Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 9

1888-02-07 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1888:9, Lagutskottets Utlåtande N:o 9

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

1

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 7 febr. 1888, kl. 12 raidd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse

till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande af förslag

till ändrad lagstiftning i fråga om borgen.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en

inom nämnda Kammare af herr O. W. Redelius väckt motion, n:o 5,

hvari motionären, efter att hafva erinrat om det i vårt land nu rådande

ekonomiska betryck och vidrört några af de allmänna orsakerna dertill,

anför följande:

»Såsom en af de verksammaste orsakerna till obeståndet inom alla

klasser torde kunna angifvas det allbekanta borgenssystemet, som icke

minst på landsbygden bland den jordbrukande befolkningen spelat en

ödesdiger rol och orsakat mångens ruin. Alltmer gör sig derför känbar!

behofvet att sätta en gräns för borgenssystemets utsträckning och

missbruk. Härvid må visserligen med allt skäl ställas stora anspråk på

den enskilda företagsamheten och den egna fria sjelf bestämmelserätten,

utan hvilkas rätta användande ingen varaktig förbättring lärer kunna

få motses. Men nekas kan dock ej, att vår gällande lagstiftning har

någon skuld till de olyckor, som borgenssystemet orsakat, genom att

mera hjelpa förföraren än den förförde. Någon förbättring bör derför

antagas kunna vinnas genom förändrad kreditlagstiftning. Och såsom

exempel och antydan om, hvad jag anser lagstiftningen kunna uträtta

Bill. till Biksd. Prof. 1888. 7 Sami. 5 Käft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

i rigtning att hjelpa eller stjelpa, vill jag anföra följande: Enligt 10

kap. 9 § handelsbalken har borgenär rättighet att söka löftesmannen

framför låntagaren, hvaraf följden blir ett strängare förfarande mot den

förre än mot den senare. Men det torde få aiises såsom en oemotsäglig

rättsgrundsats, att låntagaren bör i första rummet svara för skulden och

löftesmannen i andra rummet, hvad gäldenären ej gälda gitter. Från

den grundsatsen borde ej lagen medgifva undantag, såsom nu sker till

den grad, att undantaget blir regein. Vidare torde det stadgandet i

11 § samma kapitel, att en borgesman kan tvingas betala fulla gälden

med förbigående af såväl låntagaren som öfrige borgesmän, anses för

hårdt. När flere gå i borgen för annan, får väl antagas meningen och

afsigten vara den, att hvar och en skall svara för sin andel och ej mer.

Detta borde lagen uttrycka, så att der skulle stå: »hafva två, eller flere,

i borgen gatt; soaré hvar för sin deU. »Ej må löftesman åtaga sig annan

mans gäld som sin egen». Ytterligare borde det ej, såsom nu är fallet,

vara tillåtligt att locka annan i borgen genom att förtiga sin affärsställning

eller genom vrängda framställningar eller osanna uppgifter; sker

detta, vare borgen ogill, och förföraren straffes såsom för bedrägeri.

Likaledes vare den straffbar, som vet sig vara på obestånd eller som

skäligen kan antagas vara derom medveten och ändå lockar till sig

andras penningar förmedelst lån, vare sig med eller utan borgen. Det

må icke heller å andra sidan vara tillåtet att borga för mer, än man

gitter gälda. För att trygga såväl långifvare som borgesmän, vore

kanske ändamålsenligt, att lånehandling, för att vara utmätningsbar,

borde någonstädes, vare sig hos domare, kronofogde, länsman eller

kommunalstyrelse, inregistreras och påtecknas, och gånge sedan med

betalningen i öfverensstämmelse med hvad om inteckning är stadgadt.

Ansvarigheten för låntagaren må skärpas i den rigtningen, att det må

blifva hardt när omöjligt att genom kreditens missbruk föra ett högt

lefnadssätt på andras bekostnad».

För att vinna rättelse i ofvan omförmälda förhållanden föreslår

motionären, att Riksdagen behagade besluta en skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utarbetandet och framläggandet af förslag till

förändrad lydelse af 10 kapitlet handelsbalken i de delar, som handla

om borgen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Jemte hvad motionären anför såsom stöd för sitt yrkande på en

förändring af bestämmelserna rörande borgen i 10 kap. handelsbalken

antyder han i sin motivering önskvärdheten af ändringar i andra delar

af kreditlagstiftningen äfvensom af vissa straffbestämmelser, hvilka tydligen

icke kunna hafva sin plats i handelsbalken; men då han ej i

dessa afseenden framställer något bestämdt förslag, saknar utskottet

anledning att vidare dermed sysselsätta sig.

Beträffande de af motionären åsyftade ändringar i borgenslagstiftningen,

gå dessa hufvudsakligen ut på att afskaffa dels den art af borgen,

som omförmäles i 9 § af 10 kap. handelsbalken, eller den så kallade

proprieborgen, då löftesmannen åtager sig annans gäld såsom sin

egen, dels ock det i 11 § af samma kapitel omtalade förhållande, att

två eller flere löftesmän förbundit sig en för alla och alla för en.

Härvid är till en början att märka hvad motionären icke synes hafva

tillräckligt beaktat — att i 8 § af 10 kap. handelsbalken stadgas rörande

borgensaftalet i dess allmänhet: »går någon i löfte för annan

mans gäld; betale han det gäldenär sjelf ej gälda gitter»; och i 11 §,

der fråga är om löftesmäns solidaritet sinsemellan, heter det: »är ej

borgen sålunda utfäst; svare hvar för sin del». ■ Löftesman kan sålunda

ej blifva utsatt för de olyckliga påföljder, motionären framhåller, utan

att han uttryckligen förklarat sin förbindelse vara af ifrågavarande art.

Skulle man nu vilja upphäfva dessa båda former af borgen, så

skulle detta, såsom utskottet jemväl vid ett föregående tillfälle i anledning

af ett liknande förslag af motionären erinrat, icke kunna ske på

annat sätt, än att lagstiftaren förklarade hvarje sådant tillägg, hvarigenom

en solidaritet skulle skapas, för ogiltigt. För stadgande af en

sådan inskränkning i friheten att ingå aftal måste emellertid synnerligen

vigtiga skäl förefinnas, och framför allt måste man ega visshet,

att det mål, man dermed vill vinna, också uppnås.

Hafva nu verkligen å ena sidan begäret att lefva öfver egna tillgångar

och att inlåta sig i allehanda osäkra företag utan egna medel

samt å andra sidan lättsinnet och obetänksamheten vid åtagandet af

ansvarsförbindelser i så hög grad vunnit insteg hos vårt folk, att de

ledt dess ekonomiska verksamhet in på betänkliga afvägar, så håller

utskottet före, att förbud mot vissa slag af borgensförbindelser — om

ock dessa aftalsformer varit både användbara och mycket anlitade hjelpmedel

för en osund utveckling af affärslifvet — icke skulle utgöra något

verksamt hinder för fortgående på den inslagna vägen. Utskottet

vill här endast erinra om de mångfaldiga utvägar, som kreditlagstiftningen

erbjuder att med ringa omgång åstadkomma en rättsverkan af

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

ungefär liknande art: flere gäldenärer kunna ju utfärda en solidarisk

skuldförbindelse, ett skuldebref lemnas såsom hypotek för ett annat

o. s. v. En utväg, som redan nu i alltför stor omfattning anlitas till

förstärkning af en vacklande kredit och som till sin natur torde vara

af vida farligare beskaffenhet, är användande af vexlar.

Det bör ej heller förbises, att borgen, äfven i de af motionären

klandrade formerna, visat sig vara ett verksamt och godt hjelpmedel

jemväl för det normala ekonomiska lifvet, hvarför det äfven ur denna

synpunkt icke skulle vara lämpligt att omöjliggöra ingående af sådana

ansvarsförbindelser.

Mot det af motionären framkastade förslaget, att borgensförbindelse

skulle förklaras ogiltig, om gäldenären genom falska uppgifter

angående sin förmögenhetsställning förmått löftesmannen att ikläda sig

sådan förbindelse, torde endast behöfva erinras om den fara för kränkning

af tredje mans rätt, som en dylik bestämmelse skulle medföra.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 februari 1888.

På lagutskottets vägnar:

A. LILIENBERG.

Reservation

af herr O. W. Redelius.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1888-

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.