Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N;o 40

1888-04-06 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1888:40, Lagutskottets Utlåtande N;o 40

Dokumentets text

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N;o 40.

K:o 40.

Ank. till Riksd. kansli den 6 april 1888, kl 3 e. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar

i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat tre

särskilda motioner, i Indika föreslås ändring af de i förordningen angående

fattigvården den 9 juni 1871 meddelade bestämmelser om hemortsrätt. Motionerna

hafva, afgifvits af herr Back Ber Ersson, n:o 68, herr A. Göransson,

n:o 140, och herr J. Ericsson i Norrby, med hvilken tre andra ledamöter

af kammaren förklarat sig instämma, n:o 160.

De §§, i hvilka ändring blifvit ifrågasatt, hafva följande lydelse:

22 §: I fråga om fattigvård skall svensk medborgare, för hvilken

behof deraf uppstår, anses, med nedan stadgade undantag, hafva hemortsrätt

i det fattigvårdssamhälle, hvarest han senast författningsenligt blifvit eller

bort blifva mantalsskrifven.

23 §: Den, som fylt sextio år, behåller derefter den hemortsrätt lian

då egde.

25 §: Har någon för sig, hustru eller minderårigt barn kommit i

behof af fattigvård enligt 1 § innan ett år förflutit, sedan han, till följd af

inflyttning, blifvit eller bort blifva mantalsskrifven inom visst fattigvårdssamhälle,

eller har den, som med afseende å tilltänkt inflyttning'' mantalsskrifvits

inom visst fattigvårdssamhälle, dit ej inflyttat, anses han icke hafva

hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom hvilket han sålunda blifvit eller

bort blifva mantalsskrifven, utan behåller han den hemortsrätt, han näst

der förut egde. Detsamma gäller, der någon, som till följd af inflyttning

blifvit eller bort blifva inom visst fattigvårdssamhälle mantalsskrifven, under

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

21

loppet af ett år näst derförut eller näst derefter för sig, hustru eller minderårigt

barn af annat fattigvårdssamhälle åtnjutit fattigvård.

I den af de nu föreliggande motionerna, som åsyftar den mest genomgripande

förändring, nemligen den af herr J. Ericsson afgifna, erinras om de

tvister mellan fattigvårdssamhällen och de lidanden för fattigvårdsbehöfvande,

hvilka förorsakas af de i 1871 års förordning och särskilt i dess 25 § meddelade

föreskrifter rörande hemortsrätt; och föreslår motionären, till afhjelpande af

dessa olägenheter, att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring af

nämnda § och öfriga §§ i förordningen, som deraf berördes, att en hvar för

lifstiden behåller hemortsrätt i det samhälle, inom hvilket han hlifvit född.

Kommunerna skulle derigenom ock sättas i tillfälle att bereda sig lindring

för framtiden i fattigvårdsbördan genom att för hvarje inom samhället födt

barn göra insättning i lifränteanstalt, hvarå ränta skulle vid viss ålder få

lyftas.

Ett sådant stadgande som det af motionären föreslagna skulle antagligen

hafva den åsyftade verkan i afseende på upphörandet åt tvisterna mellan

fattigvårdssamhällena. Men det skulle i andra afseende! medföra betydande

olägenheter. I fråga härom kan lagutskottet hänvisa till hvad som anförts

i det den 5 december 1870 afgifna komitébetänkande, som ligger till grund

för nu gällande fattigvårdsförordning. Det heter i nämnda betänkande

(sid. 28):

»Jemväl har det varit ifrågasatt såsom lämpligt, att en hvar borde i

fattigvårdshänseende tillhöra det samhälle, hvarest han blifvit född eller enligt

meddelade stadganden borde anses hafva sin födelseort; men äfven denna

grund för bestämmelse af hemortsrätt, hvilken nära sammanfaller med den,

som i flertalet af de schweiziska kantonerna är hufvudsakligen gällande,

komme utan tvifvel att medföra särdeles betänkliga olägenheter. Vid tillämpningen

af en sådan grund skulle nemligen den allmänna fattigvårdstungan

blifva högst obilligt fördelad emellan de särskilda samhällena, enär ganska

många af dem, synnerligast de större städerna, till betydlig del befolkas med

personer, som från andra samhällen inflytta, då deremot inom andra samhällen,

särdeles de af naturen mera vanlottade landtkommunerna, flera medlemmar

födas, än som inom desamma kunna finna sin bergning, och hvilka af sådan

anledning redan i yngre år, sedan de hunnit utbildas till arbetsduglighet,

måste till andra samhällen med rikare tillfällen till arbetsförtjenst utflytta;

och det kunde ej för dessa fattigare samhällen blifva annat än allt för

oskäligt betungande att bekosta all den fattigvård, de i följd af en sådan

grund för bestämmelse om hemortsrätt skulle hafva att besörja. Dessutom

måste det inträffa, att den, som komme i behof af fattigvård i annat samhälle,

än der han hade hemortsrätt, ganska ofta blefve förvisad till ett sam
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

hälle, inom hvilken häri ej sedan sin barndom, om ens någonsin, vistats och

der han, såsom för detsamma alldeles främmande, kunde blifva blottstäld för

hårdhet och ovilja, äfvensom att, då försörjningsorten vore aflägsen från

vistelseorten, och hemforsling skulle medföra allt för dryga utgifter eller eljest

vara omöjlig, fattigvård för honom måste beredas i vistelseorten på försörjningsortens

bekostnad. I sist berörda hänseende har erfarenheten till och med

visat, att åtskilliga schweiziska kommuner i följd af ifrågavarande grund

för bestämmelse om hemortsrätt kommit att utom sitt område hafva flera

fattiga att försörja än inom detsamma och sålunda blifvit betagna all möjlighet

att väl ordna sin fattigvård och öfvervaka dess behöriga handhafvande. Det

var ock hufvudsakligen de olägenheter, som voro förenade med de fattigas

underhållande fjerran från de kommuner, i indika de hade hemortsrätt, som

föranledde kantonen Bern att, huru svår öfvergången än var att verkställa,

i fattigvårdslagarne af 1847 och 1857 göra hemortsrätten beroende af bostadsorten

i stället för, såsom dittills, af personens födelseort; och då sådan erfarenhet

vunnits i ett land med så ringa omfång, huru mycket svårare olägenheter

vore då ej att befara här i riket, med dess ojemförligt större ytvidd

och mera rörliga befolkning, derest den verkliga eller fingerade födelseorten

blefve såsom hufvudsaklig grund för hemortsrättens bestämmande antagen.»

På dessa skäl, Indika fortfarande torde ega giltighet, får utskottet

hemställa,

1) att herr Ericssons förevarande motion icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Back Per Ersson anför i sin motion, att vid tillämpningen af 22

och 25 §§, hvari stadgades grunderna för förvärfvande af hemortsrätt, följderna

i många fall visat sig både orättvisa och obilliga. Till stöd för sin

åsigt om olämpligheten af nämnda stadgande anför motionären följande

exempel: »En person flyttar t. ex. från ett samhälle A, hvarest han är född

och uppfostrad, till samhället B i november 1885 och blir derstädes författningsenligt

mantalskrifven för 1886; i januari 1886 flyttar han från B tillbaka

till A eller ett annat samhälle, hvarest han icke förr än i november

eller december samma år kan blifva mantalsskrifven för 1887. Nu kommer

han i behof af fattigunderstöd i november eller december 1887, således efter att

hafva vistats i A 20 å 22 månader, men ändå skall han, på grund af 25 §

hafva, så länge han lefver eller behofvet af understöd fortfar, sin hemortsrätt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

23

i B, der han vistats möjligen 2 ä 3 månader.» Detta stadgande medför

enligt motionärens tanke en obillig och betungande utgift för samhället B,

som af den ifrågavarande personens arbetskraft njutit ringa eller ingen nytta,

hvarför någon motvigt syntes böra nedläggas i fattigvårdssamhällenas hand

mot den genom inflyttningsfriheten uppkommande möjligheten för ett samhälle

att på ett annat kasta en försörjningsbörda, hvilken rätteligen borde tillhöra

det samhälle, hvarifrån personen i fråga inflyttat. En dylik motvigt skulle

efter motionärens förmenande i någon mån vinnas derigenom, att i 22 och

25 §§ ordet »mantalsskrifven» utbyttes mot kyrkoskrifven, samt att i 25 §

orden: »utan behåller den hemortsrätt, han näst derförut egde», utbyttes

mot: »utan behåller den hemortsrätt, han genom ett års vistande i annat

samhälle sig förvärf vat.» Då enligt nu gällande förordning angående mantalsoch

skattskrifningars förrättande af den 20 juli 1861 eu person enligt 1 §

endast under tiden mellan medium af november och slutet af december månad

kunde blifva i ett samhälle mantalsskrifven, men deremot vore skyldig enligt

5 § 2 mom. genast eller senast 14 dagar efter inflyttningen detta hos pastorsembetet

anmäla, syntes den föreslagna förändringen af förenämnda 22 och 25

§§ vara till syftet ledande.

På grund af hvad han sålunda anfört föreslår motionären, att Riksdagen

måtte för sin del besluta, att ordet »mantalsskrifven» i 22 och 25 §§

af nu gällande nådiga förordning angående fattigvården af den 9 juni 1871

utbytes mot kyrkoskrifven, samt att i 25 § orden: »utan behåller den hemortsrätt,

lian näst derförut egde» utbytas mot: »utan behåller den hemortsrätt,

han genom ett års vistande i annat samhälle sig förvärf vat.»

Motionärens syfte med det framlagda förslaget framgår tydligast af det

exempel han anfört. I följd deraf, att hemortsrätts förvärfvande är bundet

vid den endast en gång om året skeende mantalsskrifningen, kan nemligen

inträffa, å ena sidan att en person mantalsskrifves och förvärfvar hemortsrätt

inom ett fattigvårdssamhälle, der han endast en kort tid vistas, och, å andra

sidan att eu person vistas en ganska lång tid inom ett samhälle, innan lian

derstädes förvärfvar hemortsrätt. Det är de i dylika fall uppkommande

oegentlighet^’, som motionären velat med sitt förslag afhjelpa.

Att han i detta syfte önskar få ordet »mantalsskrifven» i 22 och 25

§§ utbytt mot ordet »kyrkoskrifven», har sin grund deri, att kyrkoskrifning

kan när som helst verkställas, och att en persons vistelseort följaktligen kan

när som helst jemväl blifva hans kyrkoskrifningsort. Men det är ingalunda

visst, att i verkligheten så sker. För kyrkoskrifningen finnas icke meddelade

sådana verksamma bestämmelser i ändamål att bringa densamma i öfverensstämmelse

med de verkliga förhållandena som i fråga om mantalsskrifningen.

Följaktligen måste, för att en så vigtig omständighet som en persons hemortsrätt

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

i fattigvårdsafseende skulle kunna grundas på kyrkoskrifningen, derom utfärdas

helt andra och fullständigare föreskrifter än de, som nu äro gällande.

Men då motionären icke framstält förslag härom, torde lagutskottet icke ega

att ingå i pröfning, huru vida sådana föreskrifter lämpligen kunna meddelas

utan att förfela det med kyrkoskrifningen i öfrig! åsyftade ändamål. Vid

sådant förhållande kan utskottet ej heller förorda bifall till hvad motionären

uti ifrågakomna hänseende föreslagit.

Om således hemortsrätten fortfarande bör vara beroende af vistelse

inom ett samhälle eller tillvaron af sådana omständigheter i öfrig!, att personen

i fråga blifvit eller författningsenlig! bort blifva derstädes mantalsskrifven,

så kan emellertid, äfven med en fullt rigtig tillämpning af författningarnas

bestämmelser, inträffa, att hemortsrätt förvärfvas genom vistande inom ett

fattigvårdssamhälle under vida kortare tid än ett år. För att afhjelpa den

obillighet, som, enlig! motionärens tanke, häraf föranledes uti det i 25 § omförmälda

särskilda fall, föreslår motionären, att hemortsrätt skall vinnas först

genom ett års vistande inom fattigvårdssamhället. Då likväl denna tid icke

lärer kunna med någon säkerhet räknas från annan tidpunkt än den, då

personen i fråga första gången efter sin inflyttning till ett fattigvårdssamhälle

blifvit eller bort blifva derstädes mantalsskrifven, sammanfaller detta förslag

i sjelfva verket med det vid flera föregående tillfällen framstälda förslaget,

att för hemortsrätts förvärfvande inom ett sådant samhälle skulle fordras

mantalsskrifning för två på hvarandra följande år. Häremot anfördes i ofvan

åberopade komitébetänkande af den 5 december 1870 bland annat: att, om

äfven för närvarande, då hemortsrätten berodde af endast eu mantalsskrifning,

det icke sällan vore förenadt med mycken svårighet att kunna åstadkomma

den för bestämmande af en persons hemortsrätt nödiga utredning, helst,

ehvad mantalsskrifning egt rum eller icke, det måste undersökas och pröfvas,

hvarest sådan skrifning rätteligen bort ske, mycket större svårighet skulle

uppstå, om det för bestämmande af en persons hemortsrätt skulle vara

nödigt utreda, hvarest han senast för två på hvarandra följande år författningsenligt

bort vara mantalsskrifven; att ett sådant stadgande skulle

inom de särskilda fattigvårdssamhällena, synnerligast dem ä landet, kunna

leda till vidriga samt för de arbetande och mindre bemedlade folkklasserna,

som för vinnande af arbetsförtjenst eller bättre utkomst behöfva ombyta

hemvist, särdeles olycksbringande vexationer, afseende deras fördrifvande

från de samhällen, till Indika de inflyttat; samt att derigenom jemväl skulle

förorsakas, att de samhällen, som vinnläde sig om och kunde lyckas att

nödga inflyttade personer, Indika befarades i en framtid falla fattigvården

till last, att före ett kommande års mantalsskrifning utflytta, sålunda skulle,

andra samhällen till men, tillvinna sig en oförtjent lindring i sitt fattigvårds
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

25

åliggande, under det att fattigvårdstungan i allmänhet ej kunde annat än

tilltaga, då personer, som inom samhällen, till hvilka de inflyttade, beredde

sig tillfälle till bergning, icke blefve i sin sträfvan att lofligen försörja sig

och de sina af andra samhällsmedlemmar uppmuntrade och understödde, utan

möjligen oroade och fördrifne samt sålunda snart komme att hemfalla till

nöd och elände, som de i motsatt fäll möjligen kunnat undgå.

Dessa skäl synas vara tillämpliga äfven på det nu föreliggande förslaget;

och får utskottet, under åberopande så väl af dessa skäl som af hvad

utskottet i öfrigt andragit, hemställa,

2) att herr Back P. Erssons förevarande motion icke må

af Riksdagen bifallas.

I den tredje af de nu föreliggande motionerna anför herr A. Göransson,

efter att hafva erinrat om lydelsen af 23 § i gällande fattigvårdsförordning,

följande:

»Anledningen till detta stadgande torde otvifvelaktigt varit den, att man

antagit, det en person efter fylda 60 år i allmänhet icke längre skulle

genom arbete kunna försörja sig sjelf och sin familj, och att han derför,

oberoende af vistelseort derefter, sedan skulle behålla den hemortsrätt han då

egde. Det torde dock icke kunna bestridas, att krafter och förmåga att genom

arbete försörja sig och de sina äro betydligt förminskade, långt innan en

person uppnår 60 års ålder, och dä erfarenheten visat, att medellösa personer

vid en ålder mellan SO och 60 år ofta afflytta från en församling, der de

må hända tillbringat större delen af sin krafts dagar, och inflytta till en

annan församling, der de inom några år komma fattigvården till last, vill

det synas mig, som både billighet och rättvisa talade derför, att der en person

har hemortsrätt, dä han fyller SO år, der bör han ock fortfarande hafva

hemortsrätt».

På grund af det sålunda anförda föreslår motionären, att 23 § af kong!,

förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 måtte erhålla följande

förändrade lydelse:

23 §. Den, som fylt femtio år, behåller derefter den hemortsrätt han

då egde.

Då, såsom motionären lägligt angifvit, det ifrågavarande stadgandet

har sin grund deri, att vid den tid, då en person uppnår 60 års ålder, hans

arbetskraft antages hafva undergått en väsentlig minskning, är det tydligt,

att stadgandet icke i alla särskilda fall kan träffa det rätta. Men det bör

Bill. till Riksd. Frot. 1888 7 Sami. 20 Raft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

härvid beaktas, att, om ock i många fall en. dylik minskning i arbetskraften

inträder tidigare än vid 60 års ålder, mången äfven långt utöfver nämnda

ålder bibehåller tillräcklig arbetsförmåga för att kunna försörja sig och de

sina. Före tillämpandet af 1871 års fattigvårdsförordning inträdde det uti

ifrågavarande § omförmälda förhållande redan vid 55 års ålder; men Riksdagen

föreslog i den skrifvelse af den 13 maj 1869, hvaruti gjordes framställning

till Kongl. Maj:t om ändringar i fattigvårdslagstiftningen, att en

sådan bestämmelse som den nu gällande måtte meddelas. Såsom skäl derför

anfördes af de inom hvardera kammaren tillsatta tillfälliga utskott, hvilka

förberedt ärendet, att erfarenheten visat, att de flesta menniskor vid 55 års

ålder äro i besittning af fulla kropps- och själskrafter. Lagutskottet har

icke någon anledning att antaga, att under den tid, som derefter förflutit,

förändrade förhållanden i förevarande afseende inträdt.

Utskottet vill ock erinra, att, såsom allt för väl kändt är, det nu

gällande stadgandet föranleder, att, dä en person närmar sig den bestämda

åldersgränsen, fattigvårdssamhälle ofta söker hindra honom från att inom

detsamma förvärfva hemortsrätt, hvarigenom förorsakas svåra olägenheter för

den ifrågavarande personen. Med hänsyn härtill synes det utskottet vara

betänkligt att flytta åldersgränsen till 50 år, enär alla dessa svårigheter

då skulle inträda vid en tidpunkt, då personen, om ej i alla fall, dock i vida

flera än vid 60 års ålder ännu är i besittning af den arbetsförmåga, att

han, om ej yttre hinder läggas i hans väg, kan försörja sig och sin familj.

På grund af det sålunda anförda hemställer utskottet,

3) att herr Göranssons motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 6 april 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Reservation:

af herr Back P. Er sson.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1888.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.