Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o S

1889-02-27 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1889:5, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o S

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o S.

N:o 5.

Ank. till Biksd. kansli den 27 febr, 1889, kl. 1 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga Utskotts utlåtande n:o 2, i

anledning af väckt förslag om skrifvelse till Konungen med

anhållan, att skottpenningar för björn måtte upphöra att

af statsmedel utbetalas, samt att skottpenningarne för

varg måtte höjas.

Kongl. Maj:ts förnyade nådiga jagtstadga af den 21 oktober

1864 föreskrifver i § 20, att den, som dödar rofdjur af nedannämnda

slag, erhåller af allmänna medel i belöning:

för björn 50 r:dr,

för varg eller lo 25 r:dr,

samt att för unge af dessa rofdjur erhålles lika mycket som för

fullvuxet djur af samma slag.

I en till Första Kammarens andra tillfälliga utskott remitterad

motion, n:o 26, föreslås på skäl, som finnas i motioneu närmare utvecklade,

att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhåller, att skottpenningar

för björn af statsmedel måtte upphöra att utbetalas samt för varg höjas

från 25 till 50 kronor, lika för gammal och för unge.

Motionärens utredning ådagalägger uppenbart, att lockelsen att

förfölja och döda björnar mera genom andra medel än genom utfästa

skottpenningar hålles vid lif, och att det derför numera, i motsats till

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

hvad förut vant fallet, icke är behöfligt att anvisa statsmedel för uppmuntrande

af tamdjurens fredande genom björnars utrotande. Björnringar

säljas årligen till höga pris, och sällan torde inträffa, att anbud

om öfvertagande af en sådan ring saknar köpare, äfven om platsen är

långt bort belägen. Visserligen finnas trakter, som ännu icke erhållit

de lättnader i samfärdselsmedel, hvilka göra deras besökande beqvämt

för jägare, men dels torde sportmän icke fästa särdeles stort afseende

vid besvärligheterna under en lång resa i svårtillgängliga trakter, och

dels lära invånarne uti ifrågavarande orter genom bifall till motionärens

framställning om höjande af skottpenningar för varg vinna utsigt

till ökadt. skydd för sina tamdjur och derigenom erhålla fullt vederlag

för den möjliga risk, som ett fullständigt borttagande af skottpenningar

för björn skulle kunna medföra, hvarför utskottet, på grund

af hvad i ärendet förekommit, vill tillstyrka bifall till den del af motionen,

som afser borttagande af skottpenningar för björn.

I senare delen af motionen föreslås höjande af skottpenningar

för varg hufvudsakligen med stöd af det stora antal renar, som i de

nordligaste länen årligen dödas af vargar. Enligt de uppgifter, som

motionären fogat till sin framställning, har antalet dödade vargar under

senare tider betydligt nedgått, likaså antalet tamdjur, som inom länen

söder om Vermland, Dalarne och Norrland dödats af rofdjur, hvaremot

renarne synas i oförminskad mängd hafva fått lemna föda åt rofdjuren,

hvilka derstädes företrädesvis hafva varit vargar. Deraf kan den slutsats

dragas, att vargen, undanträngd från landets sydligare delar, valt

det nordliga Sverige till fält för sin förödande verksamhet, samt att

jagten efter detta djurslag inom nämnda trakter möter så stora svårigheter,

att förhöjda skottpenningar böra ställas i utsigt för dem, som

vilja och kunna verksamt uppträda till vargarnes utrotande.

Antagligt synes således, att ett ökadt skydd för de tama djuren

skulle befordras genom bifall till motionen äfven i denna del, och utskottet,

som visserligen finner en förhöjning af 100 procent ganska ansenlig,

har likväl ej trott sig böra föreslå nedsättning deruti, alldenstund

ett kraftigt ingripande torde hastigare och säkrare leda till det

önskade målet att skydda lapparnes nu hotade så godt som enda egendom,

deras renhjordar.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

att Första Kammaren för sin del beslutar,

att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla,

att Kongl. Maj:t måtte föreskrifva, att belöning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o S.

af allmänna medel för dödande af björn hädanefter

icke utbetalas, men att den, som dödar varg, gammal

eller unge, erhåller i belöning ett från 25 till 50 kronor

förböjdt belopp.

Stockholm den 27 februari 1889.

På utskottets vägnar:

GUST. TAMM.

STOCKHOLM, NYA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET, 1889.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.