Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 23

1888-02-27 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1888:23, Lagutskottets Utlåtande N:o 23

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:o 23.

Ank. till Kikad. kansli den 27 febr. 1888, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i

gällande lagbestämmelser rörande ränta å försträckning ar

i penningar.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en

inom nämnda kammare af herr M. Andersson i Löfhult, med hvilken

herr A. G. Jönsson instämt, afgifven motion, n:o 74, hvari hufvudsakligen

anföres:

Det vore allmänt bekant, att de svenska näringarne, såväl jordbruk

som fabriker och handtverkerier, för närvarande arbetade under

ogynsamma förhållanden. Orsakerna härtill vore flera, och en bland

dessa orsaker vore den höga ränta, som enligt nu gällande lag erlades

med sex procent och för kortare betalningstid med vida högre procent.

Om räntan genom lag bestämdes till lägre procent, skulle det

verka mycket nyttigt för näringarne; och äfven kapitalister och banker

skulle ej förlora, utan genom näringarnes uppblomstring snarare vinna

derpå.

På grund af hvad han sålunda anfört, föreslår motionären, att

Riksdagen ville bestämma, »det ingen långifvare är berättigad att uppbära

högre ränta eller afgäld än 4^ procent årligen, då inteckning eller

pant lemnas, och högst fem procent årlig ränta, då icke inteckning

eller pant lemnas.»

I 6 § af 9 kapitlet handelsbalken stadgas, bland annat: »Ingen

tage eller läte förskrifva sig större ränta, än sex för hundrade om

året. Hvar som det gör, eller tager ränta på ränta, hafve förbrutit

Bih. till Rifcsd. Prof. 1888. 7 Sami. 12 Haft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

hela räntan, och böte tiondedelen af hufvudstolen åt de fattiga.»

Denna bestämmelse undergick, efter en omsorgsfull utredning af den

så kallade fmanskomitén och på rikets ständers förslag, ändring genom

förordningen den 13 september 1864, hvilken lyder: »Hvad i 9 kap. 6

§ handelsbalken är stadgadt om förbud att taga eller låta förskrifva

sig större ränta, än sex för hundrade om året, ege ej tillämpning vid

försträckning, som mot förskrifning, utan säkerhet af inteckning i fast

egendom eller pant af i sådan egendom intecknadt skuldebref, Uemnas

på viss tid, ej öfverstigande sex månader.»

De skäl, hvilka såväl då framhöllos, som ock i allmänhet kunna

andragas för frihet i ränteaftalet, äro hufvudsakligen: att då ränta ej

är annat än ersättning för nyttan af försträckta medel, och denna

måste, under de ständigt och i oändlighet vexlande förhållanden inom

alla näringsgrenar, der kapital användes, blifva vexlande, lagstiftaren

ej synes böra mera vid detta än vid andra aftal inskränka parternas

frihet att öfverenskomma om vilkoren vid aftalet; att räntans storlek,

hvilken ock kan betecknas såsom priset på penningar, helt naturligt

bestämmes af förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på kapitalmarknaden;

samt att, enligt hvad erfarenheten visat, ett uppdrifvande

af räntan, som skäligen kan kallas ocker, icke kan, der lånesökandens

ställning är sådan, att han måste på hvad vilkor som helst skaffa sig

penningar, förekonimas genom lagbestämmelser om en viss räntefot,

enär långifvaren i dylika fall lätt kan finna utvägar att kringgå lagen.

Det torde äfven böra erinras, att räntan, sedan densamma genom

1864 års förordning för vissa fall frigafs, ingalunda i allmänhet röjt.

någon benägenhet att stiga öfver det bestämda maximum af sex procent,

utan fast mera visat ett temligen jemnt nedåtgående, hvilket just

på senaste tiden fortgått med en öfverraskande snabbhet.

Utskottet får på sålunda anförda skäl hemställa,

att motionen måtte lemnas utan vidare afseende.

Stockholm den 27 februari 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Herr A. Göransson i Åsen har begärt få här antecknadt, att han,

på grund af ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets

slutliga behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.