Sök i Ratio Lex

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 5

1889-03-04 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1889:5, Bevillning sutskottets Betänkande N:o 5

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 5.

1

N:o 5.

Ank. till Eiksd. kansli den 6 mars 1889, kl. 12 midd.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning af väckta motioner

om utförselstull å jernmalm.

Till bevillningsutskottet hafva blifvit hänvisade fyra särskilda motioner,

innehållande yrkande om utförselstull å jernmalm, nemligen tre

från Första Kammaren, n:o 4'' af herr af Burén, n:o 19 af herr Reuterswärd

och n:o 33 af herr Ericsson, samt en från Andra Kammaren, n:o

155 af herr G. de Laval m. fl. Härjemte har från Första Kammaren

till utskottet öfverlemnats ett i anledning af omförmälda motioner af

herr Hedlund inom Kammaren afgifvet yttrande.

Flerr af Buren, hvilken yrkar, att å svensk jernmalm måtte sättas

en utförselstull af 100 öre för 100 kilogram, anför till stöd derför hufvudsakligen

följande. Inom Europa är det endast Ryssland, Spanien och

Sverige, som hafva jernmalm tillräckligt för eget behof och derutöfver,

hvaremot alla öfriga länder måste importera jernmalm. Den spanska

malmen är enligt tillgängliga upplysningar snart slut och från Ryssland

torde det blifva allt för dyrt att hemta jernmalm. Sverige skall derför

komma att med afseende å jernmalm intaga en framstående plats gent

emot andra jernproducerande länder. I denna landets stora tillgång på

göda och rika jernmalmer, passande för bessemer- och martintillverkning,

och andra länders brist derpå ser motionären en räddning för den

svenska jernhandteringen. I dennas intresse måste det ligga att icke

genom malmexport befordra öfverproduktion af jern i utlandet. Att

exportera landets jernmalm såsom sådan vore ju för öfrigt redan i och

för sig en stor nationalförlust. I stället för att genom export af våra

Bill. till Riksd. Prof. 1889. 5 Sami. 1 Afd. 4 Raft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

rikaste jernmalmer fylla bristen på god och rik jernmalm i utlandet,

böra vi med alla till buds stående medel motarbeta en dylik export.

Herr Reuterswärds motion, med hvilken herr G. de Lavals m. fl.

i allt väsentligt öfverensstämmer, är af följande lydelse:

»Olika mot Sveriges och Europas alla öfriga större malmlager, som

i allmänhet ligga under jord och måst uppletas samt derför med skäl

fått hamn af malmfyndigheter och gifvit verklig anledning till inmutning,

uppstiga Lapplands största jernmalmberg till betydlig höjd öfver den

kala och öde slätten, så att de på flera mils afstånd lära synas mot

horisonten, medan deras mörka färg och tindrande ytor lätt skilja dem

från alla andra berg.

Detta har gjort, att de redan varit kända i 150 år samt under

denna tid varit föremål för undersökning, inmutning och brytning, som

dock alltid måst afstanna, hufvudsakligen på grund af bristande kommunikationer.

Hvad som först stälde dessa malmbergs ofantliga värde i sin rätta

dager var den officiella undersökning, som under loppet af år 1874

föreslogs af landshöfdingeembetet i Norrbottens län och tillstyrktes af

vederbörande auktoriteter samt år 1875 på Kongl. Maj:ts befallning

utfördes af geologiska byrån.

Denna undersökning visade, att ensamt vid. de tre malmbergen Gellivara,

Kirunavara och Luossavara finnes ofvan jord. en tillgång aj nitton

milliarder centner jernmalm utaf omkring sjuttio procents jernhalt.

Hvad som ytterligare ger ökad betydelse åt den oerhörda tillgången

på och den ovanligt höga jernhalten hos dessa malmer är, att en stor

del af malmen från Luossavara och Kirunavara samt från stora fält i

Gellivara är ganska fri från fosfor och svafvel samt derför passar bättre

för tillverkning af stål och äfven af finare jern än malmen från de flesta

af utlandets nu i stort brutna lager. Dessutom finnas andra vidsträckta

delar af dessa malmfält, som hålla 2—3 procent fosfor. Ur dessa malmer

kan genom lämplig förädlingsmetod vinnas icke blott ett för många

ändamål dugligt jern, men äfven ur deras slagg de största rikedomar

af fosforsyra, ett af jordbrukets vigtigaste gödningsämnen. Dessutom

finnas i Gellivara malmberg stora tillgångar af ren Apatit, just det mineral,

hvari fosforsyran rikligast förefinnes.

Den ständigt ökade jerntillverkningen inom vestra Europas flesta

länder och Nordamerikas Förenta Stater hemtar redan från utlandet år

för år ökade qvantiteter jernmalm. Denna malm har förut samlats från

skilda håll, från Uba, Norra Afrika och Spanien, men tages nu nästan

uteslutande från de rika malmfälten vid Bilbao.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 3

Denna ständigt stegrade konsumtion har dock haft till följd, att

lagren der blifvit i betänklig grad åtgångna, hvilket ock lär vara fallet

med de större, för det mesta långt mindre jernhaltiga malmlagren i

England, Förenta Staterna, Tyskland, Frankrike, Belgien och Luxemburg.

Till följd af denna minskade tillgång på råvaran, malm, måste

sannolikt det allmänna priset å jern inom få decennier komma att stiga

betydligt. Ty då man under senare årtionden fruktlöst ansträngt sig

för att uppleta ny tillgång på större lager af jernmalm inom åtkomliga

delar af verlden, är ej troligt, att detta sökande nu skall krönas med

större framgång.

Under sådana förhållanden var det ej oväntadt att förliden höst

från England höra ett malmsyndikat der vara under bildning, afsedt att

omfatta våra lappska malmfält och de förnämsta grufvorna vid Bilbao.

Men när hela återstående tillgången af malm i Bilbaofältet, år 1883

uppskattades till omkring 50 millioner tons och derifrån sedan årligen

utförts 2>llr—4 millioner tons, skulle de vara tömda inom 10 år härefter.

Turen skulle sedan hufvudsakligen komma till våra lappska malmfält.

Men med en årlig förbrukning af 4 millioner tons skulle det dröja minst

200 år, innan man ens hunnit bryta hvad malm i dem finnes ofvan jord.

Många år innan Kongl. Maj:t den 8 december 1882, med förbigående

af sökande, som ville bilda ett uteslutande svenskt bolag, gaf

åt andra svenskar koncession å Lule—Ofotens jernväg med rätt att på

utländingar öfverflytta denna koncession, var det för en hvar klart, att

om de lappska malmtillgångarna vid den tidpunkt, då de spanska malmlagren

blifvit tömda, genom jernvägsförbindelse vore tillgängliga för

verldsmarknaden, skulle på dem kunna skördas stora rikedomar. Lika

tydligt är äfven, att om priset på dessa malmer, hvilka utan tvifvel

blifva oumbärliga för de stora jernproducerande länderna, höjes genom

en exporttull, kommer äfven det allmänna priset på jern att stiga, hvilket

skulle lända vårt land i öfrigt till stor fördel.

Under olika tider hafva skilda åsigter gjort sig gällande, om dessa

outtömliga malmtillgångar borde uteslutande behållas för inhemsk företagsamhet

eller lemnas åt utländingar. Medan under de senare åren allt

gjorts att åt utländingar upplåta dessa skatter, hyste både regering och

Riksdag i äldre tider helt andra tänkesätt.

Sålunda erbjöd sig ju ett engelskt bolag att köpa Gellivara-godsen

af konung Carl Johan, som då egde dem. Men han afslog det, enär

han ej ville låta en så stor svensk possession råka i utländsk hand och

fruktade främmande intrång inom en aflägsen gränsort. Detta var dock

vid en tid, då jernvägarnes betydelse för samfärdseln var okänd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

Långt senare, eller vid 1853—1854 års riksdag, då frihandelns

teorier mera allmänt började bryta sig fram och lemnade vigtiga spår

i tulltaxan, ansåg man sig dock behöfva hålla qvar exportförbud på

malm, som först vid följande riksdag utbyttes mot eu exporttull af 50

öre för centner. Riksdagen aflat härom den 23 september 1854 följande

märkliga skrifvelse till Kongl. Magt:

»Ehuru malm, nu till utförsel förbuden, svårligen skulle, till följd

af den dryga forslingskostnaden, kunna under nuvarande förhållanden

blifva föremål för betydligare utförsel, äfven om denna emot låg tull

frigåfves, hafva riksens ständer likväl funnit betänkligt att i detta fall

tillämpa den grundsats i afseende å förbudens upphäfvande, hvilken

riksens ständer eljest omfattat. Förhållandena kunde nemligen förändras

och exempelvis våra nordligaste jernmalmsstreck komma i annans

ego och göras till föremål för vidsträckt bearbetning samt dymedelst en

malmutförsel framkallas, som kunde sätta rikare länders jernindustri i

tillfälle att på verldsmarknaden uttränga härstädes beredt jern. — Möjligheten

af en sådan händelse hafva riksens ständer ansett böra föranleda

utförselförbudets bibehållande, desto hellre som malmutförsel under

vanliga förhållanden icke lär komma att ega rum, och således ett

uttryckligt förbudsstadgande icke skäligen kan anses förnärma någon

inhemsk industrigren. — Då Eders Maj:t emellertid äskat bestämmande

af eventuella tullafgifter å nu förbudna artiklar, hafva riksens ständer,

med bibehållande för sin del af utförselförbudet å malm, rå och osmält,

ej specificerad, bestämt den eventuella utförseltullen derå till 1 riksdaler

pr skeppund stapelstadsvigt.»

Många af i denna skrifvelse framlagda skäl gälla ännu, ja, några

af dem i än högre grad än förut, enär utländingen på grund af förbättrade

metoder nu bättre än förr kan ur sämre malmer framställa ett

jern, som på flera håll börjat uttränga det svenska.

Nu har redan den af 1853—1854 års Riksdag förutsedda möjlighet

inträffat. Detta gör oss till en pligt att fullfölja deras kloka och förutseende

plan, desto mera då det nu gäller icke blott att skydda vår

näst jordbruket och trävarurörelsen vigtigaste handtering, men äfven

att på samma gång skapa betydande inkomster för staten.

Under sådana förhållanden vore det ej väl betänkt, om staten utan

minsta ersättning tilläte ett utländskt syndikat att tillgodogöra sig värt

lands på detta område rikaste skatter och på samma gång skada vår

egen sjunkande jernindustri.

Detta desto mer, då intet hindrar Sverige att, så som sig bör,

genom lämplig exporttull draga fördel af dessa rikedomar. I en tid,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 5

då statens kraf på individen ständigt växa, och denne redan nu blott

med stor svårighet förmår bära dagens tunga, har Riksdagen, synes oss,

ej rätt att för landet åsidosätta en inkomst, som inom tjugu år sannolikt

kan uppgå till lika inånga millioner kronor om året.

Lyckligtvis hafva statsmagterna ej genom ens minsta antydan om

framtida frihet från exporttull på jernmalm bundit eller minskat svenska

folkets rätt att i en vanlig skattefråga handla efter som landets

allmänna bästa och jernhandteringens fördel det fordra.

Vi hafva här blott att räkna med Lule—Ofotens jernvägs-aktiebolag

samt med de enskilde svenska män, som inmutat hela malmberg, sedan

långa tider kända, och på hvilka staten just satt värde genom en officiel

uppskattning af deras tillgångar.

Hvad beträffar nämnda jernvägsbolag, så lärer det redan från sin

första stund fört ett vanskligt lif och har endast genom Kongl. Maj:ts

undseende kunnat börja malmtrakt på en icke lagligen afsynad bana.

Dess, såsom mig synes, djerfva och trots flera officiella vederläggningar

upprepade försök att visa sig åtnjuta svenska statens garanti äro i för

friskt minne att behöfva upprepas samt böra äfven gifva regeringen

goda skäl att härefter med största stränghet öfvervaka det punktliga

uppfyllandet af hvarje vilkor i dess redan allt för gynsamma koncession.

Man har talat vidt och bredt om, huru Lule—Ofotens jernväg

skulle komma att i hög grad gagna främst hela Norrbotten, dernäst

egare af skog och sågverk i Norrland samt gifva rikligt arbete åt våra

grufarbetare. Men så som koncessionen nu är affattad, kunna vi ej

finna annat, än att denna bana skall göra Sverige ganska ringa, om ens

något gagn till väl behöflig motvigt mot de många och stora politiska

vådor, den manar fram öfver värnlös och aflägsen bygd.

Ty enligt mom. 7 i jernvägsbolagets koncession har detta rätt att

mot allmänheten hålla en frakttaxa, som med 25 procent öfverstiger

den högsta här i landet å någon enskild jernväg tillämpade. När man

besinnar, att vid korta och mest för persontrafik afsedda banor taxan

för frakt af vissa slags gods — helst af ringa betydelse för dessa banor

— ibland sättes så hög att den, redan utan någon vidare stegring med

25 procent, skulle omöjliggöra all frakt på större afstånd, inses tydligt,

att en dylik taxa på Lule—-Ofotens jernväg måste göra all godstrafik

beroende af godtycket hos ett utländskt bolag, som naturligt skall bruka

denna sin rätt till att utestänga all täflan och derigenom efter hand slå

under sig allt af värde inom jernvägens trafikområde.

Den ekonomiska vådan häraf ligger öppen deri, att bolaget redan

lyckats förvärfva sig rättigheten att bearbeta Gellivara, Kirunavara och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets Betänkande AT:o 5.

Luossavara. Derigenom torde jemväl åtkomsten af Lapplands öfriga

värdefulla grufvor blifva en tidsfråga för bolaget. Det kan ej vara skäl,

att Riksdagen stillatigande låter ett bolag, bestående af för vårt lands

intressen främmande utländingar, utöfva en sådan verksamhet inom denna

aflägsna bygd.

Bolaget har redan tydligt visat sina afsigter genom sitt till Kongl.

Maj:t ingifna förslag till trafiktaxa, hvari det brukat sin i förut nämnda

mom. 7 medgifna rätt derhän att, enligt trafikstyrelsens utlåtande i

frågan, jernmalm skulle från Gellivara till Luleå för 192 kilometers frakt

belastas med samma afgift, till hvilken den enligt statsbanans taxa kunde

fraktas, 1,200 kil., d. v. s. ända från Luleå till Stockholm, samt att

frakt af t. ex. rundvirke, som från Bräcke till Sundsvall (126 kil.)

kostar 32 öre, skulle för samma afstånd på Lule—Ofotens jernväg draga

en frakt af 104 öre.

På g;oda skäl uttalar sig derför trafikstyrelsen i sitt nämnda utlåtande

af 9 april 1888 sålunda:

»Med stöd af hvad nu blifvit i underdånighet anfördt, håller trafikstyrelsen

före, att någon transport af malmer och trävaror å Lule—- Ofotens jernväg icke är möjlig med de fraktafgifter, som i det ingifna

taxeförslaget uppgifvits, samt att närmaste följden af en fastställelse

utaf berörda afgifter skulle blifva, att jernvägens egare med uteslutande

af alla andra blefve i tillfälle att bedrifva malmbrytning och trävarurörelse

i de trakter, som omgifva banan.»

Att Lule—Ofotens jernvägsbolag anser sig skola skörda stor vinst

af dessa förhållanden, synes bäst genom dess den 14 december 1888

till Kongl. Maj:t ingifna anbud, att svenska staten redan år 1904 skulle

eventuelt komma i besittning af dess jernväg. I mom. 8 erbjuder sig

nemligen bolaget att från början af år 1892 (sjelft amortera sin bana

genom att) vid slutet af hvarje kalenderhalfår inbetala till C. J. Hatnbro

& Son i London 6 shillings sterling för hvarje ton jernmalm, som

under då förflutna halfår utförts från Luleå eller Ofoten.

Fastän Kongl. Maj:t afböjt nämnda anbud, visar det dock, att bolaget

kan utan afsaknad skänka bort 6 shillings pr ton, hvithet vidare

anger, att det för egen del beräknar en mycket större vinst på sin

malm. Bolaget inser nogsamt, att, i mån som Spaniens malmtillgång

börjar tryta, det på samma gång kan betydligt höja sitt pris å de rika

lappska malmerna, så att det förutom nämnda amortering kan göra stor

vinst på sin malmexport. Af detta skäl anser jag bolaget äfven tåla

vid högre tull än de 6 shillings pr ton, som det oombedt velat skänka

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 7

till svenska staten, detta desto mer, då den af detsamma erbjudna hastiga

amorteringen ej vidare kommer i fråga.

Då det ej kan lida tvifvel, att en storartad export af billig jernmalm

från dessa nordliga trakter kommer att än ytterligare försvåra

vår redan tryckta jernhandtering, anser jag det vara af största vigt att

Riksdagen, i hvad på densamma ankommer, vidtager sådana åtgärder,

att staten af dessa malmrikedomar bereder landet de största möjliga

fördelar.»

Herr Reuterswärd förordar en utförselstull af minst 70, högst 100

öre pr 100 kilogram, och herr G. de Laval m. fl. en dylik tull af minst

1 krona för 100 kilogram.

Herr Ericsson finner, att, om dessa förslag vunne Riksdags och

regerings bifall, redan häfdvunna rättigheter derigenom skulle våldföras,

och mellersta Sveriges grufegare betagas förmånen af att kunna söka

afsättning på utländsk ort af en arbetsprodukt, som på flera gruffält

hopas utan att finna afsättning. Motionären fortsätter derefter:

»En inskränkning i afsättningen måste ovilkorligen medföra inskränkning

i arbetstillgång inom de orter, hvarest grufvorna äro belägna —

en effekt af tullskydd, som hittills åtminstone icke ansetts öfverensstämmande

med tullskyddsvännernas program.

Det torde vara välbekant, att jernprocenten af allra största delen af

mellersta Sveriges jernmalmer ligger omkring 50. Det enda land, som

hittills genom sin närbelägenhet kunnat draga någon nytta af dessa

svaga malmer, är vårt gamla brödraland Finland, hvilket land äfven

efter dess afskiljande från Sverige haft traktatsenlig rätt att derifrån

erhålla sitt malmbehof. Deremot veta vi, att norrbottensmalmerna hålla

70 procent jern och derutöfver. Det förefaller mig derför icke nyttigt,

rättvist och billigt att skära den nyttiga och till äfventyrs rent skadliga

malmexporten öfver en kärn, hvarför jag, med förbigående af vidare

utredning i frågan, hvartill jag för öfrigt i sinom tid är beredd, får

föreslå,

att, vid export af jernmalm, all malm, som vid profning af taget

generalprof håller 60 procent jern eller derutöfver, skall beläggas med

en utförselstull af 50 öre pr 100 kilogram, men all malm under 60

procent jernhalt tills vidare vara tullfri.»

Sveriges export af jernmalm har utgjort:

åren 1873—1877 i årligt medeltal ..... 20,754,286 kilogram

» 1878—1882 » -> » ..... 20,050,257

» 1883—1887 » » » ..... 33,802,541 »

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

O

År 1888, det första år Gellivara-malm utfördes, steg exporten till

117.350.000 kilogram, hvaraf ensamt från Luleå utskeppades i rundt tal

70.650.000 kilogram.

Det är visserligen sant, att sistlidna års utförsel af Gellivara-malm

icke var af sådan betydenhet, att den medfört någon af de utaf motionärerna

befarade vådorna för den svenska jernhandteringen, men de

resultat, som vunnits öfver allt, der Gellivara-malm användts, gifva otvetydigt

vid handen, att norrbottensmalmerna hafva en stor framtid för

sig. Redan nu utbjudes på den engelska jernmarknaden Gellivara-tackjern

och noteras till pris, som under nuvarande förhållanden måste anses

särdeles gynsamma. Af alla tecken att döma synes också det utländska

jernvägsbolag, hvilket förvärfvat rättighet att under en längre följd af

år bryta dessa malmer, med ifver rusta sig för utskeppning af malm i

en efter våra förhållanden oerhörd skala.

Att en dylik export af jernmalm skall, såsom motionärerna påpeka,

lända vår urgamla bergshandtering till stort men, om icke alldeles undergräfva

dess bestånd, anser utskottet ligga i öppen dag. Förarbetningen

af dessa rika malmer böra vi på allt sätt söka förbehålla åt vårt

eget land, och detta så mycket hellre, som det för den svenska bergshandteringen

måste vara ödesdigert, om på verldsmarknaden kan till

jemförelsevis billigt pris utbjudas en malm, hvaraf frambringas ett jern

af den beskaffenhet, att det kan uthärda en täflan med det svenska.

Engelske fackmän hafva ock redan till fullo insett betydelsen af norrbottensmalmernas

införande på marknaden. Eu ansedd engelsk tidskrift

för grufdrift hänvisar bland annat på den ökade konkurrens, som grufegarne

i England skola komma att utstå, men anser dem dock kunna

finna någon tröst i sin sorg deröfver i det förhållandet, att Gellivaragrufvorna

arbetas af ett engelskt bolag, deras malm transporteras i

engelska fartyg och smältes i engelska masugnar.

Det är dock icke endast från bergshandteringens synpunkt, som

förevarande fråga kan betraktas. Det gifves äfven en annan, den, hvilken

framhållits af herr Hedlund i hans ofvanberörda yttrande, hvarur utskottet

anser sig böra här intaga följande:

»1 Sverige likasom i andra länder hafva en gång våra obegagnade

tillgångar i jord, skog och malmverk förklarats för regula, kronans egendom,

nemligen frän den tid, då de ännu icke voro gjorda till enskild

egendom. Hade nu dessa bergverk fortfarande varit regale, så hade

också kronan haft full rätt att för deras bearbetning upptaga en afgift,

som engelsmännen kalla »royalty». Genom vår inmutningslag, som verkat

godt för vårt land, men som ur eganderättens synpunkt kan anses be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 9

synnerlig, har kronan åt enskilde afhändt sig och måste afhända sig

eganderätten och framför allt brukningsrätten till dessa egendomar. På

detta sätt har kronans rättighet att uppbära »royalty» för inmutade

malmgångar upphört. Men om hon kunde återfå denna rättighet på en

annan väg, hvartill måhända en billig utförselstull kunde vara tjenlig,

och om kronan derigenom kunde beredas inkomst, så synes det mig, att

man derigenom icke öfverträdt lagen för det fria utbytet, åtminstone

icke mer än som vore fullt rättmätigt. Då beror det dock på huru

högt beloppet af denna royalty sättes. Nu hafva egarne af jernvägen

der uppe hembjudit denna åt staten till inlösen, hvarvid man beräknat,

att staten skulle få jernvägen för intet, då amorteringen deraf skulle

betäckas genom en afgift på malmbrytningen af 6 pence (skall vara: 6

shillings) per ton. Då man tillika förklarat, att detta icke skulle hindra

afsättningen, så låter det ju säga sig, att kronan icke vill låta denna

inkomst gå i främmande händer utan förbehåller sig den sjelf».

Den af herr Hedlund sålunda framhållna principen synes utskottet

så mycket mer beaktansvärd, som genom utförandet af malmen ur landet

försvinner ett kapital, hvilket icke kan återförvärfvas, utan för alltid

blifver borta, en omständighet, som för öfrigt i och för sig manar till

åtgärder, afseende att förhindra misshushållning med en stor nationalrikedom.

Emot utförselstull å jernmalm anföres emellertid, att en dylik tull

skulle blifva menlig för de grufegare i mellersta Sverige, hvilka redan

nu exportera sådan malm. Herr Ericsson, hvilkens motion åsyftar att

undanrödja denna olägenhet, har till utredning i frågan meddelat utskottet

följande. Ur Stripa grufva i Lindes socken hafva under de sista

tjugu åren uppfordrats 500,000 till 700,000 centner jernmalm, en qvantitet,

som vida öfverstigit egarnes behof. Öfverskottet har hittills med

temlig lätthet kunnat säljas till andra orter, särskildt Finland. Under

åren 1873—1887 har från Stripa grufva exporterats i medeltal 60,000

centner jernmalm om året. Priset å denna malm har i Köping varit

minst 40 öre per centner. Då brytningskostnaden i genomsnitt utgjort

12 öre och frakten till Köping 16 öre per centner, återstår alltså en

nettovinst af 12 öre per centner, eller 7,200 kronor om året. Från

Grängesberget hafva öfver Oxelösund utskeppats år 1887 22,321 tons och

år 1888 36,000 tons fosforhaltig jernmalm. Jernvägsfrakterna öfver

Frövi—Ludvika, Köping—Hult och Flen—Oxelösundsbanorna utgöra omkring

4 kronor 10 öre per ton, eller för 1888 tillsammans 147,600

kronor. Då utförselstull å jernmalm skulle omintetgöra denna export,

komme alltså en dylik tull att för nämnda banor betyda en minskad

|

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

inkomst af 147,600 kronor. Grufegarnes, arbetarnes och ortens förlust

torde kunna beräknas till ungefär samma belopp.

Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr P. Holm har jemväl

till utskottet öfverlemnat en framställning i detta ämne, undertecknad

af några personer från Norberg. Med förmälan att den jernmalmsqvantitet,

som från Norbergs bergslag under de sista 20 åren exporterats

— hufvudsakligen till Finland — vissa år uppgått ända till en half

million centner, eller 20,000 tons, uttalas i skrivelser) den åsigt, att

denna export genom åsättande af utförselstull skulle komma att upphöra,

synnerligast som malmen vore fattig. Men om grufdriften skulle

kunna uppehållas, tålde malmbrytningen icke någon inskränkning. Det

vore derför af vigt, att bergslaget finge behålla nämnda lilla export.

Slutligen har ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr P. A.

H. Stjernspetz meddelat utskottet en till honom stäld skrifvelse i ämnet

från åtskiilige grufarbetare i Grängesberg och Örebro läns bergslag,

hvilken skrifvelse hufvudsakligen är af samma innehåll som den af herr

Holm till utskottet öfverlemnade.

Utan att underskatta den ofördelaktiga inverkan en utförselstull å

jernmalm skulle medföra för grufhandteringen inom vissa trakter af

mellersta Sverige, kan utskottet likväl icke vid afgörandet af föreliggande

fråga tillmäta denna inverkan någon synnerlig vigt. År 1886

brötos i Sverige, enligt den officiella statistiken, 20,409,975 centner eller

867,423,958 kilogram jernmalm. Samma år utfördes 19,288,017 kilogram,

eller något öfver två procent af hela den brutna qvantiteten. Skilnaden

emellan dessa qvantiteter, eller 848,135,941 kilogram, åtgick till fyllande

af vår egen jernhandterings behof af malm. Nämnda siffror visa, att

jernhandteringens kraf äro de ojemförligt vigtigaste. Exporten af jernmalm

från mellersta Sverige är icke af sådan betydelse för landet i dess

helhet, att omsorgen om bevarandet af de vilkor, hvarunder denna

export för närvarande arbetar, bör lägga hinder i vägen för en åtgärd,

som för bergshandteringen i stort sedt är till båtnad. En tillbakagång

af vår jernhandtering torde för öfrigt för grufdriften i mellersta Sverige

innebära en vida större våda än upphörandet af den malmexport, som

hittills egt rum derifrån, och skulle helt säkert medföra en denna export

betydligt öfverstigande minskning i malmbrytningen.

På grund häraf och då herr Ericssons förslag, enligt hvad från sakkunnigt

håll blifvit utskottet meddeladt, skulle — hvilket för öfrigt

säger sig sjelft — om det också läte sig genomföra, erbjuda stora

praktiska svårigheter och vara förenadt med betydande kostnader, har

utskottet icke ansett sig kunna hos Riksdagen förorda detsamma. Der
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 11

emot har utskottet beslutit tillstyrka Riksdagen att å all jernmalm, som

ur landet utföres, sätta en afgift, lika för så väl rikare som fattigare

malm.

I fråga om denna afgifts belopp har utskottet funnit de af motionärerne

föreslagna tullsatserna, såsom innebärande rent af exportförbud,

allt för höga. För sin del har utskottet stannat vid en tullsats af 30

öre för 100 kilogram. Då Luleå—Ofotens jernvägsbolag i sitt den 14

december 1888 till Kongl. Maj:t ingifna anbud, att svenska staten ar

1904 skulle eventuelt komma i besittning af dess jernväg, erbjudit sig

att från början af år 1892 afstå 6 shillings per ton, motsvarande ungefär 55

öre för 100''kilogram, utvisar detta, såsom jemväl i herrar Reuterswärds

och de Lavals m. fl. motioner påpekas, att bolagets vinst måste skattas

till minst nämnda belopp, men antagligen är ännu större. Om statsverket

af denna vinst tager 30 öre för 100 kilogram, återstår dock för

bolaget 2 kronor 50 öre per ton. Det af utskottet föreslagna beloppet

kan således icke, enligt bolagets egna beräkningar, sägas omöjliggöra

affärens drifvande.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen måtte, med afslag å herr Ericssons

motion, på det sätt bifalla öfriga i ämnet väckta

motioner, att Riksdagen beslutar, att jernmalm skall

vid utförsel åsättas en tullafgift af 30 öre för 100

kilogram.

Stockholm den 4 mars 1889.

På utskottets vägnar:

ER. GUST. BOSTRÖM.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

Reservationer:

af herrar E. G. Boström, friherre Barnekow, Fock, Lithander, Sederholm

och Tham: »Emot utskottets beslut att tillstyrka Riksdagen att åsätta

jernmalm vid utförsel en tullafgift af 30 öre för 100 kilogram, få vi härmed

anmäla vår reservation.

Äfven vi skulle icke hafva motsatt oss, att en afgift pålägges den

jernmalm, som ur landet utföres, om vi ej varit öfvertygade derom, att

Sveriges med Frankrike och Spanien ingångna handelstraktater lägga

bestämda hinder i vägen derför.

I art. 4 i traktaten med Frankrike heter det, att i afseende å utförseln

af varor från Frankrike till de förenade rikena samt tvärt om

må icke föreskrifvas en mindre gynsam behandling än den för närvarande

gällande. Om nu en vara, hvilken vid traktaternas afslutande

utfördes utan erläggande af någon afgift, får en sådan sig åsatt, lärer

det väl svårligen kunna förnekas, att icke denna vara vid utförseln

underkastas en ogynsainmare behandling än förut. Att ifrågavarande

art. i traktaten jemväl afsåg att förhindra påläggandet af utförselsafgift

eller höjande af redan befintlig dylik afgift, framgår nogsamt af hvad

som förekom vid de underhandlingar, hvilka föregingo afslutandet af

handelstraktaten med Frankrike den 14 februari 1865, ur hvilken traktat

artikeln ordagrant intagits i nu gällande traktat af den 30 december

1881.

Till utskottet har hans excellens herr ministern för utrikes ärendena,

på nådigste befallning, öfverlemnat utdrag ur protokoll öfver ett blandadt

utrikes-, civil- och finansdepartementsärende, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i sammansatt svenskt och norskt statsråd å Stockholms slott

den 2 februari 1865, och har hans excellens derjemte tillkännagifvit, att

enligt nådigt beslut hinder ej möter för protokollsutdragets offentliggörande.

Af detta protokollsutdrag inhemtas, att statsministern för utrikes

ärendena, gemensamt med cheferna för civil- och finansdepartementen i

underdånighet föredrog:

»Angående art. 4 i kejserliga franska regeringens förslag till handelstraktat,

innehållande bestämmelser derom att, med vissa undantag,

utförseln af varor från den ena af de kontraherande staterna till den

andra, skulle helt och hållet befrias från alla afgifter, att de franske

underhandlarne förmält, att de väl icke ville ovilkorligen yrka på denna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 18

artikels affattande i enlighet med den af dem föreslagna redaktion, men

att de å andra sidan ej heller kunde åtnöja sig med ett blott förklarande

till protokollet af Kongl. Maj:ts minister, att han vore öfvertygad

derom, att någon afsigt icke hos norska regeringen funnes att

förhöja de i Norge påbjudna utförselstullar, enär, om det ej medgåfves,

att en bestämmelse härom finge uti sjelfva traktaten inflyta, detta med

skäl kunde tydas så, som om man å de förenade rikenas sida hyste

hemliga afsigter, till hvilkas genomförande Frankrike ej kunde antagas

vilja samtycka, samt att de franske underhandlarne derför nu yrkade ej

allenast att Norge skulle förbinda sig att icke, under det traktaten egde

gällande kraft, höja der påbjudna utförselstullar, utan ock att Sverige

skulle förpligta sig att under samma tid ej pålägga några dylika tullar,

eller korteligen att de i afseende å dessa tullar i de förenade rikena

nu bestående förhållanden skulle uti sjelfva traktaten omförmälas och

genom densamma bekräftas.

Med anledning häraf yttrade nu hans excellens herr statsministern

för utrikes ärendena i underdånighet följande:

Hvad härefter angår utförselstullarne, i fråga hvarom de franske

underhandlarne uttalat den förmodan, att det beslut, som angående dem

varit fattadt, afsåge att bereda Ivongl. Maj:ts regering tillfälle att genomdrifva

hemliga afsigter, som ej öfverensstämde med Frankrikes önskningar,

så och ehuru, på sätt protokollet för den 4 sistlidne januari

tillfyllest utvisar, detta ingalunda är förhållandet, och det följaktligen

af sådan anledning ej kan vara nödigt att de förenade rikena ikläda

sig mera bestämda eller vidsträckta förbindelser uti berörda hänseende,

likväl och som de franske underhandlarne emellertid af nämnda anledning

fordrat, att de nu i afseende å dessa tullar uti de förenade rikena

bestående förhållanden skulle uti sjelfva traktaten bekräftas, samt det

icke torde vara Eders Kongl. Maj:ts vilja att uti dessa förhållanden,

hvarken för Sveriges eller för Norges del, åstadkomma någon förändring,

hemställer jag, huru önskligt det än af andra, förut uppgifna skäl varit,

att dessa tullar ej blifvit uti traktaten omförmälda, att Kongl. Maj:ts

minister måtte få berättigas att medgifva intagandet uti traktaten af eu

bestämmelse innebärande att under traktatstiden några utförselstullar ej

skola i Sverige påläggas, och de i Norge påbjudna dylika tullar ej förhöjas.

Uti hvad af hans excellens herr statsministern för utrikes ärendena

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

sålunda blifvit föreslaget och hemstäldt, instämde öfrige närvarande ledamöter

af det svenska statsrådet.»

Hvad sålunda blifvit i underdånighet föreslaget och hemstäldt, behagade

Kongl. Maj:t i nåder gilla och godkänna samt anbefalla, att instruktioner

i enlighet dermed skulle medelst telegraf till ministern i

Paris genast expedieras.

Härigenom synes det oss vara till fullo ådagalagdt, att art. 4 i

traktaten med Frankrike, hvilkens bestämmelser ordagrant återfinnas i

art. 6 i traktaten med Spanien, icke medgifver Sverige att pålägga

någon vara utförselsafgift. Man har emellertid anmärkt, att innehållet af

art. 11 i traktaten med Frankrike, i traktaten med Spanien motsvarad

af art. 7, gifver stöd åt den uppfattningen, att sådan afgift skulle kunna

föreskrifvas, allenast densamma tillämpades på alla nationer. Berörda

art. 11 är af följande lydelse:

»De höga fördragslutande parterna tillförsäkra hvarandra ömsesidigt,

i allt hvad införsel, utförsel och transitoförsändning angår, samma behandling,

som tillkommer den mest gynnade nation. Hvardera parten

förbinder sig att låta den andra komma i åtnjutande af hvarje förmån,

privilegium eller nedsättning i tulltarifferna vid införseln eller utförseln

af de i denna traktat omförmälda eller icke omförmälda artiklar, som

den kan komma att medgifva en tredje magt. De höga fördragslutande

parterna förbinda sig derjemte att icke mot hvarandra bestämma någon

afgift eller något införsels- eller utförselsförbud, som icke på samma

gång kommer att tillämpas på öfriga nationer».

Enligt vår uppfattning afser denna artikel att tillförsäkra de fördragslutande

länderna i alla afseenden samma ställning till hvarandra

som den mest gynnade nation. Det har blifvit upplyst, att vid underhandlingarna

de franska ombuden samtidigt med art. 4 framlade förslag

till redaktion af ifrågavarande artikel, hvilket, förslag, utan att föranleda

något meningsutbyte, oförändradt ingick som art. 10 i 1865 års

traktat och derifrån som art. 11 i den nu gällande traktaten. Detta

förhållande gifver otvetydigt vid handen, att artikelns innehåll på intet

sätt ansågs kunna upphäfva det ifrågasatta allmänna förbudet mot bestående

exporttullars höjning eller införandet af nya.

Till följd af denna vår åsigt om omöjligheten att nu pålägga utförselsafgift

hafva vi icke ingått i pröfning af en eventuel dylik afgifts

rätta belopp, utan inskränka vi oss till det yrkande, att ifrågavarande

motioner för närvarande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda»;
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

af herrar Forssman och Stephens: »Som enligt de upplysningar, hvilka

blifvit utskottet meddelade, åsättande af exporttull på jernmalm strider

mot franska handelstraktaten, och, enligt § 2 mellanrikslagen, för varor,

som ifrån ena till andra riket landvägen utföras, hvarken utförselstull

eller transitoafgift må ega rum, finna vi häruti tillräcklig anledning motsätta

oss bifall till motionerna och hemställa således, utan att anföra

vidare skäl, att samtliga motioner angående åsättande af utförselstull å

jernmalm måtte af Riksdagen lemnas utan afseende»;

af herr Wallberg: »Ehuru jag deltagit i det beslut, hvartill utskottsmajoriteten

kommit, anser jag, att, då olika meningar uppstått huru vida

gällande tariff-traktater medgifva åsättande af en sådan afgift å utförd

malm, utskottet bort jemte beslutet om malmtull i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, att, derest gällande traktater skulle lägga hinder i vägen

för tillämpning af ett sådant beslut, Ivongl. Maj:t då ville, om så lämpligt

anses, söka utverka medgifvande dertill, ett medgifvande som torde

kunna utverkas så mycket lättare som hvarken Frankrike eller Spanien

importerar malm från vårt land.

Jag anser derför, att utskottet jemte förslaget om afgift å exporterad

malm bort föreslå, att, derest gällande tariff-traktater icke anses

medgifva en sådan afgifts påläggande, utan medgifvande af den eller de

stater med hvilka de ingåtts, Kongl. Maj:t då ville, om så lämpligt anses,

söka utverka sådant medgifvande».

Herrar Cederschiöld, A. E. Petersson och Sandwall hafva anhållit att

få antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes slutliga behandling

inom utskottet, den förstnämnde på grund af sjukdom och de båda sistnämnde

på grund af beviljad ledighet från riksdagsgöromålen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.