Sök i Ratio Lex

Memorial, i anledning af gjord ansökning om utbekommande af ränta ä ett i riksbanken deponeradt, men ej i behörig tid uttaget penningebelopi).

1889-05-06 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1889:11, Memorial, i anledning af gjord ansökning om utbekommande af ränta ä ett i riksbanken deponeradt, men ej i behörig tid uttaget penningebelopi).

Dokumentets text

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Memorial N:o 11.

17

N:0 11.

Ank. till Eiksd. kansli den 6 maj 1889, kl. 3 e. m.

Memorial, i anledning af gjord ansökning om utbekommande af

ränta ä ett i riksbanken deponeradt, men ej i behörig tid

uttaget penningebelopi).

Hos utskottet har ogifta Anna Sandborg gjort följande framställning:
»Den

1 april 1879 insatte jag mot 4V? proc. ränta å deposition i

riksbanken 5,000 kronor. Då jag den 1 april innevarande år instälde

mig i banken att lyfta den från insättningsdagen upplupna räntan,

erhöll jag till min ^stora bestörtning det svar att, enär dylika bevis

blifvit af riksbanken genom annons i tidningarne uppsagda till betalning

den 1 februari 1881, det företedda beviset, om hvars uppsägning jag

varit i fullkomlig okunnighet, ej löpte med ränta längre än till sistnämnda

dag.

Omförmälda belopp bar jag förvärfvat mig genom besparingar å

den lön af oftast ej mer än 60 kronor för år, som jag i egenskap af

tjenarinna bos enskilda uppburit såsom ersättning för ett sträfsam^

arbete sedan mitt 15:de år. Hvad jag sålunda besparade insatte jag

efter band i sparbanken, derifrån jag år 1879 uttog medlen och deponerade

dem i riksbanken. Som jag nu är 69 år och ej i tillfälle att

kunna med mitt arbete i nämnvärd män förtjena något för mitt lifsuppehälle,

framgår häraf tydligen, att under sådana förhållanden den

Bih. till Riksd. Prof. 1880. 6'' Sami. 1 Afl. 7 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Barikoutskoitets Memorial N:o 11.

uppkomna ränteförlusten, som enligt verkstäld uträkning uppgår till

omkring 1,600 kronor, är för mig högst känbar. Ehuru jag mer än

en gång varit i behof af att uttaga ränta, har jag dock, med tanken

på, att bespara så mycket som möjligt till min ålderdom för att ej då

behöfva taga andra menniskors hjelpsamhet i anspråk och i förlitande

på att den utfästa räntan under alla omständigheter skulle komma mig

till godo, försakat och förbjudit mig det nödvändigaste.

Om jag, som ej är van att läsa tidningar, fått kännedom om eller

kunnat ana, att depositionsbeviset, oaktadt någon påteckning om uppsägning

ej derå var gjord, skulle kunna komma att löpa utan ränta,

hade jag, hvars hufvudsyfte var att hafva medlen säkert placerade,

naturligtvis anhållit få omsätta detsamma mot den lägre ränta, som

riksbanken funnit skäligt bestämma för dylika depositioner; och sådant

hade helt säkert ej förvägrats mig.

Öfvertygad om att riksbanken ej önskar göra någon vinst genom

min okunnighet och på grund af de i denna sak förekommande omständigheter,

som jag vågar hoppas måtte finnas behjertansvärda, får

jag ödmjukligen anhålla, att ränta för ifrågavarande medel måtte beredas

mig till belopp motsvarande hvad mig skulle hafva tillgodokommit,

derest omsättning af beviset egt rum.»

Öfver berörda ansökning hörde, hafva fullmägtige förklarat att, om

ock beviljande af den äskade förmånen af högst gällande ränta under

de tider beloppet innestått, oaktadt uppsagdt, icke öfverensstämmer med

det förfaringssätt, som i allmänhet i dylika fall iakttages, fullmägtige

likväl med afseende å förekommande omständigheter icke anse hinder

möta för att sökandens anhållan må blifva beviljad.

Ehuru i förevarande fall fråga ej är om någon riksbankens fordran

eller om eftergift i vanlig bemärkelse, har utskottet likväl, då saken

rörer utbetalning af medel, hvartill riksbanken, med den lydelse ifrågavarande

slags depositionsbevis eger, ej torde kunna lagligen tillförbindas,

funnit sig böra härmedelst underställa ärendet Riksdagens

pröfning och får dervid till en början meddela att, på sätt framgår

af intyg, lemnadt af vederböx-ande tjensteman i riksbanken, sökandens

uppgift om tiden för utfärdande af omförmälda, med n:o 11,641 försedda

och med 4Va proc. ränta förskrifna depositionsbevis, är rigtig;

att detsamma blifvit af riksbanken genom kungörelse uppsagdt till

infriande den 1 februari 1881 och derefter löpt utan ränta; att om

sökanden, med uppmärksammande af denna och sedermera af riksbanken

gjord uppsägning af 4 proc.-depositionerna, begärt och erhållit

nya depositionsbevis, ränta skulle hafva tillgodokommit henne med

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutshottets Memorial N:o 11.

19

beräkning från och med sistnämnda tidpunkt af dels 4 proc. dels 3 Va

proc. för år samt att utom nu ifrågavarande bevis intet sådant med

förskrifven 4V2 proc. ränta, af riksbanken utfärdadt återstår oinfriadt.

Då det vill synas vara alldeles otvetydigt, att sökanden, som är

född 1820 och sålunda uppnått en ganska hög lefnadsålder, varit i

fullkomlig okunnighet om den skedda uppsägningen med dess påföljd,

och att försummelsen att uttaga upplupen ränta förorsakats af oförstånd

i afsigt att genom räntans läggande till kapitalet öka detsamma, och

då å andra sidan riksbanken ostridigt under hela tiden innehaft medlen

i fråga, å hvilka den ursprungligen utfäst sig att betala ränta, samt

den uppsägning, som från dess sida skett, i afseende å sådana mer

obetydliga belopp som det nu förevarande ingalunda kunnat hafva till

syfte att alldeles afsåga sig depositionen i fråga utan blott att bestämma

eu lägre räntesats, som sålunda äfven skulle hafva tillämpats

för sökanden, om hon aktgifvit på och förstått den i allmänna tidningarne

af riksbanken införda kungörelse i ämnet och till följd deraf

anmält sig för depositionsbevisets omskrifvande, så har utskottet för

sin del ansett, att, om ock riksbanken ej kan juridiskt åläggas att

lemna ränta för berörda medel, dock från billighetssynpunkt sedt alla

skäl tala för att i förevarande fall sådan ej må förvägras, hvadan utskottet,

som tillika finner lämpligt, att någon viss tid bestämmes, hvarinom

förhållandena med ifrågavarande bevis böra vara ordnade, velat

hos Riksdagen hemställa,

att å ifrågavarande den 1 april 1879 utfärdade

depositionsbevis n:o 11,641 ränta må, oaktadt detsamma

efter å riksbankens sida verkstäld uppsägning

varit till betalning förfallet, af bankens medel erläggas

med belopp, motsvarande hvad deponenten skulle

hafva tillgodokommit, derest å förfallotid omskrifning

af beviset egt rum, dock att för tiden efter den 1

juni innevarande år någon ränta för berörda deposition

ej godtgöres.

Stockholm den 6 maj 1889.

På utskottets vägnar:

G. S. ÅKERHIELM.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.