenbart för en hvar, allra

helst om man besinnade, att det härvid gälde icke blott köpeskillingen

för den sålda jorden, utan jemväl värdet af alla de under eu

lång följd af år derå nedlagda kostnader och förbättringar. Motionären

tvekade derför icke att föreslå ett tillägg till vår lag, hvarigenom

eu slik orättvisa och obillighet förebyggdes. — En invändning

mot förslaget ansåge sig motionären böra på förhand bemöta. Denna

invändning ginge ut derpå, att förslaget ej borde hafva så kallad retroaktiv

verkan, utan endast afse sådana fordringar, som hädanefter erhölle

förmånsrätt i hemmanet. Det vore dock en vedertagen rättsgrund i vår

och alla andra samhällsförfattningar, dels att ingen hade rätt att betala

sin skuld med andras egendom, dels ock att ingen inteckningshafvare

hade rätt att för sin fordran få betalning ur annan egendom än den,

hvari hans inteckning blifvit beviljad. Mången domare torde ock måhända

med tillämpning af dessa grundsatser tillbakavisa hvarje anspråk

i ty fall mot jordens eller lägenhetens egare samt förklara nu framlagda

förslag endast vara en onödig lagförklaring. Såge man saken från denna

synpunkt, så borde ock talet om retroaktiv verkan helt och hållet förfalla.

— Nu vore emellertid olyckan den, att 104 § 1 inom. utsökningslagen

vore, i uppenbar strid mot nyssnämnda båda grundsatser, så tydligt

och klart redigerad, att åtminstone en exekutor icke kunde undgå

att tillämpa den på det fall, hvarom fråga vore. Det syntes derför

nödigt att antingen omskrifva 1 mom. i 104 § eller ock att göra ett

tillägg dertill; och hade motionären för sin del valt den senare utvägen.

Såsom motionären framhållit, kan det mången gång förefalla hårdt,

att egare af en afsöndrad lägenhet skall i följd af stamhemmansegarens

iråkade obestånd nödgas se sin egendom försåld för gäldande af skuld,

som han icke åtagit sig, men hvarför lägenheten är intecknad gemensamt

med stamhemmanet. Liknande obillighet kan dock äfven ega rum, då

från en större egendom afyttrats någon mindre, hemmantal åsatt del

utan att denna de! kunnat frigöras från de hela egendomen vidlådande

inteckningar; och vida oftare torde fall inträffa, då en nyttjanderättsinnehafvare

drabbas af lika känbar förlust vid exekutiv auktion å eu

fastighet, af hvilken han innehaft större eller mindre del.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

Men äfven om man frånser den omständighet, att motionärens förslag

i antydda afseende lider af ofullständighet, möta mot dess godkännande

stora betänkligheter. Om man nemligen tänker sig det säkerligen

mycket ofta förekommande fall, att hemmansegaren efter lägenhetens

afsöndrande belastat hemmanet med ytterligare inteckning, hvarför

lägenheten icke ansvarar, så är ju uppenbart, att denna intecknings rätt

skulle försämras derigenom, att äldre inteckning, hvilken äfven graverar

lägenheten, skulle vid försäljningen till hela sitt belopp skjutas öfver

på hemmanet. Ett sådant stadgande som det af motionären föreslagna

skulle i följd häraf så betydligt försvåra bedömandet af en intecknings

värde, att det otvifvelaktigt skulle högst menligt inverka på fastighetskrediten.

Slutligen bör anmärkas, att förslagets genomförande skulle kräfva

ändringar äfven i inteekningsförordningen; men några sådana har motionären

icke föreslagit.

Utskottet får sålunda hemställa,

att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 20 februari 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.