Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 13

1889-04-30 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1889:13, Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 13

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 13.

N:o 13.

Ant. till Iliksd. kansli den 1 maj 1889, kl. 12 midd.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om

ändring af § 13 regeringsformen.

På det att vårt folk icke mot sin vilja måtte indragas i krigiska

förvecklingar, äfvensom att upprigtigheten af vår önskan att bevara

freden måtte tydligt framstå och derigenom hvarje anspråk från andra

magters sida på allians med oss tillbakavisas, har herr L. O. Smith, i

samband med andra förslag till grundlagsändringar, hvilka afse mera

betryggande former än de nuvarande för behandlingen af ärenden, som

angå rikets förhållande till främmande magter, inom Första Kammaren

väckt en till konstitutionsutskottet öfverlemnad motion, n:o 56, af innehåll:
»att

regeringsformens § 13 må erhålla följande förändrade lydelse:

Konungen må ej börja krig eller sluta fred utan Riksdagens, genom

båda kamrarnes sammanstämmande beslut, meddelade samtycke till

Konungens derom afgifna proposition.»

Ett alldeles lika lydande förslag har framstälts af samme motionär

i andra punkten af hans inom Första Kammaren väckta, till utskottet

jemväl remitterade motion, n:o 54, hvilken emellertid icke innehåller en

så utförlig motivering som förenämnda motion n:o 56.

Då betydelsen af detta ändringsförslag hufvudsakligen beror deraf,

huru vida nu gällande föreskrifter om besluts fattande i afseende på krig

och fred samt om anskaffande af de till ett krigs utförande nödiga finansiella

hjelpmedel innefatta tillräckliga garantier mot en förhastad krigsförklaring,

tillåter sig utskottet att erinra om de bestämmelser, vår

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 13.

konstitutionella rätt i dessa afseenden innehåller, dervid utskottet till en

början vill redogöra för och något belysa de omständigheter, under

hvilka Konungen kan besluta och utföra ett krig.

Enligt § 13 regeringsformen, jemförd med § 4 riksakten, åligger

det Konungen, när han vill börja krig, att till ett utomordentligt statsråd

sammankalla det svenska statsrådets samtlige ledamöter jemte norske

statsministern och de tvenne i Stockholm varande norske statsråden, der

förelägga ej mindre fullständiga berättelser om rikenas tillstånd i anseende

till finanser, försvarsanstalter med mera, jemte af regeringen i

Norge rörande detta ämne afgifvet betänkande, än äfven de skäl och

omständigheter, som uti frågan böra förekomma till öfvervägande. Statsrådets

ledamöter skola deruppå, hvar för sig med den ansvarighet grundlagarne

stadga, till protokollet afgifva sina yttranden; hvarefter slutligen

Konungen fattar det beslut, som lian för rikena finner nyttigast. Bestämmer

sig Konungen dervid för krig, eger han dock ej medel, som i

någon nämnvärd mån förslå till dess utförande. Han får icke, emot

stadgandet i § 65 regeringsformen, till bestridande af krigskostnaderna

använda de af Riksdagen för andra ändamål beviljade anslagssummor.

I §§ 73 och 74 regeringsformen är det dessutom Konungen förbjudet

icke blott att fordra eller uppbära nya pålagor, utskrifva manskap eller

varor, utan Riksdagens fria vilja och samtycke, utan ock att upptaga

någon annan gärd till utförande af ett uppkommet krig än det sammanskott

af födande varor, som i en landsort kan blifva erforderligt till

krigsfolks underhållande under tåg eller marsch, när de särskilda orter,

der detta tåg sker, icke förmå förse trupperna med nödigt uppehälle;

och får ej ens detta ske, utan att gärden genast med penningar åt statsmedlen

de levererande betalas efter faststälda markegångspris och med

förhöjning deri till hälften af deras belopp. Slutligen får Konungen

icke, mot §§ 76, 77 och 80 regeringsformen, utan Riksdagens samtycke,

upptaga statslån eller eljest belasta riket med ny gäld eller bereda sig

medel genom afhändande af kronans egendom eller vidtaga åtgärder,

som medföra en tillökning i bördorna för rikets försvar. Följaktligen

är Konungen vid krigets utförande uteslutande hänvisad till de i § 63

regeringsformen omförmälda, af Riksdagen anvisade tvenne s. k. kreditiv,

hvilkas belopp det ankommer på Riksdagen att för hvarje år bestämma.

Det ena skall vara tillgängligt, då Konungen till rikets försvar eller

andra högst vigtiga och angelägna ändamål, sedan hela statsrådets tankar

deröfver blifvit inhemtade, finner det vara oundvikligen nödigt. Det

andra, afsedt att bestrida de första oundgängliga utgifterna för härens

mobilisering i händelse af påkommande krigsfara, men, såsom det hittills

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 13.

7

blifvit till beloppet bestämdt, helt och hållet otillräckligt för någon som

helst krigsoperation af mera omfattande natur, får af Konungen lyftas

vid infallande krig, först sedan han hört statsrådet in pleno och sammankallat

Riksdagen; och är det fullmägtige i riksgäldskontor förbjudet

att utbetala summan förr, än riksdagskallelsen blifvit i hufvudstadens

kyrkor vederbörligen kungjord. Den statsrådets ledamot, som tillstyrker

Konungen att bryta mot något af nu åberopade grundlagsbud eller

underlåter att deremot göra föreställningar, straffas med einbetets förlust

jemte ovärdighet eller obehörighet att i rikets tjenst nyttjas.

Denna redogörelse torde ådagalägga, att utöfvandet af Konungens

rätt att börja krig är förbundet med många omvägar och inskränkningar,

hvilka af lagstiftaren föreskrifvits i anledning af de vådor, för

hvilka landet kan blottställas genom följderna af ett obetänkt krig. Den

föregående omsorgsfulla utredningen angående landets tillstånd, ej blott

i afseende på det, som mera omedelbart tages i anspråk för krigets

utförande, än äfven beträffande den allmänna ekonomiska ställningen,

hvilken är af betydelse för fortsättandet af ett redan påbörjadt krig;

otillräckligheten af de medel, öfver hvilka Konungen för krigiska ändamål

sjelfständigt förfogar; samt till sist det ansvar, som kan drabba de

rådgifvare, hvilka icke afstyrkt ett krig, som utan skada för landet

kunnat undvikas, dessa omständigheter innebära, enligt utskottets förmenande,

ganska betryggande garantier för, att Konungen icke skall

inleda ett krig, som han icke anser vara för riket oundvikligt, och för

hvilket han icke kan påräkna understöd af Riksdagen. Till följd häraf

lärer man icke kunna bestrida rigtigheten af det yttrande, som förekommer

i konstitutionsutskottets vid 1809 års riksdag afgifna memorial

med förslag till regeringsform, nemligen att vådligheten af den ifrågavarande

magten försvinner, då de svårigheter beräknas, hvarmed utöfningen

deraf alltid är förbunden.

De till skydd mot en obetänksam krigsförklaring för närvarande

gällande föreskrifter hafva ansetts så tillfyllestgörande, att man till och

med funnit sig böra under särskilda omständigheter i en viss punkt

eftergifva desamma, hvilket inhemtas af den år 1865 i nåder förordnade

unionskomiténs betänkande, deri komitén, under § 21 i förslaget till

föreningsakt, säger, att komitén trott föreskriften derom, att Konungen

skulle inhemta fullständiga berättelser angående rikenas tillstånd, böra

inskränkas till de fall, då tiden det tilläte, helst erfarenheten hade visat,

att val emellan krig eller offensiv allians med en krigförande magt

stundom förelädes mindre stater med så kort rådrum, att dem ej leranades

tid att iakttaga så vidlyftiga former, som riksaktens 4 § fordrar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 13.

För sin del hafva 1809 års lagstiftare, i öfverensstämmelse med

konstitutionsutskottets uttalande, öfverlemnat bestämmanderätten öfver

så väl krig som fred åt Konungen. Uti sitt nyss nämnda memorial anförde

nemligen utskottet i afseende härpå följande: >;Att Konungen ju må

emot en fiendes anfall freda och frälsa riket, derom kan ej något tvifvel

uppstå. Skulle då Hans rättighet att göra krig inskränkas, så blefve

denna inskränkning gällande blott för anfallskrig. Men detta förutsätter

möjligheten att bestämma skilnaden emellan ett sådant krig och det

nödtvungna försvarets. Hvari må då denna skilnad sökas? Icke i det

första krigiska steget, ty en regent, som ser sitt land hotadt med anfall

från en angränsande magt, och som genom hastiga rustningar och ett

dristigt slag kan förekomma fienden, bör väl icke derföre anses hafva

fört sitt land i ett krig, hvars våda han endast afböjt. Deremot gifvas

visserligen flere anfallssätt, än det enda att med väpnad styrka intränga

på en annan stats område. De flesta krig äro började i kabinetten,

innan de utbryta på fälten, och hvilken kan då afgöra, om den regent,

som först eller den som sist låter sina trupper marschera, är den angripande,

eller, såsom begge i sina manifester bevisa, den sig försvarande?

Hvilken kan afgöra, om den regent, som personligen förolämpar

den andre, eller denne, som med vapen hamnar sig, är den verklige

fredsförstöraren? Och om grundlagarne förbjuda en Konung att göra krig,

hvad hindrar den krigslystne monarken att förmå sina grannar till ett

fredsbrott? Genom öfningsläger, anstälda nära deras gränser, genom

tvetydiga underhandlingar, öppnade i samma stund med deras fiender,

genom misshandlande af. deras sändebud, genom ohöfvisk brefvexling,

genom återsända ordnar, med få ord, genom oräkneliga sätt att väcka

misstankar och missnöjen, skall Han omsider vinna sitt ändamål.»

De nu återgifna orden torde ega full tillämplighet på föreliggande

förslag, som naturligtvis afser, att den ifrågasatta inskränkningen skulle

gälla endast för anfallskrig. Motionärens förslag innefattar således, efter

utskottets förmenande, icke kraftigare garantier för fredens bevarande,

än den nu gällande lagstiftningen erbjuder.

För öfrigt är det ingen egenhet för Sverige, att magten öfver krig

och fred tillkommer landets Konung. Samma förhållande eger rum i

alla monarkier; ty såsom något undantag kan icke anses, att tyska rikets

kejsare för en krigsförklaring i rikets namn har behof af förbundsrådets

samtycke, då förbundsrådet, såsom bekant, är en representation för

regeringarne i de stater, hvilka utgöra tyska riket.

Går utskottet härefter öfver till en framställning af de konstitutionella

former, som böra iakttagas vid behandlingen af frågor angående

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 13. 9

freds slutande, så visar sig, att dessa äro något enklare än de, som

föreskrifvas i afseende på beslut om begynnande af krig. Riksakten,

som, efter hvad ofvan omförmälts, för sistnämnda händelse anbefaller

infordrandet af eu berättelse om rikenas tillstånd, saknar en dylik bestämmelse

för frågan om fredsslut, likasom denna lag öfver hufvud icke

i vidsträcktare mån yttrar sig om rätten att sluta fred, än att den tillkommer

Konungen. Såsom ett ämne, hvilket angår både Sverige och

Norge, skall emellertid frågan om fred, på grund af § 5 riksakten, behandlas

i sammansatt statsråd, i hvilket, jemlikt § 13 regeringsformen,

svenska statsrådets samtlige ledamöter skola vara tillstädes, dervid

Konungen, likasom när afgörandet gäller krig, efter en särskild motivering

meddelar sitt beslut.

Äfven beträffande vilkoren för fred skulle nu, enligt motionärens

förslag, till stöd för hvilket i denna del likväl inga skäl anföras, Riksdagen

meddela sitt samtycke. Ett dylikt stadgande, hvars syftemål

torde vara att bereda landet de möjligast fördelaktiga fredsvilkor, synes

emellertid föga verksamt i angifna rigtning. Följer segern våra vapen,

lärer Konungen heller icke afstå från segerns högsta pris; lider deremot

vår krigshär ett afgörande nederlag, torde fienden sjelf komma att bestämma

storleken af sitt byte — i båda fallen oberoende af, hvilken

mening Riksdagen derutinnan uttalar. För öfrigt håller utskottet före,

att, äfven enligt nu gällande bestämmelser, Konungen, i det olyckliga

fall att fredsslutet ålägger några uppoffringar, så vidt sig göra låter,

bereder sig tillfälle att inhemta Riksdagens samtycke till dem.

Till de grunder, som sålunda blifvit af utskottet anförda mot motionärens

förslag i dess särskilda delar, kommer jemväl den betänkligheten,

att detsamma icke tager hänsyn till de emellan de förenade rikena bestående

förhållanden, i hvilka en rubbning skulle inträda, derest Konungen,

genom ändring i svensk grundlag, lede inskränkning i en rätt, som

är honom tillerkänd i norsk grundlag och riksakten, utan att i dessa

lagar samtidigt en liknande förändring företoges.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,

att herr Smiths ifrågavarande motion icke måtte

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 april 1889.

På utskottets vägnar:

O. BERGRIS.

Bill. till Rilesd. Prof, 1889. 3 Sami. 7 Häft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.