Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o S
1889-02-27 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1889:5, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o S
Dokumentets text
6
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o S.
N:o 5.
Ank. till Biksd. kansli den 27 febr, 1889, kl. 1 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga Utskotts utlåtande n:o 2, i
anledning af väckt förslag om skrifvelse till Konungen med
anhållan, att skottpenningar för björn måtte upphöra att
af statsmedel utbetalas, samt att skottpenningarne för
varg måtte höjas.
Kongl. Maj:ts förnyade nådiga jagtstadga af den 21 oktober
1864 föreskrifver i § 20, att den, som dödar rofdjur af nedannämnda
slag, erhåller af allmänna medel i belöning:
för björn 50 r:dr,
för varg eller lo 25 r:dr,
samt att för unge af dessa rofdjur erhålles lika mycket som för
fullvuxet djur af samma slag.
I en till Första Kammarens andra tillfälliga utskott remitterad
motion, n:o 26, föreslås på skäl, som finnas i motioneu närmare utvecklade,
att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhåller, att skottpenningar
för björn af statsmedel måtte upphöra att utbetalas samt för varg höjas
från 25 till 50 kronor, lika för gammal och för unge.
Motionärens utredning ådagalägger uppenbart, att lockelsen att
förfölja och döda björnar mera genom andra medel än genom utfästa
skottpenningar hålles vid lif, och att det derför numera, i motsats till
7
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.
hvad förut vant fallet, icke är behöfligt att anvisa statsmedel för uppmuntrande
af tamdjurens fredande genom björnars utrotande. Björnringar
säljas årligen till höga pris, och sällan torde inträffa, att anbud
om öfvertagande af en sådan ring saknar köpare, äfven om platsen är
långt bort belägen. Visserligen finnas trakter, som ännu icke erhållit
de lättnader i samfärdselsmedel, hvilka göra deras besökande beqvämt
för jägare, men dels torde sportmän icke fästa särdeles stort afseende
vid besvärligheterna under en lång resa i svårtillgängliga trakter, och
dels lära invånarne uti ifrågavarande orter genom bifall till motionärens
framställning om höjande af skottpenningar för varg vinna utsigt
till ökadt. skydd för sina tamdjur och derigenom erhålla fullt vederlag
för den möjliga risk, som ett fullständigt borttagande af skottpenningar
för björn skulle kunna medföra, hvarför utskottet, på grund
af hvad i ärendet förekommit, vill tillstyrka bifall till den del af motionen,
som afser borttagande af skottpenningar för björn.
I senare delen af motionen föreslås höjande af skottpenningar
för varg hufvudsakligen med stöd af det stora antal renar, som i de
nordligaste länen årligen dödas af vargar. Enligt de uppgifter, som
motionären fogat till sin framställning, har antalet dödade vargar under
senare tider betydligt nedgått, likaså antalet tamdjur, som inom länen
söder om Vermland, Dalarne och Norrland dödats af rofdjur, hvaremot
renarne synas i oförminskad mängd hafva fått lemna föda åt rofdjuren,
hvilka derstädes företrädesvis hafva varit vargar. Deraf kan den slutsats
dragas, att vargen, undanträngd från landets sydligare delar, valt
det nordliga Sverige till fält för sin förödande verksamhet, samt att
jagten efter detta djurslag inom nämnda trakter möter så stora svårigheter,
att förhöjda skottpenningar böra ställas i utsigt för dem, som
vilja och kunna verksamt uppträda till vargarnes utrotande.
Antagligt synes således, att ett ökadt skydd för de tama djuren
skulle befordras genom bifall till motionen äfven i denna del, och utskottet,
som visserligen finner en förhöjning af 100 procent ganska ansenlig,
har likväl ej trott sig böra föreslå nedsättning deruti, alldenstund
ett kraftigt ingripande torde hastigare och säkrare leda till det
önskade målet att skydda lapparnes nu hotade så godt som enda egendom,
deras renhjordar.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,
att Första Kammaren för sin del beslutar,
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t måtte föreskrifva, att belöning
8
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o S.
af allmänna medel för dödande af björn hädanefter
icke utbetalas, men att den, som dödar varg, gammal
eller unge, erhåller i belöning ett från 25 till 50 kronor
förböjdt belopp.
Stockholm den 27 februari 1889.
På utskottets vägnar:
GUST. TAMM.
STOCKHOLM, NYA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET, 1889.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.