Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af gjorda framställningar om ändringar i förordningen angående patent den 16 maj 1884 och lagen om skydd för varumärken den 5 juli samma år.

1888-03-19 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1888:36, Utlåtande i anledning af gjorda framställningar om ändringar i förordningen angående patent den 16 maj 1884 och lagen om skydd för varumärken den 5 juli samma år.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets frilåtande fr:o 38.

i

tf:o 36.

Ank. till Riksd. kansli den 19 mars 1888, kl. 6 e. m.

Lagutskottets utlåtande i anledning af gjorda framställningar om

ändringar i förordningen angående patent den 16 maj

1884 och lagen om skydd för varumärken den 5 juli

samma år.

I sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse, sid.

57—69, har justitieombudsmannen väckt förslag om ändring af de i 22

§ af förordningen angående patent den 16 maj 1884 och i 12 § af lagen

om skydd för varumärken den 5 juli samma år meddelade bestämmelser,

öfver hvilket förslag det åligger lagutskottet att afgifva

utlåtande. Derjemte har Andra Kammaren till lagutskottet hänvisat

en af herr A. F. Martin afgifven motion, n:o 44, om ändring af omförmälda

bestämmelser i lagen om skydd för varumärken.

Justitieombudsmannen anmärker till en början, att han med sin

framställning afsett att beträffande en både principielt och praktisk

vigtig punkt söka åstadkomma samstämmighet mellan tre under senaste

åren utfärdade lagar inom handelslagstiftningens område, nemligen

kongl. förordningen angående patent den 16 maj 1884, lagen om skydd

för varumärken den 5 juli samma år samt lagen angående handelsregister,

firma och prokura den 13 juli 1887.

Bill. till Riksd. Prof. 1888. 7 Sami. 19 Käft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

De bestämmelser i de anförda författningarne, hvilka åsyftas i

justitieombudsmannens framställning, äro följande:

22 § i förordningen angående patent:

»Den, som utom i de fall, hvilka omförmälas i 16 och 17 §§,

utan patenthafvares lof inom riket till afsalu tillverkar vara eller vid

tillverkning till afsalu använder tillverkningssätt, derå honom veterligen

patent här åtnjutes, eller till afsalu här i riket håller, eller för försäljning

till riket inför här patenterad eller efter här patenteradt tillverkningssätt

frambragt vara, som honom veterligen utan patenthafvarens

tillstånd åstadkommits, straffes med böter från och med tjugu till och

tvåtusen kronor; ersätte ock all skada. Ej må dock annan än patenthafvaren

härom föra talan.

Olofligen tillverkade eller olofligen i riket införda varor skola,

der målseganden det äskar, till honom utlemnas mot ersättning för värdet

eller mot afdrag derför å honom tillkommande skadestånd. Med

redskap, som äro för den olofligt tillverkningen uteslutande användbara,

skall, om målseganden det yrkar, så förfaras, att missbruk dermed ei

må ske.

Hvar som under tid, då han är stäld under tilltal för öfverträdelse

af denna §, fortsätter samma förseelse, skall, när han dertill

varder lagligen förvunnen, dömas till särskildt ansvar för hvarje gång

stämning derför utfärdas och delgifvits.

Böter, som ådömas enligt denna §, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

»

12 § i lagen om skydd för varumärken:

_ »Den som å varor, hvilka till salu hållas, eller å kärl eller omslag,

i hvilka de förvaras, obehörigen sätter annans namn eller firma

eller namnet på annans fasta egendom eller varumärke, som han vet

vara för annans räkning registreradt, så ock den, som håller till salu

varor, hvilka honom veterligen äro, enligt hvad ofvan sägs, olagligen

märkta, straffes med böter från och med tjugu till och med två tusen

kronor, eller, om synnerlig skada af gerningen kommit, eller den eljest

är förenad med synnerligen försvårande omständigheter, med fängelse

från och med ^n månad till och med två år; ersätte ock all skada.

På den sakfäldes bekostnad skola de olagligen anbragta märkena

utplånas eller, om utplåningen annorledes ej kan ske, varorna eller de

kärl eller omslag, hvari de äro förvarade, förstöras, så vida de fortfarande

äro i den sakfäldes besittning, eller han eljest förfogar öfver dem.

Förbrytelse, som i denna § sägs, åtalas endast af målsegande.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

7 § i lagen angående handelsregister, firma och pr okur a:

»Det som i enlighet med derma lag blifvit infördt i handelsregistret

och kungjordt i ortstidningen skall anses hafva kommit till tredje

mans kännedom, der ej af omständigheterna framgår, att han hvarken

haft eller bort hafva kunskap derom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blifvit

eller bort blifva anmäldt, icke med laga verkan åberopas mot annan

än den, som visas hafva derom haft vetskap.»

Justitieombudsmannen anför följande:

»Den allmänna föreställningen är utan tvifvel, att, då patent meddelats

eller anmäldt varumärke registrerats, samt detta blifvit i vederbörlig

ordning kungjordt, ett sådant patent eller varumärke åtnjuter

det skydd, nyssnämnda författningar angående patent och varumärken

hafva till syfte att bereda, och att följaktligen, i händelse intrång sker,

vederbörande är berättigad till den skadeersättning och upprättelse i

öfrig!, dessa författningar för sådant fall bestämma, endast han styrker,

att hans sålunda förvärfvade rätt blifvit för nära trädd. Men sådant

är icke förhållandet. Han skall tillika särskild! bevisa, att den som

föröfvat intrånget visste, att han derigenom gjorde sig skyldig till en

lagstridig handling.

Kongl. förordningen angående patenter den 19 augusti 1856, som

närmast föregick 1884 års författning i ämnet, fordrade icke någon sådan

bevisning. Enligt 1856 års förordning ansågs nemligen det anbefalda

kungörandet af patentbrefvet innebära ett delgifvande åt allmänheten

om den vunna rättigheten, och i händelse af tvist om intrång i

denna rättighet egde derför ingen undskylla sig med okunnighet om

att patentet beviljats. Men den komité, som, efter erhållet uppdrag

att, jemte annat, upprätta förslag till ny förordning angående patentskydd,

den 6 november 1878 afgaf det förslag, som ligger till grund

för nu gällande patentförordning, hyllade emellertid uti ifrågavarande

afseende en annan uppfattning.»

Härefter lemnar justitieombudsmannen en utförlig redogörelse för

de olika åsigter, hvilka under de förberedande arbeten, som föregingo

utfärdandet af ifrågavarande författningar, uttalades i nu föreliggande

ämne; hvarpå justitieombudsmannen vidare yttrar:

»Af det anförda framgår, att efter 1884 års författningar om

skydd för patent och varumärken, med den affattning dessa författningar

slutligen fått, kan den, som gjort sig skyldig till intrång i vederbörligen

registrerad och kungjord patent- eller varumärkesrätt, icke

ådömas vare sig kriminel ansvar och deraf beroende skadestånd, eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

öfriga för slikt intrång stadgade påföljder, med mindre den, som föröfvat

intrånget, särskildt öfverbevisas att hafva afvetat patentet eller

att varumärket varit för annans räkning anmäldt; men att deremot, enligt

1887 års lag om handelsregister, firma och prokura, hvad som blifvit

i handelsregistret infördt och vederbörligen kungjordt presumeras vara

för tredje man kändt, så att denne för sitt fredande är skyldig bevisa,

att han hvarken haft eller bort hafva kunskap derom.

Min mening är nu, att den samstämmighet uti ifrågavarande afseende,

jag anser önsklig de tre omförmälda författningarne emellan,

skulle åvägabringas sålunda, att registrering och kungörande tillägges

samma rättsliga verkan i afseende på patent och varumärke, som deråt

gifvits i lagen om handelsregister, firma och prokura, så att följaktligen

intrång i patent- eller varumärkesrätt, som föröfvats, efter det sökt

patent eller anmäldt varumärke blifvit inregistrerad t och sådant i föreskrifven

ordning kungjorts, skulle, på grund af den presumtion om vetskap

registrerandet och kungörandet antoges innebära, så vida icke af

omständigheterna framginge att den till intrånget skyldige hvarken haft

eller bort hafva kunskap om det registrerade och kungjorda förhållandet,

kunna, på yrkande af målsegande, föranleda till de särskilda påföljder,

som finnas bestämda i § 22 mom. 2 i förordningen angående patent och

i § 12 mom. 2 i lagen om skydd för varumärken. Det kriminella ansvar,

som stadgas i första momenten af nämnda båda paragrafer, skulle

deremot icke få tillämpas, om ej särskildt styrktes att den, som föröfvat

intrånget, dervid icke handlat i god tro.

Syftet med detta mitt förslag är emellertid icke endast eller ens

hufvudsakligen det blott och bart teoretiska, att åstadkomma den enhet

och det sammanhang i lagstiftningen, som, alltid eftersträfvansvärda,

icke gerna böra saknas i lagar, som till art och uppgift stå hvarandra

så nära som de tre, om hvilka här är fråga. Hvad jag i främsta rummet

afser är, att de två äldre af dessa författningar, förordningen angående

patent och lagen om skydd för varumärken, må få ett innehåll,

som motsvarar deras bestämmelse. I denna ingår såsom ett högst vigtig^

moment att bereda skydd mot intrång i vederbörligen förvärfvad

rätt till patent eller varumärke. Men så länge den, som lider intrång

i sådan rätt, skall, för att vinna upprättelse och få intrånget hämmadt,

nödgas styrka, att den som föröfvat detsamma dervid icke handlat i god

tro, förblifvei- det skydd, författningarna skulle bereda, om icke helt och

hållet illusoriskt, dock mycket litet verksamt. I följd af sakens natur

möter det ganska stora svårigheter att styrka, att intrång i patenteller

varumärkesrätt verkligen egt rum, men att derutöfver ådagalägga

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 36. 5

bristande god tro hos den skyldige, är en bevisning, som, efter hvad

hvar och en lätt inser, i de flesta fall måste vara ytterligt svår och

icke sällan omöjlig att åstadkomma.

Jag har här ofvan sammanfört det hufvudsakligaste, som förekommit

under de förberedande förhandlingar, som ledt till de ofta

nämnda tre författningarna, för att lätta öfversigten af frågan och

pröfningen af skälen för och mot dess lösning på det föreslagna sättet.

Ur allmän rättslig synpunkt kan väl knappast eu lagstiftningsgrundsats

vara förkastlig, som är tillämpad i Tyskland, Norge, Danmark

och åtskilliga andra länder och som vunnit understöd af flere bland högsta

domstolens ledamöter, och detta, hvad patentförordningen angår, i eu

utsträckning, som jag ansett mig icke böra ifrågasätta, ity att, enligt

desse ledamöters här förut anförda mening, patentets meddelande och

offentliggörande borde utgöra full bevisning i afseende på patentbrott

genom varutillverkning. Beträffande lämpligheten af lagbestämmelser,

hvilande på denna grundsats, har visserligen vid granskningen af det

i sammanhang med firmalagen antagna förslaget till lag angående tillägg

till 15 kap. handelsbalken en ledamot inom högsta domstolen anmärkt,

att deraf att dylika bestämmelser gälla i Norge, Danmark och annorstädes

icke med någon nödvändighet följer, att de passa för vårt lands

förhållanden; och detta är utan tvifvel sant. Men det lärer blifva svårt

att påvisa några sådana skiljaktiga |och för Sverige säregna förhållanden,

som skulle göra en lagstiftning i förevarande fall olämplig och förderflig

för oss, hvilken hos våra närmaste grannfolk och i andra kulturländer

pröfvats ändamålsenlig och gagnande. Här är icke, såsom samme ledamot

af högsta domstolen äfvenledes yttrat, fråga om införande af någon

ny bevisningsregel. Enahanda beviskraft, som i firmalagen redan tillagts

registreringen och kungörandet, och som jag nu föreslår att tillägga

dessa åtgärder i förordningen om patent och i lagen om skydd för

varumärken, egde de enligt 1856 års patentförordning, blott så mycket

starkare att den var ovilkorlig och att den, som öfvertygats att hafva

utöfvat intrång i annans patenträtt, kunde dömas jemväl till kriminel!

ansvar, utan särskild bevisning om bristande god tro. Efter min åsigt

innebär icke heller den åsyftade förändringen i gällande patent- och

varumärkesförfattningar något mot den allmänna rättsuppfattningen

stridande. Såsom jag redan antydt, torde tvärt om förhållandet vara

det alldeles motsatta, eller att den allmänna meningen gillar och fordrar,

att kungörandet har till följd, att den kungjorda patent- eller

varumärkesrätten anses vara af alla känd. Aldrig lärer det hafva rönt

något allmännare ogillande eller betecknats såsom obilligt hårdt, att,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

enligt, 1856 års patentförordning, dömts till både böter och skadeersättning

för intrång i patenträtt, utan att den skyldige öfvertygats

att icke hafva handlat i god tro. Visst är deremot, att det väckt allmän

förvåning och enstämmigt missbilligande, att en person, som bevisligen

användt annans vederbörligen registrerade och kungjorda varumärke,

eller, hvilket är detsamma, ett varumärke, som lätteligen kunde

med detta förvexlas, blifvit — i fullkomlig öfverensstämmelse för öfrigt

med gällande lag om skydd för varumärken — af så väl hofrätt som

högsta domstolen frikänd från både ansvar och annan påföljd, enär

mot hans nekande ej kunnat särskildt styrkas, att han egt vetskap

derom, att det varumärke, hvarmed det af honom begagnade kunnat

förvexlas, varit för annans räkning registreradt.

Något som i sin mån talar för den ifrågasatta förändringen synes

mig vara, att derigenom skulle, hvad lagen om skydd för varumärken

angår, uppnås den öfverensstämmelse i denna del mellan de

skandinaviska ländernas lagar i ämnet, som af vederbörande komiterade

åsyftats, men genom de i det svenska förslaget af regering och Riksdag

vidtagna förändringarna gått förlorad.

Då jag föreställer mig, att Riksdagens lagutskott, äfven om det

skulle anse denna min framställning böra förordas, saknar tid att utarbeta

formuleradt förslag till de förändringar i förordningen om patent

och lagen om skydd för varumärken, framställningen må föranleda,

hemställer jag att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag; i angifna

syftet.»

I herr Martins motion anföres följande:

Enligt lagen om skydd för varumärken den 5 juli 1884 fordrades

att den, som begagnade ett för annans räkning registreradt varumärke

eller ett märke, som lätt kunde förvexlas med annans inregistrerade

varumärke, skulle, för att kunna straffas för intrång i märkesrätten,

veta, att märket var för annans räkning registreradt. Denna kunskap

ansåges dock icke honom bibringad derigenom, att kungörelse om inregistreringen

blifvit införd i allmänna tidningarne och i den genom

det allmännas försorg utgifna registreringstidningen, utan ålåge det

den, som lidit intrång i sin märkesrätt och ville vid domstol lagligen

beifra detsamma, att gent emot svarandens invändning, att han icke

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

visste att det ifrågavarande märket var inregistreradt, på annat sätt

bevisa, att den tilltalade verkligen egde en sådan kännedom. — Svårigheten

att åstadkomma en sådan bevisning läge i öppen dag och vore

egnad att betaga varumärkeslagen den nytta, den vore afsedd att medföra.

Också hade denna inskränkning af varumärkesregistrets lagliga

verkan redan visat sig vara af stor olägenhet; till bestyrkande hvaraf

motionären åberopar inträffade rättsfall (af hvilka ett finnes refereradt

i Nytt juridiskt arkiv, afd. I, årg. 1886, sid. 509).

Det vore derföre önskligt att i förberörda lag få ett tillägg, som

uttryckligen uttalade, att hvad i enlighet med lagen blifvit infördt i

varumärkesregistret samt kungjordt i allmänna tidningarne och den

särskilda registreringstidningen skulle anses hafva kommit till tredje

mans kännedom, och syntes Riksdagens bifall till ett sådant tillägg så

mycket hellre kunna förväntas, som Riksdagen i en senare antagen lag,

nemligen lagen angående handelsregister, firma och prokura, af Kongl.

Maj:t utfärdad den 13 juli 1887, godkänt en dylik grundsats. — Då

begge dessa lagar hade samma ändamål, nemligen att bereda skydd

åt näringsidkaren, i ena fallet för hans firma och i andra fallet för

hans varumärke, samt någon omständighet icke talade för att registreringen

och dess kungörande i ena fallet skulle hafva en annan legal

verkan än i det andra, föreslår motionären, att Riksdagen måtte i skrifvelse

anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga sådant förslag till ändring och tillägg i lagen om skydd för

varumärken, att hvad i enlighet med nämnda lag blifvit infördt i varumärkesregistret

samt kungjordt i allmänna tidningarne och registreringstidningen

skall anses hafva kommit till tredje mans kännedom, der ej

af omständigheterna framgår, att han icke kunnat hafva kunskap derom.

Sedan utskottet sålunda redogjort för de väckta förslagen, hänvisar

utskottet till den redogörelse, justitieombudsmannen lemnat för de

förhandlingar, hvilka föregingo utfärdandet af de ifrågavarande lagarna.

Hvad angår det samband, som uti förevarande hänseende skulle

förefinnas emellan patentlagen och varumärkeslagen å ena samt lagen

om handelsregister, firma och prokura å andra sidan, hvilket samband

motionären herr Martin särskildt betonat, då han yttrar, att varumärkeslagen

och firmalagen hafva samma ändamål, nemligen att bereda skydd

åt näringsidkaren, i ena fallet för hans firma och i andra fallet för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

hans varumärke, anser sig utskottet böra erinra, att stadgandet i § 7

af sistnämnda lag, att det, som enligt lagen blifvit infördt i handelsregistret

och kungjordt i ortstidningen skall anses hafva kommit till

tredje mans kännedom, der ej af omständigheterna framgår, att han

hvarken haft eller bort hafva kunskap derom, är af rent civilrättslig

natur. I komiterades förslag till lagen anföres såsom motiv till detta

stadgande:

»Den i denna paragraf innehållna bestämmelsen om hvad det i

civilrättsligt hänseende betyder, att den påbudna kungörelsen egt rum

eller icke, förutsätter, såsom ock af de nyttjade ordalagen framgår, att

fråga är om förhållanden, i afseende å hvilkas verkan mot tredje man

det enligt den materiella rätten är af vigt, huru vida denne har känt

dem eller ej, och, om han ej haft dylik vetskap, huru vida han haft

sådant tillfälle att derom vinna kännedom, som en omsorgsfull man

skulle hafva begagnat. Handelsregistret och den till registreringen

knutna ytterligare offentliggörelsen i tidningarna hafva just den betydelse,

att sådant tillfälle beredes att om de så kungjorda förhållandena

taga kännedom, som icke blott kan, utan äfven bär begagnas af tredje

man, vid påföljd för den, som det underlåter, att den bristande vetskapen

länder honom till skada. Det är denna uppfattning af handelsregistrets

betydelse, som ligger till grund för bestämmelserna i förevarande

paragraf.

Nu angifna förutsättning, att kännedom eller tillfälle att kunna

taga kännedom om ett förhållande skulle binda någon i sådana fall,

då han eljest icke skulle vara bunden, inträffar å det område, som

handelsregistret berör, hufvudsakligen vid fråga om ändring i det, som

finnes förut infördt i registret, något som följer af registrets ändamål.

Då detta ändamål är att bereda tredje man tillfälle att skaffa sig upplysning

om det der intagna, skall han också kunna lita på registret.

Han bör derför vara berättigad förutsätta, att det, som der intagits,

öfverensstämmer med verkligheten, så länge det icke på samma sätt

kungjorts, att ändring inträffat, eller sådant på annan väg kommit till

hans kunskap.

Utom vid ändringar i ett uti handelsregistret intaget förhållande inträder

nämnda förutsättning vid fråga om beslut, som enligt § 16 n:r 4

anmälts om undantag från den allmänna regeln, att en hvar bolagsman

har signatur. Enligt hvad der blifvit förutsatt och äfven antydt, måste

nemligen en hvar, för hvilken annat icke varit eller på grund af det

sätt, hvarpå det kungjorts, borde hafva varit bekant, anses berättigad

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

9

att gå ut derifrån, att livad som i detta hänseende är och jemväl af

lagen uppfattas såsom det normala eger rum i verkligheten.»

Såsom vid granskning af förslaget inom högsta domstolen anmärktes,

är det också endast underlåtenheten att göra anmälan till

handelsregistret, som enligt firmalagen är straffbar, icke det obehöriga

användandet af annans firma. Sådant användande är straffbart enligt

strafflagen eller, derest annan persons firma olofligen användes såsom

varumärke, enligt varumärkeslagen, och följaktligen är det i båda fallen

för den tilltalades fällande till ansvar och annan påföljd icke till fyllest,

att det visas, att firman blifvit införd i handelsregistret, utan dertill

fordras, att han öfverbevisas att hafva vetat detta, d. v. s. att han icke

varit i god tro.

Beträffande frågan om förändring af lagstiftningen i syfte att

ansvar, skadestånd och annan i lag stadgad påföljd för intrång i patenträtt

eller varumärkesrätt eller allenast sistnämnda påföljd skulle drabba

den, som håller till salu olofligen tillverkade eller olagligen märkta

varor, utan att bevisning behöfde förebringas derom, att han egt vetskap.

om patentet eller varumärkets registrering, har utskottet velat

hänvisa till hvad chefen för justitiedepartementet yttrade i statsrådet,

då beslut fattades om proposition å varumärkeslagen:

"Vid den omredaktion af denna §, som i öfverensstämmelse härmed

skett, har hufvudsakligen med anledning af yttranden inom högsta

domstolen iakttagits, att ej blott straff af böter och fängelse, utan ock

påföljden af skyldighet att utplåna de obehörigen anbragta märkena,

bestämts endast för det fall, att den tilltalade ej varit i god tro, utan

haft vetskap om den olagliga beteckningen. Synnerligen obilligt vore

det särskilt mot handlande att fordra, det han, innan han håller en

vara till salu, skall göra sig förvissad om, att det på densamma anbragta

märke ej är obehörigen åsatt, vid äfventyr att eljest nödgas

förstöra varorna, der märket ej kan på annat sätt utplånas. Med svenska

rättens grundsatser i likartadt fall öfverensstämmer ej en sådan

stränghet. Märkets rättmätige innehafvare bör ock, såsom i högsta

domstolen erinrats, alltid kunna genom meddelande af kännedom om

sin rätt förekomma, att annan håller till salu varor utan vetskap om

deras olagliga beteckning. För den mildare lagbestämmelsen talar i

alla händelser den omständighet, att man nu för första gången i lag

stadgar straff och påföljder för handlingar, hvilka hittills ansetts

straffiösa.»

Då hvad sålunda blifvit anfördt för utskottet egt full giltighet

Bill. till Likså. Prof. 1888. 7 Sami. 19 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets inlåtande N:o 36.

och tydligen är tillämpligt jemväl i fråga om intrång i patenträtt, har

utskottet ansett eu lagförändring, sådan som i denna del blifvit ifrågasatt,

icke vara önskvärd.

I öfrigt har utskottet velat erinra, att, såsom af förhandlingarne

före patentlagens antagande inhemtas, meningarne varit delade om

patentinstitutionens befogenhet och huru vida den vore förenlig med

de grundsatser, som i allmänhet blifvit erkända såsom rigtiga i fråga

om en sund lagstiftning för näringarne, och då emot den äldre patentlagen

den nu gällande för ådömande af ansvar och annan påföljd för

intrång i patenträtt fordrar bevisning, att den tilltalade haft vetskap

om patentet, kan det sättas i fråga, huru vida icke härigenom skett ett

framsteg i vår näringslagstiftnings anda.

Då emellertid, såsom af justitieombudsmannens framställning och

hvad här ofvan blifvit anfördt framgår, de förhållanden, om hvilka nu

är fråga, varit föremål för öfverläggning under det lagstiftningsarbete,

som föregått patentlagen och varumärkeslagen, bör detta mana till

varsamhet i fråga om ändringar i lagar, hvilka så nyligen blifvit af

Kongl. Maj:t och Riksdagen godkända, utan att man derför behöfver

förbise vigten af den, visserligen ej långa, erfarenhet, som kunnat vinnas

vid lagarnes tillämpning.

Från en myndighet, hvilkens erfarenhet på nu ifrågavarande

område kan antagas vara mest omfattande, nemligen t. f. chefen för

patentbyrån, har ock en framställning i ämnet gjorts hos statsrådet

och chefen för civildepartementet. I denna framställning, som den 15

november 1887 inkom till nämnda departement, erinrar byråchefen, att

det skydd, som här i landet medgifves patenthafvare, och särskild^ det

här ifrågavarande, är icke obetydligt mindre omfattande än hvad i allmänhet

i utlandet för motsvarande fall är stadgadt; och hemställer

byråchefen på detta och i öfrigt anförda skäl, att första stycket af 22 §

i förordningen om patent måtte erhålla följande ändrade lydelse: »Den

som utom i de fall. hvilka omförmälas i 16 och 17 §§, utan patenthafvarens

lof inom riket tillverkar vara, använder tillverkningssätt eller

begagnar maskin, anordning, verktyg eller annat arbetsredskap, derå

patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller eller till riket inför

här patentera^ eller efter här patenteradt tillverkningssätt frambragt

vara, som honom veterligen utan patenthafvarens tillstånd åstadkommits,

straffes med böter från och med tjugu till och med två tusen kronor;

ersätte ock all skada. Ej må dock annan än patenthafvaren härom föra

talan.»

Då fråga om ändring i patentförordningen sålunda blifvit genom

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

11

framställning från sakkunnig offentlig myndighet bragt. under Kongl.

Maj:ts pröfning, och denna pröfning, ehuru särskild framställning ej

derom skett, säkerligen kommer att omfatta äfven motsvarande bestämmelser

i lagen om varumärken, finner lagutskottet det icke vara

lämpligt, att Riksdagen, på grund af de nu gjorda framställningarne,

genom ett bestämdt uttalande i ämnet går Kongl. Maj:ts pröfning i

förväg, hvadan utskottet hemställer,

att hvarken

1) justitieombudsmannens förevarande framställning,

ej heller

2) herr Martins motion må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 mars 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.