Sök i Ratio Lex

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 3

1889-02-26 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1889:3, Bevillning sutskottets Betänkande N:o 3

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 3.

1

N:o 3.

Ank. till Riksd. kansli d. 27 febr. 1889, kl. 12 midd.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning af väckta motioner om

ändrad lydelse af $ 3 i kongl. förordningen angående

mantals- och skattskrifning ar nes förrättande den 20 juli

1861.

Mom. 1 i ofvannämnda § 3 är af följande lydelse:

»En hvar skall mantals- och skattskrifvas, der han har eller, i följd

af sitt vistande, bör anses hafva sitt bo eller hemvist. Härvid iaktta ges

såväl att den, hvilken innehar fast egendom eller idkar rörelse inom särskilda

mantalsskrifningsdistrikter, må sjelf bestämma och anmäla, på hvilketdera

stället han bör mantalsskrifvas, som ock att den, hvilken till eller före nästa

fardag kommer att flytta till annat mantalsskrifningsdistrikt för att öfvertaga

gård, lägenhet eller rörelse eller för att inträda i utöfning af tjenstebefattning,

bör der mantalsskrifvas, tillika med de personer, som honom dit medfölja;

hvadan han jemväl härom skall vid mantalsskrifningen i afflyttningsorten

förete upplysning.

Ej må någon samtidigt vara på mer än ett ställe mantalsskrifven.»

Uti inom Andra Kammaren väckta motioner, iris 38 och 131, hafva

herrar 8. J. Kardell och C. J. Jakobson, med hvilken senare tre af kammarens

ledamöter instämt, föreslagit ändring i berörda stadgande.

Herr Kardell anför, att till följd af nämnda bestämmelse kunde förmögnare

personer låta mantalsskrifva sig i kommuner, livilka. underkastat sig endast

obetydliga eller inga uppoffringar för allmänna ändamål och sålunda hade

endast obetydliga kommunalskatter, medan de sjelfve året om eller större

delen deraf vistades i kommuner, som påkostat betydande belopp för allmänna

Bill. till Riksd. Prot. 1889. o Sami. 1 Afd. 3 Höft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

''f

ändamål. De kunde sålunda der framlefva ett behagligt parasitlif, njutande

af alla de förmåner, som der utförda allmänna inrättningar och arbeten,

såsom dyrbara skolor, planteringar och promenader, dränering och vattenledning,

brandsläckningsväsen och polis m. in., beredde utan att med ett öre

bidraga till ortens kommunalutskylder, som derför så mycket tyngre drabbade

de der mantalsskrifne invånarne.

Det vore enligt motionärens åsigt öfverflödigt att mycket orda om det

orimliga i ett dylikt förhållande. Den eller de fastigheter, som en person egde

i andra kommuner, hade sina särskilda onera till dessa kommuner, Indika i följd

deraf finge hvad dem med rätta tillkomme. Men mantalsskrifningen gälde personen

och icke jorden. Det borde derför icke tillåtas honom att, under förebärande

att han vore ett slags bihang till någon sin egendom, undandraga sig att

till den kommun, der han vistades, erlägga de utskylder, som i sjelfva verket

blott utgjorde betalningen för de fördelar, som der komma honom till del.

På grund häraf hemställer motionären, att Riksdagen måtte ingå till

Konungen med eu underdånig anhållan, att Konungen täcktes låta utarbeta

och utfärda en sådan förändring i nu gällande mantalsskrifningsförordning,

§ 3 mom. 1, som gör det omöjligt för eu person att låta mantalsskrifva sig

på eu annan ort, än der han, i följd af sitt vistande, bör anses ega sitt

egentliga bo och hemvist.

Herr Jakobson påpekar jemväl de af herr Kardell anmärkta förhållanden

samt anför derjemte, att det icke så sällan inträffade, att då en part

i rättegångsväg sökte en annan vid domstol, inom hvars domvärjo motparten

bodde och vistades, han vid målets handläggning möttes med den invändning

från motpartens sida, att denne vore mantals- osh skattskrifven å annan ort,

på grund hvaraf han icke kunde åläggas ingå i svaromål. Vidare hade händt,

att sökanden utverkade sig då ny stämning ä sin vederpart till det forum,

hvartill den senare uppgifvit sig höra, men som då svaranden, å mellantiden

inträffad mantalsskrifningsförrättning, låtit mantalsskrifva sig ä annan ort än

den han förut uppgifvit, ja, till och med å den ort, hvarest han först söktes,

så gjordes samma invändning och han gånge för andra gången fri från skyldigheten

att ingå i svaromål.

Med anledning häraf föreslår herr Jakobson:

att orden: »härvid iakttages så väl att den, hvilken innehar fast egendom

eller idkar rörelse inom särskilda mantalsskrifningsdistrikter, må sjelf

bestämma och anmäla, på hvilketdera stället han bör mantalsskrifvas» måtte

utgå ur moment 1 § 3 i Kong! Maj ds nådiga förordning af den 20 juli*

1861 angående mantals- och skattskrifningarnes förrättande.

Med anledning af en i enahanda syfte vid 1871 års riksdag väckt

motion yttrade bevillningsutskottet:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

3

»Vid 1868 års riksdag- uttalade bevillningsutskottet den mening, att

förordningens föreskrift i afseende å valfrihet vid mantalsskrifningsortens

bestämmande för dem, som innehafva fast egendom eller idka rörelse inom

särskilda mantalsskrifningsdistrikt, antagligen endast afsåg att, till undvikande

af hvarje villrådighet och tvist angående rätta mantalsskrifningsorten för

sådan person, som för sina angelägenheters vårdande under olika tider måste

uppehålla sig å särskilda orter, öfverlemna åt honom sjelf att anmäla, hvarest

han det följande året komme att hafva bo och hemvist och följaktligen borde

mantalsskrifvas, men deremot icke att, med åsidosättande af den i första

punkten af samma § 3 uttalade grundsats, eller att en hvar skall mantalsskrifvas

der han har eller, i följd af sitt vistande, bör anses hafva sitt bo

och hemvist, för sådan person medgifva någon ovilkorlig frihet att bestämma

orten, der han vill i mantalslängd upptecknas, utan afseende om han å denna

ort verkligen kan och hör anses hafva bo och hemvist.

Då likväl eu dylik tolkning af berörda föreskrift vore långt ifrån

allmän, och eu alltför vidsträckt tillämpning af densamma hade gifvit instegat

den föreställning, att de nämnda kategorierna af fastighetsinnehafvare, eller

rörelseidkare, verkligen egde en dylik ovilkorlig frihet, föreslog utskottet vid

sagda riksdag, att det af § 3 mom. 1, som innefattar bestämmelsen om valfrihet

angående mantalsskrifningsorten, skulle ur förordningen utgå och i

densamma endast intagas den allmänna grundsatsen, att en hvar skall mantals-

och skattskrifvas der han bor, eller i följd af sitt vistande bör anses

hafva sitt bo och hemvist. Detta förslag, som i Andra Kammaren godkändes

utan votering, föll likväl i Första Kammaren, hufvudsakligen på den

grund, att detsamma ansågs innebära väl stor inskränkning- i en dyrbar personlig-

rättighet, hvilken icke kunde sägas tillskynda staten någon skada eller

förlust, samt att, om äfven afseende å kommunernas intresse ansågs påkalla

någon ändring i nu gällande stadgande, detta intresse likväl icke skulle fullt

tillgodoses genom den föreslagna bestämmelsen, hvilken endast skulle framkalla

andra förvecklingar och olägenheter.

Åt'' såväl förhandlingarne vid 1868 års riksdag som af motionärens

nu gjorda framställning finner utskottet otvetydigt, att ifrågavarande bestämmelse

i § 3 mom. 1 icke endast fortfarande gafvel- anledning till hvad

den just bör anses hafva velat förekomma, nemligen villrådighet och tvister

angående rätta mantalsskrifningsorten, hvilket äfven ytterligare bekräftas af

det kända förhållande, att myndigheter, Indika det tillkommer att afgöra

dylika frågor, olika uppfattat och tillämpat stadgandet, utan äfven föranleder

från flera kommuners sida icke oberättigadt klagomål. Det synes följaktligen

angeläget att söka erhålla en sådan föreskrift, att all villrådighet och olikhet

i afseende å tillämpningen deraf måtte så hos allmänheten som vederbörande

opaginerad Kontrollera mot PDF

é Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

myndigheter undanrödjas, äfvensom att, så vidt möjligt, dervid måtte tillgodoses

kommunernas fordran att af de personel-, Indika inom dem äro boende

och draga fördel af deras allmänna inrättningar, äfven få uppbära

skäliga skattebidrag.

Ett förslag i sådant syfte hade må hända bort af utskottet framläggas,

och utskottet skulle icke heller hafva undandragit sig denna skyldighet,

derest utskottet icke funnit ett omarbetande af författningen jemväl i andra

delar erforderligt. Det kan nemligen icke förnekas, att författningen i

flera fäll saknar önskvärd tydlighet och bestämdhet, äfvensom att densamma,

till tiden äldre än våra kommunallagar, med dessa saknar full öfverensstämmelse.

» — — —

»Dylika anmärkningar skulle lätteligen kunna mångfaldigas, men torde

icke vara erforderliga för att bereda erkännande åt den inom båda kamrarne

vid sistlidna riksdag uttalade åsigt, i hvilken utskottet instämmer, att

nemligen mantalsskrifningsförordningen erfordrade en snar och allmän revision.

Då likväl en omarbetning af denna författning förutsätter en föregående

vidlyftig utredning, hvilken utskottet tror icke kunna fullt nöjaktigt verkställas

af någon annan än Kongl. Maj:t, som ensam är i tillfälle att genom

vederbörande myndigheter erhålla de upplysningar, som eu vid tillämpningen

af nu gällande författning vunnen erfarenhet gifver vid handen, så hemställer

utskottet: att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det

täcktes Kongl. Maj:t låta förordningen af den 20 juli 1861, angående mantalsoch

skattskrifningens förrättande, undergå sådan omarbetning, att dess särskilda

föreskrifter erhålla nödig klarhet och bestämdhet och bringas i öfverensstämmelse

ej mindre sins emellan än äfven med de förordningen berörande

stadganden i författningarne angående dels kommunalstyrelse, dels allmänna

bevillningen; samt att Kongl. Maj:t ville derefter till Riksdagen framlägga

förslag till ny författning i ämnet.»

Sedan Riksdagen, med bifall till utskottets berörda hemställan, den 24

mars 1871 aflåtit skrifvelse till Kongl. Maj:t, nedsattes i anledning häraf

den 21 december samma år en komité, hvilken följande år afgaf förslag till

ny mantalsskrifningsförordning. Öfver detta förslag infordrades underdåniga

utlåtanden af kammarrätten och Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande,

hvarefter, och sedan desse inkommit med yttranden, Kong!. Maj:t den 16 juni

1874 anbefalde den s. k. landsstatskomitén att jemväl inkomma med utlåtande

öfver berörda förslag. Med anledning häraf afgaf nämnda komité den 13

oktober 1875 fullständigt förslag till ny förordning i ämnet, och remitterades

detta förslag till kammarrätten, som den 27 februari 1880 deröfver afgaf

underdånigt utlåtande. Med ledning af dessa förarbeten utfärdades den 27

oktober 1882 en förordning om mantals- och skattskrifningens förrättande i

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

Stockholm och den 14 december 1883 förordning om mantals- och skattskrifning

samt kyrkoskrifning i Göteborg. Något förslag till allmän ny mantalsskrifningsförordning

har deremot ännu icke blifvit framstäldt.

Beträffande det af motionärerna omförmälda stadgande, vidhåller utskottet

sin åsigt om önskvärdheten deraf att detsamma erhåller nödig klarhet och

bestämdhet, men anser det, då Riksdagen redan hos Kong!. Maj:t anhållit

om framläggande af förslag till ny mantalsskrifningsförordning, olämpligt att

nu i nämnda hänseende vidtaga någon förändring. Då emellertid behofvet af

att snart erhålla eu ny mantalsskrifningsförordning allt mera gör sig gällande,

anser utskottet sig ega anledning tillstyrka, att Riksdagen aflåter skrifvelse

till Kong]. Maj:t med förnyad anhållan om framläggande af förslag till ny

förordning i ämnet.

Utskottet hemställer sålunda,

att herrar Kardells och Jakobsons ofvan omförmälda

motioner ej måtte till någon annan Riksdagens åtgärd

föranleda, än att Riksdagen, under åberopande af sin skrifvelse

den 24 mars 1871, i skrifvelse till Kong!. Maj:t

anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta samt, om

möjligt, till nästa Riksdag framlägga förslag till ny författning

angående mantals- och skattskrifningarnes förrättande.

Stockholm den 26 februari 1889.

På utskottets vägnar:

ER. GUST. BOSTRÖM.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1889:14 Skrifvelse till Konungen, om ny författning angående mantalsoch skattskrifningarnes förrättande. s. 4 i texten