Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående vilkoren för tillverkning af bränvin.

1889-02-25 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1889:1, Betänkande, angående vilkoren för tillverkning af bränvin.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Eiksd. kansli den 27 febr. 1889, kl. 12 midd.

Bevillningsutskottets betänkande, angående vilkoren för tillverkning

af bränvin.

Sedan bevillningsutskottet till behandling förehaft de till utskottet

hänvisade motioner, som afse ändringar i nu gällande förordning angående

vilkoren för tillverkning af bränvin, får utskottet jemlikt 40 §

riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 146, föreslår herr

P. Truedsson, att Riksdagen måtte besluta, att 3 § af Kongl. Maj:ts

nådiga förordning angående vilkoren för tillverkning af bränvin den 13

juli 1887 må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 3.

För bränvinstillverkning må begagnas redskap af hvilken storlek

och beskaffenhet som helst med allenast de inskränkningar, som för

kontrollens handhafvande äro eller varda föreskrifna.

Alla slags råämnen må vid sådan tillverkning användas med undantag

af hvete, råg och majs.

Till stöd för sitt förslag anför motionären bland annat:

»För att minska den ännu alltjemt oerhörda bränvinsflod, som härjar

vårt fädernesland, hafva åtskilliga medel med större eller mindre fram
Bih.

till Riksd. Prof. 1889. 5 Sami. 1 Afd. 1 Raft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

trång anlitats. En utväg, som hittills icke försökts, men som likväl utan

tvifvel skulle kunna leda åtminstone ett stycke på väg till det af alla

efterlängtade målet, vore, enligt min tanke, att söka förekomma bränvinsbränning

af det allmännaste och för billigaste pris tillgängliga råämnet,

spanmålen. Denna tanke torde utan tvifvel hafva legat till grund

för det förbud att i landet införa majs, som man någon gång föreslagit,

ehuru denna sistnämnda medfört den olägenheten, att man derigenom

utestänger ett billigt och godt foderämne.

Sedan numera de tvenne senaste Riksdagarne åsatt tull å hvete, råg

och majs m. fl. spanmålsslag, borde man kunnat vänta en åtminstone i

någon mån minskad användning af spanmål till bränvinsbränning. Ty värr

synes denna förhoppning komma att svikas. Alltjemt importeras till vårt

land ofantliga qvantiteter spanmål, synnerligast majs, i direkt syfte att

låta den vandra i bränvinspannan. Stora skeppslaster med majs äro,

enligt hvad man har sig bekant, på väg, destinerade till de svenska

brännerierna. Att det icke kan vara i nykterhetens intresse att pa sådant

sätt indirekt importera bränvin och sålunda öka bränvinsfloden, faller

af sig sjelf. Att det icke kan vara till gagn för svenska jordbruket, år

lika uppenbart. Hvarje nykterhets- och fosterlandsvän måste med grämelse

åse, hurusom ofantliga qvantiteter spanmål »förädlas» till svenskt

bränvin, att konsumeras i landet till skada för vårt folk i moraliskt,

ekonomiskt och sanitärt hänseende.»

Förslag i liknande syfte som förevarande motion hafva förut framstälts

men utan att kunna vinna Riksdagens bifall. I Kongl. Maj:ts till

1887 års den 2 maj sammanträdande Riksdag aflåtna proposition med

förslao- till ny tillverkningsförordning föreslogs sålunda förbud mot att

vid bränvinstillverkning använda majs, ris eller andra sådana råämnen,

som voro af beskaffenhet att ej kunna inom landet allmänligen alstras.

I anledning af detta förslag yttrade bevillningsutskottet vid nämnda riksdag

bland annat:

»Kongl. Maj:ts förslag om förbud för tillverkning af majs och dylika

råämnen finner utskottet leda till ett allt för strängt förmynderskap, då det,

huru omsorgsfullt eu näring än är begränsad, dock bör stå hvar och en

fritt att välja det råmaterial, han finner för näringens utveckling fördelaktigast.

Ett ej ovigtigt skäl för att underlåta att stadga . ett sådant

förbud torde äfven vara, att ett stort antal af brännerierna i landet äro

helt och hållet hänvisade att bränna af majs och dylika i Kongl. Maj:ts

förslag afsedda ämnen, då potatis icke kan med fördel och i tillräcklig

mängd för dem erhållas, hvarför dessa brännerier, derest ett sådant

ifrågasatt förbud infördes i förordningen, icke kunde längre uppehållas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 8

och i och med nedläggandet af rörelsen blefve nästan värdelösa för

egaren.»

Kongl. Maj:ts berörda förslag upptogs vid förlidet års riksdag af

herr S. Nilsson i Efveröd i en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o

119, och föreslog herr S. Nilsson dessutom, att förbudet jemväl måtte

omfatta hvete och råg. I utskottets betänkande häröfver åberopade utskottet

de af bevillningsutskottet vid nyssnämnda riksdag anförda skäl

samt erinrade derutöfver, dels att genom ett dylikt stadgande jordbrukaren

skulle beröfvas möjligheten att kunna för bränvinstillverkning använda

spanmål af ifrågavarande slag, som blifvit skadad eller eljest vore

af dålig beskaffenhet, dels ock att de skäl, som förut kunnat tala för

ett dylikt stadgande, betydligt förlorat sin kraft, sedan tull blifvit åsatt

all slags spanmål.

I hvad sålunda blifvit anfördt instämmer utskottet till fullo samt

vill härtill blott foga den anmärkningen, att bränvinstillverkningen i riket

icke under den senare tiden tilltagit utan fast mer i betydlig mån nedgått.

Då under tiden från den 1 oktober 1887 till den 15 februari 1888

tillverkades 20,389,116,2 liter bränvin, tillverkades under tiden 1 oktober

1888—15 februari 1889 endast 15,837,000,5 liter.

Utskottet hemställer,

Do

att herr P. Truedssons förevarande motion ej måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt nu gällande förordning angående vilkoren för tillverkning af

bränvin eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande bestämma det tillsyningsman

vid nederlag tillkommande arfvode, hvaremot enligt 1882 års förordning

nederlagsafgift var bestämd att utgå med visst belopp, eller

3 kronor 75 öre för hvarje helt tusental liter bränvin af 50 procent

styrka.

Under erinran att det. nu kunde inträffa, att man ålades att för ett

mindre qvantum bränvin på nederlag betala lika mycket som för ett

mångdubbelt större, samt att det jemväl inträffat, att tillverkaren fått

för 12,000 liter i nederlagsafgift betala 140 kronor, eller öfver 1 öre per

liter, föreslår i en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 130, herr

C. J. Jakobson, med hvilken herr Nils Jönsson instämt, att Riksdagen

måtte besluta, att arfvodet till tillsyningsman vid bränvinsnederlag må

bestämmas i likhet med hvad af Kongl. Maj:ts nådiga förordning an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o /.

gående vilkoren för tillverkning af bränvin den 2 juni 1882 stadgats,

eller 3 kronor 75 öre för hvarje helt tusental liter.

Med anledning af förevarande motion vill utskottet här erinra om

de skäl till den genom 1887 års tillverkningsförordning vidtagna förändring

i bestämmelserna angående tillsyningsmans arfvode, som anföras

i det vid Kongl. Maj:ts nådiga proposition i ämnet fogade statsrådsprotokoll.

I nämnda hänseende anfördes af chefen för finansdepartementet:
»För

närvarande åtnjuter tillsyningsman vid bränvinsnederlag, då

han ej tillika är kontrollör, arfvode till belopp af fyra kronor för hvarje

förrättning samt ersättning för skjuts med mera. Godtgörelsen bekostas

i allmänhet af staten, men af nederlagsinnehafvaren, då förrättning på

hans begäran förekommit mer än en gång i veckan. Såsom ersättning

för statens kostnader erlägger nederlagets innehafvare nederlagsafgift,

som, enligt närmare bestämmelser i § 16 mom. 4 af förordningen den 2

juni 1882, erlägges med 3 kronor 75 öre för hvarje helt tusental liter

bränvin. Vissa år hafva nederlagsafgifterna icke förslagit till betäckande

af tillsyningsmännens aflöning, andra år har kronan åter haft något

öfverskott. Under åren 1874—1884 utgjorde sammanlagdt nederlagsafgifterna

.................................................................................... kronor 361,623:

och omkostnaderna................................

således utgjorde öfverskottet ...........

eller i medeltal 3,846 kronor om

således är ytterst oväsentlig, äro

319,317

.................. kronor 42,306: —

året. Ehuru statskassans behållning

dock tillverkarnes omkostnader för

nederlagen högre, än hvad de skäligen borde vara, hvilket icke kan

undgå att väcka missnöje. Under de nämnda åren kostade vid 141

nederlag hvarje uttag af bränvin: vid 4 mindre än tio kronor, vid 15

mellan tio och tjugu kronor, vid 16 mellan tjugu och trettio kronor,

vid 27 mellan trettio och femtio kronor, vid 41 mellan femtio och hundra

kronor samt vid 38 öfver etthundra kronor. Det är visserligen sant,

att detta är kostnaden icke blott för uttag af bränvin från nederlag,

utan äfven för tillsyn och räkenskapsföring, men i allt fall synes beloppet

vara för högt, och sannolikt torde vara, att en del deraf åtgår

till kostnader, som genom en annan anordning skulle kunna undvikas.

Det synes vidare vara obilligt, att innehafvarne af de större nederlagen

skola genom deras större afgifter bidraga till aflönande af tillsyningsman

vid de mindre eller sådana, der blott en ringa mängd bränvin är upplagd.

Det nuvarande stadgandet medför äfven nödvändigheten att bestämma

en minimiqvantitet, som bör vara å nederlag upplagd. Alla

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 5

dessa olägenheter skulle undanrödjas, om, såsom i förslaget iakttagits,

tillverkaren, med befrielse från nederlagsafgiften, ålägges att godtgöra

tillsyningsmans arfvode med belopp, som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

eger bestämma, i hvilket fall tillsyningsmannen sannolikt ej

kommer att anlitas oftare, än omständigheterna kräfva, och ersättningen

att motsvara den verkliga kostnaden. Härigenom skulle ock besparas

allt besvär med debitering af nederlagsafgift samt författande, verificerande

och granskning af tillsyningsmäns räkningar. Den nu ifrågasatta

anordningen har äfven i allmänhet lemnats utan anmärkning af Eders

Kongl. Majrts befallningshafvande, om än en eller annan af dem uttalat

betänkligheter.»

Enligt hvad utskottet inhemtat, synes nederlagsafgiften, på sätt

Kongl. Maj:t med sitt förslag afsett, hafva i betydlig mån nedgått, men

utskottet vill ej bestrida, att i något enstaka fall afgiften för nederlag,

der endast en obetydlig qvantitet bränvin förefinnes, möjligen kan,

såsom motionären påpekat, till följd af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

föreskrifter om sättet för afgiftens beräknande utgå med högre belopp,

än som enligt förut gällande bestämmelser skulle blifvit fallet.

Någon anledning att på grund häraf återgå till det genom 1882 års förordning

föreskrifna sättet för arfvodets bestämmande synes utskottet

ikväl ej förefinnas, utan hemställer utskottet,

2:o

att herr Jakobsons ifrågavarande motion icke måtte

af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 25 februari 1889.

På utskottets vägnar:

ER. GUST. BOSTRÖM.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1889. 5 Sami. 1 Afd. 1 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.