Skrifvelse till Konungen med begäran om undersökning beträffande de å kronojord inom Norrbotten befintliga apatitlager m. m.
1889-05-07 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1889:17, Skrifvelse till Konungen med begäran om undersökning beträffande de å kronojord inom Norrbotten befintliga apatitlager m. m.
Dokumentets text
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.
N:o 17.
Ank. till Riksd. kansli den 7 maj 1889, kl. 5 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, med
anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen med
begäran om undersökning beträffande de å kronojord inom
Norrbotten befintliga apatitlager m. m.
Uti eu till utskottet hänvisad motion, n:o 59, har grefve Strömfélt
yrkat, att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
»att Kongl. Maj:t täcktes ofördröjligen låta anställa undersökning
om förekomst, utsträckning och beskaffenhet af de vid Gellivara och i
allmänhet inom Norrbotten befintliga apatitlager å kronojord samt vidtaga
de åtgärder, som, till bevarande af statens rätt och fördel, deraf
må kunna föranledas.»
Till stöd härför har motionären anfört och åberopat följande:
I 3:dje kap. af 1884 års nu gällande grufvestadga bestämmes förhållandet
emellan inmutare och jordegare i afseende å den senares rätt
att i sjelfva grufföretaget deltaga, i hvilket han enligt 16 § eger att
inträda med bestämd anpart, medförande för honom såväl rättigheter
som skyldigheter, hvilka i 18 § närmare angifvas; denna anpart har
blifvit kallad »jordegareandel» i grufföretaget.
I sagde kap. 17 § bestämmes hvem som å kronojord eller grufveskog
»njuter den jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till godo»
att »med inmutaren deltaga i grufarbetet», och denna rätt har kronan
under alla jordegareförhållanden afträda
Bih. till Riksd, Prof. 1889. 8 Sami. 2 Afd, 1 Band, 13 Höft,
1
2
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 17.
Således kan staten, enligt gällande gmfvestadga, hvarken sjelf
eller genom öfverlåtelse deltaga uti grufarbete å kronojord.
I 1 kap. 8 § bestämmes, att inmutare har uteslutande rätt att bearbeta
såväl den inmutade mineralfyndigheten som andra inmutningsbara
mineral, Indika inom utmålet förekomma, men der bestämmes ock,
att öfver »öfrige mineraliska ämnen inom det inmutade området eller
utmålet» har inmutaren ingen vidare brytningsrätt, än som är »erforderlig
för grufarbetets ändamålsenliga drifvande», och ingen annan dispositionsrätt,
än »hvad för grufdriftens ändamål behöfves» ; allt öfrigt deraf
tillhör jordegaren, så framt det af honom »mot erläggande af godtgörelse
för brytnings- och uppfordringskostnader afhemtas inom sextio
dagar efter tillsägelse. Jordegarens rätt i detta afseende utöfvas å
kronojord af jordens innehafvare».
Då staten sålunda genom åberopade bestämmelser i grufvestadjgan
frånträdt rätten att i grufföretag å kronojord deltaga, men obestridligen
qvarstår i sin rätt att tillgodonjuta de fördelar, som kunna vinnas
utur under grufarbetets fortgång upptagna mineral, hvilka icke äro inmutningsbara,
så torde staten ock, der sådana mineral af mera värderik
beskaffenhet förekomma, böra begagna denna rätt.
Det har sedan åtskilliga år tillbaka varit kändt, att inom Norrbotten
förekommer apati!, ett högst värderikt, icke inmutningsbart mineral,
och att detta mineral dels förekommer fristående i afsevärdt mägtiga
lager, dels åtföljer jernmalmen. Apatitens stora betydelse för Europas
jordbruk är för väl känd för att här behöfva behandlas; vare det nog
sagd t, att till Sverige införes all behöflig apatit från utlandet, deribland
Norge (Kragerö).
För att i någon mån visa detta minerals betydelse för Sverige och
förekomst vid Gellivara, torde följande, efter anmodan lemnade relation
af bergmästaren A. Sjögren, böra meddelas:
»Redan sedan lång tid tillbaka var det bekant att jernmalmen i
Gellivara var åtföljd af apatit, men först på senare tider bär man kommit
till erfarenhet af huru värderikt detta mineral är, äfven då det är
inblandadt i jernmalmen, för den s. k. basiska processen.
Det är emellertid här icke afsigten att framhålla användandet af
den apatithaltiga jernmalmen, ty detta erfordrar ju jernverk och särskilda
anläggningar för tillgodogörande af den fosforrika slagg, som
vid den basiska processen faller, utan meningen är att i få ord påpeka
det stora värde, som Gellivara malmberg kan komma att få, i fall,
såsom högst sannolikt är, eu brytning af apatit der i stort kunde åstadkommas.
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.
Det bör då kanske först anmärkas att, ehuru Gellivara malmberg
öfver ett århundrade varit kändt, och till någon ringa del äfven brutet,
så voro dock arbetena derstädes år 1885, då jag på enskildt uppdrag
besökte stället, så föga utvecklade, att man endast på några få ställen
kunde bilda sig ett säkert omdöme om jernmalm slagrens oläglighet,
utsträckning och förhållande mot djupet. Det är häraf tydligt, att någon
insigt om apatitens verkliga förekomst i fast klyft och tillgången af
densamma ej heller då af mig kunde vinnas, i synnerhet som intresset
för denna frågas utredande af gammalt varit ringa, då apatitens förekomst
i malmen förr mera nedsatt än höjt värdet af jernmalmen.
Med denna åsigt kom äfven jag till Gellivara och det berömda
malmberget, men resultatet af mitt besök der blef öfvertygelsen, att
detta berg kan få ett mycket högre värde genom den der förekommande
apatiten än af den der befintliga jernmalmen.
Som bekant, är nemligen apatit det råämne, som i stor myckenhet
nyttjas för fabrikation af de till landtbruket använda fosfaterna, och då
fosforsyrade föreningar af så hög fosforhalt som apatit i naturen sällsynt
förekomma i så stora mängder, att de kunna blifva föremål för
tekniskt användande, är deraf en gifven följd att apatiten skall vara i
högt värde. Inom Skandinavien brytes apatit endast i Norge, i trakten
af Kragerö, af ett franskt bolag, som der kommit i besittning af
de förnämsta tillgångarna och har af denna rörelse skördat stora vinster,
ehuru det påstås att tillgångarna för närvarande äro mindre än
förut. Inom Sverige förekommer ingen brytning af apatit, utan i stället
införes detta mineral såväl från Norge som från andra utländska
lokaler till våra superfosfatfabriker.
Enligt uppgift 1885 från en dylik fabrik i södra Sverige gälde
då 85 procentig apatit 3,54 kronor pr centner, 80 procentig 3 kronor
och 70 procentig 2,so kronor f. o. b. Norge.
Vid mitt besök i Gellivara-fältet fästes min uppmärksamhet vid de
i jordrymningarne erhållna, mycket apatitrika stenar med mer eller
mindre jernmalm uti, hvilka icke sällsynt der förekomma, antydande
att i fasta berget, som i anseende till djup jordbetäckning ej var synbart,
måste förekomma arbetsvärda lager af apatit.
En af mig bland andra dylika vid en jordrymning tagen lös sten,
som här medföljer, höll vid anstäldt prof 21 procent fosforsyra. Tillika
innehåller den ej obetydligt af jernmalm, som dock genom magnetisk
separation lätt kan frånskiljas, då nästan rena apatiten återstår. Fosforhalten
i denna sten, sådan den befinnes, motsvarar ett värde, enligt
1885 års prisuppgifter, af minst 60 öre pr centner, men genom mag
-
4
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.
netisk anrikning skulle apatithalten kunna uppbringas till 75 å 80 procent,
då produkten skulle få ett värde af 2,öo till 3 kronor pr centner.
En annan större stuff, till låns erhållen af Filipstads bergsskola,
bär visat sig hålla 30 procent fosforsyra, motsvarande 67,0 fosforsyrad
kalk, och skulle således i sitt nuvarande skick hafva ett värde af 1,68
krona pr centner enligt 85 års pris. Genom en lätt verkstäld anrikning
skulle värdet nära fördubblas.
Det torde således med skäl kunna sägas att Gellivaraberget, noggrant
undersökt och planmessigt arbetadt, kan få sitt största värde af
dess apatit, ty det är mycket sällsynt att större samlingar af detta
mineral finnas i sådan mängd, som de antagligen förkomma på Malmberget,
och man behöfver således icke i framtiden befara någon öfverproduktion.
Härtill torde kunna läggas, att vattenkraft för den magnetiska
separationen är att tillgå i den på mindre än ’/* mil från berget förbiflytande
Lina eif, till hvilken en lutande bana lätt kan anläggas, och
att apatit såsom ett värderikt mineral bättre tål jernvägsfrakt till hamn
än jernmalmen.
Filipstad den 28 mars 1889.
Anton Sjögren.»
Med den stora förbrukning af apatit, som eger rum både inom
och utom Sverige, och då detta mineral eger ett högt prisvärde, som
vida bättre än jernmalm kan bära transportkostnader, synes det mig
oklokt, att icke noggranna undersökningar om apatitens förekomst, utsträckning
och beskaffenhet vid Gellivara egt rum, och betänkligt om
detta värderika mineral skulle, utan tillgodoseende af statens rätt, fördel
och kontroll, få utföras från af staten innehafvande kronojord.
1887 importerades till Sverige 14,517,535 kg apatit och koprolit
till värde af 871,652 kronor samt 9,784,191 kg andra superfosfater,
till värde af 684,893 kronor. Då häraf uppenbart framgår, att våld
land redan nu förbrukar en stor myckenhet fosfater, och det fördenskull
torde vara af betydande vigt att få utrönt, huru vida apatiten förekommer
i sådan myckenhet, att dess brytning och bearbetning skulle blifva
lönande, dels ock huruvida fosfathaltiga mineralier förekomma bland
jernmalmen på sådant sätt, att en samtidig framställning af tackjern
och thomasslagg blefve inbringande och sålunda för landet komme att
medföra afsevärda fördelar, får utskottet tillstyrka,
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17. 5
att Första Kammaren bifaller grefve Ström felt»
ifrågavarande motion.
Stockholm den 7 maj 1889.
På utskottets vägnar:
öust. Tamm.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.