Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner i fråga om vården af enskildes skogar. Till lagutskottet liar Andra Kammaren hänvisat två särskilda motioner, afgifna inom nämnda kammare af herr J. Johnsson i Thorsberg, n:o 15, och af herr E. G. Fredholm, n:o 108, i hvilka motioner föreslås åtgärder till förekommande af skogsförödelse å enskildes skogar.

15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1888:29, Utlåtande, i anledning af väckta motioner i fråga om vården af enskildes skogar. Till lagutskottet liar Andra Kammaren hänvisat två särskilda motioner, afgifna inom nämnda kammare af herr J. Johnsson i Thorsberg, n:o 15, och af herr E. G. Fredholm, n:o 108, i hvilka motioner föreslås åtgärder till förekommande af skogsförödelse å enskildes skogar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

1

N:o 29.

Ank. till Riksd. kansli den 6 mars 1888, kl. 3 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner i fråga om

vården af enskildes skogar.

Till lagutskottet liar Andra Kammaren hänvisat två särskilda

motioner, afgifna inom nämnda kammare af herr J. Johnsson i Thorsberg,

n:o 15, och af herr E. G. Fredholm, n:o 108, i hvilka motioner

föreslås åtgärder till förekommande af skogsförödelse å enskildes skogar.

Den sistnämnde motionären föreslår:

att Riksdagen för sin del ville antaga ordförandens i 1883 års

lagutskott, herr Bergströms, i reservation afgifna förslag till »Lag

angående skyldighet för enskilde skogsegare i riket, med undantag af

Gotlands samt Norr- och Vesterbottens län, att efter afverkning sörja

för skogsåterväxt», med den förändring i lydelsen, att de åligganden,

som der föreslås skola tillkomma landstinget, måtte öfverföras på kommunen,

hvadan landstingen skulle befrias från alla åtgärder i detta ärende,

samt att denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1

januari 1889.

Herr Johnsson åter anför:

»Åtskilliga förslag hafva blifvit framstälda i syfte att genom lagstiftning

hindra öfverafverkning af skogen inom landet, dervid olika

Bill. till Riksd. Prat. 1888. 7 Sami. 15 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

meningar gjort sig gällande, huruvida förbud för export af virke af

mindre dimensioner skulle vara verksammast och lämpligt för målets

vinnande, eller påbud för åtgärders vidtagande för återväxt skulle vara

att föredraga. Dessa förslag hafva emellertid alla afsett att verksamt

ingripa i kustorternas skogshushållning och de delar af landet, som

äro försedda med lätta kommunikationer. Uppmärksamheten synes

mindre hafva varit rigtad åt de egentliga skogsbygderna, under förmenande

att dessa, som saknade lätta kommunikationer, vore skyddade

för öfverafverkning.

Att de i omförmälda syfte framstälda förslag för kontroll öfver

de enskilda skogarnes användande till afsalu blifvit, med undantag af

lag för Vester- och Norrbotten samt Gotlands län, af representationen

afbörda, tror jag icke vara att beklaga, då statens ingripande på den

enskildes hushållning endast torde under trängande förhållanden motiveras.

Dessa förslag hafva derjemte lidit af den väsentliga olägenhet

att hindra jordegare att på förmånligaste sätt använda sin skog äfven

för det fall, der öfverafverkning ej var att befara, hvarjemte staten

för en effektiv kontroll af föreskrifter i berörda afseende skulle få vidkännas

betydliga afgifter. Men att staten bör hafva sin uppmärksamhet

fäst å denna i vårt land såväl i klimatiskt som ekonomiskt afseende

så djupt ingripande näringsgren torde vara erkändt, likasom att tillbörlig

hänsyn i detta afseende icke blifvit iakttagen, särskildt hvad de

egentliga skogsbygderna angår.

Att den i gällande lag intagna bestämmelse, att nyttjanderätt till

skog får upplåtas under femtio års tid, varit till oberäknelig skada för

landet i sin helhet och åtskilliga orter i synnerhet, lärer icke kunna

bestridas. Om en eller annan hemmansegare i kustbygden, der skogsmarkerna

äro i allmänhet skiftade, vårdslöst brukar sin skog, är detta

af mindre betydelse, så länge större delen tager nödig hänsyn till

återväxt och i ifrigt vårdar denna tillgång. Men att hela socknar, af

flera qyadratmils område af gemensamma skogsmarker, tillåtas att

under femtio års tid, således icke allenast för nuvarande hemmansegare

utan ock för efterkommande, afhända sig all afkomst af hemmanens

värdefullaste tillgång — deras skog — är af den betydelse för vissa

orter, att dess bestånd på det allvarsammaste äfventyras. Förhållandet

är i allmänhet, att efter det nyttjanderätt till skogen blifvit upplåten under

den i lagen medgifna längsta tid eller femtio år, hafva hemman öfvergått.

till ny egare. Att denne, som genom förre egarens upplåtelse

blifvit afstängd från möjligheten att under så betydlig tidrymd tillgodogöra

sig något bidrag af hemmansdelens skog, kämpande med ett

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

ytterst dåligt jordbruk, som svårligen lemnar afkastning till odlarens

utkomst, än mindre bidrag till skatter och onera, skall finna läget svårt,

är naturligt, och följden blifver att, under tyngden af dessa bekymmer

för en jemförelsevis obetydlig ersättning, nytt aftal om upplåtelse af

smärre dimensioner på ytterligare femtio år slutes, hvarigenom hans

efterträdare genom detta lika obetänksamma aftal beröfvas möjligheten

att skogen för sin utkomst använda.

Hvarje fosterlandsvän måste med vemod och bekymmer betrakta

förhållandena i dessa bygder, som genom sina stora materiella tillgångar,

rätt använda, bort intaga en förmånlig ställning i ekonomiskt

afseende, men genom brist på förtänksamhet utan tvifvel gå en dyster

framtid till möte.

Till dessa förhållanden bär staten icke ringa ansvar, då jordegaren,

till sin efterträdares förfång, tillåtits att upplåta all brukningsrätt

till hemmans skog under så lång tidrymd, hvarigenom dessa orters

skogstillgångar blifva för jordegaren oåtkomliga, och ur nationalekonomisk

synpunkt så mycket mer betänklig, som allt intresse för vård af

skogen och dess återväxt undergräfves; och då något skäl från skogsindustriens

synpunkt icke föreligger, som talar för bibehållandet af

stadgandet, att nyttjanderätt må få upplåtas under femtio år, likasom

något intrång i jordegares fri- och rättigheter, genom en inskränkning

i tiden för nyttjanderätt, icke göres, då den princip är fastslagen i

gällande lag, att jordegare icke eg a rätt att upplåta nyttjanderätt på

obegränsad tid, får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen för sin del

måtte antaga följande ändring i kongl. förordningen angående tiden för

nyttjanderättsaftals bestånd den 16 juni 1875:

Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet blifvit

på viss tid upplåten, må ej gälla öfver femtio år. Dock att, der aftalet

afser afverkningsrätt till skog, detta ej må gälla öfver tio år från den

dag aftalet slutes.

Aftal om nyttjanderätt till hus och tomt i stad —---ofvan

stadgadt är.»

Det af herr Fredholm åberopade lagförslag, som finnes intaget i

en vid lagutskottets utlåtande den 12 april 1883, n:o 24, fogad reservation,

har följande lydelse:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

»Lag angående skyldighet för enskilde skogsegare i riket, med undantag af Gotlands

samt Norr- och V esterbottens län, att efter af verkning sörja för

skog säter växt.

Sedan särskilda författningar angående åtgärder till förekommande

af skogsförödelse på Gotland och å öfverdrifven afverkning å ungskog

inom Norrbottens och Yesterbottens län blifvit den 10 september 1869,

den 29 september 1874 och den 23 juni 1882 utfärdade; samt derefter

väckts fråga att jemväl beträffande den enskilda skogshushållningen i

öfriga delar af riket meddela lagbestämmelser i syfte att förebygga

befarad skogsbrist; så varder för de landstingsområden i riket, med

undantag af Gotlands samt Norr- och Yesterbottens län, eller de delar

af samma områden, som Konungen, efter framställning grundad på ett

af vederbörande landsting med två tredjedelar af de afgifna rösterna

fattadt beslut, finner skäl bestämma, härigenom förordnadt som följer:

§ 1.

Enskild jordegare vare pligtig att till skogsbörd bibehålla den

egentliga skogsmarken, der den ej odlas till åker eller äng, afstänges

till nödig beteshage eller rödjes till trädgård eller byggnadstomt eller

för annat likartadt ändamål.

§ 2.

Mom. 1. Sker afverkning af skog å mark, som enligt föregående

§ skall bibehållas till skogsbörd; och lemnas ej fröträd, ungskog

eller växande plantor qvar till den mängd och beskaffenhet, att deraf

kan vinnas erforderlig återväxt; vare jordens egare skyldig att derom

draga försorg.. Gör han det ej, ege Kong!. Majits befallningshafvande

i länet att ej allenast, med utsättande af de åtgärder, som för ändamålet

anses erforderliga, vid vite ålägga jordegaren att dessa åtgärder

inom viss tid och, der flere års tid dertill fordras, med viss del årligen

fullborda, utan ock, om så nödigt pröfvas, ställa den återstående skogen,

eller viss del deraf, vid vite under förbud antingen så, att den ej

må anlitas för annat än husbehof, eller ock på det sätt, att träd under

vissa demensioner ej må från egendomen säljas eller bortföras.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

Mom. 2. Visas det att, sedan skog blifvit under förbud stäld,

föreskrifna åtgärder vidtagits för skogsåterväxt å den afbrukade marken;

varde förbudet af Kongl. Maj:ts befallningshafvande återkalladt; dock

åligge egare af skogen att åt densamma fortfarande egna den vård,

som fordras för återväxtens betryggande, vid äfventyr att förbudet

eljest förnyas.

Mom. 3. Hvad nu är sagdt om jordens egare skall, i fall jorden

på grund af arrende eller dylikt aftal af annan innehafves, gälla för

denne, med rätt för honom att, för den kostnad, han till befrämjande

af skogsåterväxt fått vidkännas och sjelf ej vållat, i laga ordning söka

ersättning af jordens egare.

§ 3.

Mom. 1. För utöfvande af uppsigt öfver efterlefnaden af denna

lag skall vederbörande landsting för den tid och till det antal, landstinget

bestämmer, välja tillsyningsmän, hvilka hafva till åliggande att,

när föreskrift i lagen eller beslut, som med tillämpning deraf är gifvet,

öfverträdes eller icke behörigen iakttages, derom hos Kongl. Maj:ts

befallningshafvande göra anmälan.

Mom. 2. Dessa tillsyningsmän skola aflönas af landstingsmedel,

och må till sådan befattning ej utses tjenstförrättande jägmästare eller

revirförvaltare.

§ 4.

Mom. 1. Göres sådan anmälan, som i 3 § sägs, eller förekommer

eljest anledning dertill, att försummelse i afseende på skogsåterväxtens

befrämjande skett, ege Kongl. Maj:ts befallningshafvande, innan föreläggande

enligt 2 § meddelas, att förordna lämplig, i skogshushållningen

kunnig man att, jemte två ojäfvige, till biträde vid landtmäteriförrättningar

utsedde gode män, vid syn, hvartill jordegaren kallas, förhållandet

undersöka samt, der försummelse finnes ega rum, afgifva förslag

till de åtgärder, hvilka i sådant afseende böra vidtagas, äfvensom till

den tid, hvarinom arbetet skall vara afslutadt, och huru mycket deraf

skall årligen verkställas. Kongl. Maj:ts befallningshafvande^ege ock

att, der det af omständigheterna påkallas, genom särskilt beslut, ställa

skog tills vidare under sådant förbud, som i § 2 omförmäles.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

Mom. 2. Kostnaden för syn, hvarom i denna § sägs, skall, då

den för jordegaren föranleder något åläggande, som vinner laga kraft,

af denne gäldas, men eljest, äfvensom då tillgång hos honom saknas,

utgå af landstingskassan, hvaraf nämnda kostnad skall, om vederbörande

det äska, förskjutas.

§ 5.

I fråga om kallelse å gode männen samt om ersättning till dem

gäller hvad i afseende på deras biträde vid landtmäteriförrättningar

är stadgadt.

§ 6.

Vite, som enligt denna lag ådömes, tillfaller landstingskassan.

§ 7.

Den, som icke nöjes med Kongl. Majds befallningshafvandes beslut

i de mål, hvarom här ofvan sägs, ege att deröfver hos Kongl.

Maj:t föra klagan inom den tid, som i kongl. förordningen den 14

december 1866 är föreskrifven för besvärs anförande i mål, som

handläggas af förvaltande myndigheter och embetsverk; dock lände det

öfverklagade beslutet till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1884.»

Såsom bekant är, aflät Kongl. Maj:t till 1874 års Riksdag en proposition,

n:o 52, angående åtskilliga skogsväsendet rörande frågor och

föreslog dervid bland annat Riksdagen att antaga ett propositionen bifogadt

förslag till förordning angående enskilde skogsegares skyldighet

att efter utverkning sörja för skogsåterväxt. Detta förslag förföll emellertid

till följd deraf, att kamrarne fattade olika beslut.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

Frågan har sedermera icke lemnats å sido. Redan påföljande år

afgafs af dåvarande skogsstyrelsen ett förslag till förordning i ämnet,

åsyftande en sammanjemkning af de olika meningar, som vid 1874 års

riksdag gjorde sig gällande hos Riksdagens kamrar. Detta förslag

jemte åtskilliga andra framställningar rörande enskildes skogsvård öfverlemnades

den 12 oktober 1883 till domänstyrelsen med föreskrift att

deröfver afgifva utlåtande. Sådant utlåtande afgafs ock af domänstyrelsen

den 26 maj 1885 och finnes särskild! tryckt. Den 5 november

1886 föredrogs i statsrådet detta utlåtande jemte omförmälda, till domänstyrelsen

öfverlemnade förslag och framställningar. I det yttrande, som

härvid afgafs. af dåvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet

och hvilket jemväl finnes i tryck tillgängligt, erinrades, att de förslag

till lagstiftning för enskildes skogar, hvilka vid olika tillfällen framsits,

gått i två rigtningar, i det man antingen velat genom inskränkningar

i egarens fria dispositionsrätt öfver skogen förebygga dennas

förödande eller missvård, eller ock sökt genom föreskrifter om beredande

af återväxt å afbrukad skogsmark sörja för uppkomsten af ny

skog i den afverkades ställe. Sedan föredragande departementschefen

derefter framhållit de svårigheter, hvilka mötte mot en lagstiftning i

förstnämnda retning, fortsätter han:

o yrkanden på lagstiftningens ingripande i den enskilda skogshushållningen,

hvilka på senare åren framträdt, hafva också i allmänhet

eller företrädesvis afsett, icke att på ett eller annat sätt reglera

afverkningen, utan att ålägga skogsegaren att efter utverkning sörja

för återväxt. I hvad mån en dylik lagstiftning kan anses lämplig, blir

naturligen i främsta rummet beroende deraf, huruvida särskilda åtgärder

för att åstadkomma skogsåterväxt äro af behofvet påkallade. Domänstyrelsen

anför i detta hänseende: att skogens föryngring i allmänhet

icke är äfventyrad, enär, enligt hvad äfven skogstjenstemänuen

vitsordat, inom största delen af vårt land sjelfsådd från fröträd eller

kringliggande skog i de flesta fall är att påräkna; att detta särskild!

är fallet i de orter, från hvilka den hufvudsakliga trävaruexporten eger

rum och der de större kolförbrukande jernverken äro belägna; att följderna

af skogarnes öfverdrifna anlitande också visat sig mindre deruti,

att de afbrukade markerna förblifvit skoglösa än genom skogarnes utglesnande;

samt att under sådana förhållanden en återplanteringslag

skulle verka föga till skogstillståndets förbättrande. Förutom på Gotland,

der likväl en skogslag med syfte att befordra återväxt redan är

gällande, är det endast i Småland, Vestergötland, Bohuslän, Halland,

Skåne och Blekinge, som skogskultur, enligt domänstyrelsens uppgift,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

gjort sig mera behöflig, och der således en återplanteringslag skulle

kunna få någon betydelse.

Men äfven å de nu nämnda orterna skulle antagligen verkningarna

af en sådan lag blifva långt mindre, än man deraf förväntat sig. Endast

mera sällan förekommer nemligen, att skogen på en gång afverkas,

under det att merendels, der icke ordnad skogshushållning eger

rum, och särdeles på de talrika mindre egendomarne afverkningen sker

genom planlös blädning och uttagande, ett efter annat, af de bästa

träden hvar helst det faller sig för afverkaren beqvämast. Att vid ett

sådant afbrukningssätt bestämma, om och när återväxten är äfventyrad,

lärer i de flesta fall blifva omöjligt; och lagen skulle således endast

kunna ingripa i de jemförelsevis få fall, der totalafverkning egt rum,

och fröträd, ungskog eller växande plantor icke qvarlemnats till det

antal och den beskaffenhet, som erfordras för att deraf återväxt må

vinnas.

En särskild och mycket stor svårighet vid uppställandet af en

återplanteringslag möter i frågan, om och till hvilken utsträckning, vid

bestämmandet af den mark, som bör till skogsbörd bibehållas, och

hvarå således återplantering bör i händelse af behof verkställas, undantag

må göras för mark, som betas. Den för Gotland gällande skogslagen

gör i detta hänseende intet undantag; men så väl i den norrländska

skogskomiténs förslag af år 1870 som i de olika förslag till

återväxtlag, hvilka år 1874 antogos af Riksdagens kamrar, äfvensom i

skogsstyrelsens sedermera uppgjorda s. k. sammanjemkningsförslag har

från skyldighet att derå besörja återväxt undantagits »nödig beteshage»,

och med hänsyn till rådande förhållanden inom de delar af landet, der,

såsom jag i det föregående nämnt, en återplanteringslag egentligen skulle

kunna '' anses behöflig, torde äfven kunna antagas såsom visst, att en

återplanteringslag icke skulle kunna der bringas till stånd, med mindre

ett dylikt undantag från lagens tillämpning medgåfves. Då någon i

beskaffenheten af sjelfva marken grundad skilnad mellan skogs- och

betesmark icke lärer kunna uppdragas, är det sannolikt, att i de flesta

fall den omständighet, att utmark blifvit till betning afstängd, skulle

anses utgöra tillräcklig grund för att ställa marken utom lagens

tillämpning; och särskildt torde detta blifva förhållandet i trakter, der

enligt ortens sed skogsmarken i vidsträckt grad är föremål för betning,

och hvarest, åtminstone för såvidt det gälde egendomar med icke alltför

stora skogsarealer, helt visst hela den till egendom hörande utmark

komme att betraktas såsom »nödig beteshage». Det utan tvifvel mångenstädes

väl behöfliga medgifvandet att från skogsbörd undantaga

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande K:o 29.

beteshage skulle sålunda öppna en temligen lätt utväg till lagens kringgående,

så mycket betänkligare som företrädesvis egare af sådan skogsmark

blefve i tillfälle att deraf begagna sig, der skogsproduktionens

höjande är af behofvet mest påkalladt.

Knappast i någon annan ort torde betning å utmarken förekomma

i så stor omfattning som i Småland. Den stötesten för en återväxtlag,

som detta förhållande och svårigheten att deri göra någon ändring innebär,

har Kronobergs läns landsting i sitt år 1875 afgifna förslag till

skogslag sökt att undgå genom att i förslaget intaga den bestämmelsen,

att,, der skogs- och betesmark vore med hvarandra så sammanblandade,

att eu bestämd gräns icke kunde emellan dem utsättas, de

trakter,, hvilka vore till betning tjenliga, skulle antingen få hållas uppröjda

till beten eller ock vexelvis användas för skogsbörd eller till

betesmark; dock under vilkor, att på hvarje egendoms, hemmansdels

eller afsöndrad lägenhets jord så mycket växande skog qvarlemnades,

som, med afseende på behofvet i olika delar af länet, kunde anses fullt

tillräckligt för egendomens behof. Först när detta vilkor blifvit öfverträdt,

så att skogsbrist vore att å egendomen befara, skulle lagen kunna

ingripa, sålunda, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande egde förelägga

jordegaren att under vissa år åstadkomma återväxt å så stort

område af skogen, som motsvarade öfverafverkningen, samt intill dess

ändamålsenliga åtgärder visades hafva blifvit härför vidtagna, ställa

den återstående skogen under förbud emot annan utverkning’ än till

husbehof.

Då skogs- och betesmarkerna inom länet vanligen med hvarandra

sammanfalla eller förekomma i sådan omvexling, att de ej kunna särskiljas,

äi det att förutsätta, att den föreslagna lagen i regeln skulle

komma till tillämpning endast i de fall, då afverkning drifvits utöfver

gränserna för skogens förmåga att med husbehofsvirke förse den egendom,

dit skogen hör, och att lagen sålunda i allmänhet skulle blifva

gällande blott för egendomar med mindre skogsvidd, under det att skogsförödelse

och försummelse att sörja för återväxt å egendomar med

större skogsareal blefve utan all påföljd, för så vidt egaren endast iakttagit

den försigtighet att qvarlemna växande skog, tillräcklig för husbehofvet.

Förslaget synes vidare i praktiskt hänseende mindre lämplig4

så^ till vida, som lagens ingripande, när skogs- och betesmark icke

äro från hvarandra fullständigt afskilda, gjorts beroende af en utredning

i hvarje särskildt fall rörande skogens tillstånd och egendomens

behof af virke, hvilken torde komma att kräfva icke obetydliga kostnader.

Och då härtill kommer, att det syfte, landstinget tydligen velat

Blh. till Riksd. Prof. 1SSS. 7 Sami 17, Hr,fl.

Q

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

med sitt förslag uppnå — förekommandet af skogsbrist å de särskilda

egendomarne eller hemmanen — endast i högst ringa grad torde kunna

genom den föreslagna lagen befordras, enär förbud, som enligt lagen

meddelas emot annan afverkning än till husbehof, skulle återkallas, så .

snart skogsegaren visat sig hafva sörjt för återväxt, oberoende huruvida

skogen dåmera förkofrats så, att den medgåfve ökad afverkning, synes

det ifrågavarande lagförslaget icke hafva på ett särdeles lyckligt sätt

löst de svårigheter, som i ortens säregna förhållanden möta för uppställandet

af en antaglig skogslag.

De anmärkningar, jag nu framstält emot de föreliggande särskilda

förslagen till lagstiftning för den enskilda skogshushållningen, synas

mig vara af den betydelse, att icke något af dessa förslag bör vinna

godkännande.

Med hvilka svårigheter det i öfrigt är förenadt att i förevarande

hänseende åstadkomma en lag, som kunde finnas någorlunda tillfredsställande,

framgår tydligast deraf, att sedan i de yttranden, domänstyrelsen

i och för afgifvandet af dess nu anmälda underdåniga utlåtande

inhemtat från skogstjenstemännen i orterna, flere af skogsinspektörerne

uttalat sig för lagstiftningens ingripande i den enskilda skogshushållningen

och ifrågasatt vissa åtgärder i sådant hänseende, de muntliga

öfverläggningar i ämnet, hvilka senare förts vid det sammanträde i oktober

1884, dit domänstyrelsen inkallat samtlige skogsinspektörerne,

icke ledt till annat resultat, än att desse slutligen utan någon meningsskiljaktighet

förenat sig i det utlåtande, att »lag för den enskilda skogshushållningen

icke kunde för våra förhållanden uppställas, hvarför lagstiftningen

ej heller numera syntes dem böra härutinnan ingripa.»

Den åsigt, som sålunda gjort sig gällande hos skogsinspektörerne,

har omfattats äfven af domänstyrelsen; och dertill har jemväl landtbruksakademiens

förvaltningskomité slutit sig under framhållande: att

den ändamålsenliga skötsel, hvaraf skogarnes framtida bestånd betingades,

kunde vinnas endast genom en allmännare kännedom om skogarnes

värde och betydelse samt rätta vård; att det vore från skogsläroverken

och statens skogstjenstemän, som denna kunskap borde utgå

och vinna spridning bland landets befolkning; samt att, i förening med

det egna intresset, de exempel på eu väl ordnad skogshushållning, hvilka

lemnades af kronan och andra större skogsegare, den ledning och det

biträde vid ordnande af den enskilda skogsskötsel, som erhölles af

statens skogsingeniörer, samt slutligen de af hushållningssällskapen i

nästan alla län vidtagna berömvärda åtgärder för skogshushållningens

befordrande skulle säkrare verka till införande efter hand af eu all
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

männare god skogsvård, än skogsodlingstvång eller andra restriktiva

åtgärder, hvilka icke skulle kunna öfvervakas utan sådan förstärkning

af skogsstateu, att kostnaden derför skulle göra det hela praktiskt outförbart.

Då de myndigheter, hos hvilka sakkunskap i detta ämne företrädesvis

torde vara att finna, sålunda enstämmigt uttalat sig emot att

lagstiftningen skulle för närvarande vidare, än som redan skett, ingripa

i den enskilda skogshushållningen, har jag så mycket mindre skäl

tillstyrka, att någon framställning i sådant syfte göres hos Riksdagen,

som, efter hvad jag förut haft tillfälle anmärka, icke något af de förslag

till en dylik lagstiftning, hvilka nu föreligga, torde kunna anses

antagligt.

Det synes mig i öfrigt af den utredning, som nu åstadkommits,

klart framgå, att förhållandena inom landets olika delar äro från hvardra

så vidt skilda, att en lagstiftning för hushållningen å enskildes

skogar — derest en sådan skulle anses böra ifrågakomma — måste,

för att kunna fylla sin uppgift, blifva mycket mångskiftande och gifvas

olika innehåll allt efter förhållandena inom hvarje särskild ort. Man

har hittills i allmänhet haft en alldeles motsatt uppfattning och ansett,

att, om undantagslagar för den enskilda skogshushållningen befunnos

nödiga, dessa borde i vidsträcktaste mån göras likartade. I öfverensstämmelse

härmed var det ock, som man gick till väga vid 1874 års

riksdag, då förhandlingarne rörde sig om antagandet af en återväxtlag,

afsedd icke för någon eller några särskilda orter, utan att, i den mån

vederbörande landsting derom gjorde framställning, vinna tillämpning

inom alla de län, der behof af eu dylik lagstiftning gjort sig gällande.

Mig åter vill det förefalla, som gången af ett lagstiftningsarbete i förevarande

hänseende borde blifva eu helt annan och sådan, att det i

främsta rummet borde vara fullständigt utredt, om för någon viss del

af landet en särskild skogslag vore behöflig, och livilket innehåll denna

lag lämpligen borde ega, innan frågan derom underställes de lagstiftande

myndigheternas pröfning. Och då det bör kunna antagas, att

ortens invånare äro närmast i tillfälle att bedöma, om och på hvad sätt

lagstiftningens ingripande i den enskilda skogshushållningen kan vara

påkalladt, synes det mig, att, när en allmännare uppfattning om behofvet

och lämpligheten af ett sådant ingripande i någon ort gjort sig

gällande och funnit sitt uttryck i en framställning från den korporation,

som företrädesvis kan anses representera den upplysta allmänna

meningen i orten, eller länets landsting, deråt visserligen bör egnas ett

icke ringa afseende.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

Af de förslag till särskild skogslagstiftning för viss ort, hvilka

nu blifvit inför Eders Kongl. Maj:t anmälda, är det emellertid endast

ett, som har att stödja sig på eu sådan grund, nemligen det af Kronobergs

läns landsting år 1875 afgifna förslag till skogslag för länet,

men, såsom jag i det föregående erinrat, äro hufvudpunkterna i detta

förslag sådana, att jag icke finner mig kunna förorda detsamma till

antagande.

Jag hemställer alltså, åberopande det nu anförda och med anhållan

att framdeles få särskilt anmäla frågan om ändringar i den för

Gotland gällande skogslagen, att Eders Kongl. Maj:t täcktes förklara

samtliga de nu föredragna förslagen till lagstiftning för den enskilda

skogshushållningen, vare sig i allmänhet eller för särskilda orter, icke

böra föranleda vidare åtgärd.»

I öfverensstämmelse med denna departementschefens hemställan

fattades ock Kongl. Maj:ts beslut.

Till de skäl, hvilka sålunda anförts mot en lagstiftningsåtgärd af

sådan beskaffenhet som den i herr Fredholms motion föreslagna, har

lagutskottet för sin del icke något att tillägga. Utskottet vill här endast

erinra, att de särskilda länens landsting och hushållningssällskap,

synnerligen de sistnämnda, egnat mycken uppmärksamhet åt den enskilda

skogsvården och inom flera län anvisat betydliga belopp för

dennas befrämjande; och synes man kunna hysa förhoppning derom,

att enskilde skogsegare allt mera skola, utan att lagstiftningen behöfver

ingripa, komma till insigt om nödvändigheten af eu förbättrad skogsvård.

Utskottet får följaktligen hemställa,

1) att herr Fredholms motion icke må af Riksdagen

bifallas.

Då utskottet vidare går att yttra sig öfver herr Johnssons förslag,

vill utskottet till eu början erinra, att den s. k. norrländska skogskomitén

i sitt den 21 december 1870 afgifna betänkande, hvilket lades

till grund för Kongl. Maj:ts ofvan omförmälda, till 1874 års Riksdag

aflåtna proposition angående åtskilliga skogsväsendet rörande frågor,

förklarade sig anse en inskränkning i rättigheten att för viss tid upplåta

mark för skogsbruk icke allenast vara af tillståndet inom Norrland

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utledande N:o 29.

rättfärdigad, utan med tvingande magt påkallad. I synnerhet vore detta,

enligt komiténs tanke, förhållandet beträffande det så ofta anlitade

sättet att upplåta afverkningsrätt till skog, utan att jorden tillika afsöndrades.

Det menliga inflytande dessa upplåtelser redan utöfvat och

utan tvifvel än vidare komme att utöfva, såväl å skogarnes bestånd,

som i flere andra afseenden, gjorde det till en angelägenhet af framstående

vigt, att tiden för dylika upplåtelser begränsades, så att åtminstone

en efterkommande hemmansegare, som önskade sjelf öfvertaga

hushållningen med sin skog, icke måtte genom föregående aftal derifrån

alltför länge hindras. I öfverensstämmelse med dessa åsigter föreslog

komitén, bland annat, att upplåtelse af afverkningsrätt till skog på viss

tid, utan att jorden tillika afsöndrades, ej måtte få ske för längre tid

än högst tio år.

Uti det yttrande, som dåvarande skogsstyrelsen på nådig befallning

afgaf öfver skogskomiténs betänkande och förslag rörande skogsväsendet

i de norra länen, anförde skogsstyrelsen i nu förevarande

ämne följande:

»Hvad angår skogsköp med flerårig afverkningsrätt, hvarom i

§ 48 föreslås bestämmelser, lärer ej böra förbises, att dylika köp äro

nödvändiga för tillgodogörande af de skogstillgångar, som i och för

utdrifning, strömrensning och flottning fordra så betydliga kostnader,

att eu hemmansinnehafvare ej mägtar anskaffa dertill nödiga medel,

och hvilka skogstillgångar utan dessa köp mången gång skulle gagnlöst

förspillas. Dock kan å andra sidan ej heller bestridas att skogsköpen,

då afverkningskontrakten ej innefatta lämplig föreskrift om minimidimension

för afverkningsbart virke, ofta medföra en skogssköfling,

hvilken är så mycket mera att beklaga, som afverkningsrätten merendels

upplåtits på den betydliga tiden af femtio år, under hvilken tid efterkommande

således äro hindrade att disponera öfver skogen och att dermed

iakttaga eu sparsammare hushållning. — I anledning häraf instämmer

skogsstyrelsen med komitén rörande behöfligheten att inskränka

den tid, hvarunder afverkningsrätt må upplåtas, men då de ofvan omförmälda

kostnaderna understundom äro så betydliga att köparen, för

att jemte skälig vinst erhålla godtgörelse för dessa, kan behöfva lika

lång afverkningstid som den, under hvilken kronoparker för närvarande

enligt § 19 utsyningsförordningen få upplåtas, nemligen tjugo år, så

torde samma tid äfven böra bestämmas såsom maximum för afverkningsrätt

å här ifrågavarande skogar.»

Då varande statsrådet och chefen för finansdepartementet uttalade

i det yttrande till statsrådsprotokollet, hvaruti hemstäldes om aflåtande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

till 1874 års riksdag af meranämnda Kongl. proposition, en med skogsstyrelsens

åsigt väsentligen öfverensstämmande mening, men ansåg sig

icke böra tillstyrka proposition i detta ämne, förr än det visat sig,

hvilken utgång förslaget till förordning om skyldighet att sörja för

skogsåterväxt komrne att erhålla hos Riksdagen.

Äfven domänstyrelsen har i sitt ofvan anmärkta, den 26 maj 1885

afgifna utlåtande, under åberopande af de skäl, som anförts af den

norrländska skogskomitén, hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes taga under

öfvervägande, huruvida förslag borde utarbetas till lag om inskränkning

af tiden för jords upplåtande till nyttjande.

Slutligen har ock i statsrådets och chefens för finansdepartementet

jemväl här ofvan omnämnda yttrande till statsrådsprotokollet den 5

november 1886 i detta ämne anförts:

»Någon annan begränsning i detta hänseende är nu icke stadgad,

än den som innefattas i förordningen den 16 juni 1875 angående tiden

för nyttjande^ttsaftals bestånd, genom hvilken förordning tiden för

dylika aftal, så vidt de afse fast egendom å landet, blifvit bestämd till

högst femtio år.

Upplåtelser af afverkningsrätt till skog för lång tid hafva, i synnerhet

inom Norrland, förekommit i stor utsträckning. Det ligger i sakens

natur, att dylika upplåtelser i regeln måste medföra menliga följder för

skogstillståndet. Skogen blir derigenom fullständigt eller i mer eller

mindre grad undandragen jordegarens vård och öfverlemnad åt eu köpare,

som icke har annat mål än att, i den största utsträckning, afverkningsaftalet

medgifver, och med de minsta möjliga uppoffringar tillgodogöra

sig det befintliga skogskapitalet under den tid upplåtelsen

varar. Någon egentlig omvårdnad kommer under sådana förhållanden

skogen sällan till del, och verkningarne häraf blifva större och svårare

att afhjelpa, i den mån afverkningsaftalet är utsträckt till en längre

tidrymd.

Erfarenheten om det vanvårdade skick, i hvilket skogar vid utgången

af längre afverkningsupplåtelser återfallit till sina egare, har

visserligen, enligt hvad domänstyrelsen upplyser, i senare tider ledt till

större varsamhet vid uppgörandet af dylika aftal likasom äfven det

ökade tillfälle att köpa skogsmark, som genom nådiga förordningen angående

hemmansklyfning och jordafsöndring af den 6 augusti 1881

blifvit beredt, bidragit att minska aftalen om förvärfvande af endast

afverkningsrätt; men sådana aftal torde dock förekomma i den mängd,

att, till förebyggande af dermed förenade skadliga följder, ett förbud

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlutande N:o 29. 15

mot aftalens utsträckning till längre tid kan anses vara af behofvet

påkalladt.»

På hemställan af chefen för finansdepartementet öfverlemnades

ärendet till justitiedepartementet för utarbetande af författningsförslag;

men, så vidt utskottet bär sig bekant, hafva åtgärder för sådant ändamål

ännu icke blifvit vidtagna.

Vid öfvervägande af de skäl, hvilka sålunda andragits för en inskränkning

af tiden för nu ifrågavarande nyttjanderättsaftals bestånd

såväl i den föreliggande motionen som ock i samtliga här ofvan anförda

yttranden, har lagutskottet funnit sig öfvertygadt om nödvändigheten

af en åtgärd i omförmälda syfte. Utskottet föreställer sig dock, hufvudsakligen

på de af skogsstyrelsen anförda skäl, att en tid af tio år såsom

maximum möjligen skulle vara för kort. Ett sådant maximum synes

likväl i hvarje fall icke böra sättas högre än tjugu år.

I brist af erforderlig sakkunskap i ämnets detaljer anser sig utskottet

emellertid icke böra nu framlägga ett bestämdt förslag till författning

i ämnet, utan hemställer,

2) att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det

täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till sådan ändring i gällande bestämmelser

om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd,

att aftal om afverkningsrätt till skog icke må gälla

för längre tid än högst tjugu år.

Stockholm den G mars 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. Sjöcronn.

Herrar Liljeshtld och ILtss hafva begärt få här anteeknadt, att de

icke deltagit i behandlingen inom utskottet af herr J. Johnssons i Thorsbergs

ifrågavarande motion.

O O

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.