Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i 60 tf sjölagen.

1888-03-15 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1888:34, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i 60 tf sjölagen.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

N:0 34.

Ank. till Riksd. Kansli den 15 Mars 1888, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring

i 60 tf sjölagen.

I 60 § af sjölagen den 23 februari 1864 stadgas:

»I de fall 56, 57, 58 och 59 §§ omförmäla eller om resan eljest slutar

å annan ort, än der sjöfolket blifvit förhyrdt, skall, då förbyringen egt

rum i svensk hamn, rederiet vara förbundet att bekosta svenskt sjöfolks

underhåll och resa till förhyringsorten, der ej tjenst å annat till samma

eller närbelägen ort bestämdt fartyg kan beredas, då det åligger rederiet att

bekosta sjöfolkets resa från detta fartygs bestämmelseort till förhyringsorten,

om dessa orter äro skilda. A utrikes ort förhyrdt svenskt sjöfolk,

som i de fall, åberopade §§ förutsätta, på sådan ort afmönstras, skall, derest

ej annorlunda öfverenskommet är, eller tjenst å annat till Sverige bestämdt

fartyg erhållas kan, vara berättigad! att på rederiets bekostnad fortskaffas

till närmaste svenska hamn. Ej vare dock någon af besättningen, antingen

han å inrikes eller utrikes ort förhyrd blifvit, skyldig att å annat fartyg

emottaga tjenst i annan egenskap eller på mindre förmånliga vilkor, än dem,

under hvilka han förhyrd varit å det fartyg, hvarifrån afmöstringen skett.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Å svenska fartyg skall, till sådant antal och emot sådan betalning,

som af Konungen bestämmes, emottagas sjöfolk, hvars hemsändande det

åligger konsulerne att besörja. Samma förbindelse ege ock rum i anseende

till norskt sjöfolk, så länge en motsvarande bestämmelse är i Norge gällande.»

Häruti föreslås ändring i eu inom Andra Kammaren af herr A. Brodin

afgifven motion, n:o 41, hvilken af nämnda kammare hänvisats till

lagutskottet. Motionären anför deruti följande:

Den i sjölagens 60 § stadgade skyldighet för rederierna att i vissa

uppgifna fall bekosta sjöfolkets hem förskaffning förorsakade rederierna understundom

stora utgifter, i synnerhet som de vanligen stode i samband med

andra större förluster, såsom fartygets totala förlisning eller kondemnering

m. m. Utgifterna för denna hemförskaffning blefve äfven mången gång

större än nödigt, derigenom att konsulerna, som ombestyrde denna hemsändning

af sjöfolk, icke alltid toge hänsyn till det billigaste sättet att fullgöra

detta sitt åliggande. — Andra nationers rederier, t. ex. de norska, vore

befriade från denna skyldighet, och bestredes utgifterna för detta ändamål i

Norge af statsverket. För att den svenska sjöfartshandteringen ej skulle

helt och hållet gå under i den ojemna konkurrensen med andra nationer,

borde väl staten biträda, åtminstone i sådant syfte, att ej större skyldigheter

och beskattningar pålades de svenska fartygen än andra nationer, hvilkas

sjöfartsnäring arbetade utan särskildt understöd. För att närma sig detta

önskningsmål vore nödigt, att svenska statsverket, likasom det norska, åtoge

sig den svenska rederier nu åliggande skyldigheten att i vissa, närmare

bestämda fall bekosta sjöfolks hemförskaffning. Om svenska statsverket

skulle betala dessa kostnader, blefve utgifterna antagligen mycket mindre

än nu, då det skedde på rederiernas bekostnad. I de flesta fall kunde

nemligen sjöfolk erhålla hyror på de platser, der de afmönstrade, eller i

derifrån ej aflägset belägna hamnar, och hade de, enligt sjölagens föreskrifter,

skyldighet att antaga dylika. När sjöfolk nu visste, att rederiet hade skyldighet

att betala deras hemförskaffning, så yrkade de i regeln på att blifva

hemförskaffade på beqvämaste sätt och hade intet intresse att sjelfva söka

skaffa sig hyra. Icke heller vore det många konsuler, som, för att lindra

rederiernas utgifter, gjorde några stora ansträngningar för att skaffa sjöfolket

hyra, utan vore det naturligen för dem bäst att hemsända folket med

första bästa lägenhet. Om staten deremot skulle bekosta denna hemförskaffning,

och nödiga instruktioner vore gifna, skulle konsulerna antagligen

i de flesta fall kunna anskaffa sjöfolket hyra, och hemförskaffningskostnaden

i dessa fall besparas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

På sålunda anförda skäl föreslår motionären, att Riksdagen ville

besluta, att svenska rederier befrias från dem nu åliggande skyldighet att

enligt § 60 i gällande sjölag bekosta sjöfolks hemförskaffning i de fall, som

§§ 56, 58 och 59 i gällande sjölag bestämma, och att hemförskaffning i

dessa angifna fall bekostas af svenska statsverket från och med 1889 års

början.

Såsom bekant är, föreligger för närvarande till Kongl. Maj:ts pröfning

ett den 22 februari 1887 afgifvet betänkande af den komité, åt hvilken

enligt Kongl. Maj:ts beslut den 8 september 1882 uppdragits att granska

sjölagen; och åtföljes detta betänkande af ett fullständigt förslag till ny

sjölag, utarbetadt af komitén under samverkan med en dansk och en norsk

komité, hvilka blifvit tillsatta för revision af Danmarks och Norges sjölagar.

I 98 § af berörda förslag, som motsvarar 60 § i nu gällande sjölag,

beter det:

»Kommer resa på grund af bestämmelseortens förändring att sluta å

annan ort, än der afmönstring enligt hyresaftalet skulle ske, eller upphör

sjömans tjenstgöring af sådan anledning, som i 91 § sägs, åligge redaren

att bekosta sjömannens resa till den ort, der afmönstring enligt hyresaftalet

skolat ske, eller, om redaren det hellre vill eller om viss af mönstringsort

icke aftalats, till förhyrningsorten eller ock, om sjömannen förhyrts i Sverige,

till annan svensk hamn, så ock hans underhåll under resan. Samma skyldighet

åligge ock redaren, der sjöman under resa blifvit sjuk eller skadad

och till följd deraf icke kunnat medfölja fartyget, såvida redaren enligt 90

§ var pligtig att bekosta hans vårdande.

Kan åt sjöman, som skall sålunda fortskaffas, beredas tjenst å annat

fartyg, som är bestämdt till den ort, dit han skall fortskaffas, eller till

annan hamn, hvarifrån han beqvämligen kan befordras vidare, vare han

skyldig antaga tjensten, så framt han anställes i samma egenskap som den,

hvari han förut var förhyrd, och på lika förmånliga vilkor. Svensk, norsk

eller dansk sjöman vare dock icke skyldig antaga tjenst å annat fartyg än

svenskt, norskt eller danskt.»

I de lagförslaget åtföljande motiv anföres vid 98 § följande:

»Såsom komitén redan förut haft anledning påvisa, hvila sjölagens bestämmelser

om rättsförhållandet mellan rederi och besättning i allmänhet på

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

den förutsättning, att hvarje sjöresa börjar och slutar i svensk hamn. Med

denna uppfattning öfverensstämmer också den grundsats, som fått sitt uttryck

i 60 § sjölagen, att svensk sjöman, som oförskyldt kommer att lemna

tjensten å annan ort än den svenska hamn, der han tagit hyra, bör dit återförskaffas.

Har undantagsvis förhyrningen skett utrikes, åligger det i allmänhet

rederiet att bekosta sjömannens resa till närmaste svenska hamn.

Grundsatsen kan i korthet uttryckas så: svensk sjöman har rätt att blifva

hemförskaffad till Sverige.

Denna grundsats har komitén funnit sig icke böra i förslaget upptaga.

Visserligen kan det sägas, att det allmännas intresse bjuder, att svenske sjömän

återkomma till Sverige; råkar sjömannen i nöd utrikes, kommer han

att genom det allmännas försorg hemsändas. Men att ålägga rederierna ovilkorlig

pligt att draga försorg härom och att å andra sidan tvinga den afskedade

sjömannen att vända tillbaka till hemlandet, synes icke öfverensstämma

med rättvisa och billighet; och sjelf va förutsättningen är ovigtig, då

numera många svenska fartyg för lång tid gå i ständig utländsk fraktfart

och endast tillfälligtvis anlöpa hemlandet. Rederiets pligt och sjömannens

rätt böra i första hand efter tjensteaftalet bedömas; till den ort, der tjensteförhållandet

enligt aftalet skulle upphöra, bör sjömannen försändas.

Från sjölagens ståndpunkt har det varit omöjligt att tillägga utländsk

sjöman, som förhyrts å svenskt fartyg, någon som helst rätt i detta afseende,

oaktadt ej blott 3 § i mönstringsförordningen förutsätter, att svenskt

sjöfolk, som förliyres å främmande fartyg, skall hemförskaffas till Sverige,

utan äfven staten genom traktater uttryckligen förbundit sig att taga vård

om utländskt sjöfolk, som afmönstrats från svenska fartyg, likasom ock, enligt

kongl. skrifvelsen den 25 januari 1826 och kommerskollegii kungörelse

den 20 februari samma år, vissa skyldigheter åligga svenska rederier i afseende

på utländske sjömän, som här i riket afmönstras. Förslagets grunduppfattning

kan deremot lika naturligt tillämpas äfven å utländske sjömän

och leder äfven med afseende å dem till ett fullt rättvist resultat.

Olikheten mellan sjölagens och förslagets ståndpunkt föranleder jemväl

i fråga om bestämmandet af de fall, då nu ifrågavarande pligt för rederiet

eger rum, en väsentlig åtskilnad. 60 § sjölagen ålägger rederiet denna pligt

i hvarje fall, då resan slutar å annan ort än förhyrningsorten, således från

sjölagens ståndpunkt i hvarje fall, då resa, som börjat i Sverige, slutar

utomlands. Från förslagets ståndpunkt åter måste man i främsta rummet

taga hänsyn till aftalet; slutar resan å den ort, der tjensteförhållandet enligt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

aftalet skulle upphöra, kan rederiet icke åläggas att fortskaffa sjömannen

vidare.

En sträng tillämpning af förslagets grundåskådning skulle föranleda eu

ytterligare inskränkning af rederiets förpligtelse; endast när kontraktet från

rederiets eller befälhafvarens sida brutits, skulle här ifrågavarande pligt

kunna åläggas rederiet; der tjensteaftalet af annan anledning upphörde,

borde hvardera parten draga sin skada. Komitén har emellertid icke ansett

sig böra med sådan stränghet fasthålla kontraktståndpunkten; så snart sjömannen

utan eget vållande försättes ur tjenst, bör rederiet träda hjelpande

emellan. Men med samma mått böra dock icke dessa olika fall mätas:

der kontraktsbrott föreligger, skall sjömannen hafva sin fulla rätt, eljest

blott en passande nödhjelp. I öfverensstämmelse härmed stadgar förslaget

i 86 §, till hvilken 87, 8S och 92 §§ hänvisa, att sjömannen eger undfå

godtgörelse för den kostnad, som beräknas åtgå för underhåll och resa till

afmönstringsorten eller, om sådan ej aftalats, till förhyrningsorten. 98, §

deremot ålägger rederiet allenast skyldighet att bekosta sjömannens resa;

han kan således ej fordra, att den beräknade kostnaden skall till honom

kontant utbetalas. Vidare lemnas det åt redarens fria val, om han vill

bekosta resa till afmönstringsorten eller till förhyringsorten, och, om denna

är belägen i Sverige, eger han sända sjömannen till hvilken svensk hamn

som helst. Och slutligen eger rederiet fordra, att sjömannen mottager tjenst

å annat fartyg, som är bestämdt till ort, dit han skall fortskaffas, eller till

närbelägen hamn, hvarifrån han kan befordras vidare.»

Vid en jemförelse mellan nu gällande lag och komiterades förslag i

denna del finner man, att det sistnämnda innefattar en viss lindring i den

rederierna nu åliggande skyldighet, ehuru icke i sådan form och utsträckning,

som i motionen föreslås.

Öfver komiterades förslag har Kongl. Maj:t infordrat yttranden från

kommerskollegium samt handels- och sjöfartsnämnderna i riket, hvilka,

såsom representerande sjöfartsnäringen, säkerligen icke underlåtit att, derest

någon ytterligare lättnad för rederierna i berörda afseende af sjöfartsnäringens

intresse påkallas, derå fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet.

Enär vid sådant förhållande icke kan vara lämpligt, att .Riksdagen nu

uttalar sig rörande en särskild del af den lagstiftningsfråga, som för närvarande

är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, finner lagutskottet sig böra

hemställa,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

9

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 mars 1888.

På lagutskottets vägnar:

G. A. Sjöcrona.

Reservationer

af Herr Huss, med hvilken Herr Lilienberg instämde:

»För den. händelse fartyg går förloradt eller efter inträffad sjöolycka

förklaias ovärdigt att istandsättas, synes kostnaden för den hemförskaffning,

hvarå manskapet må kunna hafva anspråk, rätteligen icke böra läggas å

rederiet. Det aftal, hvarigenom förhyringarne skett, har i nämnda fall

blifvit brutet, icke genom rederiets vållande, utan genom inträffad olycka;

och bör vid sådant förhållande till rederiets öfriga förluster ej läggas tungan

af utgifterna för manskapets hemförskaffning. Rigtigheten af denna grundsats

har ock blifvit erkänd af lagstiftningen i åtskilliga andra länder, deribland

Norge, hvarest staten i ty fall träder emellan och ersätter samma kostnad.

På grund häraf och med afseende jemväl å nödvändigheten af att söka

åtminstone i -någon mån mildra det betryck, hvaraf den svenska sjöfarten

för närvarande lider, har jag ansett Riksdagen böra, i anledning af förevarande

motion, i skrifvelse anhålla att Kong!. Maj:t måtte taga i öfvervägande

huruvida icke den enligt gällande lag rederi åliggande skyldighet

att bekosta manskaps hemförskaffning, må i de fall, då fartyg gått förloradt

eller efter inträffad sjöolycka förklarats ovärdigt att iståndsättas, kunna öfvertagas

af statsverket, samt, derest sådant finnes kunna ske, vidtaga åtgärder

för en lagförändring i omförmälda syfte.»

samt af Herr Carlborg.

Herrar Victor Ekeninan, Fröberg och Wendt hafva begärt få här

antecknadt, att de, på grund af ledighet från riksdagsgöromålen, icke inom

utskottet deltagit, Herr Ekenman i ärendets behandling i sin helhet samt

Herrar Fröberg och Wendt i den slutliga handläggningen deraf.

Bih. till Riksd. Prof. 1888. 7 Samt. 18 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.